Previous:”I’ve actually read some of them, myself. I once read an imagine about Zayn and then ended up dreaming about him… in a bed…” Jag satte händerna för öronen, blundade och skakade på huvudet. ”And the awkward thing was that I spoke in my sleep, and Zayn heard every single word. I think that was the most embarrassing breakfast in my whole life.” Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jag kunde bara föreställa mig hur det hade sett ut. Stackars Niall, och inte minst stackars Zayn.  

Åh, vad allt kändes bra just nu. Om det gick att tävla i glädje skulle jag utan tvekan kamma hem priset, tusen gånger om. Jag kunde verkligen öppna upp mig inför Juliette och vi förstod varandra. Jag lyssnade på henne och hon lyssnade på mig. Det var länge sedan jag känt såhär; den senaste tiden har det varit svårt att hitta någon som är äkta och inte vill vara med mig bara för att jag är känd. Juliette gillade mig för att jag var Niall och ingen annan, jag kunde inte vara lyckligare.

”Niall, you know what I think?” Sade Juliette som satt mittemot mig och åt. Maten jag lagat hade inte smakat så dåligt, det var inte som Nando’s men det dög. Huvudsaken var att jag inte eldat upp huset eller tagit livet av mig själv. Det hade varit lite synd.

”What?” Sade jag och drack ur mitt glas som fortfarande innehöll Cola. Juliette kollade på mig med busiga ögon och jag kunde inte sluta titta på henne. Hennes ögon lös och leendet gjorde mig så gott som knäsvag.

”I think we should help Mathilda and Zayn. Neither of them is brave enough to take the first step and we all know they like each other. We could make a plan or something? I know they’re old enough to do it themselves, that we shouldn’t care and blablabla… but hey, it would be fun.” Sade Juliette och log stort mot mig. Hon hade rätt, det skulle vara ganska kul faktiskt, även fast Zayn skulle döda mig levande. Dessutom skulle det aldrig hända något om vi lät dem vara. Jag undrar hur jag hade gjort egentligen? Det liksom bara funkade, utan några svårigheter.

”That’s a great idea. I’m not a match maker but those two are made for each other, don’t you think?” Sade jag och Juliette nickade glatt mot mig.

“What should we do then? Can you come up with something? Wait, I know! I can talk to Zayn while you can talk to Mathilda. You can say like: Zayn likes you, any thoughts? And I can say like: Hey Zaynster, what do you think about Mathilda? I know she digs your hair!” Sade Juliette och blinkade med ögonen. Jag kunde inte låta bli att skratta.

”Haha. It sounds like we’re in kindergarden or something but yeah, I’m up for it.” Sade jag och Juliette applåderade. Jag skakade på huvudet och åt lite av min mat.

”Pinky swear?” Sade Juliette och höll ut ena fingret mot mig. Jag tog en servett och torkade mig om munnen innan jag räckte henne mitt lillfinger.

”Pinky swear.”

Pappa ropade på mig nerifrån trappen. Jag hade tydligen telefon. Vid det här laget hade jag kollat på Never Say Never typ tio gånger, druckit två paket med apelsin juice och för att inte tala om Tobleronen… Pust! Justin Bieber hade dessutom släppt ett nytt album som jag redan kunde utantill. Jag försökte dock övertala mig själv att inte lyssna sönder låtarna.

Jag rusade ner för trapporna och tog emot telefonen som pappa höll i. Var det kanske mamma som ringde igen? Jag log mot min pappa och han gick sakta därifrån.

”Mathilda.” Svarade jag glatt.

”Hi, I’m calling from Real Radio in London. We got your CV and were wondering if you would like to come here on a job interview? We know the job is just over the summer but we really liked what we read about you.” Sade kvinnan i andra änden.

Shit, det hade jag glömt bort. För några månader sedan hade jag skrivit mitt CV och sedan skickat in det till den här radiostationen. Jag ville verkligen ha det här jobbet, både för pengarna och för att jag gillade journalistik. Det var en grym möjlighet och om jag ville lyckas i framtiden lönade det sig att ha kontakter inom branschen.

”Oh my god YES! I mean… If I consider this big opportunity my answer would of course be yes.” Sade jag och log lite för mig själv. Var det här verkligen sant?

”Haha, we look forward to meet you. As soon as possible, if you like. Maybe on Monday?” Sade kvinnan och väntade på ett svar. Nej. På måndag skulle jag ju träffa Zayn. Skit, skit, skit. Jag kunde ju inte tacka nej till det här för en kille. Eller kunde jag?

Previous: Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”

Jag lämnade Mathilda bakom mig och började gå mot busshållplatsen som inte alls låg långt bort. Fjärilarna i magen var närvarande, men inte alls på samma sätt som för några veckor sedan. Då var det för att jag var ett fan, nu var det för att jag kanske hade känslor för en av dem. Det är två olika sorters nervositet och spänning. Det jag och Mathilda talat om tidigare hade även hjälpt mig att tänka efter. Att de faktiskt bara är vanliga människor, vars drömmar gått i uppfyllelse. Som Mathilda sade, tänker inte heller jag på dem på samma sätt som jag gjorde tidigare. Nu kan jag faktiskt säga att jag känner dem, vilket är rätt så galet.

Bussen svängde in från vägen och dörren öppnades längst fram. Jag gick in, visade min biljett och satte mig sedan på sätet längst fram. Bussresan skulle inte ta så lång tid, de bodde ju inte superduper långt ifrån oss. Det var också en sak som jag inte riktigt förstod mig på. Ödet. Hände saker och ting av en anledning? Var det ödet som sade att vi inte skulle bo så långt ifrån varandra? Jag var inte riktigt säker. Mathilda tror på ödet, hon säger jämt att hon ska gifta sig med Fernando Torres. Eftersom det är ödet. Hon kan ha rätt, men lika mycket fel. Ingen vet helt säkert. Egentligen orkar jag inte bry mig, hände det så hände det.

Nu kunde jag skymta den höga byggnaden som var lika med deras lägenhet. Själv hoppade jag av den röda bussen och började gå mot portingången. Koden kunde jag utantill så det var bara att stiga in och sedan ta hissen upp till högsta våningen. Jag gick fram till dörren och plingade på klockan som hängde vid sidan av dörren. På brevlådan som hängde på andra sidan stod det Harry Styles, Niall Horan, Louis Tomlinson, Liam Payne, Zayn Malik. En leende Niall öppnade dörren mitt framför näsan på mig och jag hoppade till.

”Hi! You scared me.” Jag böjde mig fram för att ge honom en kram och han skrattade lågt med ansiktet i mitt hår. Han öppnade upp dörren och jag klev in i hallen. Niall hade lovat att laga mat ikväll, vilket jag var väldigt imponerad över. Resultatet kvittade faktiskt.

”Harry is the only one who is home and I think he is asleep so we can say that we’re pretty much alone.” Nialls dialekt hördes tydligt och han log med hela ansiktet. Det han sade gjorde mig varm i hela kroppen.

”Sounds good.” Jag log stort mot Niall och kollade in i hans klarblå ögon. Jag bokstavligt talat drunknade i hans ögon. Jag följde efter Niall till köket där bordet var fint dukat och det stod tända ljus på bänken. På spisen stod det en stor gryta som luktade hur gott som helst och i ugnen kunde jag skymta klyftpotatis. Hade han gjort allt det här, bara för min skull?

”Niall! You absolutely didn’t have to. Oh my god, you’re so sweet!” Jag höll händerna för munnen, fortfarande lite chockad. Niall tittade på mig och rodnade.

”But it’s not finished yet. I think the potatoes will be ready in twenty minutes or something.” Det här var perfekt. Perfekt. Jag satte mig ner på en av köksstolarna och Niall satte sig mittemot mig.

”How was your day?” Sade Niall och kollade på mig med de farligt blåa ögonen.

”Well… Mathilda pretty much slept or watched Justin Bieber the whole day, and her dad was working so… I’ve been alone, kind of.” Niall skrattade lite åt mig innan han genast blev allvarlig.

”Why didn’t you came earlier then?” Han böjde sig framåt och lade upp armbågarna på bordet. Han log mot mig och blinkade lite med ögonen.

“I thought you were doing something. Besides, I survived.” Jag lutade mig bakåt och satte upp mitt hår i en slarvig bulle. Niall skrattade och ställde sig upp. Han tog fram två glas som han fyllde med Cola. Han gav mig sedan ett av glasen och satte sig ner igen på stolen på andra sidan bordet.

”Thank you.” Jag tog glaset i händerna och började dricka. ”You know what? This is crazy.” Niall förstod inte vad jag menade, det syntes. Han kollade oroligt på mig medan jag log mot honom.

”What do you mean?” Han ställde ner sitt glas på bordet och höjde på ögonbrynen.

”This. Us. Everything. I mean… It’s kind of hard to understand. It feels like I’m dreaming and that someone is going to tell me that this isn’t happening for real. Me and Mathilda talked about it just before I left actually. You’re Niall Horan. The Niall Horan. A month ago I couldn’t, in my wildest dreams, believe that I would be sitting here with you and… yeah.” Jag började bita på mina naglar, lite nervös för Nialls reaktion. Jag hade verkligen lättat mitt hjärta och det hade känts skönt att få det ur sig.

”Wow. That was… I understand you. I’m not really used to this celebrity thing myself, so I totally know what you mean. It’s hard for me, and the boys, to like have a relationship with someone you know… Every girl I’m looking at is either screaming like an idiot or is so shy that she refuse to say a single word. I get you; crazy is probably the right thing to call it.” Niall blinkade med ena ögat och log stort. Jag nickade mot honom och tog en till slurk av min Cola.

”Yeah. I remembered when I read these fan fictions about you and like dreamed every single night about our future and what we would name our dog and… Haha, it’s pretty weird.” Niall skrattade åt mig skakade på huvudet.

”I’ve actually read some of them, myself. I once read an imagine about Zayn and then ended up dreaming about him… in a bed…” Jag satte händerna för öronen, blundade och skakade på huvudet. ”And the awkward thing was that I spoke in my sleep, and Zayn heard every single word. I think that was the most embarrassing breakfast in my whole life.” Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jag kunde bara föreställa mig hur det hade sett ut. Stackars Niall, och inte minst stackars Zayn.

Previous:”So… what are you doing on Monday? I thought, if we could do something together… Alone.” Menade han allvar? Hade Zayn Malik nyss bjudit ut mig? Hjälp. Nu saknades bara fyrverkerier.

”I’d love to.” Jag gav Zayn ännu en kram och jag kände hur en stöt gick igen min kropp. Det kändes som en dröm. En dröm jag aldrig trott skulle bli till verklighet. I’m on the top of the world.

På köksbordet framför mig stod en kopp varm choklad och skålen jag hade i handen var full med glass. Det här var livet. Fanns det något bättre? Knappast. Idag var en sådan dag då man sket i allt annat, då det bara var soffan som gällde. Jag hade inte ens bytt om från min pyjamas och klockan var snart kväll. Juliette sprang dock fram och tillbaka som en galning. Hon hade bytt kläder en miljon gånger, fixat håret i hundra timmar och dessutom tagit mina skor. Dock förstod jag henne. Pytte lite. Hon och Niall skulle göra något tillsammans, vad hade jag dock ingen aning om.

Jag lade ner några fler maränger i min varma choklad och började väga på köksstolen. Nu kom Juliette in till köket och satte sig på den tomma stolen framför mig. Hon lade huvudet i händerna och suckade djupt.

”Är du klar?” Juliette tittade upp på mig och nickade. Jag tog en slurk av min choklad och log lätt tillbaka. ”Visst är det sjukt? Allt som har hänt på sistone. För ett par månader sedan satt jag framför min dator och googlade bilder på mina fem största idoler och nu… Det är sjukt. Jag ser inte alls Zayn på samma sätt som jag gjorde förut. Jag menar, i början var jag nog lite starstruck men det har försvunnit, helt och hållet. Förut var han ”Zayn Malik från One Direction” men nu är han bara Zayn. Världens gulligaste Zayn.” Juliette log stort mot mig och jag började äta av min glass.

”Det var djupt. Har du svalt en poet?” Jag skrattade åt Juliette och nickade instämmande. ”Fast jag håller med dig, helt klart. Jag tror man måste lägga superstjärne-grejen åt sidan och inse vilka dina riktiga känslor säger. De är faktiskt helt vanliga människor, mer eller mindre normala. Precis som vi.”

”Exakt. Jag skiter i om det är Lionel Messi eller Björn-Åke Larsson, säger mina känslor en sak så är det så. Det spelar ingen roll om det är en världskändis eller en mjölkbonde i Skåne.” Juliette skrattade högt åt mig och jag såg hur hennes ögon glittrade. ”Hur mycket är klockan förresten? Skulle inte du iväg?” Juliette kollade snabbt på klockan som satt runt hennes armled och flög sedan upp från stolen.

”Shit. Du får sluta prata sådär, allvarligt, jag blir ju mörkrädd.”

”Livet är som en grön sommaräng under en klarblå himmel med stjärnor formade som vackra…” Jag höll upp armarna mot luften och blinkade med ögonen.

”Sluta, sade jag! Snart glömmer jag väl bort vad jag heter.” Juliette skakade på huvudet och sprang ut till hallen. Jag åt upp det sista av glassen och ställde sedan ner disken i diskhon. Jag gick efter Juliette som nu stod fullt påklädd i hallen.

”När kommer du hem då? Blir det sent? Jag tog fram mina tofflor som stod på skohyllan och gick sedan fram för att krama om Juliette.

”Jag vet inte. Blir du själv? Edward skulle väl jobba ikväll?” Juliette tittade oroligt på mig.

”Ja, jag blir själv. Men. Det är därför det finns någon som kallas Justin Bieber. Jag klarar mig.” Jag log mot Juliette som såg aningen lättad ut. Vad skulle jag göra utan Justin Bieber? Förmodligen ha ett liv men… Äsch. Det finns inget liv utan tha biebs, punkt slut.

”Säkert? Helt säkert? Tvåhundratrettio procent säkert? Jag nickade mot Juliette vars leende växte.

”Hälsa Zayn från mig om du ser honom.” Jag kramade om Juliette en sista gång och hon gick ut genom dörren. Dörren slog igen med en smäll. Jahopp. Där var hon borta.

Jag gick tillbaka till köket och tog fram apelsinjuice och Toblerone. Jag gick sedan in till vardagsrummet och slog på Never Say Never. Vad kan man säga? Livet leker.

Mobiltelefonen ringde för tusende gången idag. Förstod de inte att jag faktiskt tagit semester? Alltid var det något. Jobbet hit och jobbet dit. Fast jag hade egentligen inget emot att jobba, jag älskade det. Problemet var att jag ville spendera mer tid hemma, med tjejerna. Mest för min egen skull, de klarade sig ju själva. Jag hade inte åkt tillbaka till England för att jobba.

