Previous: Du må kalla mig galen, men det var nästan skönt att skrika på honom. Nu fick jag veta sanningen och se hans sanna jag. Det gjorde ont men jag insåg att det skulle gjort ondare om jag gett med mig. Jag skulle aldrig ha klarat av att ljuga för mig själv på det viset. Han var ändå bara en kille, och killar var inte värda tjejers tårar. Inte ens om deras namn råkade vara Justin Bieber, Fernando Torres eller Zayn Malik.

Jag tog ett djupt andetag och blundade för några sekunder. Ledsen? Ja. Ångrar mig? Nej.

Fiskfärs. Det ordet gör ett ganska bra jobb med att beskriva mitt liv just nu. Jag ville slå någon. Hårt. Jag darrade fortfarande och min andning var ansträngd. Jag var arg. På mig själv, på Mathilda och på livet. Vad hade hänt egentligen? Jag var mer förvirrad än en amerikan i England. Allt var förstört och den här gången kunde jag inte fixa det. Jag ville inte fixa det. Tusen olika tankar for runt i mitt huvud men en sak var jag tvärsäker på: Jag ångrade mig inte. Tror jag. Låt oss säga ganska säker.

Jag slet upp dörren till vår lägenhet och smällde sedan igen den efter mig. Jag sparkade av mig skorna och slängde min jacka på golvet.

”Zayn? Is that you?” Hördes en röst säga från köket. Det var Liam. Egentligen hade jag lust att ryta någon spydig kommentar tillbaka men jag tog istället ett djupt andetag, bad några gånger till Gud och gick sedan in till köket där jag möttes av Liams oroliga blick.

”I hate girls. From now on, I’m gay.” Sade jag surt och satte mig på stolen vid köksbordet. Liam, som stod vid diskhon, vände sig mot mig och gav mig ett mjukt leende.

”Should I worry?” Han höjde på ögonbrynen och flinade åt mig.

”Liam, you’re not my type.” Sade jag och blinkade med ena ögat. Han skrattade åt mig och gick sedan tillbaka till att diska.

Det här hade aldrig hänt mig. Mina förhållanden började alltid toppen men slutade desto värre. Mitt förhållande med Mathilda hade aldrig börjat och jag får aldrig reda på hur det skulle ha slutat heller. Det var faktiskt ganska skönt, på ett sätt, men lite tråkigt på ett annat. Jag var förbannad på Mathilda och med förbannad menar jag förbannad. Man ska inte slå tjejer men i det här fallet… Jag var väldigt nära att tappa kontrollen. Hade hon inte gått därifrån, hade det kanske slutat illa. Det är inget jag är speciellt stolt över att säga men för att vara ärlig, skulle hon ha förtjänat det. Å andra sidan hade jag väl säkert hamnat på förstasidan med rubriken: Zayn Malik, kvinnoförbrytare, misshandlar oskyldigt offer om jag inte hejdat mig. Min mamma hade inte varit så stolt. Jag var ingen kvinnomisshandlare, jag var bara arg. Och förvirrad.

”What would you like to eat? Louis and Harry will be home in a minute, they called just before you came.” Sade Liam och började torka de nydiskade tallrikarna. Mat hade jag inte en tanke på, men nu när han sade det så… Min mage kurrade lite för högt.

”What about Niall?” Frågade jag och lade upp mina armbågar på bordet.

”Oh, he’s with some girl.” Svarade Liam oberört och ryckte axlarna. Hejdå kontroll, det var trevligt att träffas.  

Pang.

Jag hade ställt mig upp så fort att stolen åkt i golvet bakom mig. Jag tog närmaste föremål, som råkade vara ett värmeljus, och kastade det i väggen. Det avlånga ljuset gick i tusen bitar. Liam tittade på mig med skräckslagna ögon, det såg ut som han sett ett spöke.

”What is wrong with you?” Liam spärrade upp ögonen ännu mer, om det nu var möjligt, och tog ett steg närmare mig. Han lade ifrån sig tallriken och började plocka upp bitarna av ljuset.

”I just… I don’t know.” Jag tog ett djupt andetag, andades ut och blundade. Jag var tvungen att skärpa till mig, typ nu. Hon var bara en tjej och tjejer fanns det fler av. Man kunde ju tro att min katt nyss dött eller nått. Jag var starkare än det här. Dessutom ville jag verkligen inte skrämma slaget ur stackars Liam. Om ett par veckor skulle vi börja jobba igen och då kunde jag inte bete mig som en galen idiot.

”We’re home!” Ropade Louis och jag hörde hur en dörr smälldes igen från hallen. Efter några sekunder kom både han och Harry in i köket. Harry lade upp några matkassar på bordet och lade sedan sina bilnycklar på köksbänken.

”What’s up?” Harry nickade åt mig och tittade sedan ned på Liam som fortfarande plockade upp ljusdelar. ”And what are you doing?”

Liam ställde sig genast upp och borstade av sina byxor. Han suckade djupt och skakade på huvudet. ”I think Zayn has PMS, or something.” Sade han sedan och alla blickar vändes genast mot mig.

”Bad day.” Svarade jag kort och ryckte på axlarna. Harry höjde på ögonbrynen och granskade mig från topp till tå.

”Zayn, seriuosly. What’s the problem?” Sade han och himlade med ögonen. Åh, vad jag ville slå till honom just nu. Rakt. I. Ansiktet.

”It’s none of your damn buisness.” Snäste jag och blängde surt honom. Han höjde händerna över huvudet, som om jag vore en polis och han tjuven, och backade sedan ett steg.

