Previous: Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?

Pinsamt. Ja, det var rätt ord. Hade jag varit med om något så pinsamt förut? Inte ens Mathildas galna grejer kunde slå det här. Jag hade lust att posta mig själv till Japan. Du läste rätt, Japan. Så pinsamt var det. Niall log osäkert mot mig och luften mellan oss var spänd som attan. Jag kom på mig själv med att ha öppen mun, jag stängde den genast och harklade mig. Vad skulle jag säga? Vad i helvete skulle jag säga? Jag fick aldrig chansen att fundera vidare; Niall tog initiativet och pratade först. Tack gode gud.
 
”Sorry. We’re old friends and I wanted to impress him. I guess.” Niall som tidigare sett helt skräckslagen ut ryckte lätt på axlarna och log mot mig. That’s it? Han ville imponera? Jag visste inte vad jag skulle känna eller tycka. Egentligen ville jag lämna det här bakom mig och fortsätta där vi var. Kunde jag bara göra så? Magkänslan sade ja, ordentliga Juliette sade nej. Nialls vackra ögon tittade undrande på mig. Han var så perfekt. Magkänsla fick det bli, annars skulle jag ångra mig och Mathilda skulle få spel.

”It’s alright, I kind of understand. But I have to say, boys are weird.” Det syntes att det jag sade lättade Niall något enormt. Jag log varmt mot honom och han log stort tillbaka.

”You’re right. But girls aren’t always that easy to understand either.” Han blinkade med ögonen och jag skrattade till svar. Jag tog gaffeln i ena handen och kniven i den andra. På min tallrik låg en stor kycklingbit och bredvid den hur mycket ris som helst. Jag hörde hur min mage kurrade; jag hade inte ätit något sen frukost. Jag tittade på Niall som redan börjat äta. Och jesus vad den pojken åt. Jag satte handen för munnen och skrattade lågt. Niall kollade upp från sin mat och förstod precis vad jag skrattade åt. Han tog en servett och torkade sig kring munnen.

”So you’re from Sweden?” Det hördes klart och tydligt vart Niall kom ifrån, hans irländska dialekt gjorde mig knäsvag. Hur visste han att jag kom från Sverige? Varken jag eller Mathilda hade sagt något om det. Hördes det? Knappast.

”How did you know?” Niall såg med ens osäker ut. Han visste inte vad han skulle säga, det syntes.

Varför kan du aldrig lära dig att hålla munnen stängd? Du som hade läget under kontroll, för tillfället. Skulle jag berätta om köttbulle incidenten? Jag såg ingen anledning att hålla tyst så jag sträckte på mig och mötte Juliettes frågande ögon.

”That’s a funny story. You know when Harry had your phone and you had his?” Juliette nickade och böjde sig framåt, hon ville att jag skulle fortsätta. ”Your phone rang and Harry answered it, don’t ask me why. It was an older lady and I heard that she was talking Swedish.” Juliette skrattade högt och jag log ursäktande tillbaka. Skulle det räcka så? Behövde jag berätta om le meatballs? Det kanske var bäst att lämna det.

”What did she say? And what did you say? ” Jahopp, nu fanns det ingen återvändo. Ut med språket.

”Well, I couldn’t understand what she said, and the only thing I know in swedish is köttbulle so…” Juliette skrattade, högre den här gången. Hon var till och med tvungen att hålla för munnen. Bra jobbat Niall, guldstjärna i kanten. En dejt som kunnat gå åt skogen blev ändå ganska bra. Juliette var trevlig och jag kände hur det pirrade till i magen när jag tänkte på henne. Ett steg i taget, kom ihåg det.

”Jag ska på semester.” David lät kaxig och överlägsen. Vad skulle jag med den informationen till? Ville han veta min adress så att han senare kunde skicka ett vykort?

”Till London.” Mitt hjärta stannade. Hur andas man nu igen? In genom näsan, ut genom munnen. Han måste skoja, han kan inte mena allvar. Han får inte mena allvar. Hade någon anmält mig till dolda kameran? Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans torra skämt.

”Du tror jag driver, eller hur?” David lät skarpare, vilket jag trodde var omöjligt. Jag slutade genast skratta och harklade mig istället.

”Du kan inte komma hit.” Det var det ända jag fick fram men det fick duga. David skulle inte sätta sin fot här, om jag så var tvungen att ta fram eldgaffeln och jaga ut honom själv.

”Säger vem? Jag tänkte använda mina pengar till att åka och hälsa på min favorit, det kan väl inte skada? Jag kan bo på ett hotell, du behöver inte bädda åt mig.” Han var seriös, han menade allvar. Han skulle komma hit, den värsta människan på jorden skulle komma hit. Jag kände hur jag rös när jag tänkte tanken. Jag glömde nästan bort hur man pratade.

”N-när k-kommer du?” Jag stammade lågt och hörde hur David skrattade i andra änden. Det var det här han ville, han ville göra mig osäker. Skärp dig Mathilda, du är bättre än det här.

”Planet lyfter redan imorgon så jag kommer så fort jag kan. Det vore ju onödigt om du fick sitta och vänta på mig.” Imorgon?! ”Och jag pratade med din pappa häromdagen. Han sade att jag fick komma och hälsa på så fort jag landat.” Pappa hade gjort vadå? Åh, nu ligger du risigt till gamle man. Jag orkade inte fortsätta vår konversation. Utan att ge honom något svar tog jag telefonen från örat och lade på. Jag slängde telefonen i soffan och gick ut till pappa som fortfarande satt framför sin dator.

”Vad exakt sade du till David?” Jag försökte att inte skrika så högt, även fast jag kokade av ilska. Pappa kollade förvånat upp från skärmen och kliade sig på hakan.

”David called yesterday and asked if he could come and eat something before he checked into the hotel, and I said it was okay of course. I thought you were friends?” Stackars pappa, han visste inte bättre. Jag fick genast dåligt samvete för att ha gapat åt honom. Jag satte mig ner på stolen framför honom och lade huvudet i händerna. Jag vill inte.