Jag tog upp telefonen och tryckte på svara. Numret kände jag inte igen, utan tog istället för givet att det hade med jobbet att göra.

”Yes?”

”Is this Edward? My name is Jones and I’m calling from Cheshire. We really need your help here at our office, would you like to come and help us out? It would only take a couple of days, maybe three. And we’re paying for your trip, of course.” Mannen blev tyst i andra änden och väntade förmodligen på ett svar.

Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”

Previous: Det kändes nästan som jag legat i ide den senaste månaden. Niall och Juliette hade tydligen något på gång, vilket jag hade missat totalt. Till mitt försvar hade det faktiskt gått väldigt snabbt. Man kan tydligen hinna med mycket på en månad. Var de tillsammans? Nä. Det vore att ta i. Som sagt, en månad är faktiskt bara en månad. Kände jag Niall rätt, skulle han ta det lugnt och försiktigt. Juliette verkade inte heller vara den som hoppade i säng efter första dejten. De verkade väldigt lika, på många plan. Jag tror egentligen inte på ödet, men i det här fallet är jag osäker.  

Det hördes ett ljud utifrån köket, vilket betydde att kakan var klar. Jag reste mig snabbt upp ur soffan och gick ut till köket.

Jag kände hur jag log för mig själv och det pirrade till i magen. Allt hade hitintills gott som det skulle. Jag måste säga att jag njöt lite och jag hade skött allt väldigt snyggt. Hitintills. Än hade jag inte frågat om pojkvännen och jag var inte helt säker på att jag skulle göra det heller. Det var kanske onödigt. Ändå ville jag veta. Såklart.

Jag skakade lätt på huvudet och tog ur kakan från ugnen. Må smaken inte sitta i utseendet. Jag hade nog aldrig sett en sådan missbildad kaka förut. Den såg ut som en stenklump. Ja, en stenklump. Jag tog fram en bricka som jag ställde kakan på och tog sedan fram fyra glas och en kanna vatten. Jag kunde inte motstå att slänga en snabb blick mot spegeln innan jag gick in till de andra igen. Still smokin’ hot.

När jag kom in i rummet stod Niall upp och klappade händerna. Jag tog en riktig omväg, rädd för att han skulle smälla till mig. Vad gjorde han för något? Mathilda och Juliette satt i alla fall i soffan och skrattade. Det var det viktiga. Jag ställde ner brickan på soffbordet, delade ut glas och fyllde dem sedan med vatten. Så här ordentlig skulle de aldrig få se mig igen. Någonsin. De tackade lätt och jag satte mig bredvid Mathilda, igen. Efter en stund satte sig även Niall ner och med ens högg han in i kakan. Jag gav honom en blick och han gav genast tårtgaffeln till Juliette istället. Lite hyfs får det ändå vara.

Harry steg plötsligt in genom dörröppningen. På sig hade han en svart t-shirt och ett par helt vanliga mörkblå jeans. Stil rent, skulle jag vilja kalla det. Han vågade säkert inte sätta på sig något annat. Konstigt? Nae.

”Aha, there you are. I thought you’d died in your wardrobe or something.” Harry blängde surt på Niall som flinade stort.

”You know what Niall? To have such a small brain, you’re pretty smart.” Nu var det Nialls tur att blänga. Harry satte sig ner vid min sida och började ta av kakan.

Jag hade lust att slå till Harry. Niall också för den delen. Varför kunde de aldrig hålla sams? Inte ens nu, när vi hade besök, kunde de hålla truten. Jag ville inte börja diskutera med dem, utan bestämde mig istället för att ta ett rejält snack när Mathilda och Juliette åkt.

Jag kände Mathildas arm vila mot min sida. Hon satt bakåt lutad i soffan med knäna uppdragna mot hakan. Skulle jag våga hoppa bak och luta mig mot henne? Ångest. Hon böjde sig istället fram, tog glaset i händerna och började dricka. Där försvann det ögonblicket. Varför hade jag tvekat? Det skulle komma en nästa gång, försökte jag intala mig själv. Men vad skulle hennes pojkvän tycka? Åh, jag måste sluta tänka på honom. Annars skulle det här aldrig fungera. Det fanns bara ett sätt att få veta. Och det var att fråga.

”So, how’s your boyfriend? I think we saw you someday, when we were shopping. Down Oxford Street?”

Juliette vände snabbt huvudet mot mitt håll och gav mig en förvånad min. Den minen förändrades snabbt när hon över hela ansiktet fick Mathildas dricka, som kommit i raketfart från hennes mun. Hade jag sagt något dåligt?

Boy-vadå?! Hade han verkligen sagt pojkvän eller hade jag tappat hörförmågan? Han kanske hade talat kinesiska? Boyfriend på kinesiska kanske var… Mamma. Eller nått.

”Mathilda, ditt pundhuvud!” Juliette tittade argt på mig, med dricka droppande från ansiktet.

Oups. Nu låg jag riktigt illa till. Hade jag tur skulle jag komma undan med livet i behåll men det var inte säkert. Jag hade spottat vatten på Juliette i One Directions lägenhet. Det skulle nog toppa hennes idiot-Mathilda-lista, vilken jag visste fanns. Tro mig, jag har sett den. Jag hade stora problem, med andra ord. Men ett problem i taget, och Zayn var faktiskt först.

”Boyfriend?” Jag harklade mig kort och tittade på Zayn. Han kollade kort åt Juliettes håll innan han vände sig mot mig.

Nu var han nära, riktigt nära. Han kollade ner på sina fingrar och jag kunde se hans perfekta ögonfransar. Ögonfransar som vilken tjej som helst kunnat döda för. Hela han var perfekt.

”Yes, it was a blonde guy. Maybe this tall…” Han höll upp handen för att visa hur lång han hade varit.

Oh sweet jesus. Hade han trott att jag och…? Heliga bananer. Jag skämdes, big time.

”Oh god. That guy is not my boyfriend.” Punkt. Slut. David och jag? Aldrig under denna livstid.

Zayns mungipor åkte upp ett par centimeter och han såg lättad ut. Leendet smittade av sig och snart satt vi båda och log fånigt mot varandra. Jag skulle kunna bosätta mig i Zayns ögon. Allvarligt talat. De var de mest perfekta ögon jag någonsin sett. Det är bara att skicka nyckel, adress och brevlåda på måndag, det är okej med mig.

”Mathilda! När du känner att du är klar med… vad du nu än gör… kan jag behöva lite hjälp.” Juliette harklade sig och avbröt genast mitt drömmande. Jag ville inte sluta. Inte nu. Jag hade lust att säga bara fem minuter till, men då skulle Juliette få värsta utbrottet.

Jag skulle precis svara Juliette när Niall meddelade att han kunde springa ut och hämta servetter. Räddaren i nöden. Å andra sidan var han kanske skyldig oss det med tanke på den tomma formen på bordet. Jag som var sugen på sockerkaka. Burger King på vägen hem? Låter toppen!

Några minuter senare kom Niall tillbaka med hans mobiltelefon i ena handen och i andra… Ingenting. Under Nialls skinn kanske det gömde sig en guldfisk. Japp, så måste det vara. Niall var en guldfisk.

”Guys, Louis and Liam are going stay with Eleanor and Danielle. Just so you know. Louis just called.” Jag kunde skymta hur Zayn nickade i ögonvrån och Niall satte sig ner mellan Juliette och Harry, igen.

”Niall…?” Sade Harry långsamt och knuffade till Niall i sidan.

”Oh! Right. Shit. Sorry.” Han bokstavligen flög up ur soffan och sprang ut till köket igen. Tillbaka kom han med sisådär en biljard servetter. Han gav dem till Juliette som log tacksamt.

Plötsligt vibrerade det till i fickan. Zayn hade tydligen också känt det med tanke på att han kollade ner mot min bakficka. Jag tog upp mobilen och öppnade det nya meddelandet. Pappa.

”Where are you? Don’t be late for dinner, you know what time. Your mother called just awhile ago, so you have to call her back when you get home. Love you.”

Klockan var redan nio. Tio över nio, tillochmed. Jag harklade mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade inte pratat med mamma på länge, inte sedan vi landat i London. Och det var ungefär… en månad sedan? Jisses. Tiden gick fort när man hade roligt.

”Juliette! Jag fick nyss ett SMS från pappa. Jag måste hem och ringa mamma.” Juliette vände sig mot mig och nickade. Zayn, Niall och Harry kollade alla konstigt på oss och jag kom på att de inte förstod ett skvatt av vad vi sagt och sade.

”Uhm… Sorry, but we have to go.” Jag ställde mig upp och Juliette följde mitt exempel. Hon borstade av lite smulor som hamnat på hennes ben och satte sedan upp hennes blonda hår i en hästsvans.

”Oh, yeah. The time just ran away. Next time you have to teach us some Swedish. It’s like the coolest language ever. It sounds so… Swedish.” Niall smällde till Harry i bakhuvudet och snart fick han ett slag tillbaka. Zayn ställde sig upp, suckade högt och började leda oss mot hallen där vi satte på oss våra kläder och skor.

Snart kom Harry och Niall ut till hallen och vi gav alla varsin kram. Riktigt kramkalas blev det. När Niall kramade Juliette såg jag hur de inte ville släppa taget. Åh, vad fina de var! Jag blev nästan tårögd. Zayn knackade mig på axeln och jag vände mig om.

”So… what are you doing on Monday? I thought, if we could do something together… Alone.” Menade han allvar? Hade Zayn Malik nyss bjudit ut mig? Hjälp. Nu saknades bara fyrverkerier.

”I’d love to.” Jag gav Zayn ännu en kram och jag kände hur en stöt gick igen min kropp. Det kändes som en dröm. En dröm jag aldrig trott skulle bli till verklighet. I’m on the top of the world.

Previous:”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

Jag kollade upp på den stora svarta tavlan som visade olika destinationer. Spanien, Holland, Frankrike… Sverige! Gate 18, om tjugo minuter. Jag tog tag i handtaget på min väska och började gå mot en av sofforna som stod vid ett fönster.

Den här resan hade blivit till åtlöje, riktigt misslyckad. Jag var riktigt misslyckad. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte. Vad hade jag förväntat mig? Jag har alltid haft svårt att visa hur jag känner, jag har alltid visat det på fel sätt. Jag var inte arg på Mathilda, utan på mig själv. Jag hade gjort fel då och gjort fel nu. Ändå önskade jag att hon fortfarande gillade mig. Det var en omöjlig önskan. Det skulle jag aldrig kunna kräva och det insåg jag inte först nu, när allt var för sent. Jag kände en enorm ångest och det hade påverkat den jag minst velat. Jag hade flippat ur och bara tänkt på mig själv, på vad jag ville och kände. Det var mitt fel.

Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan och jag tog snabbt upp den. Pappa lös upp skärmen och jag öppnade hans SMS.

”Du har fått tid hos kuratorn. Måndag kl. 15.00. Vi ville haft en tid tidigare men det var omöjligt. Hör av dig.”

Jag tryckte snabbt på radera och tryckte ner telefonen i fickan igen. Jag ställde mig upp och tittade ut genom fönstret. Jag såg hur flyplan landade och startade. Om och om igen, flygplan efter flyplan. Var det försent att ändra sitt liv, att ändra på sig själv? Fanns det någon möjlighet att börja om? Kunde jag återigen starta, precis som flyplanet?

Det knackade på dörren. Hela min kropp stelnade och jag kände hur min mage bubblade värre än bubbelpoolen i badrummet. Jag skulle precis vända mig mot Niall när jag såg Harry komma ut från sitt rum. I skjorta och kavaj? Han flinade stort och jag såg hur självsäker han var. Varför i hela friden skulle han…? Niall hoppade upp från stolen och sprang ut i hallen för att öppna dörren, vilket var en väldigt smart idé. Jag stirrade oförstående på Harry medan han gick och satte sig mittemot mig.

”Why in heck are you dressed like James Bond?” Harry kollade på mig med överlägsna ögon. Vad skulle Mathilda och Juliette tro? Att Harry egentligen är tjugo år äldre än vad han ser ut att vara?

”You said that we were expecting guests…” Jag satte händerna bakom nacken, lutade huvudet bakåt och suckade högt.

”Yes, but not the freaking queen of England you smartass.” Jag slog till Harry på armen och ställde mig upp. Jag sträckte händerna över huvudet och gäspade. Du får inte vara trött, kind of dålig tajming right now. Duuh?!

Vilken drottning? Vadå James Bond? Här gick gränsen för vad min hjärna kunde hantera samtidigt. Om Nialls mamma skulle komma ville jag ha fina kläder på mig. Varför är det en sådan big deal? Zayn visste att jag tyckte Nialls mamma var snygg.

Jag hörde hur någon harklade sig och jag tittade snabbt upp mot dörröppningen där det stod två personer som inte var Nialls mamma. Nej, nej, nej… Varför behöll du inte tröjan med kattungen på? Det hade sett bättre ut. Nu tror de säkert att jag ska på nobelmiddag eller käka lunch med Obama. Juliette och Mathilda kollade nyfiket på mig och undrade säkert vad jag hade på mig. Det undrade jag också.

”I was just about to change… Hi, by the way… Hope everything’s alright with you… I bet it is… Now that you’re here… With my friends… And me.” Jag försökte att le. Som om det skulle rädda mig. Zayn såg ut som en kissnödig myra där han stod och fnissade. Vänta du bara… Jag tog faktiskt lektioner i karate som barn och jag måste säga att skillsen sitter kvar. Zayn borde passa sig, om han vill ha en näsa kvar vill säga.

Jag ställde mig snabbt upp, log ännu en gång och sprang sedan snabbt in på mitt rum för att byta kläder, igen. Bakom mig hörde jag skratt och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var asroligt. Synd bara att jag var tvungen att spela huvudrollen. Hade det varit någon annan hade jag legat på backen och dött av garv.

Jag var lite besviken över att det inte var Nialls mamma som kom. Å andra sidan var inte Mathilda och Juliette dåligt sällskap.

Det kändes nästan som jag legat i ide den senaste månaden. Niall och Juliette hade tydligen något på gång, vilket jag hade missat totalt. Till mitt försvar hade det faktiskt gått väldigt snabbt. Man kan tydligen hinna med mycket på en månad. Var de tillsammans? Nä. Det vore att ta i. Som sagt, en månad är faktiskt bara en månad. Kände jag Niall rätt, skulle han ta det lugnt och försiktigt. Juliette verkade inte heller vara den som hoppade i säng efter första dejten. De verkade väldigt lika, på många plan. Jag tror egentligen inte på ödet, men i det här fallet är jag osäker.

Previous: ”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette kollade glatt på mig och jag log tillbaka. Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.

