Previous:Mathildas kinder blev än en gång tomatröda och hennes ögon glittrade. Hon tittade på mig och log. Hon öppnade sedan munnen och sade: ”Harry, I-”  

Skit. Jag skulle tagit en påse till. Varför lär man sig aldrig att det lönar sig att gå två gånger? De två påsarna som jag nu nästan släpade efter mig vägde säkert ett ton, var. Inte för att det var speciellt långt från affären till vår lägenhet men det spelade ingen roll, mina armar skulle snart domna bort. Hade jag varit riktigt smart, eller hade mina föräldrar varit riktigt smarta, skulle de ha planerat mig lite tidigare så jag åtminstone hade en bil eller fick ta körkort. Att fylla i februari är i och för sig inget att klaga över men ett par år tidigare hade passat bättre.

Med andan i halsen ställde jag ned papperskassarna på marken medan jag med frusna fingrar slog in portkoden. Det pep till och jag gick snabbt in, mot hissen.

När jag kom innanför dörren till lägenheten hörde jag Niall svära högt, följt av en djup suck från Mathildas pappa. Det gick alltså inte så bra. Niall var egentligen inte så värst teknikkunnig, visst, han skulle gått ingenjör linjen på college men det betyder inte att han vet hur man lagar en TV. Svära är något han kan dock. Under en vanlig dag svär han nog minst tusen gånger. Egentligen utan anledning, men det är det som gör honom till den han är.

Jag gick raka vägen till köket, rädd för att störa deras TV problem. När jag ställt in i stort sett alla varor i kylskåpet och frysen sprang jag uppför trappan mot mitt rum för att se hur det gick för min duktiga städhjälp. Lite synd tyckte jag ändå om Mathilda. Inte nog med att hon fick städa mitt rum, hon fick göra det med Harry dessutom. Jag visste grejer Mathilda inte visste. Grejer som jag inte ens kunde berätta för min bästa kompis. Grejer som Niall hade berättat för mig, även fast han inte fick. Grejer om Harry, och hans känslor för Mathilda. Det gjorde mig galen. Jag ville verkligen berätta, mest för jag trodde att hon kanske kände likadant, nu när hon tydligen gått vidare efter Zayn cirkusen. Men jag ville inte svika Niall, inte Harry heller för den delen. Hon fick helt enkelt lista ut det själv.

Jag öppnade dörren och möttes av Mathilda och Harry sittandes på golvet, och det såg ut som Mathilda var mitt uppe i en mening.

”Harry, I-” Hon blev genast tyst när hon såg mig. Aj då, nu hade jag nog sabbat ett moment. Harrys jag ska döda dig blick gick inte att missförstå. Jag kliade mig nervöst i nacken och försökte kosta på ett leende.

”Oh, I didn’t mean to interrupt…” Sade jag och bet mig i underläppen.

”Nah, It’s no big deal. We were just talking about the weather.” Svarade Mathilda och gav mig ett leende. Harry spärrade upp ögonen och tittade förvånat på Mathilda. Han harklade sig sedan och mötte min blick.

”Uh, yeah… the weather.” Han log mjukt men såg fortfarande lika förvirrad ut. Den pinsamma stämningen gick inte att missa. Jag tittade lite oroligt på Mathilda som ställde sig upp, tätt följt av Harry som ställde sig bredvid henne.

”Juliette! Your mother is here!” Hörde jag Edward ropa nerifrån undervåningen. Går det att vara nervös för att träffa sin egen mamma? Det var jag, utan tvekan.

”Alright, I’ll be right down!” Skrek jag tillbaka och gick ut genom dörren. Efter mig gick Harry och bakom honom gick Mathilda. Precis när jag gick ut genom dörren hörde jag en smäll och jag vände mig snabbt bakåt. Bakom mig stod Harry och bakom honom var dörren stängd.

”Are you freakin’ kidding me Harry, AGAIN?” Skrek Mathilda som nu slog upp dörren och blängde surt på Harry.

”Shit! I’m so sorry! I didn’t mean to, this time… I forgot you were behind me and since we’re not done with the cleaning I thought it would be best to shut the door and, well, girls aren’t often behind me, I’m usually behind them and, oh shit, that sounded wrong… What I mean is that I usually let the girl go first, because you know… I’m a gentleman and girls should always go first…” Rabblade Harry som tillslut tog en paus. Han suckade djupt och tittade oroligt på Mathilda vars ansiktsuttryck fortfarande var detsamma.

”So… what you’re saying is that you’re always behind girls but this time the girl was behind you? It makes so much sense Harry… really.” Fnös Mathilda och började gå mot trappan. Jag skrattade lågt och flinade stort mot Harry som såg helt vilse ut. Stackars pojke.

 

Juliette kom ned för trappan, följd av Mathilda och Harry. Hon gick fram till mig och jag kände genast en hand i min. Edward gick för att öppna dörren och in kom en liten blond kvinna iklädd kostymbyxa och kavaj. Håret var uppsatt i en knut och runt handleden hade hon ett flertal armband. För ögonen hade hon ett par solglasögon men så fort hon steg in i lägenheten satte hon upp dem på hjässan. Juliette släppte genast min hand och sprang fram mot sin mamma.

”Hej älskling!” Utbrast Juliettes mamma, förmodligen på svenska, och omfamnade sin dotter. De var otroligt lika. Juliette skulle säkert se ut precis som sin mamma när hon blev äldre. Bombsäker.

”And this must be the handsome man you’ve been talking about! Niall right?” Hon vände sig mot Harry och log stort. Harry tittade förvirrat mot mitt håll men räckte ändå fram handen för att hälsa. Åh, kunde det bli värre?

”Uhm… Hi…” Svarade han osäkert.

”Mom! That’s not him! Haha… This is Niall.” Ingrep Juliette och pekade istället på mig. Pinsamt, mucho pinsamt right now. Jag vinkade lite lätt och försökte att le.

”And Niall, this is my mother Angelica.” Juliette log stort och jag hälsade artigt.

”Nice to finally meet you.” Konstaterade Angelica och vände sig sedan mot Mathilda.

”Hej tjejen! Trevligt att se dig igen! Hur är det?” Hon gick fram och gav Mathilda en kram. Shit, jag måste verkligen lära mig svenska. Det här gick ju inte, jag känner mig som en utböling från istiden som inte ens vet hur man knyter skorna. ”Är han din?” Sade hon sedan och skrattade lite samtidigt som hon pekade på Harry. Mathildas ansiktsuttryck förändrades kraftigt samtidigt som hon skakade på huvudet och viftade med händerna framför sig.

”Nej, nej, nej!” Sade hon och skrattade lite. Juliette log mot Mathilda och blinkade med ena ögat mot sin mamma. Var det Harry de pratade om? Kanske.

”Jag förstår.” Angelica tittade först på Mathilda med ett leende på läpparna och sedan nyfiket på Harry. Hon gick sedan in till köket där jag hörde att hon började prata med Edward.

Juliette kom fram till mig och tog båda mina händer i sina. Hennes ögon glittrade och utstrålade en viss stolthet. ”It wasn’t that bad, was it?” Sade hon och lade sina armar runt min midja.   

”No… except that she thought you were with Harry.” Svarade jag och log. Hon skrattade och skakade sakta på huvudet.

”There’s no big difference, you know… Harry, Niall… Pretty much the same, doesn’t really matter…” Sade hon och fnittrade.

“Oh, thank you. I’m not taking that as a compliment.” Sade jag och log stort. Jag böjde mig sedan ned och gav henne en mjuk kyss på läpparna, vilken hon genast besvarade.

”I heard that!” Hörde jag Harry ropa från köket. Juliette log mot mina läppar och jag flyttade mina händer upp mot hennes ansikte där jag lade en hand mot hennes kind.

”Hey guys, come on! Let’s get some food!” Ropade Mathilda, en aning irriterat, och vi bröt genast kyssen. Let’s get some, ekade i mitt huvud och det tåldes att tänka på. Vi får se om det händer något hanky panky, if you know what I mean. Blink blink.

 

Det var länge sedan jag rökte, i alla fall regelbundet. På sista tiden hade det dock ökat, mer och mer för varje dag.

Jag tittade runtomkring mig och inte en människa syntes till. Det var helt dött. I och för sig befann jag mig i ett industriområde, på baksidan av en gammal fabriksbyggnad, men lite folk borde väl ändå vara ute.

Det hade börjat skymma och kylan tog över när solen försvann. Jag värmde mina händer genom att blåsa på dem samt röra dem lätt mot varandra. Framför mig låg en relativt öde parkering; ett par gamla och rostiga bilar stod tillsammans en bit bort men förutom dem var det bara löven som rörde sig över planen med vinden. Bredvid mig befann sig en brandstege i stål som säkert ledde upp till våningen jag tidigare varit på. Under stegen stod det en ganska stor, blå låda som någon buse sprejfärgat graffiti på. Fuck You löd de slarvigt skrivna, svarta bokstäverna och jag kände att budskapet verkligen nådde fram. De två orden hade jag hört mycket på sistone. Kanske var det för att jag hade lite utav en näringsbrist för tillfället, då jag (som alla andra muslimer) fastar vid den här tidpunkten på året, eller så var det helt enkelt så att mitt liv sakta passerade och att jag inte längre hade någon kontroll över vad som hände mig. Det kändes som jag inte var mentalt närvarande längre, även fast jag fysiskt var där och deltog.

Min mobil plingade till och jag tog genast fram den för att se vem eller vad det var. Jag tydde namnet på displayen. Louise. Jag tryckte intresserat på meddelandet och läste tyst för mig själv.

Hey Zayn, wanna meet up somewhere? ;) xxx

Jag log. Det var egentligen inget seriöst men hon fick mig att må bra, för stunden. Med Louise var det mest fysiskt visade känslor, vi pratade inte alls ofta. Jag gillade inte att objektifiera tjejer, inte heller att utnyttja personer oavsett kön, men nu tog desperationen över. Jag var förvånad över att Louise inte gjort något motstånd, att hon utan motargument gick med på det. Å andra sidan kan jag även sätta mig in i hennes sits. Tydligen har hon blivit dumpad av hennes pojkvän, som hon var tillsammans med i två år och som hon till och med planerat en framtid med. Hon var inte gammal, men tog oftast känslor och gärningar väldigt seriöst. Mer än så visste jag knappt. Vi hade träffats några gånger, kanske fem eller sex, och jag var väldigt tacksam för det. Mötet med henne var oftast dagens högpunkt, när jag inte hade jobb eller liknande. Precis som idag. En dag som denna kände jag ett behov, ett starkt behov.

