Previous: Nu var vi på väg hem. Jag och Mathilda satt längst bak i den röda bussen och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat regna och luften var frisk. Killarnas nummer låg nu inlagda i min adressbok och de följde mig även på twitter. Innan vi gick hade Niall kramat om mig och sagt: Vi hörs och syns, beautiful. Beautiful. Jag ville ställa mig på en klippa och skrika av glädje. Den här resan hade blivit en miljon gånger bättre än vad jag trott.

Dörren intill mitt rum öppnades. Jag låg tätt in mot väggen i min säng med täcket uppe vid öronen. Jag frös och kände hur gåshuden spred sig över min kropp. In kom Mathilda i sin rosa pyjamas. Hon hade ett gossedjur i ena handen och en stor kudde i den andra. Mörka fält ramade in hennes trötta ögon och hennes hår såg ut som ett fågelbo. Vågar du höra vad hon såg ut som? Håll i dig. Ett galet troll från gatan med en zombie som mamma och Lady Gaga som pappa. Jag blev nästan rädd när jag vände mig om och såg monstret i mitt rum.

”Jag är sjuk.” Mathildas röst var hes, riktigt hes. Jag satte mig upp i sängen och gäspade. Alltid ska det vara något. Typiskt.

”Vill du att jag ska hämta lite vatten?” Mathildas ansikte sken upp och hon satte sig i min stora fåtölj som stod en bit bort. Hon sköt upp knäna mot hakan och tog filten som låg på armstödet. Jag ställde mig motvilligt upp, sträckte på armarna och började gå mot toaletten.

Fan, på ren svenska. Varför, snälla sig mig varför? Vad sjutton har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är alltid snäll, skriker inte alls ofta och igår plockade jag till och med ur diskmaskinen. Jag vill inte vara sjuk, inte nu. Jag vill vara fri som en kråka, dansa genom köpcentrum och… gå på toa. Jesus.

Juliette och jag hade bestämt oss för att ha en mysdag och kanske hyra en film. Med tanke på att jag var sjuk. Jag är för övrigt bombsäker på vad jag fått för sjukdom. Bombsäker. Nästan säkrare än vad mina föräldrar var när de sade: Vi tar och gör en Mathilda vettja! Direction infection. Oh yeah. Jag har inte haft någon liknande sjukdom tidigare, om vi bortser från svinkoppor vill säga. Taskigt läge, sade doktorn till patienten. 

Jag åt upp världen, alla dog. Tragiskt, men något jag kan leva med. Hur smakar asfalt? Finns det någon som har provat? Jag ska bli den första mänskliga organismen som käkar asf…

”Niall! Are you dead?” Harry satt bredvid mig i sängen. Han hade bar överkropp och mina mjukisshorts. Håret stod åt alla håll och för ögonen hade han ett par solglasögon. Jag vet vad ni tänker. Solglasögon inomhus? Jag var exakt lika förvirrad. Harry var sedan noga med att förklara varför. Har du solbrillorna på inomhus är du överlägsen och bättre än alla andra. Min tanke? Diviga snorunge.

”I don’t know about this. Should I, really? What if…” Harry höjde fingret och tystade mig. Han tog telefonen jag hade i händerna och lade den sedan bakom sin rygg.

”What if is for cowards. Man up Niall, you can do it!” Harrys försök att peppa mig gjorde situationen värre. Nervositeten spred sig snabbare än könssjukdomar bland tonåringar. Jag var barnslig, ända ner i tårna. Jag är nitton, inte nio. Jag hade bjudit ut tjejer förut, jag visste hur man gjorde. Min kropp är gjord av små tjejtjusar-celler. Kom igen!

”Give me the freaking phone so I can send it then?!” Harry såg med ens mycket nöjdare ut. Han log så att hans djupa smilegropar syntes. Han tog fram telefonen bakom ryggen, öppnade upp ett nytt meddelande och började skriva. Han läste sedan högt.

”Hi Juliette, how are you? I am just wondering if you would like to go out and eat something tonight? Would be great.”

Harry log åt min sammanbitna blick. Han höll upp telefonen och tryckte sedan på skicka. Åh, ångest. Hon kommer tycka det går för snabbt. Det går för snabbt. Jag har bara träffat henne ett par gånger. Ett par gånger! Det är ingenting. Hon kommer bli livrädd och fly till Kina. Jag böjde mig mot Harry som skrattade.

”NOO!” Jag skrek högt, Harry skrattade ännu mer.

”…Jimmy protested.” Louis hördes från köket. Jag slog till Harry på armen och tog sedan tillbaka min telefon. Jag stoppade ner den i bakfickan och gav sedan Harry en sur blick. Snälla säg att Louis lagar mat. I’m starving.

Juliette och jag satt ihopkrupna framför den stora plasma TV som stod i vårt vardagsrum. Eftersom det var jag som var sjuk, fick också jag välja film. Never Say Never. Självfallet. Juliette var inte lika nöjd över mitt val men whatever. Min sjukdom, mina regler. Plötsligt plingade Juliettes telefon till som låg på soffbordet. Hon böjde sig fram för att nå telefonen och gjorde så att filten försvann ner på golvet. Jag suckade djupt och böjde mig ner under det låga soffbordet för att få tag på filten. Jag kände hur Juliette stelnade till och hur andetagen blev lägre. Hade hon gått i ide?

”Niall. Mat. Ut. Med honom. Ikväll.” Juliette pratade snabbt och för en annan hade det varit omöjligt att förstå vad hon menade. Jag förstod minsta lilla detalj, i detalj. Mycket detaljer.

”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.