Inga bekymmer, man är lycklig var dag. Hur mycket Toblerone har jag ätit? Äsch, det kvittar. Jag undrar hur mycket Toblerone det får plats i en människokropp. Säkert hundra paket, kanske hundratvå. Vilken är din favorit? Min är utan tvekan den med vit choklad och honung. Testa den för fjorton!

Jag slängde en snabb blick på klockan som hängde på väggen bredvid TV:n. Två timmar kvar. Två timmar, hundratjugo minuter, vilket är lika med jättemånga sekunder. Hur skulle jag överleva? Jag vet. Mr. Toblerone! Precis när jag skulle böja mig fram för att ta fram ett nytt paket hörde jag fotsteg bakom ryggen. Juliette ställde sig framför mig och lade armarna i kors. Vad skulle hon predika om den här gången? Choklad är dåligt för huden, tvätta dig om munnen, ska du ha det där på dig?

”Jag tänker inte ens kommentera det mina ögon nyss bevittnat.” Juliette skakade på huvudet, suckade djupt och lade handen på pannan.

”I can’t help it. Jag är nervös, okej? Toblerone hjälper mig.” Jag tuggade ur munnen och satte mig upp i soffan.

”Toblerone är ingen psykolog, Dr. Phil är en psykolog. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladberoende?” Juliette gav mig blicken och lämnade rummet. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladber…NEJ, tack.

Jag undrar hur Gud tänkte när han skapade Mathilda. Eller nej, det vill jag nog inte veta. Efter att ha känt och spenderat många år vid Mathildas sida, hade jag lärt mig att ignorera och stänga av. Ingen är perfekt, alla har vi våra brister. Mathilda, till exempel, är klumpig och tänker aldrig två gånger.

Det som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes som en dröm. Eller kanske mer som en saga. Jag kände mig nästan som snöungen eller askvit. Jag har aldrig varit något stort fan av Disney, don’t judge me. Hursomhelst, kändes fjärilarna i magen mer levande än någonsin. Jag vågar inte kalla mig själv kär, men jag måste erkänna att glädjen bubblar när jag tänker på honom. Det som gjorde mig till världens lyckligaste människa på jorden var att jag var ganska säker på att han kände likadant. Nittionio procent säker. Idag skulle jag få träffa honom igen. Igen! Tanken på att han faktiskt var en världens mest kända personer var som bortblåst. För mindre än en månad sedan hade han varit en person jag endast kunnat dagdrömma om. Jag hade fått nöja mig med att kolla på bilder via facebook, instagram eller tumblr. Nu visste jag hur han såg ut i verkligheten.

Jag stängde dörren bakom mig och steg in i lägenheten. Det var ovanligt tyst. Det var söndag och vanligtvis brukade Zayn utmana Louis i Sing Star en kväll som denna. Men icke då. Jag hade nyss varit och hälsat på min familj och kände mig ganska trött. Det hade varit härligt att få träffa alla igen. Ögonlocken blev aningen tyngre och jag började gå mot köket. Doften som mötte mig när jag steg in genom dörröppningen trodde jag aldrig att jag skulle få känna i denna byggnad. Inte på miljontals århundraden. Niall stod med förkläde runt midjan och mjöl i håret framför diskbänken och skalade ägg. Han bakade. Sockerkaka. Hade han fått rabies stackarn? Som om inte det var nog satt Zayn på en av köksstolarna och läste ett recept. Väntade vi besök? Skulle Nialls mamma komma?

”Boys… can I ask you something?” Niall och Zayn kollade förvånat på mig och jag lade mina bilnycklar på köksbordet bredvid kokboken.

”Yes, Harold. What is it?” Niall lät äckligt vuxen. Ett år är inte that much, pretty boy. Zayn försökte att inte skratta.

”Are you out of your mind? Are you sick, maybe cold?” Jag gick fram till Niall och lade min hand över hans panna. Han tog snabbt bort den och jag såg hur hans leende växte.

”We’re expecting guests.” Ha! Nialls mamma skulle komma. Vad var det jag sade? Go Harry, go Harry…

”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

Previous:”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xxxx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn.  

Nu var det all in som gällde. Jag skulle spela mina kort smart. Vad hade jag att förlora? Ingenting. Du måste satsa för att vinna. Det kändes nästan som jag satt vid pokerbordet och spelade om pengar. Jag skulle vinna. Så var det bara. Jag känner henne inte, jag vet. Ändå är det som en fågel viskat i mitt öra: Kör hårt grabben! Och vet du vad? Jag tänker lyssna på den där fågeln, Zayn tänker ladda kanonerna.

Det här var inte likt mig, alls. Jag är försiktig och brukar ta ett steg i taget. Med Mathilda kändes det annorlunda. Jag hade till och med skyllt på Niall för att få träffa henne och då var det illa. Två ynka möten kändes som hela mitt liv. Det är konstigt det där, med kärlek vid första ögonkastet. Hur kan det kännas så äkta? Det där lät för gulligt. Kom ihåg, oavsett vad ni läser är jag fortfarande Bradford Bad Boy.

Det första jag tänker på när jag hör ordet kärlek är en stor bebis som skjuter pilar formade som hjärtan. Jag skojar inte, det är så jag tänker. Det kanske låter gräddigt och fjantigt men för mig är kärlek något vackert som inte ska hållas inne. Han har bara träffat henne två gånger? Jag vet, jag vet! Då måste jag få fråga: hur tänker Du när du blir kär i en kändis? Hur väl känner du den personen? Nu påstår jag inte att Mathilda är en kändis, missta mig inte! Även fast jag skulle kunna se henne som någon i Sällskaps Resan…

Hur morgondagen skulle gå till hade jag inte en aning om. Det var inte lika solklart som jag ville att det skulle vara. Även om jag var ganska säker på hur jag kände hade jag ingen aning om hur jag skulle gå till väga. Jag visste att Niall och Juliette hade något på gång, det kunde till och med en blind människa se. Hur hade han gjort? Nej, du tänker inte sjunka så lågt att du frågar Niall om hjälp. Där får gränsen gå.

Hur gör du om tjejen du är intresserad av har en pojkvän? Det borde det finnas en handbok för. Jag kanske borde skriva en? I nästa liv Zayn, i nästa liv. Mina erfarenheter när det gällde tjejer hade jag ingen nytta av, i alla fall inte nu. På något vis måste jag få henne att förstå, men hur? Jag vet ju inte hur hon tycker och känner. Förmodligen är hon förälskad i pojkvännen och har inte en tanke på mig. Varför skulle hon? Ändå hoppas jag att hon inte bara ser mig som Zayn Malik från One Direction. Även fast det är just det jag är.

Var det här ett skämt eller hade Gud bara en allmänt dålig dag? Först träffar jag David och sen får jag SMS från superdupersnygga Zayn Malik. Rätt, David fick inga komplimanger.

Jag knallade glatt tillbaka till där jag lämnat the girls. Jag kom på mig själv med att vissla där jag gick på Londons gator. Hur kan en liten ynka mänsklig varelse förändra hela min dag till det bättre? Hyjeda mig. Tankarna på David var som bortblåsta, det enda jag var orolig för var att han inte skulle förstå. Förstå att han inte längre kunde göra mig illa. Jag skakade på huvudet och försökte tänka på något annat. Snart kunde jag skymta bänken där jag sist såg Juliette, Eszter och Lovisa. Bänken där de suttit var tom. Hade de gått upp i rök? Jag tog fram min telefon och slog in Juliettes nummer. Efter några signaler hördes hennes välbekanta röst.

”Och vart sjutton har du varit någonstans? Vi har letat som tokar efter dig. En man kom fram och sade att vi såg ut som hungriga grisar. Hörde du det, hungriga grisar?!” Juliette lät andfådd och jag slängde en snabb blick på klockan som satt runt min handled. Hon hade rätt, jag hade varit borta jätte länge. Och inte hade jag fått tag på något vatten heller. De kommer slänga mig på majbrasan.

”Det låter inge vidare hörredu, det har hänt två saker jag måste få berätta för dig sen. Vart är ni nu?” Juliette tog ett djupt andetag och suckade högt. Jag började bita på mina redan sönderbitna naglar.

”Ja, Eszter och Lovisa var tvungna att dra. Jag går runt här och ser ut som en vilsen gris, tydligen.” Jag log åt min kompis sätt att tycka synd om sig själv.

”Var det inte hungrig alldeles nyss? Och vart är här? Jag sitter på bänken där ni satt förut.” På ena sidan av bänken satt en äldre man med en tygväska framför sig. I handen hade han en stor cigarett och röken flög rakt på mig. Jag flyttade mig lite längre åt sidan för att kunna andas ordentligt.

”Ha-ha. I’ll be there in five.” Jag tog telefonen från örat och tryckte på rödlur.

Mannen som satt bredvid mig ställde sig nu upp och började sakta gå därifrån. Han staplade sig försiktigt fram genom havet av människor. Snart såg jag Juliettes blonda hår fara fram genom folkmassan. Hon gick fram till mig med arga steg. Hon satte sig bredvid mig med en duns och lade armarna i kors.

”Nu vill jag hem. Men först får du berätta vad som har hänt. Vi blev ju oroliga för dig förstår du väl.” Hon lät som min mamma. Nej, värre än min mamma. Den som undrade om jag inte saknade mamma här i London borde träffa Juliette. Hon var som en extra mamma.

”David…” Juliette nickade förstående mot mig. Även fast hon inte hade en aning om vad som hänt hade hon koll. Jag behövde knappt säga mer. ”Förhoppningsvis åker han hem, men man vet ju aldrig…” Jag suckade lätt och kollade på Juliette som såg ut att fundera.

”Och den andra saken du ville berätta var…?” Hon kollade frågande på mig. Jag kände hur mitt leende blev större och hur mina kinder hettade till. Om det gått hade jag velat behålla den här känslan för evigt. Det var min favoritkänsla, utan tvekan.

”Jag fick ett SMS från Zayn.” Juliette ställde sig plötsligt upp och applåderade. Vad hade flygigt i henne? Hon hoppade upp och ner som en galen gräshoppa. Jag hade ju inte ens sagt vad han hade skrivit?

”Får jag berätta vidare eller…?” Hon satte sig genast ner och lade händerna i knäet. Jag tror nästan hon nickade så mycket att hennes huvud var på väg att ramla av. Jag log kort innan jag fortsatte.

”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette tittade glatt på mig och jag log tillbaka.  Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.  

Previous:”Dude, don’t stare! She clearly has a boyfriend.” Zayn vände sig mot mig och log stort. Han borde vara besviken, han gillade ju Mathilda. Trodde jag i alla fall. 

”So? Football has a goal keeper but that doesn’t mean you can’t score.” Han blinkade med ena ögat och log ännu större. Oboy.

Jag tog fram solglasögonen från min skinnväska som stod mellan mig och Lovisa. Solen var hetare än spisen och brände på min bara rygg. Nu kände också jag hur det vattnades i munnen. Vart hade Mathilda tagit vägen? Hon hade varit borta i evigheter, kändes det som.

”Should we go look for her? She may be lost.” Juliette satt med ansiktet mot den varma solen och blundade. Lovisa ställde sig snabbt upp, jag följde hennes exempel och ställde mig bredvid henne. Juliette tog alla påsar som stod under soffan innan vi började gå. Jag suckade djupt innan vi gav oss in i havet av människor. Det här skulle inte bli lätt.

”Juliette, can’t you call her?” Juliette kollade på mig nickade. Hon tog upp sin mobiltelefon och slog in numret. Hon flyttade telefonen mot örat och snart hörde jag signalerna. Det var upptaget.

Jag slog bort Davids händer och gick snabbt därifrån. Jag trängde mig förbi människa efter människa. Vad hade nyss hänt? Jag skakade på huvudet och hoppades att David förstod. Jag hade visat klart och tydligt vad jag inte ville, han kunde inte skylla på missförstånd. Den ursäkten hade jag hört förr. Han borde fatta. Hur mycket han än försökte skulle jag aldrig tycka annorlunda om honom. Han var en skitstövel och för det fick han faktiskt skylla sig själv. Det spelade ingen roll om han flög till Kina för min skull, jag skulle ändå behandla honom som den idiot han var. Min önskan var att han skulle packa sina väskor och åka tillbaka till Sverige. Till kalla, råa Sverige där han hörde hemma. Jag hörde hur han ropade bakom mig och med ens blev jag osäker. Det är inte klokt hur den killen kunde påverka mig, han har mig som i ett järngrepp. And that’s the problem. Jag tog upp min telefon och slog numret till pappa, han svarade efter några sekunder.  

”Have you told David where we live?” Jag andades häftigt och mitt hjärta slog snabbare. Det lät som om jag nyss sprungit ett varv runt jordklotet. Eller åtminstone ett maraton.

”Noep, he doesn’t know anything. Why? He should’ve called when he landed, have you heard anything from him?” Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le. Tack snälla, rara pappa. Du förtjänar mer än en klocka.

”Thank god! I just met him and he’s not coming. At all.” Jag stannade upp och såg mig omkring när jag upptäckte att jag gick runt i cirklar. Circles, we’re going in circles. Bra låt, det där. Vem var det som sjöng den nu igen? Den påminde mig om David, och mig. Jag måste skärpa mig, jag kan inte göra om samma misstag om och om igen. Han var inte värd det här.

”Aha, I understand. I will lay back the extra ice cream then.” Vänta lite, sade han glass? Hang on a second.

“NO! I mean, you don’t have to. Spare those old legs of yours, I can take it instead.” Pappa skrattade i andra änden och jag log för mig själv. Glass var vad jag behövde.

”Haha. No doubt in that. I’ll see you soon. Love you.” Och med det lade han på.

Jag tog telefonen från örat och såg att jag hade sju missade samtal och fem SMS. Hjälp, hade någon dött? De flesta samtalen var från Juliette men några var också från Lovisa. Om jag inte svarade första gången, vad fick dem att tro att jag skulle svara den sjunde? SMSen tillhörde också Juliette. Alla utom ett. Bokstäverna formade ett namn som jag log av att se. Jag tryckte upp SMSet och läste tyst för mig själv.

”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn. 

Previous: ”Vart ska vi då? Oxford Street?” Mathilda kollade upp från telefonen och nickade. Det var där alla butikerna låg och hade vi tur var det inte så mycket folk där. Mathilda och jag började gå mot busshållplatsen som låg en bit bort. Jag hade vant mig vid London och jag älskade det. Jag hörde hur Eszter svarade i telefonen och Mathilda började prata. Tack gode gud att det finns butiker, hur skulle jag annars få min Mathilda tillbaka? Halleluja.