Jag kände med handen i innerfickan på jackan och fick genast dåligt samvete. Det var som den lilla plastpåsen växte i min hand och jag vågade knappt ta ut den. Jag ångrade mig genast.

Det var inte ofta jag köpte tobak, eller som i det här fallet, knark. Innan jag blev känd hände det mycket oftare och för en stund lyckades jag bli av med beroendet. Nu kunde jag inte hjälpa det, även fast det inte var vad jag ville. Mina nya inkomster gav nya möjligheter och nu kunde jag köpa dyrare och starkare white gold, som det kallas i folkmun. Jag hade gott om kontakter, sedan jag bodde i Bradford, som gärna ställde upp men jag var väldigt noga med att inget läckte ut till media. Det är därför jag befinner mig i ett industriområde, ett dött sådant dessutom. Mitt liv skulle vara så gott som över om någon fick reda på det. Inte ens killarna hade jag berättat det för, de skulle genast döma mig och det ville jag absolut inte. Bandet var min räddning för tillfället och jag var inte så dum att jag gjorde mig av med det också.

Jag tryckte på svara och började skriva ett meddelande som jag sedan skickade till Louise. Såklart att jag ville träffa henne. Fan, vad jag ville träffa henne. Nu.

Jag kastade cigaretten på marken och stampade sedan på den med min fot, för att släcka glöden. Jag brydde mig inte om att låta de andra veta att jag stack. Det fick de lista ut själva. Jag hann inte, jag orkade inte och jag ville inte.

Jag hade bestämt träff med Louise hemma hos henne, i hennes lägenhet. Det var bäst så; ingen paparazzi, inga fans och en säng. Jag hade varit hos henne bara några få gånger, vi hade mest träffats på hotell och liknande. Hem till mig vågade jag inte släpa med henne, det var alldeles för riskabelt. Man visste aldrig vem som kunde vara där, och inte heller när. Harry, Louis, Liam, Harrys mamma, Niall, Juliette, Mathi…

Jag tog ett djupt andetag och försökte skaka av mig tankarna. Helvete. Varför skulle jag dra upp henne för? Det gjorde bara min dag ännu värre. Nu skulle jag inte heller kunna sluta tänka. Det kunde jag aldrig, när jag väl började. Jag tänkte ofta på Niall, och Juliette. Jag var osäker på hur de hade det och jag hade inte träffat Juliette på flera veckor, kanske månader.

Jag gick mot min bil och låste upp den med en snabb knapptryckning på nyckelbrickan. När jag satt mig i bilen tryckte jag foten mot pedalen och backade ut från parkeringen. Hastighetsgränsen flög iväg som en rädd skata när jag for ut på den större bilvägen. Jag brydde mig inte. Alls.  Det enda som fanns i mitt huvud just nu var behovet av att träffa henne.

Så fort jag parkerat bilen slet jag upp dörren och nästan sprang mot portdörren. Jag var inte helt säker på om det var drogerna som just nu styrde min kropp och gärningar men för tillfället spelade det ingen roll. Istället för att ta hissen rusade jag upp för de få trapporna och med andan i halsen plingade jag på dörren till Louises lägenhet. Hon öppnade efter några sekunder och jag nästan hoppade på henne. Jag grep tag om hennes midja och tvingade mina läppar mot hennes. För en millisekund tvekade hon men sedan kysste hon mig passionerat tillbaka. Jag slet av mig min jacka, fortfarande med läpparna mot Louises, och kastade den bakom mig. Vi gick sakta mot sovrummet, utan att bryta kontakten. Jag flyttade mina läppar mot hennes nacke och var noga med att lämna ett märke, jag fortsatte sedan ned mot nyckelbenen. Utan att vara det minsta försiktig kastade jag ned henne på sängen och kravlade sedan över henne. Jag höll upp min kropp med mina ena arm medan jag använde den andra till att dra av både mig själv och Louise tröjan. Hunger. Så ville jag förklara situationen och mina tankar. Jag var hungrig, desperat och förvirrad.

Kommentera!

Hej alla vackra tjejer! Hur mår ni? Hoppas ni haft ett bra höstlov, nu är det inte många veckor kvar till jul.

Del 2 kommer förmodligen upp under helgen, vi håller på och skriver på det nu. Kapitel 10 på One Thing kommer även upp imorgon!

Hoppas ni står ut med vår usla uppdatering, vi gör allt vi kan!

PUSS OCH KRAM, love you :)

Previous: Det skulle bli kul att få träffa min mamma igen. Men jag var ändå lite nervös över hur mötet mellan hon och Niall skulle bli. Frågan var om mamma ens visste vilka One Direction var. Det tvivlar jag på. Å andra sidan borde hon, vid det här laget, ha lagt märke till sin dotter som prydde typ alla förstasidor i hela världen. Fast då skulle hon ha hört av sig. Kanske har min mamma levt under en sten de senaste två månaderna. Hursomhelst, var jag riktigt nervös men jag visste att Niall skulle sköta sig. Han var en sådan kille som alla mammor gillade. Det jag var orolig för, var att min mamma inte skulle sköta sig.

   

”Are you ashamed of me? Frågade plötsligt Mathilda Juliette och tog en paus i sjungandet. Som om hon ens behövde fråga. Jag vände mig mot Juliette och flinade. Som svar på det slog hon till mig på armen. Jag skrattade och växlade innan jag svängde in på en annan gata.

”Yes, I am. And Niall, where are we going? This isn’t the way to our house?!” Frågade Juliette lite panikslaget och stirrade på mig. Ute hade det nu även börjat regna och dropparna smattrade mot bilfönstret.

”Uhm, sorry I forgot to tell you. We just need to pick up Harry…” Svarade jag försiktigt och vred ned musikvolymen lite. Juliettes ögon spärrades upp lite till och jag förstod vad hon tänkte. Innan hon hann säga något var jag snabb med att tillägga: ”He won’t be a problem. I promise.”

Jag svängde än en gång in på en annan gata och nu skymtade jag en ganska lång figur med paraply stå utanför ett av hyreshusen, vid gatkanten. Harry vinkade så fort han såg att det var vi. Jag signalerade åt Harry att han skulle gå runt bilen och sätta sig på andra sidan, eftersom Mathilda satt närmast trottoaren. Men icke då. Han öppnade dörren och hoppade in. Rakt på Mathilda som gav ifrån sig ett tjut.

”ÄRTHJÄRNA!” Skrek Mathilda som nu satt under Harry. Han fumlade med paraplyet och verkade inte riktigt veta vart han skulle göra av det. Jag och Juliette vände oss snabbt om och försökte förstå vad som hände där bak. Juliette höll båda sina händer för munnen och försökte att inte skratta.

”Can you please move?” Frågade Harry Mathilda lite irriterat. Hans huvud var uppe i taket på bilen och han var tvungen att böja sig ned för att faktiskt få plats.

”Should I move? I think you’re the one who should move Styles.” Sade Mathilda bestämt och la armarna i kors over bröstet. Harry försökte vända sig om, vilket han misslyckades med helt totalt. Istället råkade han köra upp paraplyet rakt i Mathildas huvud. ”ÄRTHJÄRNA!” Utbrast hon än en gång. Jag undrar verkligen vad det där ordet betyder; aertgierna. Typ.

”I’m sorry, I’m sorry…” Sade Harry och fick tillslut undan paraplyet. Vid det här laget hade jag redan startat bilen och körde nu försiktigt längs gatan.

”Well, MOVE.” Sade Mathilda och försökte putta undan Harry. Han tog tag i det lilla handtaget som satt över fönstret för att hålla sig kvar.

”Why should I move? You move.” Svarade Harry argt tillbaka och tittade ut genom fönstret. Nu vred Juliette upp volymen på musiken, även fast det var Justin Bieber.

”I’m not moving; I was sitting here first. And you’re NOT sitting on my lap. So MOVE!” Sade Mathilda lite högre och försökte än en gång putta undan Harry.

”What if I am? Don’t like the feeling of my ass? Svarade Harry och vred på sig i Mathildas knä. Nu skrattade både jag och Juliette. Mathilda däremot blev med ens tyst och jag kunde skymta en viss rödhet på hennes kinder.

”Harry, be nice! And you know guys that I’m actually driving illegal right now, so if none of you are going to move, shit is going to happen.” Varnade jag och pekade med fingret åt dem båda.

“Oh, I’m so scared.” Fnös Mathilda och Harry skrattade. Jag undrade först varför Harry skrattade eftersom det nyss låtit som han var redo att döda henne, här och nu, men när jag såg Mathildas händer röra sig över hans mage förstod jag vad som pågick. Hon kittlade honom.  

Hur klantig kan en människa vara på en skala? Eller förresten, jag vill nog inte veta. Jag hade lust att ge honom en rak höger, vänster också för den delen. Det här var värre än när kakburken tar slut. Lågkonjunktur, som jag skulle vilja kalla det. Japp, Harry var lika med lågkonjunktur. Det hjälpte inte ens att jag kände några välformade magrutor under jackan samt tröjan när jag drog med handen över hans mage, jag var fortfarande lika arg. Vilket var ganska konstigt, eftersom jag oftast var väldigt svag för just magrutor. Eller vad tycker ni tjejer? Finns inget bättre, right? Trodde väl det.

”Stop it! Haha… S-stop it. Stop it you little-” Försökte Harry få fram mellan alla skrattattacker. Nu nästan låg han ned i mitt knä och jag fick alla hans lockar rakt i ansiktet. De luktade något mellan citron och kanel. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det.

”You little what?” Retades jag och flyttade mina händer upp mot hans nacke.

”Alright, alright! You win!” Sade han och hoppade tillslut över till andra sidan bilen, bort från mitt knä. Jag kunde äntligen andas ut. Trodde jag. ”But I’ll have my revenge.” Lade han till och blinkade åt mig. Och vad sjutton ska det betyda? Den där pojken gick mig verkligen på nerverna och aktade han sig inte för, kanske jag var tvungen att kasta godisnappar på honom. Ett vapen jag var riktigt stolt över. Faktiskt.

”We’ll see.” Svarade jag kort och blinkade tillbaka. Jag tittade sedan ut genom fönstret och såg att vi närmade oss vårt hus. Det skulle bli riktigt roligt att få träffa Juliettes mamma, det var ju en evighet sedan, typ. Det skulle även bli roligt att se vad hon tyckte om Niall. Jag var inte speciellt orolig för att hon inte skulle gilla honom. Niall, han gillade man bara, vare sig man kände honom eller inte. Dessutom borde hon bli glad över att se sin dotter så lycklig. Oj, värst vad det där lät corny. Okej, I have to admit, I’m a bit corny. Men that’s life. Like my swenglish? Tack. Jag har övat en del.

