Previous:”What? I’d never do that, it’s too soon…” Svarade jag och skakade på huvudet. Han såg genast lite lättad ut, utan att jag alls visste varför. Min blick såg säkert lika förvånad ut som jag kände mig. Vart hade han fått det ifrån? Mathilda och Juliette kom plötsligt in i rummet och Juliette gav mig en blick. En blick som sade allt. Jag klappade Zayn på knät och ställde mig upp. Jag orkade inte fundera över vad Zayn frågat. Nu var det dags för planen.

”Mathilda, would you mind help me with the… thing?” Sade Niall osäkert och kliade sig själv i nacken. Jag såg hur Juliette gav Niall en blick, en blick som kunnat döda. Vad höll de på med? Jag försökte mima ett VA? till Juliette men hon förstod inte.

”What thing?” Sade jag förvirrat. Niall tänkte så det knakade. Zayn satt nästan på mig med hans arm bakom min rygg och benet fastklistrat vid mitt. Konstigt nog kändes det inte bra, utan bara jobbigt.

”Vad Niall menar är… vill du hjälpa honom med godiset? Du brukar ju vara duktig på det.” Sade Juliette och blinkade åt mig. Godiset? Jag var fortfarande lite förvirrad men Zayn kom bara närmre och närmre. Jag bestämde mig för att så fort vi var själva skulle jag prata med honom, det här gick inte. Ena stunden pratade han knappt med mig och nu… Jag förstod ingenting. Dessutom ville jag inte känna såhär, jag gillade ju Zayn. Jag ville ha en förklaring, det var allt.

”Yeah, whatever she said.” Sade Niall och jag kunde inte låta bli att skratta.   

“You guys are weird but, sure.” Sade jag och skakade på huvudet. Jag följde med Niall ut till köket medan Zayn stannade kvar med Juliette. Någonting sade mig att de hade planerat det här. Så typiskt Juliette.

”Do you have any Toblerone?” Jag var tvungen att fråga. Det gick inte att äta godis utan Toblerone. Det var som att äta varmrätt utan kött, glass utan strössel, smörgås utan smör… Omöjligt. Niall tittade förvånat på mig och skrattade.

”Uhm… I don’t know.” Sade han och ryckte på axlarna. Han tog fram en skål och sen olika förpackningar och påsar med godis. Han lade allt på bordet som jag sedan satte mig ned vid. ”We can just put all the candy in the bowl.” Han log mot mig och jag nickade. Han satte sig ned mittemot mig och vi började öppna godiset under tystnad.

Vad de hade för godissorter var nästan töntigt. Jag som trodde Niall var godiskungen genom alla tider. Dumle, Bilar och Nappar? Töntigt. Jag hade förväntat mig så mycket mer. Jag var tvungen att bjuda hem honom någon gång, och visa honom riktigt godis. Det här fungerade ju inte. Skulle Juliette vara med Niall, var han åtminstone tvungen att kunna lite om godis. Annars… Jag har ett godisgevär uppe på vinden.

”How’s it going with Zayn?” Sade han plötsligt. Ungefär lika bra som det går med dina godiskunskaper, hade jag lust att svara men motstod den tanken. Vad skulle jag svara? Det var ändå hans bästa kompis.

”Good.” Sade jag och log mot honom. Det var ingen lögn, utan sanningen. Typ. Han höjde på ögonbrynen och jag fick en känsla av att han ville veta mer än så.

”Good? I thought you would jump up and down like a freaking banana when you came home!” Sade han lite högre. Sedan när hoppade bananer? Det måste jag kolla upp. Det märktes att Niall brydde sig om Zayn, annars skulle han aldrig ha sagt så. Jag skrattade lite åt honom och tittade ner på godiset. Hur skulle jag göra nu?

”I don’t know… He has just been… Kind of weird.” Sade jag och ryckte på axlarna. Niall nickade sakta som om han förstod vad jag menade. Det kanske hade något med honom att göra? Niall hade kanske snott Zayns hårprodukter. Det kanske var därför han var konstig? Tänk om det ändå kunde vara så enkelt…

”Yeah, I’ve noticed.” Sade han och log mot mig.