Jag gick fram till den svarta taxin som stod vid sidan av vägen. Väskorna lade jag i bagaget innan jag satte mig i framsätet bredvid chauffören. Han undrade genast vart jag skulle. Jag hade ingen aning. Mannen harklade sig och väntade på ett svar. Vart bodde Mathilda? Det glömde jag att fråga. Jag var på väg att ta fram en karta när jag upptäckte att jag glömt den på flyget. Attans också.

”Where can I get a map? As quickly as possible.” Mannen såg ut att tänka efter innan tillslut öppnade munnen.

”Uhm, there is a store down Oxford Street where you can find information, maps and things like that. It’s the nearest, I believe.” Det blir bra, så länge. Jag nickade mot mannen som genast startade bilen och började backa ut från flygplatsen.

Eszter, Lovisa, Juliette och jag hade nyss varit och fikat. Det kändes nästan som om jag ätit trerätters, så mätt var jag. Juliette ville gå till H&M och Lovisa skulle till TOP SHOP. Sen var det dags att dra sig hemåt. Mina ben var ändå ganska trötta efter allt springande. Gatorna var nästan tomma, konstigt nog. När vi kom hade det kryllat av människor men nu började det lugna ner sig. Nu liknade det mer Stockholms gator. I London fanns det allt, verkligen allt. Butiker hit och butiker dit, jag var nästan tvungen att blunda med jämna mellanrum för att se så jag inte drömde. Hittills hade jag köpt en klänning, ett par skor och en klocka. Klockan var till pappa, han hade tappat bort sin precis innan vi flyttade. Han förtjänade en ny klocka, efter allt han gjort för mig. Mina pengar var nästan slut och jag längtade till barnbidraget skulle komma.

”Girls, I’m thirsty.” Lovisa stannade upp och såg sig omkring. Vi hade nyss varit och fikat och hon var törstig? Bevare mig väl. Jag visste ingen annan människa som kunde dricka så mycket utan att gå på toa. Vi slutade genast att gå och vände oss mot Lovisa.

”You have to wait. We’ve just been to the café.” Eszters ord var hårda och jag tyckte lite synd om Lovisa.

”I know! Can’t you guys stay here while I go find something for Lovisa?” Lovisa sken upp och kollade tacksamt åt mitt håll. Eszter och Juliette nickade glatt mot mig, de var säkert glada över att få slippa Lovisas gnäll. De satte sig på en bänk som stod vid sidan av gatan och jag kilade iväg.

Vart skulle jag få tag på något att dricka? Jag stannade upp och svepte med blicken över de olika butikerna. Plötsligt känner jag en hand på min axel, jag vänder mig snabbt om och möter ett par bruna ögon. Ett par alldeles för bekanta bruna ögon. Davids flin var större än någonsin.

”Har du gått vilse, unga dam? Jag har en karta innanför byxorna.” Jag hade lust att smälla till honom. Hur kom det sig att han var på exakt samma ställe som jag? Samma tid och samma plats. Var det ens möjligt? Han måste vara synsk. Jag vände mig snabbt om och började gå. Han tog tag i min midja och vände mig om. Nu var han nära. För nära.

Mina fötter gjorde ont, benen var redo att begravas och mitt huvud snurrade. Hur länge hade vi gått runt? Det kändes som evigheter. Jag tittade på Zayn som hade storhandlat; han hade gigantiska påsar i händerna. Byxor, jacka, skor och en mössa. Jesus Amalia. Niall var hungrig, det hade han påmint oss om var tredje sekund. Jag ville hem. Nu, på en gång.

Jag rörde huvudet sakta och tittade på alla människor som sprang runt med olika påsar i händerna. Några kollar på oss som om vi vore rymdvarelser, några kommer fram och frågar om en bild eller två. Min hand hade säkert skrivit över hundra autografer, bara idag. Plötsligt ser jag en bekant siluett mitt på torget bland alla människor. Det var Mathilda. Jag knuffade till Zayn som gick bredvid mig och räknade sina pengar. Han kollade irriterat på mig och jag nickade åt det håll Mathilda stod. Han vände sig om och när han såg Mathilda stannade han upp. Framför Mathilda stod en kille med solblekt blont hår och bruna ögon. Han hade händerna runt hennes midja och stod överdrivet nära. Jag drog med mig Zayn, och Niall också för den delen, mot en parkbänk. Vi satte oss ner och iakttog vad som hände. Nu hade också Niall sett vem det var. Jag kollade på Zayn som bokstavligt talat stirrade på Mathilda.

”Dude, don’t stare like that! She clearly has a boyfriend.” Zayn vände sig mot mig och log stort. Han borde vara besviken, han gillade ju Mathilda. Trodde jag i alla fall.

”So? Football has a goal keeper but that doesn’t mean you can’t score.” Han blinkade med ena ögat och log ännu större. Oboy.

Previous: ”Han ska tydligen komma hit, du vet hur han är, han hade fått pengar över. Han flyger imorgon.” Juliettes mun öppnades, hon hoppade av stolen och gick runt bordet för att krama om mig. Hon var lika förvånad som jag. Hennes varma omfamning lugnade mig, jag kände hur jag kunde andas ut. Vad som än hände hade jag Juliette vid min sida och det skulle jag inte kunna leva utan. Hon skulle alltid finnas där, till och med när solen slocknar. David var en baggis när jag hade Juliette. Det skulle ordna sig.

Mitt rum var mörkt och lägenheten var tyst. Bortsett från Zayns höga snarkningar, de var nästan outhärdliga. Imorgon måste jag få tag på öronproppar, annars var det goodbye med sömnen. Det var mitt i natten men jag var inte trött, inte alls. Mitt ben hade däremot somnat och det stack till när jag försökte röra på det. Jag vände mig om och lade mig på sidan istället, i hopp om att det skulle bli bättre. Plötsligt hörde jag ett surrande runt min näsa och ögon. Säg inte att det är en mygga, då får jag panik. Jag rynkade på näsan och blinkade med ögonen, surret hördes fortfarande. Jag satte mig upp och började vifta med armarna, utan någon speciell framgång. Det var en mygga, som förhoppningsvis snart skulle dö. Jag försökte följa myggans ljud med mina öron som var på högsta hugg. Händerna var i luften och täcket hade jag kastat av mig. Nu var den inte långt borta, om jag bara kunde sträcka mig och… Pang. Golvet var hårt och kallt mot min bara hud. Jag svor lågt innan jag gjorde en snabb check för att se så att alla kroppsdelar var på plats. Det var dem. Jag satte händerna i golvet och hasade mig upp på sängen igen. Täcket som och låg på golvet tog jag snabbt upp och lade över mina långa ben. Jag suckade djupt och blundade. Jag var precis på väg att somna när jag hörde myggan, igen. Nu du din lilla vampyr, here comes Harry and he’s angry.

Åh, vilka fina tofflor. Åh, vilka fina mattor. Jag var på bra humör, som vanligt. Även fast det var tidig morgon. Louis stod i sin randiga nattskjorta och kokade te, Liam var med Danielle, Zayn sov och Harry läste tidningen. Det var såhär det skulle vara, inga ovanliga upptåg. Jag dansade glatt in köket där Harry och Louis var. De vände sig snabbt om och kollade på mig som om jag vore knäpp. Jag var sällan morgontrött, det hände nästan aldrig. Jag plockade vant fram min frukost och satte mig på en stol mittemot Harry. Han kollade upp från tidningen och log mot mig, jag visste precis varför. Juliette.

Idag skulle jag, Harry och Zayn gå och shoppa. Du läste rätt, shoppa. Det var inte ofta det hände men Louis envisades med att det var manligt och att vi tydligen behövde nya kläder. Zayn köpte gärna nya kläder men varken jag eller Harry var speciellt intresserade. Jag antar att man måste ställa upp för sina närmaste ibland, hur mycket det än svider. Vi skulle försöka att komma iväg så snabbt som möjligt, så vi slapp den värsta folkmassan. Om nu Zayn bara ville vakna, vill säga.

Jag kände hur någon knuffade till mig i sidan. Det var Harry. Hur mycket var klockan? Jag vände mig om och tog upp mobiltelefonen. 13:05?! Shit. Vi som skulle komma iväg tidigt, förbaskade skit. Jag slängde mig snabbt ur sängen och Harry såg alldeles chockad ut när jag sprang fram till garderoben för att dra på mig kläder. Jag hann knappt kolla vad jag satte på mig innan jag sprang ut till köket där både Niall och Louis satt.

”Morning sleepyhead.” Niall gav mig en macka och jag hällde upp ett glas med juice. Jag satte mig på en av stolarna och snart kom Harry och gjorde oss sällskap. Jag slängde snabbt i mig mackan och drack upp juicen.

”Shall we go?” Jag hade inte hunnit tuggat ur och både Niall och Harry skrattade åt mig. Niall ställde sig upp och nickade. Vi gick alla tre ut mot hallen där vi satte på oss skor. Ute var det varmt så det behövdes inga jackor, som tur var. Jag hade inte en aning om vart min var. Jag som annars brukade ha koll och vara organiserad.

”Let’s go!” Harry ropade ett Hejdå till Louis och vi klev ut genom dörren. Vi valde att gå till Oxford Street, det var inte alls långt. Dessutom skulle det gå snabbare.

Klockan närmade sig lunch och Mathilda och jag hade bestämt oss för att gå ut. Vi ville inte vara hemma när David kom, om han nu kom. Han kanske bara hade lurat Mathilda? Den tanken slog mig ganska snabbt men Mathilda trodde såklart att han menade allvar. Hon trodde på allt den killen sade och det var det som var problemet.

”Ska vi dra och shoppa då?” Jag hade redan kommit med tusen förslag men Mathilda hade sagt nej till dem alla. Det här var inte likt henne, inte alls. Nu lös hon däremot upp och kollade glatt på mig.

”Ja, jag kan ringa Eszter och Lovisa. De kanske vill hänga på?” Lättnaden spred sig i kroppen; Mathilda lät glad, det hade jag saknat. Jag nickade lätt och vi gick ut ur huset. Edward var och handlade mat, det behövdes. Kylskåpet stod nästan tomt och Mathildas mage hade kurrat högre än en trumpet.

”Vart ska vi då? Oxford Street?” Mathilda kollade upp från telefonen och nickade. Det var där alla butikerna låg och hade vi tur var det inte så mycket folk där. Mathilda och jag började gå mot busshållplatsen som låg en bit bort. Jag hade vant mig vid London och jag älskade det. Jag hörde hur Eszter svarade i telefonen och Mathilda började prata. Tack gode gud att det finns butiker, hur skulle jag annars få min Mathilda tillbaka? Halleluja.

Previous:”David called yesterday and asked if he could come and eat something before he checked into the hotel, and I said it was okay of course. I thought you were friends?” Stackars pappa, han visste inte bättre. Jag fick genast dåligt samvete för att ha gapat åt honom. Jag satte mig ner på stolen framför honom och lade huvudet i händerna. Jag vill inte.

Dörren öppnades och jag hörde Juliette på undervåningen. Jag hoppade upp från sängen och sprang det snabbaste jag kunde nerför trappan. I hallen stod Juliette, med ett leende på läpparna. Jag nästan hoppade fram och ställde mig mitt framför henne. Hon skulle ingenstans, innan jag fått höra allt i detalj.

”Sååå?! Hur gick det?” Jag kollade glatt på Juliette som rodnade. Hon klev ur skorna och hängde upp jackan på kroken.

”Det gick bra.” Juliette tog bort en hårslinga från ansiktet och försökte klämma sig förbi mig. Jag satte armarna i kors och agerade berg. Lite mer fick hon faktiskt berätta, hon hade ändå gått ut med Niall Horan.

”Lägg av. Du vet att jag vill veta mer än så.” Hon log stort mot mig och vi gick intill köket där pappa satt. Jag nickade åt honom att gå någon annanstans och han reste genast på sig och tog med sig datorn. Vi satte oss på varsin stol och jag kollade nyfiket på Juliette som fortfarande var röd om kinderna.

”Han var så perfekt! Så trevlig, snäll, omtänksam, hjälpsam, rolig, hungrig, tillmötesgående…” Jag avbröt hennes svammel med att vifta med händerna.

”Det vet jag väl redan, tell me something I don’t know! Berätta om vad som hände istället, hur han är går att läsa på Wikipedia baby.” Jag blinkade med ögonen och hon skrattade. Hon tog ett djupt andetag och började om.

”Okej då. Först kom jag dit, jag var lite sen faktiskt. Den där förbannade bussen ville aldrig komma.” Hon ryckte på axlarna. Jag nickade och satte huvudet i händerna. Jag vände mig om och tittade ut genom köksfönstret. Ute hade det blivit mörkt och jag kunde skymta månen bakom träden. Klockan var mycket, kanske runt elva. Juliette hade varit borta länge.

”När jag kom dit var han redan där, jag gick och satte mig mittemot honom och vi började prata. Efter en stund om servitören, som han tydligen kände. Han frågade Niall vem jag var och gissa vad han sade?!” Juliette pratade snabbare och hennes ögon blev större. Hmm, vad kan han ha sagt…?

”Att du var hans mormor?” Juliette slog till mig på armen och jag skrattade högt. Hon fnös och satte armarna i kors. Hon ville att jag skulle gissa så då gör jag det, såklart.

”Att jag var hans flickvän. Du skulle sett servitörens min! Stackars Niall…” HAN SADE VADÅ?! Himmel och plättar!

“VA?!” Jag höjde rösten och mina ögon var säkert större än basketbollar. Jag höjde på ögonbrynen och böjde mig framåt. Juliette nickade kort och ryckte på axlarna.

”Ja, han ville imponera.” Juliette himlade med ögonen och jag blev ännu mer nyfiken.

”Och vad femton sade du om jag får fråga?!” Jag började väga på stolen och höll hårt i bordskanten för att jag inte skulle ramla. Snälla säg att hon inte gjorde någon stor grej av det. Snälla, snälla, snälla.

”Jag sade typ: det är okej, jag förstår.” Tjoho, bra Jullan! Något har jag lyckats med under alla dessa år i alla fall… Jag började applådera och Juliette skrattade. Nu var det min tur att berätta. Att berätta om David.

Nu förstår jag att du undrar varför jag tycker David är dum i huvudet. Han var ju bara en irriterande kille i min förra klass? Jag ska berätta hela historien. Som du kanske märkt är jag och David inte så trevliga mot varandra. Eller, jag är inte så trevlig mot honom vill säga. Vi gick i samma klass och det har vi gjort sedan åttan. Första dagen då han började blev jag genast intresserad. Jag menar, även fast det svider så ser han bra ut. Vi blev kompisar snabbt och snart upptäckte jag att han var mer än bara en kompis. Han kände likadant, till en början. Vi blev aldrig tillsammans och det är jag glad över. Det gick alldeles för snabbt och det ända han ville var att komma innanför byxorna. Jag hatar sådana killar. Så jag sade ifrån till David och han blev sur. Riktigt sur. Sen dess har han varit överdrivet snuskig och otrevlig, bara för att förstöra och göra mig osäker. Det gjorde inte saken enklare att vi gick i samma klass och var tvungna att träffa varandra varje dag. Därför var det skönt att flytta hit, bort från David och alla jobbiga minnen. Men tydligen skulle David komma hit och förstöra det här också. Han hade ett behov av att göra mig illa.