“Are you nervous?” Hörde jag Juliette fråga Niall i framsätet och jag kunde inte låta bli att le. Han skrattade lite nervöst och nickade sedan.

”Are you?” Frågade han och tittade in i Juliettes ögon för en sekund eller två. Hon lutade sig fram, gav honom en puss på kinden och svarade sedan: ”Yes.”

Jag ville skrika, hoppa, sjunga, springa, gå på toa. Jag kommer dö ensam, helt klart. Det här är ju deprimerande för sjutton. Jag kommer sluta som en sådan där alkis på Sergels Torg som inte ens vet hur man kör en gräsklippare. Vilken framtid va? Mina föräldrar borde vara stolta.

Jag ska börja odla skägg eller nått, så jag har en hobby åtminstone. Jag ska sedan fläta mitt skägg, klippa av det och sälja flätorna för tio kronor styck. Det kan man bli rik på, förutsatt att skägget växer snabbt förståss. Kan tjejer ens få skägg? Tveksamt alltså. Jag lovar att googla fram det, någon gång.

Google kan man använda till allt nu för tiden, det finns till och med i ordlistan. Jag skojar inte. Letar du upp bokstaven G, hittar du Google. Det är ju läskigt. Han som uppfann Google borde vara stenrik, precis som han som uppfann McDonald’s. Herregud, han skulle man gifta sig med alltså. Äta hamburgare varje dag. A dream come true. Fast jag måste säga att McDonald’s standard har sjunkit enormt, tycker inte du? Man får aldrig det man beställer och burgarna smakar bajs. Max, eller typ Burger King, är way better. Ni kan väl lämna era tankar och kommentarer below. Jag kommer förmodligen få massor av hotbrev från McDonald’s fans all around the world, som säger att de ska döda mig med en Happy Meal eller så. Jag förstår er. Men alltså… skicka era tankar till: ronaldmcdonaldsuck.hotmail.com så ordnar vi något. Kapish?

Jag lade märke till att bilen nu stod stilla och både Juliette och Niall hade gått ut. Som sagt, jag måste sluta tänka. Det slutar aldrig bra. Titta bara, nu sitter jag här helt ensam med en kille som säkert är våldtäcksman men nog inte ens kan skilja på höger och vänster. Mina tankar skulle kunna vara mitt öde. Allvarligt talat alltså.

Jag knäppte snabbt upp mitt bälte, öppnade dörren och hoppade ut. Jag gick sedan fram till portdörren, slog in rätt kod och gick in. Jag ställde mig framför hissen och tryckte på trean. Jag märkte inte ens att Harry stod bakom mig förrän vi gått in i hissen och jag såg honom i spegeln. Jag hoppade till.

”Oh gosh, you scared me.” Sade jag och höll handen för hjärtat. Våldtäcksman i lågkonjunktur? Inte helt omöjligt.       

Han harklade sig och sade tyst ett förlåt. Jag hörde knappt vad han sade. Hans raspiga och hesa röst fick mig att rysa, utan att jag egentligen visste varför. Resten av hissturen var pinsam. För pinsam. Jag hatade när det var tyst. Det var som om någon dragit ett grått molntäcke över oss. Varken jag eller han sade något och när det plingade till för att säga att vi var på rätt våning, gick jag ur hissen med en suck. Juliette och Niall hade tydligen redan hunnit in. Frågan var om Jullans mamma hade kommit än. Det lär vi se, tänkte jag sedan för mig själv.

Jag öppnade dörren och möttes av en lukt som hade fått även änglarna att svimma. Det luktade värme, det luktade hemma. Pappa hade tydligen tänt ljus och eftersom det redan hunnit skymma utomhus lyste ljusen starkt i mörkret. Jag droppade min väska i hallen och sparkade av mig mina skor. Hack i häl var Harry som nyss stängt igen dörren efter sig.

Jag gick med tysta steg mot köket där jag mötte pappa, med ett förkläde runt midjan, samt Juliette och Niall sittandes vid köksbordet. Hennes mamma hade alltså inte kommit, än.

”There you are! We were just wondering where you were.” Sade pappa och log mot mig och Harry. Jag satt mig ned vid bordet och Harry på stolen bredvid mig. På spisen stod det två kastruller samt en stekpanna. Vad hade hänt med min käre far egentligen? Han brukade göra pannkakor, snabbmakaroner på sin höjd. Skandal i mina dar.

”Since when do you cook?” Frågade jag min pappa och ett flin lekte på mina läppar. Pappa skrattade roat och skakade på huvudet. Det var såhär det skulle vara. Vi hade nästan blivit som en liten familj, må jag säga. Jag, Jullan, Nialler, Pappa… Och Harry, ibland. När han inte var ute och partajade med varenda tjej i England förståss.

”Shit, I need to clean my room…” Sade Juliette plötsligt och tittade på mig. Varför hon gjorde det visste jag verkligen inte. Vad såg jag ut som, levande städhjälp eller? Fast… Städhjälp är ju oftast levande. Det är ju en bra förutsättning. Attans, jag som tänkte få till det och allt.

”Why are you looking at me? I’m not cleaning your room.” Sade jag och fnös. Hon tittade än en gång på mig, den här gången med bedjande ögon.

”I can help you.” Sade Harry med ett leende. Åh nej. Nej, nej, nej.

”Mathilda, do it. Juliette needs to go buy some stuff before Angelica comes anyway. And I need Niall for some help with the TV, it’s not working.” Sade pappa strängt och tittade på mig med bestämda ögon. Varför just jag? Hela, sjuka, tiden. Jag vill ha ett rymdskepp, men är det någon som ger mig det? Nepp.

”But…” Började jag men fick aldrig avsluta.

”No buts. Now do as I say. She’s coming soon so we need to hurry up.” Sade pappa och klappade händerna. Det var som om stadsministern skulle komma och vi var tvungna att utföra visa uppdrag i tid. Jag hade inte ansökt till militären direkt.

”Fine.” Sade jag tillslut och reste mig upp från stolen. Harry följde mitt exempel och sköt sedan in stolen efter sig. Jag suckade högt för att visa att jag inte alls var nöjd med deras beslut. Jag skulle kunnat laga TV:n istället. Det kunde väl inte vara så svårt. En sladd här och en sladd där. Det krävdes bara lite sladdkunskap.

Jag gick upp till Juliettes rum, tätt följd av Harry. Jag kunde nästan känna hur han stirrade på mig. Det var som om hans ögon brände igenom min rygg när vi gick uppför trappen.

Jag gick in i Juliettes rum och satte mig på golvet med en duns. På golvet låg det hårsnoddar, spännen och gud vet vad. Jag undrar verkligen hur hon klarar av att leva i den här röran. Inte för att jag har det så mycket bättre, men det är alltid roligt att klaga på andra.

”So, uhm, what do you want me to do?” Frågade Harry som satt sig bredvid mig på golvet. Ta på dig en Darth Vader dräkt och dansa Gangnam Style, hade jag lust att svara, men höll mig för att säga det högt.

Jag granskade Mathildas ansiktsutryck noga. Hon såg trött ut, lite irriterad. Var det jag som var problemet? Knappast. Alla bländas av min swag. Till och med drottningen av England, och det är ett faktum.

”I don’t know… Something.” Sade hon och ryckte på axlarna. Jag tog fram en låda som stod under sängen och lade alla småsaker i den. Mathilda stirrade först på mig som om jag vore galen, men gjorde sedan som jag.

”So, how’s life?” Frågan kom innan jag riktigt hunnit tänka efter. Hon tittade snabbt upp på mig och log.

”Well, I’m sitting here cleaning my best friends room, just so she can introduce her future husband to her mother. Life is good. What about you?” Svarade hon med en suck. 

“I don’t know…” Jag tog ett djupt andetag. ”What happened with you and Zayn?”

Holy shit. Heligt skit på svenska. Varför Harry, varför? Antingen kommer jag svimma av eller kräkas. Eller både och. Smooth, riktigt smooth.

Mathildas ögon spärrades upp och hon harklade sig medan hon tittade ned på sina fingrar. ”Why are you asking?” Sade hon tillslut och kollade rakt in i mina ögon.

”I want to know, obviously.” Sade jag med ett leende. Hennes kinder blev rödare och hon log blygt tillbaka. Nu gäller det, spela dina kort smart.

”It simply didn’t work, I guess.” Sade hon och ryckte på axlarna. Hon lade ned fler hårsnoddar i lådan med tog en själv för att sätta upp sitt egna hår i en tofs.

”I could tell.” Sade jag och skrattade. Hon skrattade och knuffade löst till mig på axeln. ”I like this.” Sade jag sedan och lade på locket på lådan. Hennes blick blev genast förvirrad.

”What?” Sade hon och gav mig ett varmt leende som jag genast besvarade.

”This. Me and you talking to eachother. Our relation. It’s simple, like breathing.” Poeten Harry is in tha house bitches. Things are going down. Var det något jag kunde, var det att agera runt tjejer. Naturbegåvning, helt enkelt.

Mathildas kinder blev än en gång tomatröda och hennes ögon glittrade. Hon tittade på mig och log. Hon öppnade sedan munnen och sade: ”Harry, I-”  

Kommentera!

Vad tycker ni om vår cliffhanger? To be continued. Stay tuned, är allt vi kan säga. Du vill inte missa fortsättningen.

Vi vill också be så hemskt mycket om ursäkt för den hemska uppdateringen. Det är helt galet. Alla ni som tittat in ändå, ni borde verkligen få varsin chokladask eller nått. Eller bara en stor kram. Vi kan tyvärr inte lova er att uppdateringen kommer bli bättre men vi gör allt vad vi kan. Promise.

Alla ni som längtar och frågar efter nästa kapitel på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething , vi jobbar på det! Förhoppningsvis kommer det ut innan veckans slut. Håll utkik helt enkelt!

Tack alla fina människor där ute, ni äger!

KRAM.

Previous: Nu börjades det igen, back to reality. Sommaren hade varit toppen, men kort, som alltid. Jag hade hunnit umgås med gamla vänner, familj och även hittat några nya bekanta. Jag skulle sakna ledigheten men längtade ändå tillbaka till mitt jobb. Jag älskade mitt jobb, trots vissa motgångar. Alla privata problem liksom försvann så fort man gick in i One Direction världen, det var som ett helt annat universum. Jag kunde ha haft värsta dagen, men sedan så fort jag ställt mig på scenen och blickat ut över publiken, hade allt dåligt bara försvunnit. Best of Both Worlds, nästan.