”Woah there bad boy, didn’t mean to upset you.” Harry log mot mig och jag kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna jag också. Oavsett hur mycket än jag hatade honom just nu, var han som min lillebror, och det var väldigt svårt att vara arg på honom. Jag slog löst till honom på axeln och han klappade mig lätt på ryggen. Jag satte mig sedan ner på stolen och bestämde mig för att berätta, men inte i detalj.

”She’s a bitch.” Sade jag enkelt och snart tittade alla åt mitt håll ännu en gång. Louis stängde dörren till kylskåpet och slängde den tomma plastpåsen i soporna. Liam, som hade börjat duka, stannade upp och Harry satte sig på stolen mittemot mig.

”Who?” Frågade Louis allvarligt och mötte mina ögon. Jag hatade att alla stirrade på mig men jag visste att de väntade på ett svar.

”…The girl in the video shop! I asked for Harry Potter and guess what she gave me? The Twiligt Saga!” Okej, jag ändrade mig. I sista sekunden. De behövde faktiskt inte veta allt. Lite ville jag ändå hålla för mig själv. Dessutom ville jag lämna Mathilda bakom mig, och det skulle jag också. Punkt slut.

Oh God. Zayn ljög så det sprutade om det. Om han trodde att jag skulle gå på hans lilla undanflykt hade gossen väldigt fel. Liam och Louis verkade i alla fall köpa det. Blåsta idioter. Istället för att påpeka Zayns urusla lögn valde jag att lämna det och nickade därför oberört. Jag skulle nog få reda på sanningen förr eller senare. Förhoppningsvis var det inget allvarligt, men någonting sade mig att jag bör oroa mig. Bara det att Liam låg på golvet och plockade upp ljusbitar när vi kom hem, fick mig att bli misstänksam. Jag menar, ljuset kunde knappast ha ramlat från ljusstaken. Så vidare det inte var ett väldigt begåvat ljus. Hade han problem med sin familj kanske? Nä, Zayn skulle aldrig kalla sin mamma för bitch. Inte hans systrar heller, för den delen. Det här krävdes att tänka på. Frågan var om jag orkade, och vågade, lägga näsan i blöt. Det är ganska ansträngande, om du frågar mig, och jag vill inte riskera att bli av med min näsa direkt. Tro mig, Zayns knytnävar är två riktigt farliga vapen och han skulle aldrig tveka med att använda dem. På min näsa. Därför tänker jag inte lägga min lilla, vackra näsa i blöt. Det är säkrast att den förblir torr. See what I did there? Ibland är jag en naturbegåvning.

”Can someone please send me the potatoes?” Frågade jag vänligt och Louis räckte mig genast kastrullen med potatis. Jag tackade och lade ett par potatisar på min tallrik. Jag var vrålhungrig, trots att jag ätit ungefär tio varmkorvar, bara idag. Att storshoppa med Louis tog på krafterna. Vi hade fått tag i allt från snabbmakaroner till oxfilé. Vårt kylskåp hade nästan varit helt tomt och en stark karl som jag, behövde mat. Det var härligt att kunna sitta alla samlade och äta hemlagad mat igen också, på senaste tiden hade det blivit alldeles för mycket Burger King.

Då upptäckte jag en liten detalj. Niall.

”Where is Niall?” Sade jag och alla tittade upp från sina tallrikar.

”Uhm, guys, I’m going to bed. Feeling really tired. Thanks for the food, it was lovely. Have a nice evening. Bye.” Rabblade Zayn snabbt och ställde sin tallrik i diskmaskinen. What the fudge? Han lämnade sedan köket och ett par sekunder senare hörde jag hur en dörr smälldes igen. Liam och Louis tittade undrade på mig som om jag kunde svaret till varför Zayn betedde sig som ett knashuvud. Jag ryckte på axlarna och åt upp den sista potatisen.

Plötsligt ringde telefonen och av reflex reste jag mig upp och tog den trådlösa telefonen som låg på köksbänken.

”Yeah?” Svarade jag efter jag tryckt på grön lur.

”Styles? Harry Styles? Uhm, hi. I’m calling from Radio One in London. We’ve booked you for an interview and we couldn’t get to your management, so…” Det var en kvinnoröst, hon lät ganska stressed men ändå som ett proffs. Jag hade ingen som helst aning om någon intervju, den delen skötte aldrig vi.

”Alright. When is the interview?” Svarade jag artigt och gav Liam och Louis varsin blick.

”Week 34, Thursday. Can you make it?” Frågade hon glatt. Jag mimade vad hon nyss sagt till Liam och Louis som nickade.

”Yeah, of course. We’ll be there.” Sade jag och log för mig själv.

Nu börjades det igen, back to reality. Sommaren hade varit toppen, men kort, som alltid. Jag hade hunnit umgås med gamla vänner, familj och även hittat några nya bekanta. Jag skulle sakna ledigheten men längtade ändå tillbaka till mitt jobb. Jag älskade mitt jobb, trots vissa motgångar. Alla privata problem liksom försvann så fort man gick in i One Direction världen, det var som ett helt annat universum. Jag kunde ha haft värsta dagen, men sedan så fort jag ställt mig på scenen och blickat ut över publiken, hade allt dåligt bara försvunnit. Best of Both Worlds, nästan.

Kommentera!

Förlåtförlåtföråt. Uppdateringen har varit fult ord, vi vet. Det blir bättre, promise!

TACK för alla kommentarer! Kram Mathilda och Juliette.