”Du Jullan… David ringde förut.” Juliette som tidigare varit glad och bekymmerslös blev genast allvarlig och kollade på mig med oroliga ögon.

”David? Varför då?” Juliette böjde sig framåt och satte upp armbågarna på bordet. Jag suckade djupt och började berätta.

”Han ska tydligen komma hit, du vet hur han är, han hade fått pengar över. Han flyger imorgon.” Juliettes mun öppnades, hon hoppade av stolen och gick runt bordet för att krama om mig. Hon var lika förvånad som jag. Hennes varma omfamning lugnade mig, jag kände hur jag kunde andas ut. Vad som än hände hade jag Juliette vid min sida och det skulle jag inte kunna leva utan. Hon skulle alltid finnas där, till och med när solen slocknar. David var en baggis när jag hade Juliette. Det skulle ordna sig.

Previous: Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?

Pinsamt. Ja, det var rätt ord. Hade jag varit med om något så pinsamt förut? Inte ens Mathildas galna grejer kunde slå det här. Jag hade lust att posta mig själv till Japan. Du läste rätt, Japan. Så pinsamt var det. Niall log osäkert mot mig och luften mellan oss var spänd som attan. Jag kom på mig själv med att ha öppen mun, jag stängde den genast och harklade mig. Vad skulle jag säga? Vad i helvete skulle jag säga? Jag fick aldrig chansen att fundera vidare; Niall tog initiativet och pratade först. Tack gode gud.
 
”Sorry. We’re old friends and I wanted to impress him. I guess.” Niall som tidigare sett helt skräckslagen ut ryckte lätt på axlarna och log mot mig. That’s it? Han ville imponera? Jag visste inte vad jag skulle känna eller tycka. Egentligen ville jag lämna det här bakom mig och fortsätta där vi var. Kunde jag bara göra så? Magkänslan sade ja, ordentliga Juliette sade nej. Nialls vackra ögon tittade undrande på mig. Han var så perfekt. Magkänsla fick det bli, annars skulle jag ångra mig och Mathilda skulle få spel.

”It’s alright, I kind of understand. But I have to say, boys are weird.” Det syntes att det jag sade lättade Niall något enormt. Jag log varmt mot honom och han log stort tillbaka.

”You’re right. But girls aren’t always that easy to understand either.” Han blinkade med ögonen och jag skrattade till svar. Jag tog gaffeln i ena handen och kniven i den andra. På min tallrik låg en stor kycklingbit och bredvid den hur mycket ris som helst. Jag hörde hur min mage kurrade; jag hade inte ätit något sen frukost. Jag tittade på Niall som redan börjat äta. Och jesus vad den pojken åt. Jag satte handen för munnen och skrattade lågt. Niall kollade upp från sin mat och förstod precis vad jag skrattade åt. Han tog en servett och torkade sig kring munnen.

”So you’re from Sweden?” Det hördes klart och tydligt vart Niall kom ifrån, hans irländska dialekt gjorde mig knäsvag. Hur visste han att jag kom från Sverige? Varken jag eller Mathilda hade sagt något om det. Hördes det? Knappast.

”How did you know?” Niall såg med ens osäker ut. Han visste inte vad han skulle säga, det syntes.

Varför kan du aldrig lära dig att hålla munnen stängd? Du som hade läget under kontroll, för tillfället. Skulle jag berätta om köttbulle incidenten? Jag såg ingen anledning att hålla tyst så jag sträckte på mig och mötte Juliettes frågande ögon.

”That’s a funny story. You know when Harry had your phone and you had his?” Juliette nickade och böjde sig framåt, hon ville att jag skulle fortsätta. ”Your phone rang and Harry answered it, don’t ask me why. It was an older lady and I heard that she was talking Swedish.” Juliette skrattade högt och jag log ursäktande tillbaka. Skulle det räcka så? Behövde jag berätta om le meatballs? Det kanske var bäst att lämna det.

”What did she say? And what did you say? ” Jahopp, nu fanns det ingen återvändo. Ut med språket.

”Well, I couldn’t understand what she said, and the only thing I know in swedish is köttbulle so…” Juliette skrattade, högre den här gången. Hon var till och med tvungen att hålla för munnen. Bra jobbat Niall, guldstjärna i kanten. En dejt som kunnat gå åt skogen blev ändå ganska bra. Juliette var trevlig och jag kände hur det pirrade till i magen när jag tänkte på henne. Ett steg i taget, kom ihåg det.

”Jag ska på semester.” David lät kaxig och överlägsen. Vad skulle jag med den informationen till? Ville han veta min adress så att han senare kunde skicka ett vykort?

”Till London.” Mitt hjärta stannade. Hur andas man nu igen? In genom näsan, ut genom munnen. Han måste skoja, han kan inte mena allvar. Han får inte mena allvar. Hade någon anmält mig till dolda kameran? Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans torra skämt.

”Du tror jag driver, eller hur?” David lät skarpare, vilket jag trodde var omöjligt. Jag slutade genast skratta och harklade mig istället.

”Du kan inte komma hit.” Det var det ända jag fick fram men det fick duga. David skulle inte sätta sin fot här, om jag så var tvungen att ta fram eldgaffeln och jaga ut honom själv.

”Säger vem? Jag tänkte använda mina pengar till att åka och hälsa på min favorit, det kan väl inte skada? Jag kan bo på ett hotell, du behöver inte bädda åt mig.” Han var seriös, han menade allvar. Han skulle komma hit, den värsta människan på jorden skulle komma hit. Jag kände hur jag rös när jag tänkte tanken. Jag glömde nästan bort hur man pratade.

”N-när k-kommer du?” Jag stammade lågt och hörde hur David skrattade i andra änden. Det var det här han ville, han ville göra mig osäker. Skärp dig Mathilda, du är bättre än det här.

”Planet lyfter redan imorgon så jag kommer så fort jag kan. Det vore ju onödigt om du fick sitta och vänta på mig.” Imorgon?! ”Och jag pratade med din pappa häromdagen. Han sade att jag fick komma och hälsa på så fort jag landat.” Pappa hade gjort vadå? Åh, nu ligger du risigt till gamle man. Jag orkade inte fortsätta vår konversation. Utan att ge honom något svar tog jag telefonen från örat och lade på. Jag slängde telefonen i soffan och gick ut till pappa som fortfarande satt framför sin dator.

”Vad exakt sade du till David?” Jag försökte att inte skrika så högt, även fast jag kokade av ilska. Pappa kollade förvånat upp från skärmen och kliade sig på hakan.

”David called yesterday and asked if he could come and eat something before he checked into the hotel, and I said it was okay of course. I thought you were friends?” Stackars pappa, han visste inte bättre. Jag fick genast dåligt samvete för att ha gapat åt honom. Jag satte mig ner på stolen framför honom och lade huvudet i händerna. Jag vill inte.

Previous: ”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.

Hon sade ja. På alla språk, uppochned, bakochfram. Hade jag med allt? Nycklar, mobil, pengar och byxor. Ready to go. Jag släckte lampan som satt i hallen och lämnade den tomma lägenheten efter mig. Killarna var inte hemma. Jag visste inte vart dem var, de visste inte vart jag skulle. Förutom Harry men han räknades inte. Det var bäst så, annars skulle jag få hundratals frågor. Hur gick det? Vad åt ni? Vad hände? Var hon bra i sängen? Du förstår vad jag menar. Jag tog fram nycklarna och låste lägenheten. Utanför var det tomt och tyst, ingen hade lusten att gå ut. Jag förstod inte riktigt varför med tanke på att solen lyste och fåglarna sjöng. Konstigt. Juliette och jag hade bestämt träff på Nando’s om tjugo minuter. Det var inte alls långt för mig att gå så jag valde bort bussen och rörde istället på benen. Nu var jag inte längre nervös, vilket jag var för en timma sedan. Jag hade tagit några djupa andetag och rätat på ryggen. Det var ändå jag som bjudit ut henne. Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le.

Restaurangen var näst intill tom men jag tog ändå bakvägen. Directioners fanns överallt. Överallt. Där och när jag minst anade. Det var ingenting annat än positivt med det men ibland var det skönt att vara ensam. James öppnade dörren där jag stod och knackade. James och jag var gamla kompisar, vi umgicks mycket innan X-Factor. Han hade numera ett heltidsjobb på Nando’s, vilket jag var väldigt tacksam över. Han visade mig till ett tomt bord med två stolar som stod avskiljt från de andra borden. Jag satte mig på den ena stolen och han gav mig menyn. Jag tog upp min telefon och såg att klockan var tio över åtta. Hon var tio minuter sen. Hon kanske var tvungen att fråga efter vägen? Det är bara tio minuter, hon kommer. Som om hon läst mina tankar steg hon in genom dörren som plingade till. Jag ställde mig upp och vinkade lätt för att hon skulle se mig. Hon svepte med blicken över rummet och när hon såg mig log hon stort. Jag blev alldeles varm i kroppen, log tillbaka och satte mig igen. Juliette böjde sig ner för att ge mig en kram, jag kramades gärna tillbaka.

”I’m so sorry! The bus was late and I couldn’t choose the outfit or…” Juliette glömde bort att andas mellan alla ord. Jag lade min hand över hennes och såg in i hennes blåa ögon.

”It’s cool. You’re here now.” Juliette tog ett djupt andetag och log tacksamt mot mig. Vi beställde sedan den mat vi ville ha och efter ett par minuter kom James. Med ett leende på läpparna. Det här bådar inte gott.

”And who is this Niall? What a pretty young lady.” Han log stort mot Juliette som blinkade med ögonfransarna. Oboy. Gör något då din efterblivna korv! Uhm…

”It’s my girlfriend.” Oh my god, jag är körd. Orden flög ur min mun innan jag hunnit tänka efter. Juliette vände sig snabbt om och kollade förvånat på mig. Hennes ögon var stora och munnen var öppen. Inte bra, inte bra. Vad hände med tidsmaskiner? Var det någon som uppfann dem? James var lika förvånad som Juliette. Han klappade mig på axeln och gick sedan mot köket. Juliette böjde sig framåt och öppnade munnen. Hur i helskotta tar man sig hur en sådan här situation? Hjälp.

Apelsinjuicen var slut, kakburken var tom och livet sög. The End. Hur mycket var klockan? Ute var det fortfarande ljust men det kändes riktigt sent. Jag var dödstrött och redo att gå och lägga mig när hemtelefonen ringde. Pappa satt i köket framför sin dator och betalade räkningarna. Han ropade åt mig att svara och jag gick lydigt in i vardagsrummet för att hitta den trådlösa telefonen. Den låg på det lilla soffbordet framför soffan och blinkade. Soffbordet gav mig dåliga minnen, jag hade fortfarande ont i huvudet. Jag tog telefonen och svarade.

”Mathilda.” Jag svarade kort och det hördes att jag var trött.

”Men tjenare fröken. Hur äre?” Jag kände igen rösten på en gång och det gjorde mig spyfärdig. Jag sträckte genast på ryggen och harklade mig. Det var David.

”Vad vill du?” Egentligen ville jag inte veta. Egentligen. Jag var på väg att lägga på när David återigen hördes i andra änden.

Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?

Previous: Nu var vi på väg hem. Jag och Mathilda satt längst bak i den röda bussen och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat regna och luften var frisk. Killarnas nummer låg nu inlagda i min adressbok och de följde mig även på twitter. Innan vi gick hade Niall kramat om mig och sagt: Vi hörs och syns, beautiful. Beautiful. Jag ville ställa mig på en klippa och skrika av glädje. Den här resan hade blivit en miljon gånger bättre än vad jag trott.

Dörren intill mitt rum öppnades. Jag låg tätt in mot väggen i min säng med täcket uppe vid öronen. Jag frös och kände hur gåshuden spred sig över min kropp. In kom Mathilda i sin rosa pyjamas. Hon hade ett gossedjur i ena handen och en stor kudde i den andra. Mörka fält ramade in hennes trötta ögon och hennes hår såg ut som ett fågelbo. Vågar du höra vad hon såg ut som? Håll i dig. Ett galet troll från gatan med en zombie som mamma och Lady Gaga som pappa. Jag blev nästan rädd när jag vände mig om och såg monstret i mitt rum.

”Jag är sjuk.” Mathildas röst var hes, riktigt hes. Jag satte mig upp i sängen och gäspade. Alltid ska det vara något. Typiskt.

”Vill du att jag ska hämta lite vatten?” Mathildas ansikte sken upp och hon satte sig i min stora fåtölj som stod en bit bort. Hon sköt upp knäna mot hakan och tog filten som låg på armstödet. Jag ställde mig motvilligt upp, sträckte på armarna och började gå mot toaletten.

Fan, på ren svenska. Varför, snälla sig mig varför? Vad sjutton har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är alltid snäll, skriker inte alls ofta och igår plockade jag till och med ur diskmaskinen. Jag vill inte vara sjuk, inte nu. Jag vill vara fri som en kråka, dansa genom köpcentrum och… gå på toa. Jesus.

Juliette och jag hade bestämt oss för att ha en mysdag och kanske hyra en film. Med tanke på att jag var sjuk. Jag är för övrigt bombsäker på vad jag fått för sjukdom. Bombsäker. Nästan säkrare än vad mina föräldrar var när de sade: Vi tar och gör en Mathilda vettja! Direction infection. Oh yeah. Jag har inte haft någon liknande sjukdom tidigare, om vi bortser från svinkoppor vill säga. Taskigt läge, sade doktorn till patienten. 

Jag åt upp världen, alla dog. Tragiskt, men något jag kan leva med. Hur smakar asfalt? Finns det någon som har provat? Jag ska bli den första mänskliga organismen som käkar asf…

”Niall! Are you dead?” Harry satt bredvid mig i sängen. Han hade bar överkropp och mina mjukisshorts. Håret stod åt alla håll och för ögonen hade han ett par solglasögon. Jag vet vad ni tänker. Solglasögon inomhus? Jag var exakt lika förvirrad. Harry var sedan noga med att förklara varför. Har du solbrillorna på inomhus är du överlägsen och bättre än alla andra. Min tanke? Diviga snorunge.

”I don’t know about this. Should I, really? What if…” Harry höjde fingret och tystade mig. Han tog telefonen jag hade i händerna och lade den sedan bakom sin rygg.