Två månader senare

Oboy. Jag är sugen på Oboy. Oboy, vilket vackert väder, solen skiner idag. Om du fick välja mellan Oboy och Pucko, vad skulle du välja? Jag har inte riktigt listat ut mitt svar ännu, men det kommer. Pucko känns mer som en resedricka, medan Oboy skulle kunna vara en morgondricka. Det beror helt på vad du är ute efter. Det positiva med Oboy är att du kan blanda i hur mycket chokladpulver du vill, vilket, i mitt fall, oftast är mycket. Å andra sidan finns inte Oboy på flaska. Hmm… Låt oss rösta vettja! Alla som röstar på Oboy: vinka med din högra hand, och alla som röstar på Pucko: vinka med din vänstra hand. Jag har alltid haft svårt med att skilja på höger och vänster, det är lika pinsamt varje gång jag tar fel. Någon ropar: Ta höger! Och gissa vad jag gör? Svänger vänster såklart. Eller höger? Åh. Jag blir galen på det här.

Jag skakade på huvudet och försökte att rensa skallen. Jag måste sluta att tänka, har jag kommit fram till. I think way to much. Ibland är det positivt, och ibland… Lite mindre positivt. Jag kommer aldrig fram till något vettigt och jag får ändå bara ont i huvudet. Usch.

”Hallå, Mathilda? Har du tappat hörförmågan eller?” Sade Juliette som stod framför mig. I famnen hade hon mappar i olika färger och på hennes handled hängde det en brun skinnväska. Bakom henne sprang det stressade människor kors och tvärs, med antingen telefonen fastklistrad vid örat eller tjugoelva kassar i händerna. Londons tunnelbanestationer var inget att leka med, och jag skulle nog aldrig vänja mig vid kaoset. Vi hade nu bott här i snart ett halvår och jag försökte fortfarande förstå mig på hur det gick att ha familj, jobba och slappna av i den här röran. Om du tycker Stockholm är komplicerat, bör du nog inte sätta din fot i London. Så vidare du inte är nyfiken på äventyr förståss. Bara att ta tunnelbanan till skolan, är ett äventyr utan like. Men det är kul. Ibland.

”Va? Vad sade du nu igen?” Jag vände min blick mot Juliette och försökte komma ihåg vad hon nyss sagt. Tunnelbanan skulle komma om exat fem minuter, lagom i tid för att vi skulle hinna i tid till skolan. Skolan här i London skiljde sig inte alls mycket ifrån hur den skulle ha varit i Sverige. Det var fortfarande The International English School men istället för att vissa lektioner var på svenska, var alla på engelska. No big deal, egentligen, men att inte ha något ämne vid namn Svenska kändes lite B. Istället läste vi Spanska plus ett valfritt ämne. Komplicerat, jag vet.

”Du. Är. Otrolig. Jag funderar på att köpa en hörapparat till dig i födelsedagspresent.” Sade hon och suckade. Ha-ha. Alltid lika roligt. Min födelsedag var faktiskt inte förrän om två månader, i november. Mycket kan hända på två månader. ”Hursomhelst, that’s not the point. Niall kommer och hämtar upp mig efter skolan, vill du åka med?”

”Det beror på. Om jag får välja musik.” Sade jag bestämt. Sist hade han satt på någon klassisk Mozart eller nått. Jag menar, HALLÅ?! Klassisk musik lyssnar man bara på när det är begravning, eller typ dop. Under vilket årtionde levde han egentligen? 1300-talet?  

”Inte Justin Bieber. Snälla, mina öron kommer snart ramla av huvudet.” Bad hon ängsligt. Nu såg jag hur ett tåg i raketfart saktade in och stannade vid perrongen. Det var vår tunnelbana. Jag drog med mig Juliette utan att varken svara eller säga ett ord om vad hon nyss sagt. Vi fick klämma oss in mellan alla människor och efter några kämpiga sekunder stod vi mittemot varandra på tunnelbanan. Jag dubbelkollade så att jag hade fått med mig alla saker och när jag såg att allt var med gav jag Juliette ett mjukt leende.

”Vi får väl se. Vart ska ni då? Du vet väl att din mamma kommer i eftermiddag? Flyget landar vid sex, tror jag.” Sade jag och bet mig själv i underläppen. Juliette hade inte träffat sin mamma på hundratals månader, därför var jag väldigt mån om att hon inte stack iväg med Niall till Kina eller nått. Tro mig, det var inte helt omöjligt.

”Ja, ja… Jag vet. Vi tänkte faktiskt åka hem till oss, om det är okej med dig?” Svarade hon och himlade med ögonen. Niall och Juliette hade typ spenderat varannan dag hemma hos oss, varför skulle det helt plötsligt inte vara okej? Niall hade dock börjat jobba igen och om jag inte var helt ute och cyklade, kom han hem från Australien i förrgår. Så jag förstod varför Juliette ville träffa honom.

”Självklart. Så Niall ska få träffa din mamma?” Sade jag nyfiket och jublade lite inombords. Jag hade faktiskt redan börjat slipa på Juliette och Nialls bröllop, om jag ska vara ärlig. De var så… Perfekta. Att låta sin pojkvän träffa en av sina föräldrar är ett stort steg, om du frågar mig. Observera att jag skrev pojkvän. Ja, de är tillsammans.

”Jag tänkte det… Eller vad tycker du?” Frågade hon ängsligt och jag kunde inte låta bli att ge henne blicken. Hon oroade sig för mycket. YOLO.Eller vänta, jag har lärt mig en ny; LH2BH. Den kunde du inte va? Live Hardcore To Be Hardcore. SWAG. Okej, jag ska sluta… Internetspråket tar över mitt liv, och världen. Läskigt.

”Kör hårt. Min pappa skulle fixa middag så då kan vi ju äta allihop tillsammans. Om Niall har tid förståss? Skulle inte han till Holland eller vad det var?” Frågade jag och svepte med blicken över tunnelbanan. Min blick fastnade vid ett gäng tjejer, i vår ålder. De pekade på Juliette och viskade sedan till varandra. Jag förstod vad de tänkte. Oh My Gosh det där är ju Nialls flickvän! Ibland hade fans till och med kommit fram till oss och frågat om en autograf. Inte om min förståss; jag fick alltid vara den som stod bakom kameran och tog kort. Jag har däremot planerat att bli känd genom detta. Jag är pojkbandskändisens flickväns bästa kompis, hon som tar kort.  

”Jag tror de åker i övermorgon, men då är de bara borta i några dagar. Louis och Liam skulle på något bröllop tillsammans, så därför kunde de inte vara borta så länge. Dessutom fastar Zay… ler. Japp, Zayler, deras stylist, fastar så ha… hon vill vara med sin familj.” Sade Juliette osäkert och kliade sig i nacken. Hon var bra rolig ibland.

”Hur pantad tror du jag är? Jag vet att du menar Zayn och jag bryr mig inte.” Sade jag och log. Zayn var lika med historia. Och med historia menar jag sådan där tråkig historia man läser i skolan. Historia man bara vill spy på. Vi hade inte sagt ett ord till varandra på evigheter och jag hade inte planerat på att öppna munnen heller. Han var den mest själviska, självupptagna, barnsliga… (listan är lång) personen jag visste. Vi stötte ofta på varandra, eftersom båda våra närmaste vänner råååååkade vara tillsammans, men det enda vi gjorde var på sin höjd att hälsa. Jag hade övat mycket på mina dödsblickar och tack vare Zayn, var jag nu ett så kallat pro.

”Sure. Och vill du verkligen att jag ska svara på det?” Sade hon och syftade på min tidigare Hur pantad tror du jag är? - fråga. Juliette höjde på ögonbrynen och ett stort flin lekte på hennes läppar. Plötsligt stannade tåget och jag förstod att vi var framme vid rätt hållplats eftersom typ alla ungdomar började gå mot dörrarna. Än en gång drog jag med mig Juliette, utan att svara henne, genom dörren och ut på perrongen. Vinden tog tag i mitt utsläppta hår när tunnelbanan åkte därifrån.

”Jag vet redan vad du kommer att svara.” Vi började gå mot trapporna som led upp ur underjorden. Åh, vad häftigt det där lät. Upp ur underjorden. Som om vi vore Avatarer eller nått.

”Dåså, varför frågar du då?” Envisades Juliette och buffade till mig i sidan. Så fort vi kom utanför dörrarna till stationen möttes vi av kyla. Rå, äcklig, kall kyla. Jag började undra om vi verkligen befann oss i England, eller i typ Sibirien. Var det aldrig varmt i det här landet? Man började faktiskt undra. Vi satte riktning mot skolan som inte alls låg långt borta.

”För att jag kan.” Svarade jag kort och tittade ned på backen. Det låg gamla cigaretter överallt, de var som fastjutna i asfalten. Vägen till skolan var inte alls lång. Och det tackar jag verkligen Gudarna för. Jag kände hur det började bildas ett skoskav på min häl och jag försökte genast hitta ett bekvämt sätt att gå på. Men det var inte så enkelt. Som tur var såg jag nu skolan framför mig. En stor, grå byggnad som lika gärna kunnat vara en tidningsfabrik. Varför målar man aldrig skolbyggnader rosa? Eller lila? Jag vet! Varför inte klä byggnaden i Justin Bieber affischer? Bästa idén hittills. Erkänn.

”Äntligen framme.” Konstaterade Juliette och vi gick upp för de maffiga trapporna som ledde till huvudingången. Tjoho, here we go.

Eftersom det var fredag, gick dagen fort. Jag älskade verkligen fredagar. Då var det nästan roligt att gå i skolan. Nästan. Jag och Mathilda hade haft nästan alla lektioner tillsammans, typ. Jag läste extra historia, medan hon läste extra religion. Som tur var slutade vi samtidigt och nu stod vi bredvid varandra ute på gästparkeringen och väntade på Niall. Som, by the way, var sen för en gångs skull. Det hände inte ofta. Jag stoppade mina bara händer i fickorna på min tjockare utomhusjacka och suckade djupt. Han som alltid brukade passa tider och som till och med kunde vara flera timmar tidig. Han hade valt helt rätt dag att vara försenad på i alla fall, NOT. Man kunde ju tro att det var vinter, även fast det bara var september.

”Snart ringer jag honom. Åh, vad han ska få betala för det här… Jag känner inte mina tår längre. Plus, jag har värsta skavsåret.” Klagade Mathilda och bet sig i underläppen. Hon tyckte verkligen synd om sig själv och för ovanlighetens skull höll jag faktiskt med henne. Han var snart en halvtimma sen. Min mamma landade om prick en timma och innan dess var jag tvungen att byta om och städa mitt rum. Skulle mamma se mitt rum just nu, skulle hon få hjärtattack. Mathildas pappa var inte speciellt mån om att det skulle vara städat och snyggt direkt. Niall skulle få städa mitt rum åt mig, det fick bli hans straff. Moahaha.