”Do you know why?” Frågade jag och tittade upp på honom. Han såg genast bekymrad ut. Niall kände åtminstone Zayn bättre än vad jag gjorde, han borde kunna lista ut varför.

”No, I’m afraid… I think you should just give him some more time; Zayn can be a bit weird sometimes, especially when you’re starting to know him. Just be… Patient.” Sade Niall och såg rakt på mig. Han hade säkert rätt, Zayn var nog bara osäker. Jag var förvånad över hur modig jag själv var, det var konstigt att jag inte var blyg. Ändå ville jag prata med honom, utifall att.

”Mm, you’re probably right. And I will.” Sade jag och log mot honom.

Jag satte mig ned bredvid Zayn i soffan. Hur skulle jag lägga upp det här? Han lutade huvudet mot soffstödet och suckade högt.

”So… Are you and Mathilda okay?” Sade jag och suckade. Han kollade förvånat på mig och bet sig sedan i underläppen. Jag flyttade mig lite närmare honom och log.

”Uhm… Yeah, I think so. She’s been… weird though.” Sade han med sin starka dialekt. Han stirrade rakt in i mina ögon och jag förstod varför Mathilda alltid pratar om hans ögon. Hans ögon. De var nästan lika vackra som Nialls.

”How do you mean weird? Shy?” Sade jag och försökte förstå vad han menade. Att Mathilda skulle vara blyg, hade jag svårt att tro. Med tanke på att hon pratade med alla, oavsett. Tanken slog mig dock att hon kanske var blyg när hon var med Zayn. Det lät mer som Mathilda.

”No, no… not shy. But like… Whenever I’m pushing, she pulls away. I mean, I would like to take the next step but I don’t know if she’s ready.” Sade han och ryckte på axlarna. Nu blev det svårare. Jag visste inte alls hur Mathilda såg på saker och ting. Om hon verkligen ville gå så fort fram. Med tanke på vad som hände med David, kan jag tänka mig att hon vill ta det lite lugnare. Inte snigelsteg men inte heller elefantsteg.

”Hmm… You should talk to her. Ask her what she wants and how she wants to do.” Sade jag och tittade ned på mina fingrar.

“Yeah, you’re right. I will. And thank you.” Sade han och log mot mig.  Plötsligt kom Niall och Mathilda tillbaka. Hon bar på en gigantisk godisskål och han hade fyra muggar samt en flaska dricka i hans famn. De ställde allt på bordet och Mathilda satte sig ned på Zayns andra sida.

”Juliette… would you mind…?” Sade Niall och pekade mot köket. Jag ställde mig upp med ett ryck och log ursäktande mot Zayn och Mathilda. Jag gick bakom Niall som gick mot köket. Jag kunde inte låta bli att kolla på hans rumpa. ROOOMPA. Perfektion at it’s best. Here it comes... DAT ASS. Jag var tvungen, okej?

”You’ve got a really nice ass, you know that?” Sade jag så fort vi kom in i köket och ingen annan kunde höra oss. Han vände sig om och skrattade åt mig.

”Well… You too.” Sade han och lade armarna runt min midja. Jag gav honom en snabb puss innan jag drog mig ur hans grepp. ”I talked to Mathilda.” Han log mot mig.

”And I talked to Zayn.” Han lade återigen armarna runt min midja. Det var svårt att koncentrera sig på att prata när han höll på såhär. Snart skulle jag väl glömma bort vad jag heter. Sven, Erik, Lars…?

”She thinks he’s being weird. And I couldn’t agree more.” Sade han och såg lite bekymrad ut. Jag hade inte märkt något, Zayn hade ju varit precis som vanligt…? Eller?

”And he thinks that she’s being weird.” Sade jag och tog ett djupt andetag.

”Aha… Maybe we should just leave them alone? Let them work it out themselves…” Sade Niall och ryckte på axlarna. Jag nickade och böjde mig fram för att ge honom en kyss på munnen. Han log mot mina läppar och jag lade händerna runt hans nacke.

”Woah… Sorry, wrong room.” Hörde jag plötsligt Harry säga bakom oss.

Gissa vad? KOMMENTERA!

Hur mås det? Fått solsting kanske? Stort GRACIAS till alla som kommenterar. You're simply the best! Och det där var en låt... Kram på er! Glöm inte solkrämen!