”What if is for cowards. Man up Niall, you can do it!” Harrys försök att peppa mig gjorde situationen värre. Nervositeten spred sig snabbare än könssjukdomar bland tonåringar. Jag var barnslig, ända ner i tårna. Jag är nitton, inte nio. Jag hade bjudit ut tjejer förut, jag visste hur man gjorde. Min kropp är gjord av små tjejtjusar-celler. Kom igen!

”Give me the freaking phone so I can send it then?!” Harry såg med ens mycket nöjdare ut. Han log så att hans djupa smilegropar syntes. Han tog fram telefonen bakom ryggen, öppnade upp ett nytt meddelande och började skriva. Han läste sedan högt.

”Hi Juliette, how are you? I am just wondering if you would like to go out and eat something tonight? Would be great.”

Harry log åt min sammanbitna blick. Han höll upp telefonen och tryckte sedan på skicka. Åh, ångest. Hon kommer tycka det går för snabbt. Det går för snabbt. Jag har bara träffat henne ett par gånger. Ett par gånger! Det är ingenting. Hon kommer bli livrädd och fly till Kina. Jag böjde mig mot Harry som skrattade.

”NOO!” Jag skrek högt, Harry skrattade ännu mer.

”…Jimmy protested.” Louis hördes från köket. Jag slog till Harry på armen och tog sedan tillbaka min telefon. Jag stoppade ner den i bakfickan och gav sedan Harry en sur blick. Snälla säg att Louis lagar mat. I’m starving.

Juliette och jag satt ihopkrupna framför den stora plasma TV som stod i vårt vardagsrum. Eftersom det var jag som var sjuk, fick också jag välja film. Never Say Never. Självfallet. Juliette var inte lika nöjd över mitt val men whatever. Min sjukdom, mina regler. Plötsligt plingade Juliettes telefon till som låg på soffbordet. Hon böjde sig fram för att nå telefonen och gjorde så att filten försvann ner på golvet. Jag suckade djupt och böjde mig ner under det låga soffbordet för att få tag på filten. Jag kände hur Juliette stelnade till och hur andetagen blev lägre. Hade hon gått i ide?

”Niall. Mat. Ut. Med honom. Ikväll.” Juliette pratade snabbt och för en annan hade det varit omöjligt att förstå vad hon menade. Jag förstod minsta lilla detalj, i detalj. Mycket detaljer.

”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.

Previous: Jag hade bestämt mig för att vara öppen och mig själv imorgon. Jag skulle inte svimma, leka barbie eller pussa deras fötter. Det här kanske var början på en fin vänskap? Nobody knows. Lite av meningen med den här resan var att träffa nya kompisar. Och killar. Tre utav fem var singlar. Tre utav fem.

”Boys, let’s go! We should be there in less than thirty minutes. Move your freaking ass if you got one!” Louis’ röst ekade i hela huset. Han hade rätt, tiden hade gått snabbt och nu var vi nästan sena. Jag tog en sista titt på min spegelbild innan jag sprang ner för trappen, intill hallen. Liam satt på knä och knöt skorna, Harry letade tydligen efter ett paraply, Louis försökte stressa ner sig och Niall… Vart var Niall? Toalettdörren öppnades med en smäll. Ut kom Niall med en stor macka i handen. Sen när åt man mat inne på toaletten? Jag rös av tanken och ville inte forska vidare i Nialls dåliga vanor. Louis klappade med händerna och öppnade ytterdörren.

”But I can’t find the umbrella?!” Harry lät förfärad, som om han nyss fått reda på att sista godispåsen var uppäten. Jag kollade ut genom hallfönstret och såg hur regnat stod i backen. Nej, nej, nej. Det här fick inte hända. Mitt hår. Mitt stackars hår. Jag började genast leta efter det förbannade paraplyet och Harry såg en aning tacksam ut. Louis, som var den enda kvar, satte händerna för ansiktet och suckade djupt.

”I found it!” Harry höll paraplyet över huvudet och jag kramade om min kompis. Tjoho. Vi sprang snabbt ut till de andra som redan satt i bilen. Niall hade snott framsätet bredvid Louis och jag kunde inte låta bli att ge honom the evil eye där han satt och flinade. Irländare.

”Mathilda! För i helskotta, skynda dig. Harry kan ringa vilken sekund som helst.” Mathilda kom springandes ner för trappen med strumpor i ena handen och pannkakor i den andra. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Jag ville inte vara nervös, det var det sistajag ville vara. Mathilda kom fram till mig och tittade ner på mina händer som skakade.

”Är du typ nervös? Du skakar ju!” Jag kollade ursäktande åt Mathildas håll. Ta det lugnt Juliette, det här klarar du. Så nervös var jag inte, det jag var orolig över var att något skulle gå fel. Orden tänk om åt upp mitt huvud. Jag skakade lätt på kroppen. Mina hjärtslag var normala igen, äntligen.

”Kolla! Det regnar.” Jag gick snabbt fram till köksfönstret och kollade ut. Mathilda hade rätt. Jag satte handen för pannan och suckade. Varför? Varför just idag? Harrys höga ringsignal fick mig att hoppa till. Mathilda sprang genast fram och ställde sig vid min sida. Jag tog upp telefonen från fickan och svarade.

”Harry?” Jag kände igen numret men jag ville vara säker på att det var han. Tänk om det var hans mamma. Jag kände hur ångesten spred sig i kroppen. Inte tänk om Juliette. Skicka dem orden till månen istället.

”That’s me. Where are you?” Lättnad, lättnad och lättnad. Harrys hesa röst gjorde mig alldeles varm i kroppen. Mathilda hoppade till och viftade med armarna. Hon såg ut som pingvin, en hungrig pingvin.

”We are leaving right now; we’ll be there in like fifteen minutes or something. Mathilda just have to look for an umbrella.” Jag skämdes lite över att vi var sena. Jag gav Mathilda en blick och hon sprang genast ut i hallen för att ta fram paraplyet.

”Oh, we’re waiting for you. Hurry up.” One Direction väntade på oss. På oss, två galna tonårstjejer från Sverige. Det kändes som en dröm. Mathilda kom ut från hallen med ett paraply i händerna. Hon hade ett stort leende på läpparna och vinkade åt mig att komma. Jag sade hejdå till Harry och vi gick ut ur lägenheten. Jag stängde dörren och låste. Vi hade bestämt oss för att ta bussen, det skulle gå snabbare än att cykla. Dessutom föll atlanten från himlen.

Hur mycket var klockan egentligen? Intervjun hade gott prima prinskorv och nu satt vi allihop och väntade på Harrys telefon. Okej, jag erkänner. Det var inte bara telefonen vi väntade på. Mathilda och Juliette var två riktigt het… trevliga tjejer.

Plötsligt öppnades dörren intill vår loge. In kom Juliette. Ensam? Hon hade ett stort leende på läpparna och hennes blåa ögon glittrade värre än stjärnorna. Hon hälsade glatt och böjde sig fram för att ge oss varsin kram.

”Mathilda saw this chocolate thing and she just had to taste it. Don’t ask.” Juliette log ursäktande mot vårt håll och vi skrattade. Jag visste precis vilken choklad grej hon pratade om, fontänen i korridoren. Jag var minst lika imponerad. Det knackade på dörren och Zayn gick för att öppna. In kom Mathilda. Hon hade choklad runt hela munnen och jag kunde inte låta bli att skratta. Juliette vände sig om och när hon såg chokladen stoppade hon huvudet i knäna. Hon suckade djupt och kollade argt mot henne. Harry tog fram en handuk åt Mathilda som sedan satte sig i soffan bredvid Juliette. Bredvid Mathilda satt Zayn och bredvid Juliette satt Louis. Hängde ni med? Liam var spårlöst försvunnen.

Jag vet att jag har choklad runt munnen, sluta stirra. Juliette kollade argt på mig när jag kom in genom dörren. Jag visste precis vad hon tänkte; att hon aldrig kan blablabla. Harry var snäll och tog fram en handuk till mig i alla fall. The world need more kind peolpe. Nu satt Zayn tätt bredvid mig och jag kände hans arm vila mot min. I hans knä låg Juliettes telefon, det såg jag klart och tydligt. Utan att tänka mig för sträckte jag ut handen för att ta telefonen. Det var i sådana här tillfällen jag velat ha en normal hjärna, som fungerade som den skulle. Det var i sådan här tillfällen jag velat vara smidig. Jag nuddade en ytterst privat kroppsdel och Zayn hoppade till. Jag satte händerna för munnen och försökte att inte skratta. De andra hade sett precis vad som hänt och garvade som galna apor. Juliette skämdes, igen.

”I’m so sorry! I didn’t mean to…” Jag kände hur mina kinder blev röda och hur Zayn kollade på mig med sina mörkbruna ögon. Jag såg hur också han rodnade.

”No worries.” Zayn log mot mig och gav mig istället telefonen som jag gav vidare till Juliette. Juliette gav sedan Harry sin telefon. Jag lutade mig tillbaka i soffan och såg hur Zayns ögon fortfarande vilade på mig. Jag blev varm i hela kroppen och kände mig lyckligare än en snorunge som nyss fått sin klubba. Jag var ändå försiktig med att inte tänka allt för mycket. Ordet mystisk stämde in på Zayn, utan tvekan. Jag visste ingenting om honom, han visste ingenting om mig och vi hade träffat varandra två gånger. Way to go Mathilda! Eller? Positiva tankar, tänk positiva tankar.

Mathilda låg ohotad etta på min idiotlista för tillfället. Vem i hela världen får för sig att dricka ur en chokladfontän, i samma byggnad som One Direction? Jag hade lust att skjuta upp henne till mars. Ändå hade hon fått dem att skratta. Två gånger. Det var jag evigt tacksam för. Mathilda hade även hon sina ljusa stunder. Nu var vi på väg hem. Jag och Mathilda satt längst bak i den röda bussen och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat regna och luften var frisk. Killarnas nummer låg nu inlagda i min adressbok och de följde mig även på twitter. Innan vi gick hade Niall kramat om mig och sagt: Vi hörs och syns, beautiful. Beautiful. Jag ville ställa mig på en klippa och skrika av glädje. Den här resan hade blivit en miljon gånger bättre än vad jag trott.
_______________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette

Previous: ”Du kommer inte att tro mig!” Hon log ursäktande mot mig och jag slog till henne på armen. Trodde hon verkligen att hon kunde komma hem, se ut som en uppblåst tomte och sen inte berätta varför? Dra mig baklänges. Hon suckade djupt och började berätta. Jag lutade mig framåt och lyssnade förväntansfullt.

Mamma mia, pizzeria. Det där var pinsamt. Jag kände hur mina kinder blev heta. Varför Zayn, varför? Du vet ingenting om henne, har inte träffat henne mer än en gång och du vet inte alls hur hon känner. Skärpning Malik. Jag kunde ändå inte låta bli att tänka på morgondagen. Det var inte intervjun jag såg fram emot, utan något helt annat. Vad kan det vara? Jag log för mig själv och började tänka på alla raggningsrepliker jag kunnat utantill förut, när jag var ung. Det där lät fel, jag är inte en 72 år gammal gubbe som spelar bingo på söndagskvällarna. Skulle jag köra den klassiska: Can I call you baby cause all these names makes me crazy? Eller kanske: Can I have you number? I’ve lost mine. Då kom jag på en grej. Snilleblixten slash glödlampan Zayn har en hjärna värd pengar. Harry har telefonen. Nu tänker ni säkert: Åh, jag har aldrig hört något smartare, hur gjorde han det där? Harry har telefonen. Juliettes telefon. Juliettes kontaktlista. Kontaktlista lika med Mathildas nummer, lika med en glad Zayn.

Jag gick till de andra som satt vid det stora köksbordet och åt tillsammans. Jag granskade Harry från topp till tå; vart hade krulltotten lagt telefonen? Harry kollade upp från sin tallrik och kollade konstigt på mig. Jag gick fram till hans stol, ställde mig bakom honom och lutade mig mot hans öra.

”Where’s the phone?” Jag försökte prata så lågt jag kunde; de andra behövde inte få veta något. Harry torkade sig runt munnen med servetten och vände sedan huvudet mot mig.

”What? What phone?” Gudars skymning! Var han verkligen så vrickad? Stackars gosse. Jag gav Harry en av mina hårdaste blickar och han lös genast upp. ”Aha. You mean Juliettes phone, right?” Nej, absolut inte. Jag menade den där telefonen som ligger precis bredvid lådan som heter skaffa hjälp Harry. Jag nickade mot Harry som ställde sig upp och vände sig mot Niall.

”Niall, where did you put the phone? Juliettes phone?” Niall kollade förvånat upp från pizzatallriken, han hade tomatsås runt hela munnen och jag skymtade championjoner i håret. Var jag den enda normala i det här huset eller?

”Uhm, wait. I’m done anyway.” Niall ställde sig upp, tackade för maten och bar bort sin tomma tallrik mot diskhon. Jag och Harry följde honom mot hans sovrum.

Mitt rum var inte städat, det såg ut som en soptipp. Skit samma. Harry och Zayn satte sig i sängen medans jag tog fram Juliettes telefon från byrålådan. Tryckt förvar, under alla mina kalsonger. Där var det ingen som vågade stoppa händerna, tro mig. Varför ville dem ha telefonen förresten? Jag orkade inte fråga utan gav istället Zayn telefonen. Han öppnade upp kontaktlistan. Aha, nu förstod jag. Han skulle sno deras nummer. Jag tog fram min egen telefon som låg i bakfickan och gjorde likadant som Zayn.

”Are you kidding me? Seriously? That’s so lame.” Harry fnös högt och drog upp knäna mot hakan. Plötsligt började telefonen ringa och vibrera. Zayns ögon förvandlades till påskägg och han kastade telefonen åt sidan. Harry tog upp den och vi kollade tillsammans på displayen. Mormor. Vad i hela friden betydde det? Var det ett namn? Harry tryckte på… han gjorde vad?! Svara?! Den pojken kan inte ha många hjärnceller innanför pannbenet. Harry tryckte på högtalare och snart hördes en kvinnoröst i andra änden. Jag kände igen språket direkt. Det var svenska. Sverige.

”Hur är det med dig gumman? Är det bra i London?” Kvinnan, som lät äldre, blev tyst och väntade förmodligen på ett svar. Jag, Zayn och Harry växlade några snabba innan vi alla skrek:

”KÖTTBULLAR!” Sedan var Harry snabb med att lägga på. Så fort samtalet försvann på displayen brast vi alla ut i skratt. Snart kom också Liam och Louis in i rummet och frågade vad sjutton vi höll på med. Ingen utav oss kunde prata. Meatballs is the shit.

Andfådd, trött, torr i halsen, ont i tungan. You name it. Nu hade jag berättat för Mathilda vad som hade hänt i affären två gånger. I detalj dessutom.