”Jag kan ringa honom.” Sade jag och tog upp mobilen från min ficka. Jag gick in på kontakter och letade upp Nialls nummer. Precis när jag lade telefonen mot öret såg jag hur en grå Audi svängde in på parkeringen. Tack gode Gud. Jag lade ifrån mig mobilen och nästan flög fram till passagerarsätet. Mathilda var mig hack i häl och hoppade in i baksätet.

”You little shit! I can’t feel my toes, I can rarely walk and I have a freaking skavsår.” Sade Mathilda surt så fort vi satt oss i bilen. Niall vände sig bak mot Mathilda och flinade.

”I don’t know what a skavsår is, but I bet it hurts. I’m sorry; we got stuck in traffic when we headed from the studio and there was nothing I could do.” Sade Niall och vände sig mot mig för att ge mig en snabb puss på kinden. Han pressade sedan foten mot gaspedalen och körde ut från parkeringen.

”There was nothing I could do… Yeah right. You could’ve sent us a privet jet or something. Now, put on some Justin Bieber or I’ll cut you in pieces.” Sade Mathilda bestämt och gav Niall en sur blick, även fast han inte kunde se den. Han skrattade åt Mathilda och började sedan rota runt i handsfacket. Jag suckade och förberedde mig på en sjungande Mrs. Bieber i baksätet. Standard. Jag väntade bara på den dagen då Bieber hörde av sig och ville spela in en duett med Mathilda. Det fanns nog ingen i hela världen som kunde alla hans låtar, baklänges i sömnen. Galet.

Previous: Du må kalla mig galen, men det var nästan skönt att skrika på honom. Nu fick jag veta sanningen och se hans sanna jag. Det gjorde ont men jag insåg att det skulle gjort ondare om jag gett med mig. Jag skulle aldrig ha klarat av att ljuga för mig själv på det viset. Han var ändå bara en kille, och killar var inte värda tjejers tårar. Inte ens om deras namn råkade vara Justin Bieber, Fernando Torres eller Zayn Malik.

Jag tog ett djupt andetag och blundade för några sekunder. Ledsen? Ja. Ångrar mig? Nej.

Fiskfärs. Det ordet gör ett ganska bra jobb med att beskriva mitt liv just nu. Jag ville slå någon. Hårt. Jag darrade fortfarande och min andning var ansträngd. Jag var arg. På mig själv, på Mathilda och på livet. Vad hade hänt egentligen? Jag var mer förvirrad än en amerikan i England. Allt var förstört och den här gången kunde jag inte fixa det. Jag ville inte fixa det. Tusen olika tankar for runt i mitt huvud men en sak var jag tvärsäker på: Jag ångrade mig inte. Tror jag. Låt oss säga ganska säker.

Jag slet upp dörren till vår lägenhet och smällde sedan igen den efter mig. Jag sparkade av mig skorna och slängde min jacka på golvet.

”Zayn? Is that you?” Hördes en röst säga från köket. Det var Liam. Egentligen hade jag lust att ryta någon spydig kommentar tillbaka men jag tog istället ett djupt andetag, bad några gånger till Gud och gick sedan in till köket där jag möttes av Liams oroliga blick.

”I hate girls. From now on, I’m gay.” Sade jag surt och satte mig på stolen vid köksbordet. Liam, som stod vid diskhon, vände sig mot mig och gav mig ett mjukt leende.

”Should I worry?” Han höjde på ögonbrynen och flinade åt mig.

”Liam, you’re not my type.” Sade jag och blinkade med ena ögat. Han skrattade åt mig och gick sedan tillbaka till att diska.

Det här hade aldrig hänt mig. Mina förhållanden började alltid toppen men slutade desto värre. Mitt förhållande med Mathilda hade aldrig börjat och jag får aldrig reda på hur det skulle ha slutat heller. Det var faktiskt ganska skönt, på ett sätt, men lite tråkigt på ett annat. Jag var förbannad på Mathilda och med förbannad menar jag förbannad. Man ska inte slå tjejer men i det här fallet… Jag var väldigt nära att tappa kontrollen. Hade hon inte gått därifrån, hade det kanske slutat illa. Det är inget jag är speciellt stolt över att säga men för att vara ärlig, skulle hon ha förtjänat det. Å andra sidan hade jag väl säkert hamnat på förstasidan med rubriken: Zayn Malik, kvinnoförbrytare, misshandlar oskyldigt offer om jag inte hejdat mig. Min mamma hade inte varit så stolt. Jag var ingen kvinnomisshandlare, jag var bara arg. Och förvirrad.

”What would you like to eat? Louis and Harry will be home in a minute, they called just before you came.” Sade Liam och började torka de nydiskade tallrikarna. Mat hade jag inte en tanke på, men nu när han sade det så… Min mage kurrade lite för högt.

”What about Niall?” Frågade jag och lade upp mina armbågar på bordet.

”Oh, he’s with some girl.” Svarade Liam oberört och ryckte axlarna. Hejdå kontroll, det var trevligt att träffas.  

Pang.

Jag hade ställt mig upp så fort att stolen åkt i golvet bakom mig. Jag tog närmaste föremål, som råkade vara ett värmeljus, och kastade det i väggen. Det avlånga ljuset gick i tusen bitar. Liam tittade på mig med skräckslagna ögon, det såg ut som han sett ett spöke.

”What is wrong with you?” Liam spärrade upp ögonen ännu mer, om det nu var möjligt, och tog ett steg närmare mig. Han lade ifrån sig tallriken och började plocka upp bitarna av ljuset.

”I just… I don’t know.” Jag tog ett djupt andetag, andades ut och blundade. Jag var tvungen att skärpa till mig, typ nu. Hon var bara en tjej och tjejer fanns det fler av. Man kunde ju tro att min katt nyss dött eller nått. Jag var starkare än det här. Dessutom ville jag verkligen inte skrämma slaget ur stackars Liam. Om ett par veckor skulle vi börja jobba igen och då kunde jag inte bete mig som en galen idiot.

”We’re home!” Ropade Louis och jag hörde hur en dörr smälldes igen från hallen. Efter några sekunder kom både han och Harry in i köket. Harry lade upp några matkassar på bordet och lade sedan sina bilnycklar på köksbänken.

”What’s up?” Harry nickade åt mig och tittade sedan ned på Liam som fortfarande plockade upp ljusdelar. ”And what are you doing?”

Liam ställde sig genast upp och borstade av sina byxor. Han suckade djupt och skakade på huvudet. ”I think Zayn has PMS, or something.” Sade han sedan och alla blickar vändes genast mot mig.

”Bad day.” Svarade jag kort och ryckte på axlarna. Harry höjde på ögonbrynen och granskade mig från topp till tå.

”Zayn, seriuosly. What’s the problem?” Sade han och himlade med ögonen. Åh, vad jag ville slå till honom just nu. Rakt. I. Ansiktet.

”It’s none of your damn buisness.” Snäste jag och blängde surt honom. Han höjde händerna över huvudet, som om jag vore en polis och han tjuven, och backade sedan ett steg.

”Woah there bad boy, didn’t mean to upset you.” Harry log mot mig och jag kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna jag också. Oavsett hur mycket än jag hatade honom just nu, var han som min lillebror, och det var väldigt svårt att vara arg på honom. Jag slog löst till honom på axeln och han klappade mig lätt på ryggen. Jag satte mig sedan ner på stolen och bestämde mig för att berätta, men inte i detalj.

”She’s a bitch.” Sade jag enkelt och snart tittade alla åt mitt håll ännu en gång. Louis stängde dörren till kylskåpet och slängde den tomma plastpåsen i soporna. Liam, som hade börjat duka, stannade upp och Harry satte sig på stolen mittemot mig.

”Who?” Frågade Louis allvarligt och mötte mina ögon. Jag hatade att alla stirrade på mig men jag visste att de väntade på ett svar.

”…The girl in the video shop! I asked for Harry Potter and guess what she gave me? The Twiligt Saga!” Okej, jag ändrade mig. I sista sekunden. De behövde faktiskt inte veta allt. Lite ville jag ändå hålla för mig själv. Dessutom ville jag lämna Mathilda bakom mig, och det skulle jag också. Punkt slut.

Oh God. Zayn ljög så det sprutade om det. Om han trodde att jag skulle gå på hans lilla undanflykt hade gossen väldigt fel. Liam och Louis verkade i alla fall köpa det. Blåsta idioter. Istället för att påpeka Zayns urusla lögn valde jag att lämna det och nickade därför oberört. Jag skulle nog få reda på sanningen förr eller senare. Förhoppningsvis var det inget allvarligt, men någonting sade mig att jag bör oroa mig. Bara det att Liam låg på golvet och plockade upp ljusbitar när vi kom hem, fick mig att bli misstänksam. Jag menar, ljuset kunde knappast ha ramlat från ljusstaken. Så vidare det inte var ett väldigt begåvat ljus. Hade han problem med sin familj kanske? Nä, Zayn skulle aldrig kalla sin mamma för bitch. Inte hans systrar heller, för den delen. Det här krävdes att tänka på. Frågan var om jag orkade, och vågade, lägga näsan i blöt. Det är ganska ansträngande, om du frågar mig, och jag vill inte riskera att bli av med min näsa direkt. Tro mig, Zayns knytnävar är två riktigt farliga vapen och han skulle aldrig tveka med att använda dem. På min näsa. Därför tänker jag inte lägga min lilla, vackra näsa i blöt. Det är säkrast att den förblir torr. See what I did there? Ibland är jag en naturbegåvning.

”Can someone please send me the potatoes?” Frågade jag vänligt och Louis räckte mig genast kastrullen med potatis. Jag tackade och lade ett par potatisar på min tallrik. Jag var vrålhungrig, trots att jag ätit ungefär tio varmkorvar, bara idag. Att storshoppa med Louis tog på krafterna. Vi hade fått tag i allt från snabbmakaroner till oxfilé. Vårt kylskåp hade nästan varit helt tomt och en stark karl som jag, behövde mat. Det var härligt att kunna sitta alla samlade och äta hemlagad mat igen också, på senaste tiden hade det blivit alldeles för mycket Burger King.

Då upptäckte jag en liten detalj. Niall.

”Where is Niall?” Sade jag och alla tittade upp från sina tallrikar.

”Uhm, guys, I’m going to bed. Feeling really tired. Thanks for the food, it was lovely. Have a nice evening. Bye.” Rabblade Zayn snabbt och ställde sin tallrik i diskmaskinen. What the fudge? Han lämnade sedan köket och ett par sekunder senare hörde jag hur en dörr smälldes igen. Liam och Louis tittade undrade på mig som om jag kunde svaret till varför Zayn betedde sig som ett knashuvud. Jag ryckte på axlarna och åt upp den sista potatisen.

