Previous:På onsdag skulle jag och killarna gå på fotbollsmatch, vilket jag såg fram emot. England spelade landslagskamp mot Spanien i EM, det var semifinal. Det var många som pratade om matchen och vi hade faktiskt VIP-platser. Egentligen var jag inte jätteintresserad av fotboll men just en sådan match fick man inte missa. England var ändå riktigt duktiga i fotboll och Spanien var regerande världsmästare. Annars hade vi inte jätte mycket planer för sommaren, bara ta dagen som den kommer.

Jag försökte ropa på hjälp, jag försökte skrika. Det gick inte; ur min mun kom inget annat än viskningar, hur mycket jag än försökte. Jag satt fast och jag kunde inte andas. Hjälp.

Jag satte mig upp i sängen. Mina andetag var i otakt och min puls var högre än någonsin. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Det var bara en dröm. Jag sträckte mig efter min vita iPhone som låg på det mörka nattduksbordet. Klockan var inte mer än sju. Jag kröp ner under det varma täcket igen och blundade. Plötsligt började telefonen ringa. Vem ringde så här tidigt? Jag öppnade ögonen och satte mig upp med en suck. Jag tog telefonen och såg på displayen vem det var. Suprise? Knappast.

”Godermorgon! Hör du fåglarna kvittra?! Sov du?” Mathildas klarvakna röst fyllde mina öron. Sover du? Nej, jag kände för att springa till Kina sju på morgonen så jag är vaken! Vad trodde du? Jag gnuggade mig i ögonen och började fundera på vad jag skulle säga. Mathilda hann före mig.

”Har du helt glömt bort att vi ska till London idag eller? Har du ens packat klart?” Mathilda uttalade det sista med sarkasm. Hur visste hon att jag hade kvar att packa? Och ja, jag visste att vi skulle till London. Flyget gick vid lunch. Så efterbliven var jag inte. Det blev tyst i andra änden. För en gång skull. Jag harklade mig. 

”God morgon på dig också. Hur länge har du varit uppe egentligen?” Mathilda suckade, som om jag nyss ställt den mest idiotiska frågan någonsin. Jag klev upp från den varma sängen och började ta lite kläder.

”Kul att du frågar. Min klocka ringde vid noll sex noll noll. Fast, då hade jag redan varit uppe i en halvtimma” Hon måste skoja? Snälla gud, säg att hon skojar. Var det verkligen normalt att gå upp så tidigt? Jag skrattade lite åt mina funderingar.

”Och vad skrattar du åt? Går du upp tidigt behöver du inte stressa. Simple as that.” Jag log lite åt min kompis svar. Att gå upp tidigt hade aldrig varit min grej. Att försova sig, det var min grej.

”Vilken tid ska vi träffas på Atlas då?” Mathilda hade påmint mig hundra gånger, ändå hade jag glömt. Mathilda suckade djupt, precis som förväntat, i andra änden.

Mathilda och jag hade bestämt att ses på hennes pappas jobb, innan vi åkte till flygplatsen. Mamma skulle skjutsa mig till Atlas Copco. Jag skulle sakna henne. Jag skakade på huvudet, positiva tankar. Jag kunde knappt förstå det själv; om mindre än en dag skulle jag sätta foten på brittisk mark. Jag längtade så.

”Hur många gånger har jag inte påmint dig Juliette Pedersen?” Hon lät lite som min mamma. ”Vi ska ses hos pappa om tre timmar. Vid tio. Prick.” Hon betonade prick lite extra. Mathilda var väldigt noga med tider. En minut gjorde henne galen. Ja, ni läste rätt. En minut.

”Ja, ja, ja! Jag kommer då! Min mamma skjutsar.” Jag hade nu satt på mig kläder för dagen. Jag hade som sagt lite kvar att packa så jag drog fram resväskan som låg under sängen.

”Bra. Kom för guds skull inte för sent. Då har du ingen näsa kvar.” Jag skrattade åt Mathilda. Hon däremot var döds allvarlig och menade varje ord hon sade.

”Jag älskar dig också, vi ses sen!” Och med det lade jag på. Jag kastade telefonen på kudden och började plocka i ordning de saker som var kvar att packa.

Tiden gick fort, nästan för fort. Jag stoppade ner telefonen i jackfickan och gick ut ur huset. Mamma och Gustaf väntade i bilen. Jag stängde dörren, tog upp nyckeln och låste. Hejdå huset. Jag öppnade bildörren och hoppade in i framsätet. Mamma startade bilen och körde ut på vägen. Det var nu det gällde. Now or never. Jag kollade ut genom fönstret och räknade alla träd vi körde förbi.

Atlas Copcos stora byggnad uppenbarade sig framför oss. Ute på parkeringen såg jag både min pappa och Juliette. Juliette var faktiskt i tid, kors i taket. Mamma parkerade bilen bredvid pappas bil som skulle ta oss till flygplatsen. Jag hoppade glatt ut och vinkade till pappa och Jullan. Mamma och Gustaf kom bakom mig med alla stora resväskor. Övervikt in my ass. Till mitt försvar var faktiskt några av dem pappas. Men inte många.

Jag kramade om mamma och Gustaf en sista gång och lovade att jag skulle ringa biljoner gånger om dagen. Jag och Juliette hoppade in i pappas bil medans pappa sade hejdå till resten av familjen. Efter ett par minuter hoppade pappa in framför ratten och startade bilen. Så fort bilen startades sattes radion på. Jag kollade bak på Juliette som satt med mobilen i handen. Hon kollade upp och log.

”Förstår du att det här händer på riktigt?”

”Vet du vad? Jag tänkte precis samma sak.” Jag skrattade åt Juliette och vände mig om igen. Jag var tvungen att nypa mig själv för att se om jag drömde. Jag var vaken.