”Är du seriös? Oh my bieber. Du är seriös!” Säger du det? Really? Ska jag ta det en gång till kanske? Jag orkade inte öppna munnen, utan nickade kort mot Mathilda. Hon liknade Musse Pigg där hon satt på sängen med ögon stora som kyrkfönster.

Jag hade bestämt mig för att vara öppen och mig själv imorgon. Jag skulle inte svimma, leka barbie eller pussa deras fötter. Det här kanske var början på en fin vänskap? Nobody knows. Lite av meningen med den här resan var att träffa nya kompisar. Och killar. Tre utav fem var singlar. Tre utav fem.

Previous: ”Juliette, hello? I think you took the wrong phone. I’ve yours.” Det var Harry. Jag tog telefonen från örat och såg att bakgrunden inte stämde. Han hade rätt. Jag hade Harry Styles telefon i handen. Och han hade min.

”What? Are you serious? Oh my god. I need it, I need it now. I can’t survive without my baby. What shall we do? Harry!” Jag var tvungen att hålla telefonen en bit från örat. Juliette andades häftigt och pratade riktigt snabbt; jag hade inte en chans att säga något. Jag stängde dörren efter mig och möttes av tystnad. Vart var killarna?

”Calm down, calm down! It’s a phone, not a freaking house. We’ll work it out… Somehow.” Jag försökte höja rösten för att visa att hon skulle lugna ner sig, det fungerade inte. Hur skulle vi göra? Jag behövde såklart också min telefon, typ nu. Jag gick in till köket och lade den frysta pizzan på köksbänken.

”How?! Where are you?” Juliette hade lugnat ner sig, pyttelite. Skulle jag säga vart jag var? Zayn kom ut från toaletten och mimade: Who is it? Jag satte pekfingret för munnen och hyschade. Juliette harklade sig i andra änden.

”Well… I’m home.” Zayn vände sig om och höjde på ögonbrynen. Jag började bita på mina naglar, igen.

”And where the heck is home?” Hon lät riktigt stressed, och förbannad. Zayn gick fram och ställde sig vid sidan av mig, satte sitt öra på andra sidan av telefonen och andades tyst. Varför måste han vara så nyfiken jämt för? Jag gav Zayn en sur blick och återgick sedan till samtalet med Juliette.

”I got a plan.” Det blev knäpptyst i andra änden. ”We’re going to this interview tomorrow at ten. Meet us there? I think it was Brook Street, 43?” Jag kollade på Zayn som nickade. Juliette tog ett djupt andetag.

”Uhm… Sure. Why not? I miss my phone.” Jag hörde att hon log. Jag skrattade lågt tillbaka och kollade sedan på Zayn som hade börjat göra i ordning pizzan. Han satte ugnen på rätt temperatur och stoppade sedan in den kalla pizzan.

”Alright. I’ll see you there.” Zayn vände sig snabbt om och började vifta med armarna. Han mimade än en gång. Men vad? Jag visade med blicken att jag inte hade en aning om vad han pratade om. Han försökte en gång till: Bring Mathilda! Aha. Bring Mathilda? ”Uhm… Zayn wants you to bring…” Han satte händerna för min mun och jag slog till honom på armen. “Never mind. You can bring a friend if you like.” Juliette skrattade, sade hejdå och lade på. Jag lade ner telefonen i fickan och kollade sedan argt på Zayn.

”Why did you disturb me? And why do you want her to bring Mathilda?” Jag lyfte på ögonbrynen och såg hur Zayn rodnade. Det var inte ofta det hände, en gång om året kanske. Högst.

Jag hörde hur dörren smälldes igen på undervåningen. Sedan hörde jag röster. Juliettes röst. Vem pratade hon med? Pappa var och jobbade och så vitt jag vet hade vi inte skaffat hemtjänst. Jag lade mig ner på kudden och drog täcket över axlarna. Snart hörde jag fotsteg i trappen och dörren intill mitt rum öppnades. Juliette hade ett stort leende på läpparna och hon hoppade fram till min säng. Hennes ögon var stora som fotbollar och glittrade värre än pappas nytvättade bil. Hade hon vunnit på lotto?

”Och vad har hänt med dig om jag får fråga?” Jag satte mig upp i sängen och satte på mig mina tofflor som stod vid sidan av sängen. Jag kollade nyfiket på Juliette som inte fick fram ett ord. Jag satte armarna på hennes axlar och skakade lite försiktigt på hennes kropp. Tillslut öppnade hon munnen.

”Du kommer inte att tro mig!” Hon log ursäktande mot mig och jag slog till henne på armen. Trodde hon verkligen att hon kunde komma hem, se ut som en uppblåst tomte och sen inte berätta varför? Dra mig baklänges. Hon suckade djupt och började berätta. Jag lutade mig framåt och lyssnade förväntansfullt. 

Previous: ”Jag vill inte att en okänd pojke, som dessutom såg mycket äldre ut, ska lägga vantarna på min Juliette.” hennes ögon glittrade i ljuset av discolamporna. Jag orkade inte tjafsa med henne, inte nu. Istället satte jag mig mellan Lovisa och en mörk kille. Det var riktigt trångt. Jag vände ryggen mot killen och log istället mot Lovisa. Bredvid Lovisa satt Eszter och Mathilda stod framför oss. Vi alla tänkte samma sak och ställde oss upp, samtidigt. Vi gick ut på dansgolvet och ställde oss i en ring. Musiken blev genast högre, vilket jag trodde var omöjligt och vi började dansa tillsammans. Vi drog många blickar där vi stod dansande, helt galna. Jag slutade tänka och lät takten ta över. Det här var vad jag behövde. Det här hade jag väntat på länge, att få släppa låss.

Telefonen som låg på bordet vibrerade. Jag suckade djupt och böjde mig fram för att se vem eller vad det var. Eszters namn lös upp displayen. Jag tog telefonen och lutade mig tillbaka i soffan igen. Jag låste upp iPhonen och gick in på Eszters meddelande.

”Hi Zayn. How are you?”

Inget märkvärdigt. Bara en helt vanlig hälsningsfras och en helt vanlig fråga. Jag började svara.

”Vas Happenin’ Eszter? I’m just sitting here looking extremely hot, as usual.”

Jag log mot mitt svar och tryckte sedan på skicka. Hon sitter säkert hemma med sina föräldrar och ruttnar. Jag tyckte jag hade svarat snabbt; Eszter var snabbare. Inom trettio sekunder kom svaret. Jag satte upp fötterna på soffkanten och började läsa.

”Party, party, PARTY! With some friends.”

Min gissning var redo att sopsorteras. Hur fel kunde man ha egentligen? Jag blev genast lite orolig över min kusin. Hon var ändå bara sjutton, två år yngre än mig. Hon borde koncentrera sig mer på skolan. Jag log åt mina tankar. Sade han som reser jorden runt och inte ens vet vad sex gånger åtta är.

”Don’t do anything I wouldn't do! I’ll see you soon. Miss you.”

Jag hade haft fullt upp på sistone och inte ens haft tid att hålla kontakten med mina närmaste. Jag hade dåligt samvete men jag visste att snart skulle jag få träffa dem. Allihop.

Zayn hade suttit med den där förbaskade telefonen hela kvällen och varit lika social som en gurka. Jag gick fram till soffan och satte mig bredvid honom. Jag satte mig överdrivet nära, bara för att irritera honom.

”Zayn, did you know I ate a snail for breakfast today? It tasted really good…” Zayn kollade genast äcklat på mig och rynkade på näsan.

”Oh, good for you.” Han gav mig en irriterad blick och tog sedan upp telefonen igen. Allvarligt talat? Om han fortsatte som han gjorde nu skulle vi behöva arrangera en begravning för Zayns snart fyrkantiga ögon. Poor boy. Jag hoppade på Zayn och slet telefonen ur hans händer.

”Harry Edward Styles. Get of me and give me my phone back, for god’s sake.” Han försökte låta arg, vilket misslyckades. Jag log och Zayn brast ut i skratt. Han tog tag i mina armar och försökte knuffa bort mig. Jag vände mig om och pressade ner Zayn med min rygg. Jag tog fram hans telefon, öppnade smset och läste högt.

”Oh Zayn. I love you SOOO much, I can’t imagine life without you.” Jag försökte låta som en tjej. Zayn sparkade till mig i rumpan. Oh no, he didn’t. Jag kastade telefonen åt sidan och började brottas med Zayn. Zayn kollade sedan på mig som om jag var världens största clown som nyss glömt hur man sprutar vatten ur blomman.

”Okay, okay… Don’t look at me like that! It said: Dear cousin blablabla…” Jag himlade med ögonen och gav Zayn tillbaka sin telefon. Tillbaka till ruta ett; telefonen var fastklistrad i Zayn’s händer. Det knackade på dörren och jag reste mig upp för att gå och öppna.

Utanför stod ingen mindre än Nialls mamma. Med en väldigt… fin klänning. Jag ville blunda, det här var inte rätt. Hon är gift, Harry. Hon är gift! Jag log ursäktande mot henne och kände hur mina kinder blev heta. Nialls mamma steg vant in i lägenheten vi hyrt för sommaren och ropade på Niall som äntligen kom ut från köket.

”Boys, listen up!” Hon började berätta om morgondagen. Att vi var tvungna att göra en intervju med Teen Now , även fast vi hade semester. Hon sade att intervjun var klockan tio och det var riktigt viktigt att vi gick dit. Suck, tänkte jag. Jag som trodde vi skulle ha semester. En stund senare lämnade hon lägenheten.

Nu skäms jag. Mycket. Först kommer hon in här och tror hon är någon sorts Gud, sen får hon mig att lägga tillbaka den sista mackan i påsen. Som om inte det var nog får hon Harry att tänka tankar. Tankar som jag aldrig skulle vilja höra. Tankar som ingen vill höra om sina föräldrar. Jag gav Harry en blick som kunnat döda när han följde min mors siluett när hon lämnade rummet.

Jag satte mig mellan Zayn och Liam i soffan framför the TV. Animal Planet. Hmm, det passade dem som handen i handsken. Harry satt längst ut mot kanten och bet på sina naglar. Louis kom in och ställde sig mitt framför alla ödlor och elefanter. Liam suckade högt.

”Can’t we watch that thriller movie I bought yesterday?” Han lät förväntansfull och log med hela ansiktet. Harry kollade skräckslaget på Louis. Det såg ut som om han nyss sett ett spöke.

”The one with the blood and the scary people?” Harrys röst skakade och han lät riktigt ängslig. Han var en riktig fegis. Jag skrattade åt Harry och hörde sedan ett ljud som kunnat göra en människa döv. Min mage. Åh, vad hungrig jag var. De andra började skratta och pekade på min stackars mage. Gud gav människan möjligheten att äta av en anledning. Idioter. Jag kollade surt på killarna. Plötsligt ställde sig Harry upp och höjde fingret i luften. Skulle han hålla tal?

”I know! You guys can watch the movie while I go buy some pizza for Niall. Okay?” Jag log stort mot min kompis. Äntligen någon som fattar. De andra nickade och Louis satte på filmen. Jag hörde dörren smälla igen bakom oss och Harry var borta.

”AAAAAJJJJJ!” Hade Mathilda planerat att riva huset genom att skrika det högsta hon kunde? Man började undra. Hela huset skakade. Jag sprang det snabbaste jag kunde uppför trappen och sedan in till Mathildas rum. Hon satt på sin säng och höll sig hårt för magen. Bredvid henne stod ett tomt tampongpaket och Alvedonen var slut. Jag förstod direkt, jag behövde inte fråga.

”Jag åker till affären.” Mathilda kollade upp på mig och log besvärat. Hon såg ut som ett lik, bokstavligt talat. Jag måste göra någonting.

”Ä-är det-t säkert?” Hon kunde knappt prata men jag förstod var hon sade. Jag nickade kort och gick sedan fram för att krama om henne. Jag lämnade sedan rummet och gick ner för trappan. Vid dörren satte jag på mig skor och en tunn munkjacka. Jag ropade hejdå till Mathilda som inte svarade och gick sedan ut genom dörren.

Inne på den lilla mataffären som låg precis bredvid vår lägenhet tappade jag bort mig. Jag hade aldrig varit här förut och därför ingen aning om hur det såg ut. Jag gick runt i säkert en halvtimma innan jag hittade det jag sökte. Jag stoppade ner det i den röda korgen och började gå mot kassan. Då kom jag på en sak. Vi har ingen kvällsmat. Jag ändrade rikting och gick istället mot frysdisken, pizza fick det bli.

Jag undrar om Mathilda hade avlidit där hemma. Tänk om hon låg helt död på golvet när jag kom hem. Kan man dö av mensverk? Det borde man kunna. Jag menar, det är omöjligt att leva utan en mage. Eller är det? Jag hann inte avsluta mina funderingar. Plötsligt hade jag ont i näsan och min telefon låg på golvet. Hade den gått sönder? My baby! Jag tog snabbt upp den vita iPhonen utan att kolla hur det gick med personen som förmodligen hade ganska ont i huvudet. När jag såg de bekanta gröna ögonen hoppade jag nästan till. Åh, vad chockad jag blev.

”Oh I’m so sorry! Julia right?” Vad var det han hette nu igen? Niall var den blonda, Zayn den svarthåriga och… Jag vet!

”Juliette. And you are… Harold?” Jag kisade med ögonen för att visa att jag var osäker. Han skrattade roat åt mig. Var det inte Harold? Harald kanske?

”Harry.” Just det. Jag tänkte säga det, jag hade bara… glömt bort det. Jag log  och puttade till honom på axeln.

”Soo… what are you doing here? Or well… It’s a supermarket where you buy food but… you know what I mean.” Jag log åt mitt svammel. Varför var jag nervös för? Jag brukade aldrig stamma. Aldrig. Harry skrattade kort åt mig och kliade sig i ögat.

”Niall was hungry.” Det såg ut som om han skämdes. Jag log mot honom. ”And you?” Han kollade nyfiket på mig. Vad sjutton skulle jag säga? Jag kände paniken stiga när han tittade in i mina ögon.

”Uhm… Mathilda have… She’s in a bad mood.” Han kollade ner i min korg och jag såg hur hans kinder blev röda. Han började genast vrida på sig och log osäkert.

”I see, I see…” Han kliade sig i nacken. ”It was really nice to meet you again.” Han tog upp sin korg som stod på golvet och vi gick skilda vägar. Jag mot kassan, han mot… prinsesstårtorna? Jag skrattade lite för mig själv. Prinsesstårta? Inte ens Mathilda äter prinsesstårtor. Inte ens Mathilda. Jag betalade i kassan och började sedan gå mot lägenheten som inte låg så långt bort. Jag tog hissen upp till andra våningen, låste upp dörren och stängde den sedan efter mig. Precis när jag smällde igen dörren ringde telefonen jag hade i fickan. Jag tog upp telefonen och tryckte på svara.