Plötsligt ringde telefonen och av reflex reste jag mig upp och tog den trådlösa telefonen som låg på köksbänken.

”Yeah?” Svarade jag efter jag tryckt på grön lur.

”Styles? Harry Styles? Uhm, hi. I’m calling from Radio One in London. We’ve booked you for an interview and we couldn’t get to your management, so…” Det var en kvinnoröst, hon lät ganska stressed men ändå som ett proffs. Jag hade ingen som helst aning om någon intervju, den delen skötte aldrig vi.

”Alright. When is the interview?” Svarade jag artigt och gav Liam och Louis varsin blick.

”Week 34, Thursday. Can you make it?” Frågade hon glatt. Jag mimade vad hon nyss sagt till Liam och Louis som nickade.

”Yeah, of course. We’ll be there.” Sade jag och log för mig själv.

Nu börjades det igen, back to reality. Sommaren hade varit toppen, men kort, som alltid. Jag hade hunnit umgås med gamla vänner, familj och även hittat några nya bekanta. Jag skulle sakna ledigheten men längtade ändå tillbaka till mitt jobb. Jag älskade mitt jobb, trots vissa motgångar. Alla privata problem liksom försvann så fort man gick in i One Direction världen, det var som ett helt annat universum. Jag kunde ha haft värsta dagen, men sedan så fort jag ställt mig på scenen och blickat ut över publiken, hade allt dåligt bara försvunnit. Best of Both Worlds, nästan.

Kommentera!

Förlåtförlåtföråt. Uppdateringen har varit fult ord, vi vet. Det blir bättre, promise!

TACK för alla kommentarer! Kram Mathilda och Juliette.

Previous:”What’s your biggest wish?” Frågade han och log stort. Jag tänkte efter och bet mig i läppen. Jag kunde ju inte säga en rymdraket, det skulle liksom sabba stämningen…

”To be kissed in the rain.” Sade jag försiktigt och tittade blygt ned på mina fingrar. Jag tittade sedan upp och mötte hans ögon. ”And you?” Han blev genast tyst och det syntes att han funderade.

”That it will start raining.” Sade han tillslut och böjde sig fram mot mig. Jag ställde mig på tå och mötte hans läppar. Jag skulle nog stanna i England ett tag till.

”OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!” Hörde jag Mathilda skrika från övervåningen. Antingen har hon:

A)    Vunnit Justin Bieber biljetter.

B)     Hittat choklad under sängen.

C)     Slagit i huvudet.

Just nu lutar jag åt A, men det kan lika gärna vara B. Jag suckade djupt och förberedde mig på vad som komma ske. När det lät som om en elefant sprang nedför trappan, förstod jag att Mathilda var på väg. Hon ställde sig framför mig och jag lyfte genast ögonen från dataskärmen. Hennes ögon lös och hon höll båda sina händer för munnen.

”Och anledningen till varför du skriker som en stucken gås är…?” Frågade jag och hon gav mig genast har någon kidnappat din hjärna?- blicken. Japp, jag får den ofta.

”DU KOMMER INTE FATTA VAD SOM NYSS HÄNT!” Skrek hon ännu högre den här gången. Jag började massera mina tinningar och gav mig själv mentalt en rak höger för att ha blivit kompis med den här galningen.

”Vad har hänt…?” Sade jag obekymrat och himlade med ögonen.

”Don’t roll your eyes at me, bitch.” Sade hon surt innan hennes leende blev större. ”Okej, för att göra en lång historia kort… Det började med att… Vad som hände var… Basically… FERNANDO TORRES SVARADE MIG PÅ TWITTER!” Mathilda hoppade upp och ned som en groda med rabies och applåderade samtidigt med händerna.

Gud, ge mig styrka.

”Åh, vad roligt hörru! Vad sade han då?” Jag försökte låta intresserad, jag gjorde verkligen mitt bästa.

Det är helt okej om du inte vet vem Fernando Torres är. Det gjorde inte jag heller innan jag lärde känna Mathilda. Du förstår… i Mathildas drömvärld lika med landet ingenstans, är hon och Torres som Ben & Jerry. Lyckligt förälskade, alltså. Mitt råd till dig är: Om du någon gång ska träffa Mathilda och vill imponera på henne, kolla upp Torres på Wikipedia eller något. Hon kommer fria på en gång, tro mig. I hennes ögon är han inte bara en fotbollskille som är snygg, han är hennes Gud. Själv har jag vid det här laget tröttnat på den brunögda spanjoren men Mathilda… Hon dyrkar marken han går på. Vi har faktiskt träffat honom en gång till och med, tillsammans. Det var när Spanien spelade mot England och… Vänta! Det var ju även då vi mötte the direction boys för första gången. Häftigt, snacka om flashback.

”Jag hör att du är glad för min skull, buddy. MEN VET DU VAD? Jag är för lycklig för att bry mig!” Mathilda log mot mig och satte sig ned i skinnsoffan. Hon lade upp benen på soffan och vände sig mot mig. ”Och han sade… ATT HAN KOMMER IHÅG MIG! Fattar du? Torres kommer ihåg mig! Nu när han vet vad jag heter och allt, är det inte många år kvar innan vi får boka kyrkan och du får börja kalla mig Mrs. Torres. FATTAR DU?!”

”Jag FATTAR, gosh. Vad heter prästen? Peter Pan?” Jag började genast skratta åt mitt skämt och Mathilda gav mig den kända blicken för andra gången den här morgonen.

”Ha-ha. Torres och jag är officiellt brows från och med nu, okej? Tajtare polare får man leta efter.” Hon blinkade med ena ögat och lutade sedan huvudet mot ryggstödet.

”Och hur går det med Zayn…? Har du pratat med honom än? Det har snart gått en vecka, vet du.” Jag sade det så försiktigt som jag kunde, det var fortfarande ett känsligt ämne, även fast Mathilda inte visade det. Hon vände genast huvudet åt mitt håll och hennes ansiktsutryck ändrades från glad till bekymrad på en millisekund.

”Måste vi prata om det nu? Och faktiskt, nu när du ändå frågar… så ska vi träffas. Idag.” Hon tittade ned på sina fingrar och suckade. Må detta gå bra nu, annars kan jag bli tvungen att rota fram pappas gamla luftgevär och skjuta pojken mellan benen. Vilket jag tror många tjejer runt om i världen skulle bli missnöjda över.

Jag gick med nervösa steg längs trottoaren på väg mot parken där Zayn och jag bestämt träff. Såhär nervös hade jag nog inte varit på länge. Det var nästan värre nu än när jag skulle hålla tal på spanska inför hela min klass plus ena parallellklassen. Då var jag nära att skita på mig. Mina fingrar darrade och svetten rann längs min rygg och panna medan jag osäkert rabblade olika städer i Spanien. Ett ord: Pinsamt.

Jag vill inte att mitt möte med Zayn ska bli pinsamt, ändå känner jag på mig att motsatsen kommer inträffa. Jag hade gått igenom vad jag skulle säga och fråga säkert tusen gånger. Jag ville ha en plan och vara säker på att när jag frågade en grej, skulle han svara det jag planerat. Hänger du med? Tyvärr skulle det inte bli så enkelt. Allra helst ville jag bara undvika det här samtalet och gå vidare, men det skulle aldrig fungera. Jag var illa tvungen, helt enkelt. Även fast han var Zayn Malik, kunde jag inte bara ignorera det dåliga och låtsas som om allt var bra. Lite självrespekt hade jag ändå, i alla fall tillräckligt. Det fick antingen fungera, eller inte.

När jag närmade mig parken fastnade mina ögon genast vid figuren som satt på en parkbänk lite längre bort. Mina ben kändes tyngre och jag hade lust att vända och gå hem igen. Jag svor tyst några gånger för mig själv och samlade tillräckligt mycket mod innan jag fortsatte framåt. Så fort jag kom fram till bänken reste Zayn på sig och jag granskade hans ansiktsutryck noga. Han såg sammanbiten ut, men ändå lugn, nästan lite mallig.  

”Hello there.” Sade han oberört och böjde sig fram för att krama mig. Jag var först osäker på om jag skulle kramas tillbaka, men så fort jag kände Zayns armar runtom mig, förstod jag inte varför jag tvekat.

”Hi.” Sade jag lätt och gav honom ett litet leende. Vi satte oss ned tillsammans på parkbänken och som förväntat hamnade vi väldigt nära varandra, lite för nära. Det blev genast pinsamt tyst och jag försökte fundera ut hur jag skulle börja.

”How are you?” Zayn var den som bröt tystnaden, tack gode gud. Just det här ögonblicket kändes som taget ur en film. Eller nä, en dokusåpa. Det kändes äkta, men ändå inte. Jag lade mina händer i mitt knä och började nervöst peta på nagelbanden.

”Uhm… I’m fine, I guess. And you?” Jag tittade inte ens på Zayn när jag pratade med honom. Jag kände hur han sökte ögonkontakt och hans ögon brände verkligen hål i mig. Men jag vågade inte titta upp. Varför var jag plötsligt så feg för? Skärp dig.

”I’m alright.” Sade han kort och gjorde en grej som fick mig att tappa hakan. Han lade plötsligt sina händer över mina och kramade dem mjukt. What the f..? Jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera. Skulle jag ta bort mina händer, krama tillbaka eller ringa jultomten? Zayns händer var varma mot mina och jag kände hur svetten började rinna. Barcelona, Madrid, Valencia… ”I’ve missed you.” Sade han efter en stund av tystnad. Nu började jag få panik, big time. Det var kaos i min hjärna, och med kaos menar jag kaos. Mina hjärnceller hade nog aldrig jobbat så hårt.  

”Yeah, about that…” Började jag och tittade upp på honom för första gången på länge. För en hundradelssekund mötte jag hans bruna ögon och sekunden efter kände jag ett par läppar mot mina.

Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu. Åldrad i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! Av städer jag känner i världen, är du den stad som fått allt. Genom mälarens kärlek till havet, en blandning av sött och salt.

Hyjeda mig, glasklara plättar, heliga pannkakor, sovande tomtar, himmelska hallon, panerade prinskorvar… Jag tror jag svimmar. Vad är luft och hur andas man?

Jag drog snabbt tillbaka huvudet och tittade förvånat på Zayn. Vad i hela friden höll han på med? Tänker gossen med hjärnan eller med arslet? Det här är fel och det kommer att sluta fel, det var fel från första början och det kommer alltid att vara fel. Fel.    

 ”What the hell are you doing?” Snäste jag och ställde mig upp. Ursäkta språket flickor, men svärord är det enda språket killar förstår.

”What I’m doing? What the fuck are you doing?” Nu stod Zayn också upp. Hans höga röst och starka ord fick mig att haja till.

”Why did you kiss me? Are you out of your mind?” Sade jag högre och tog ett steg bakåt.

”I thought you fucking wanted me to kiss you! What’s the damn problem with you?” Det högg till i magen men jag var för arg för att bry mig. Jag kokade av ilska och var väldigt nära på att bara gå därifrån.

”All I wanted was to talk!” Försökte jag förklara. Zayn tittade på mig med avsky i blicken och jag kände hur tårarna var på väg. Hur kunde det gå så fel?

”But I don’t want to fucking just talk anymore! I don’t understand your damn problem, why can’t I bloody kiss you? Are you scared? Is that what you are?” Zayn nästan skrattade när han uttalade de sista meningarna.   

”I think we’re going to fast, that’s my problem! And it’s clearly not working so why in hell did you think you could just kiss me all of a sudden?” Nu kände jag hur tårarna brände i kanten av mina ögon. Min kropp kändes tung som bly och jag kunde inte röra mig. Det var omöjligt. Jag ville ropa på mamma, eller ha någon som sade att allt skulle bli bra igen. Det här var hans fel. Varför kunde han inte bara ha pratat med mig? Åtminstone till en början.

”But we aren’t going to fast! Niall and Juliette have already…” Började han, men fick aldrig avsluta. Jag kunde knappt tro mina öron.

”Niall and Juliette? So that’s what this is all about? You’re jealous, that’s the freaking problem!” Skrek jag och kunde se hur andra människor vände blickarna åt vårt håll. Just nu, brydde jag mig inte. Jag hade haft rätt hela tiden; Zayn var avundsjuk på Niall. Det var därför han varit så tyst när vi varit själva och sedan så på när någon annan varit i närheten. Det här var ju barnsligt, han var barnslig.

”I’m not fucking jealous! How old do you think I am? Five?” Han tog ett djupt andetag för att lugna sig, inte för att det gjorde någon speciell skillnad… ”I just don’t freaking understand why we can’t go as fast as they can?!”

”You’re an ass.” Orden kom ur min mun innan jag riktigt hunnit tänka efter. Innan jag hann reagera var Zayn framme vid mig och höll ett hårt tag om min ena arm. Smärtan slog mig på en gång och jag försökte genast komma ur hans grepp.

”What did you just call me?” Sade han hårt och spände sina ögon i mina. Jag tar tillbaka allt jag sagt om hur hans ögon är vackra, just nu var de bara läskiga.”Huh?” Frågade han igen när jag inte gav honom något svar. Jag försökte samla mod, men hade ingen aning om hur eller vart jag skulle finna tillräckligt. Jag tog ett djupt andetag innan jag tillslut svarade.

”I called you an ass, because that’s clearly what you are.” Sade jag och ryckte på axlarna. På något vänster lyckades jag låta oberörd och lugn, vilket egentligen inte alls stämde med insidan. Zayn frös till men släppte min arm. Med en suck drog han handen genom sitt hår och jag såg hur hans käke spändes.

Jag visste inte om jag skulle gå därifrån, nu när Zayns grepp inte längre hindrade mig, eller om jag skulle stanna kvar. Jag tog försiktigt ett steg bakåt för att se hur han reagerade. För några sekunder stod han bara där, helt stilla, och stirrade tomt framför sig. Sedan satte han sig ned på bänken igen och lade huvudet i sina händer. Hade jag inte varit spritt språngande arg plus sårad, skulle jag nog ha satt mig bredvid honom. Istället tog jag ytterligare ett steg bakåt och vände sedan helt och gick med snabba steg därifrån. Jag stoppade mina fingrar i fickorna på min tjocktröja och tittade ned i backen.

Vad hade nyss hänt? Jag försökte spola tillbaka och komma på vart allt hade gått snett, men det enda jag kom ihåg var Zayns läppar. Hade jag sagt att jag inte känt något under kyssen, hade jag ljugit. Även fast det inte var vad jag ville. Allt jag önskade var att han pratat med mig först, jag stod fast vid min åsikt och hade inga planer på att ångra mig. Tusen olika tankar rusade runt i min hjärna men jag försökte ignorera dem flesta. Allt hade gått så snabbt, jag hade inte riktigt hunnit tänka efter. Hade han gett mig åtminstone ett par minuter, kanske det inte hade gått så fel. Jag visste varken in eller ut längre. Det enda jag var säker på var att jag ville hem. Nu. Tänk att en dag som börjat så bra, skulle sluta så dåligt. Ändå så kände jag en viss lättnad över vad som hänt. Du må kalla mig galen, men det var nästan skönt att skrika på honom. Nu fick jag veta sanningen och se hans sanna jag. Det gjorde ont men jag insåg att det skulle gjort ondare om jag gett med mig. Jag skulle aldrig ha klarat av att ljuga för mig själv på det viset. Han var ändå bara en kille, och killar var inte värda tjejers tårar. Inte ens om deras namn råkade vara Justin Bieber, Fernando Torres eller Zayn Malik.

Jag tog ett djupt andetag och blundade för några sekunder. Ledsen? Ja. Ångrar mig? Nej.

Kommentera!

Vi får ursäkta det fula språket i detta kapitel men det behövdes för att skapa rätt feeling, haha. Hoppas ingen tog illa upp! Vad tycks? Äntligen händer det lite grejer. Och mer är på väg, så håll i hatten! 

KRAM Juliette och Mathilda!    

Previous: ”There’s Harry.” Konstaterade jag och buffade till Carly på armen. Harry skulle verkligen behöva en tjej, inte en tant. Det enda jag och Juliette behövde göra var att presentera dem för varandra. Sen skulle Harry få ta över.

Jag rusade uppför trappan och sprang in i mitt rum. En och samma fråga ekade i mitt huvud hela tiden. Vad skulle jag ha på mig? Jag öppnade min garderob och försökte matcha så gott jag kunde. Om killarna bara visste hur svårt det faktiskt är, om de bara visste hur mycket vi bryr oss och om de bara visste hur mycket tid vi lägger ned på kläderna. De skulle svimma av. Det enda de behöver göra för att se bra ut är att slänga på sig ett par jeans och en snygg skjorta eller tröja. Orättvist. Jag lyckades leta fram en kjol som jag köpt hemma i Sverige och en tjockare tröja som jag köpt med Carly och Mathilda igår. Det fick duga. Det var fint väder ute men temperaturen var lite för låg om ni frågar mig. Det hade inte varit något riktigt sommarväder ännu, jag väntade fortfarande på att kunna sola på stranden och bada i havet. Hemma i Sverige var det säkert över 30 grader varmt och solsken, bara för jag och Mathilda bestämde oss för att spendera sommaren i England. Så typiskt.

Igår kom Mathilda, för en gångs skull, med en toppenidé. Hon föreslog att vi skulle åka på road trip till kusten, där det förhoppningsvis är lite varmare. Vi bestämde aldrig när och hur vi skulle göra det, vi sade bara att det var en bra idé och att det vore riktigt roligt. Vi får se. Mathilda skulle snart börja sommarjobba på radiostationen vilket betydde mindre fritid för hennes del. Hon hade i stort sett planerat hela sin framtid i olika steg och visste redan vad hon skulle göra och vara om tio år. Jag hade ingen aning, jag visste knappt vad som skulle hända imorgon. Hälften av vårt sommarlov hade passerat och snart var det dags att börja skolan igen. Usch. Jag var ändå lite taggad till skolstarten, mycket på grund av att vi skulle stanna kvar och gå i skolan här i London. Ska jag vara ärlig, så visste jag inte om jag någonsin ville flytta hem till Sverige igen. De enda anledningarna jag kan komma på är familjen och vädret. Fast det var saker som jag kunde leva utan, åtminstone vädret. Familjen kunde alltid komma och hälsa på, och jag skulle alltid kunna åka till Sverige på lov och helger. Problemet var att jag inte alls visste vad jag skulle göra, här i London. Skulle jag plugga vidare eller börja jobba? Eller skulle jag flytta till något helt annat land och strunta i både England och Sverige? Ingen aning. Jag var tvungen att suga lite till på den karamellen och ta en dag i taget. Vem vet, imorgon kanske jag blir överskörd av en traktor. Inte för jag tror att det finns speciellt många traktorer i London, men ändå. Niall är ett bevis på att mirakel faktiskt inträffar. Vem kunde tro att jag, av alla människor i hela världen, snart skulle på sin tredje dejt med självaste Niall Horan? Jag var fortfarande tvungen att nypa mig själv ibland. Jag ser ljust på framtiden, världen har mycket att erbjuda.

Och det där var mitt nationella prov i svenska. Nä, jag skojar bara. Det jag vill ha sagt är att allt kan hända och det är dumt att ta ut något i förskott. När jag säger det till Mathilda börjar hon asgarva och nästan viker sig av skratt. Hon har en plan, när det gäller allt. Till och med när hon brer mackan. Du börjar i hörnen och arbetar dig inåt, det måste vara jämt med smör över hela ytan. Jag skrattade också. Ibland måste man nog lägga alla planer åt sidan och bara köra på vad som känns rätt. För, om planen inte går som förväntat, och något annat händer, står du där och vet varken in eller ut. Så vidare du inte har en plan B förståss.

Det sista jag gjorde innan jag sprang nerför trappen var att slänga ett öga i spegeln. Som tur var skulle jag inte möta Drottningen utan bara Niall. Och jag fattar inte att jag nyss sade ”bara Niall”. När jag gick förbi köket tittade Mathilda upp från den bärbara datorn och granskade mig från topp till tå.

”Vart ska du?” Sade hon och höjde på ögonbrynen. Vad jag visste, hade Mathilda och Zayn inte pratat sen vi var där för två dagar sedan. Hon försökte att dölja det, men jag var väl medveten om att hon egentligen var osäker och nästan lite sårad. Hon sade jämt att hon ska prata med honom, men egentligen väntade hon på att han skulle höra av sig. Jag hoppades verkligen att de skulle lösa det.

”Uhm, Niall och jag ska till stranden.” Sade jag dystert och försökte undvika att göra henne ledsen. Så fort jag nämnde Niall tänkte hon på Zayn, det visste jag.

”Varför låter du som om din katt nyss dött? Jullan, jag är okej och jag ska prata med Zayn. Imorgon. Gå nu så att du inte kommer försent!” Sade Mathilda och gav mig ett leende. Vem som helst hade säkert gått på hennes fejkade glädje, men jag kände Mathilda och kunde läsa henne som en öppen bok. Det gjorde ont i magen att se henne såhär. Ända sedan vi kom till London hade hon bara mött motgångar och skulle inte något bra hända snart, skulle hon nog bryta ihop. Det var bara att hålla tummarna för att Zayn hade hjärnan och hjärtat på rätt ställe.