”Juliette, hello? I think you took the wrong phone. I’ve yours.” Det var Harry. Jag tog telefonen från örat och såg att bakgrunden inte stämde. Han hade rätt. Jag hade Harry Styles telefon i handen. Och han hade min.

Previous: ”PARTY!” Det sade mig verkligen jätte mycket. Jag nickade med huvudet för att visa att hon skulle berätta mer. ”Det var Carly. Hon sade att någon Lovisa skulle ha fest imorgon och att hon bjöd in oss. Hemma hos Lovisa, klockan sju eller åtta. Någon gång då…” Jag log stort mot Mathilda och nickade snabbt med huvudet. Första festen i London; interesting. Vi kände Carly sedan innan men det skulle bli roligt att träffa andra också, att lära känna nya. Party time, bitches!

Den varma luften kändes som ett stort täcke runt min kropp. Solen lyste fortfarande orange på himlen. Klockan var halv åtta. Prick. Jag log mot Juliette som gick bredvid mig i klackar höga som flaggstänger. Gatorna vi gick på började fyllas med folk och restaurangerna var redan smockfulla. Det märktes att skillnaden mellan London och Örebro var som skillnaden mellan dag och natt. Stor. Vi hade fått en vägbeskrivning till Lovisas hus och enligt den var vi nästan framme. Carly hade berättat att hon skulle presentera oss inför många nya människor. Jag brukade inte bli nervös, nu var jag nervös ända ner i tårna. Jag ville självklart göra ett gott intryck på mina blivande kamrater. Samtidigt skulle det bli riktigt kul, det var det här jag hade väntat på.

Ett stort svart hus med balkong och swimmingpool stod nu framför oss. This is it. Gräsmattan var noggrant klippt och buskarna ramade prydligt in tomten. Det här måste ha kostat miljoner, tänkte jag för mig själv. Jag och Juliette började gå mot dörren. Vid ingången såg jag någon jag kände igen.

”Hi guys! I’m so glad you could make it! Welcome! This house is pretty damn cool, isn’t it?” Jag hälsade glatt på Carly och kramade om henne, likaså Juliette. Hon öppnade dubbeldörrarna intill huset och min haka måste ha droppat till golvet. Hade vi kommit till kungens slott?

Hallen var stor och det stod skor överallt. Jackor och mössor låg slängda i högar på golvet. Rakt fram fanns en stor, gigantisk, trappa som förmodligen ledde upp till övervåningen. Till höger hängde det stora tavlor och nedanför dem stod det en stor hylla. En tjej med svart hår och mörkbruna ögon kom fram till oss och kramade om Carly.

”Eszter, this is Mathilda and Juliette. They’ve just moved here from Sweden. You know Sweden, right?” Tjejen som tydligen hette Eszter log mot oss och gav oss varsin kram.

”I know Sweden. You know Eric Saade? He’s from Sweden.” Hon kollade glatt på Carly som nickade osäkert. Det var kul att hon visste vem Eric var, det gladde mig. Det är alltid trevligt när människor inte tror att vi bor i grottor och äter fisk till frukost.

”Ohyeah. You mean, the hot Eric Saade?” Carly höjde på ögonbrynen och Eszter himlade med ögonen. Hon gillade tydligen inte honom, konstigt nog. Hur kan man inte gilla Eric Saade?

Jag, Juliette, Carly och Eszter gick in till det stora, gigantiska, vardagsrummet där människor dansade för fullt. Det måste vara över trettio. Eszter gick fram till det stora bordet där det stod fullt med olika flaskor. Hon tog fram fyra glas och fyllde dem sedan med dricka som hon gav oss. Jag svepte den starka drycken och kände hur mitt huvud började snurra. Juliette tog tag i min arm och vi gick ut på dansgolvet för att börja dansa.

Min kropp rörde sig till musiken. De stora högtalarna gjorde det omöjligt att prata. Mathilda stod framför mig med armarna i luften. Klockan var efter midnatt med det var ändå många kvar i Lovisas stora hus. I den vita skinnsoffan bakom oss satt Eszter och Lovisa med tre killar. Carly var försvunnen, för tillfället. Hon var förmodligen med Zac, hennes kille. Det lugnade mig en aning.

Plötsligt kände jag två stora händer på mina höfter. Jag vände mig snabbt om, av reflex. Bakom mig stod en lång blond kille med svart skjorta. Han log mot mig. Hans händer vilade fortfarande på mina höfter. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka på Seth. Jag skakade på huvudet, så fick jag inte tänka. Killen kollade lustigt på mig men böjde sig sedan framåt. Det var inte mer än en centimeter mellan våra läppar. Jag kände ett finger på min mun. Mathilda. Hon puttade bort killen som såg helt förvånad ut och drog mig med till soffan där Eszter och Lovisa satt. Varför gjorde hon så för? Han var ju snygg…

”Vad var det där nödvändigt för?” Jag kollade argt på min kompis som stirrade på de klängiga killarna runt Lovisa och Eszter. Jag tog tag i hennes arm och vände henne mot mig för att sedan kolla in i hennes gröna ögon. Hon ryckte lätt på axlarna och öppnade munnen.

”Jag vill inte att en okänd pojke, som dessutom såg mycket äldre ut, ska lägga vantarna på min Juliette.” hennes ögon glittrade i ljuset av discolamporna. Jag orkade inte tjafsa med henne, inte nu. Istället satte jag mig mellan Lovisa och en mörk kille. Det var riktigt trångt. Jag vände ryggen mot killen och log istället mot Lovisa. Bredvid Lovisa satt Eszter och Mathilda stod framför oss. Vi alla tänkte samma sak och ställde oss upp, samtidigt. Vi gick ut på dansgolvet och ställde oss i en ring. Musiken blev genast högre, vilket jag trodde var omöjligt och vi började dansa tillsammans. Vi drog många blickar där vi stod dansande, helt galna. Jag slutade tänka och lät takten ta över. Det här var vad jag behövde. Det här hade jag väntat på länge, att få släppa loss.
_______________________________________________________________________________
Kram Mathilda och Juliette 

Previous: ”I’m a big fan. You are really good at football, obviously, and… man you are hot!” Shit, det där var inte meningen. Fernando började skratta. ”I mean…” Fernando avbröt mig.

"You don’t have to explain. It was really nice to meet you.” Han kramade om mig medans jag svävade på moln. Jag vände mig mot Juliette och när jag såg hennes leende var inte tårarna långt borta. Fernando sade artigt farväl och gick in till omklädningsrummet. Jag kramade om Juliette och vi började sedan gå ut mot parkeringen där pappa förmodligen väntade.

”Mathildaaaa! Stäng av den där förbannade väckarklockan är du snäll!” Alarmet på mobilen ekade i rummet. Väckarklockor har tagit jordbävningar till en helt ny level. Rummet skakade av det höga ljudet som kom från Mathildas telefon. Dessutom var klockan alldeles för lite, var det verkligen nödvändigt att gå upp så tidigt?

”Gör det själv. Jag sover.” Mathilda låg i bäddsängen bredvid mig. Hon låg på mage med ansiktet mot kudden. Täcket hade hon dragit upp så långt att hennes tår kikade ut nere vid sänggaveln. Hon suckade djupt och drog täcket över huvudet. Egentligen hade hon ett eget rum, ett mycket större rum. Vissa nätter var det ändå mysigt att sova i samma rum, speciellt när vi hade mycket att prata om.

”Det är din mobil, upp och hoppa!” Mathilda tog ett djupt andetag och sträckte sig efter telefonen som låg en bit bort. Det blev tyst, äntligen. Jag vände huvudet mot väggen och blundade. Jag hade planerat att somna om, vilket Mathilda tydligen inte tyckte. Snart känner jag en hård kudde i bakhuvudet och sedan Mathildas fnitter. Varför?! Jag vände mig snabbt om och kollade argt på Mathilda som står och flinar.

”Vad vill du mig egentligen? Jag vill sova!” Jag försökte att låta arg. Jag var trött, riktigt trött. Vi kom hem sent igår och om det inte var nog med det så låg vi och pratade i en evighet innan vi somnade. Det brukar bli så när vi bestämmer oss för att sova i samma rum. Kudden som låg bredvid mig tog jag och slängde tillbaka mot Mathildas håll. Sedan bröt tredje världskriget ut.

”Girls, breakfast time!” Pappa ropade nerifrån undervåningen. Juliette och jag låg på golvet och skrattade. Kuddkrig borde vara en gren i OS, no kidding. Juliette hade vunnit den här gången men jag skulle få min revansch. Det kan ni hoppa upp och sätta er på. Hon brukar förlora, jag brukar vinna. Idag var det ombytta roller, I guess. Jag hörde pappas fotsteg i trappan och snart kom han in genom dörren. När han såg oss ligga på golvet suckade han djupt och himlade med ögonen. Innan han lämnade rummet påminde han oss om att frukosten skulle ta slut om vi inte kom nu. Yeah sure, som om pappa kunde äta upp hundra mackor alldeles själv.

Hjälp. Jag var nästan säker på att Star Wars hade flyttat in på övervåningen tills jag såg Mathilda och Juliette. Tjejerna måste verkligen haft det roligt igår med tanke på hur länge de var uppe. De pratade om allt mellan Torres och räksallad, gud ge mig styrka. Det var något om några andra killar också. Vad var det de hette nu igen? One Diretection? Dagens ungdomar, säger jag bara. Huvudsaken var att de hade haft roligt, vilket jag kunde satsa pengar på att de haft. Jag gick ner för trappan och gjorde i ordning pannkakor. Lyxfrukost á la Edward. Plötsligt ringde min telefon. Jobbet, igen.

När Juliette äntligen var klar med duschen gick vi ner mot köket för att äta. Jag var riktigt hungrig och min mage kurrade högt. Kanske lite för högt. Bakom mig stod Juliette med händerna för munnen; hon försökte att inte skratta. Hon lutade sig mot räcket och hade ena handen för magen. Var det verkligen så roligt? Hon klappade med händerna och jag såg hur hennes ögon blev tårögda. Så farligt var det väl ändå inte, eller?

”Hallå, jorden anropar! Skärpning.” Jag försökte få Juliettes uppmärksamhet. Det blev ännu värre, hon hade nästan svårt att andas. Hennes skratt påminde mig om något, men vad? Jag vet, jag vet! Niall. Niall Horan. De skrattade exakt likadant, vilket nästan var lite läskigt. Jag skakade på huvudet och fortsatte nerför trappan. Jag gick fram till köksön som var i mitten av köket där det stod nygräddade pannkakor. Mums, min favorit. Köket var tomt, pappa hade säkert åkt till jobbet även fast det var helg. Han jobbade jämt och skulle alltid göra, även om solen slocknade. Vi gick fram och satte oss på de höga barstolarna mittemot varandra. Jag lade på några pannkakor till mig själv och gav sedan Juliette resten. Juliette tog fram sylt och mjölk från kylskåpet och vi började äta. Plötsligt kollade Juliette upp från tallriken och kollade på mig finurligt. Hennes ögon var busiga och håret hängde ner över ansiktet. Hon kollade på mig och sedan på ugnen.

”Vad?!” Sade jag med munnen full av pannkakor. Juliette log mot mig.

”Jag tänkte… att vi skulle baka!” Alla tänder syntes när Juliette log stort. Hon höjde på ögonbrynen och väntade på mitt svar. Jag tuggade ur munnen och tog sedan en servett som jag torkade mig med. Att baka var roligt, det tyckte jag verkligen. Men. Det fanns ett litet, mega stort, problem. Jag sög, på ren svenska. Jag bakade sockerkakor utan socker och hade senap i bullar. Recept är det onödigaste som finns, jag gillar att gå på magkänsla. Precis som dem i Hell’s Kitchen. Jag antar att bagare inte är något framtidsjobb som jag ska satsa på i alla fall.

Nu var det för sent att dra sig ur. Jag visste att jag skulle få agera polis men det är en bra erfarenhet det också. Själv bakade jag väldigt ofta men när Mathilda satte foten i köket hade saker en tendens att gå helt fel. Med helt fel menar jag katastrof. Mathilda sprang vant runt i köket och tog fram alla möjliga bunkar och ingredienser. Jag satt vid bordet och försökte leta på receptet. När jag hittat receptet tog jag fram en kastrull och började smälta smöret. Jag sänkte värmen och hade koll på spisen medans Mathilda började med… Ja, vad gjorde hon egentligen?

”Du, jag är inte så säker på att man ska göra sådär…” Mathilda såg helt mordisk ut där hon stod och hackade nötterna med spetsen på kniven. Var hade hon lärt sig det någonstans? Jag är oskyldig.

”Du sade: finhacka nötterna. Så vad gör jag? Jo, finhackar nötterna. Daah?” Hon himlade med ögonen. Mathildas tunga var utanför munnen när hon försökte koncentrera sig på vad hon gjorde. Hon höll kniven på helt fel sätt och hennes hand var på helt fel ställe.

När hon ansåg sig vara klar med nötterna kom hon fram till mig som stod och gjorde i ordning smeten. Hon visade stolt upp resultatet som låg på skärbrädan. Jag vände mig snabbt om och började undersöka nötterna.

”I was a bit of a virgin with the knife before, but now I call myself a pro.” Hon såg på mig med stolta ögon och såg väldigt nöjd ut. Hon skakade på huvudet och väntade sedan på att jag skulle svara.

”Jag förstår… Bra jobbat. Vi får vara glada att du, och jag för den delen, lever i alla fall. Resultatet kvittar i nuläget.” Jag log mot Mathilda som genast ändrade ansiktsutryck. Hon sköt fram underläppen och kollade besviket på mig. ”Jag sade faktiskt bra jobbat.” Hon sken genast upp igen. Hon log stort mot mig och gick till stolen vid bordet där hon satte sig och pustade ut. Plötsligt ringde hennes telefon. Jag hoppade till när jag hörde Justin Biebers röst eka i rummet. Kunde hon inte låta standardsignalen få vara kvar i alla fall?

”Hi! How are you? Oh… Tomorrow? At your place? Seven o’clock? Mhm… Yes. No. We’ll be there! Pinky promise. Yes. See you, bye.” Jag kollade nyfiket på Mathilda som nyss lagt på samtalet. När hon såg min undrande blick log hon stort.

”PARTY!” Det sade mig verkligen jätte mycket. Jag nickade med huvudet för att visa att hon skulle berätta mer. ”Det var Carly. Hon sade att någon Lovisa skulle ha fest imorgon och att hon bjöd in oss. Hemma hos Lovisa, klockan sju eller åtta. Någon gång då…” Jag log stort mot Mathilda och nickade snabbt med huvudet. Första festen i London; interesting. Vi kände Carly sedan innan men det skulle bli roligt att träffa andra också, att lära känna nya. Party time, bitches!