”Säkert? Du kan ju hänga med om du vill?” Frågade jag ängsligt och Mathilda himlade med ögonen. Hon gillade inte att jag tyckte synd om henne, men jag kunde inte låta bli.

”Har du fått en kokosnöt i huvudet eller? GÅ NU!” Sade hon högre och vinkade bort mig. Jag gick motvilligt ut i hallen och drog på mig skor samt en tunn jacka. Innan jag gick ropade jag ett hejdå till Mathilda och tog även med mig min väska. Jag tog hissen ned till entrévåningen och gick ut på gästparkeringen där Niall skulle hämta upp mig om… 1 minut. Perfekt. När klockan slog 19.00 rullade en svart Mercedes in på parkeringen och jag visste exakt vem det var som satt bakom ratten. Jag sprang fram till passagerardörren och hoppade genast in i bilen. Jag möttes av ett par läppar och sedan ett par gudomligt vackra blåa ögon. Han log stort och mina kinder hettade till.

”Hi love, how are you?” Sade han och tog bort en hårslinga från mitt ansikte. På sig hade han en mörkblå t-shirt och ett par beiga chinos. Vid pedalen skymtade jag ett par vita supras. Perfektion, i mina ögon.

”I’m fine, and you?” Svarade jag samtidigt som han körde ut från parkeringen. Resan till stranden skulle ta ett tag. Det fans inte direkt någon strand i city, så vi var tvungna att åka en bit. Jag och Niall pratade på som vanligt och han berättade att de skulle bli tvungna att börja jobba tidigare än planerat. Det högg genast till i min mage. Att Niall skulle jobba betydde att han skulle resa runt och inte vara hemma. Jag försökte dock att inte visa hur besviken jag blev. Men det var hans jobb och plikt, och det respekterade jag. Vi visste inte ens om vi fortfarande dejtade när den tiden kom. Som sagt, en dag i taget.

Efter en halvtimme var vi framme. Vi parkerade bilen på parkeringen och vi gick ut tillsammans. Vinden tog tag i mitt hår och jag var tvungen att hålla i min kjol för att den inte skulle flyga upp.

Niall tog min hand och vi gick ut i sanden. Jag tog försiktigt mina klackar i ena handen så jag var barfota medan Niall bara drog av sig sina och slängde dem vid bilen. Hur kunde han inte bry sig om sina skor? Killar alltså. Jag blickade ut över vattnet och alla vilda vågor. Det såg ut som små gäss låg på vattnet. Stranden var i stort sett tom, det var någon som rastade hunden vid strandkanten men annars fanns det inte en människa så långt ögat räckte. Skönt. Vi gick fram till vattnet och när vågorna räckte mina fötter rös jag i hela kroppen. Det kändes som isbitar mot min bara hud. Himlen över oss var grå och stora moln skymde solens strålar. Jag frös en aning om mina ben men försökte att inte visa det för Niall. Plötsligt vände han sig mot mig och tog båda mina händer.

”What’s your biggest wish?” Frågade han och log stort. Jag tänkte efter och bet mig i läppen. Jag kunde ju inte säga en rymdraket, det skulle liksom sabba stämningen…

”To be kissed in the rain.” Sade jag försiktigt och tittade blygt ned på mina fingrar. Jag tittade sedan upp och mötte hans ögon. ”And you?” Han blev genast tyst och det syntes att han funderade.

”That it will start raining.” Sade han tillslut och böjde sig fram mot mig. Jag ställde mig på tå och mötte hans läppar. Jag skulle nog stanna i England ett tag till.

Kommentera nu tjejer! (Och killar...?)

Hej allesammans! Hur mår ni? Livet leker, right? Skönt å höra! Nästa kapitel kommer någon gång, vi vet inte riktigt än men håll ögonen öppna. Åh, och förresten... Kapitel 9- I Can't Change ligger uppe på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething. Check it out, och glöm inte att kommentera! Fast det visste ni väl säkert redan? Ha det bäst, vi hörs snart igen!

Puss och Kram!

Mathilda och Juliette.

Previous: ”What’s going on?” Sade han och lade sina armar runt min midja. Jag hade inget svar på hans fråga, jag undrade lika mycket som han vad som hade hänt. Eller vad som händer…

”I don’t know. Just some girl stuff I guess… but we should get home, it’s late.” Sade jag och Niall nickade förstående. “Thank you for everything. I’ll call you, okay?” Sade jag och gav honom en kram. Jag ville inte gå, jag ville stanna.

”Yeah, ofcourse…” Sade han med sin starka dialekt och pussade mig på kinden.

Jag droppade mina nycklar på köksbordet och satte mig sedan ned på en av stolarna. Mathilda gick fram och tillbaka samtidigt som hon bet på sina naglar.

”Är det något fel på mig? Har jag varit konstig?” Frågade Mathilda för säkert tusende gången på trettio minuter. Jag lade huvudet i mina händer och gäspade stort. Klockan var mycket. Jag kunde till och med skymta solen på väg upp bakom träden. Det var tisdag och vi hade varit uppe hela natten, nästan.

”Nej, det är inget fel på dig. Zayn vill bara ta nästa steg har jag sagt… typ en miljon gånger. Prata med honom om du tycker annorlunda. Han förstår säkert.” Sade jag och försökte le mot min oroliga kompis.

”Men tänk om han inte förstår? Han borde prata med mig! Ena stunden säger han inte ett ord och nästa… BLODIGEL! Vet du vad jag tror?” Sade hon och satte sig ned mittemot mig. Jag skakade på huvudet och gäspade igen. ”Han är avundsjuk! Japp, så måste det vara. Hur kunde jag vara så dum?”

”Väääänta… Sakta i backarna, nu hänger jag inte med.” Jag tittade frågande på Mathilda. Hon gav mig en ”är du helt efterbliven -blick” och tog ett djupt andetag.

”Han är avundsjuk på Niall! Och på dig! När vi satt i bilen på väg till… skogen… sade jag att du sovit över med Niall och han blev knäpptyst. Och Niall tycker också att han varit konstig… Det här är en tävling för honom. En tävling!” Sade hon och tittade på mig med stora ögon.  

”Hallå, överdriver du inte lite nu? Det är sent och du har inte sovit på typ tjugo timmar…” Sade jag försiktigt och ryckte på axlarna.

”Ja, du har säkert rätt… Men killar är ändå knäppa. Riktigt knäppa. Tänk om alla kunde vara som Justin Bieber…” Sade hon drömmande och tittade ut genom köksfönstret. Jag gav henne ett leende och ställde mig upp.

”Kom tillbaka till verkligenheten, min vän. Förresten… Vad säger du om en tjejdag imorgon? Jag skulle kunna ringa Carly också.” Sade jag och började gå mot trappan. Mathilda kom snart efter mig och satte sin mobil på laddning vid bordet nedanför trappan.

”JA! Det vore toppen. Jag orkar inte tänka mer på hanar… och deras minimala hjärnor.” Hon gick efter mig upp för trappen.

”Sade du nyss hanar? Jag har två ord till dig bruden: Skaffa. Hjälp.” Sade jag och gick in på mitt rum. Mathilda skrattade som svar och gick in till rummet bredvid mitt. Jag bytte snabbt om till pyjamas och tvättade mig samt borstade tänderna. Jag kröp sedan ned i min säng och andades djupt. Jag hade saknat min säng, även fast Nialls också var ganska skön. Jag skulle precis ropa godnatt till Mathilda när det knarrade till i golvet. Jag tände snabbt min sänglampa och möttes av ett par gröna ögon.

”Shit, du skrämde mig! Du borde seriöst söka roll som hulken eller nått…” Sade jag och log mot Mathilda. Hon hade ett gossedjur i ena handen och ett glas vatten i det andra. Jag visste precis vad hon skulle fråga, lika väl som hon visste vad jag skulle svara.

”Jag kan inte somna… Kan jag sova här?” Sade hon och gav mig the puppy eyes. Seriöst? Hon var sjutton år gammal, inte fyra. Men svag som jag är… Jag nickade som svar. Hon log tacksamt och ställde glaset med vatten på mitt sängbord. Hon kröp ned bredvid mig och lade sedan täcket över sig. Jag kunde höra hennes andetag och jag visste att hon blundade även fast hon låg med ryggen mot mig. Då kom jag på en grej.

”Mathilda… Vad gjorde du och Zayn i skogen?”

Jag vaknade av att solen sken genom Juliettes stora fönster. Jag kände med handen bredvid mig. Tomt. Vart hade hon tagit vägen? Juliettes väckarklocka som stod vid sidan av sängen var 13.43 och mitt glas med vatten var borta. Vänta! 13.43? Heliga kalasbyxor. Jag hade sovit bort halva dagen, inte så konstigt att Juliette inte låg bredvid mig. Hon var säkert redan uppe och lagade lunch. Jag fick genast dåligt samvete och när jag satte mig upp snurrade mitt huvud. Jag såg suddigt och var tvungen att blinka några gången innan jag såg klart. När jag fått tillbaka min synförmåga flög jag upp ur sången, slängde på mig en morgonrock och rusade sedan ned för trappan. Jag sprang in i köket där jag hittade Juliette… och Carly.

”Morning!” Sade Carly glatt och log stort. ”Are you hungry? Juliette and I just made you some pancakes.”

“You’re the best. And yes, I’m starving.” Sade jag och satte mig ned vid bordet. Juliette lade några pannkakor på tallriken som stod framför mig. Jag högg genast in, utan att tveka. ”So, what are we doing today?”

”Uhm… what about some shopping? And then we could maybe go see a movie?” Sade Juliette och tittade frågande på mig och Carly.

“Oh yes!” Sade jag med massor med pannkakor i och runt munnen. Jag tuggade snabbt ur och tog en klunk av Juliettes Oboy. Carly nickade glatt och tog också hon en mun av Juliettes choklad när jag ställt ned koppen på bordet igen.

”Hey, that’s my chocolate!” Sade Juliette tog tillbaka sin mugg. Jag och Carly skrattade åt Juliette och log mot varandra.

”So… what’s up with the boys? Any new boytoys?” Sade Carly nyfiket och satte upp armbågarna på bordet.

”Actually… I’ve found myself a little boy.” Sade Juliette stolt och log mot Carly.

”WHAT?! Why haven’t you told me? What’s his name? Is he English?” Sade Carly glatt och blinkade med ögonen. Skulle hon berätta? Carly var vår kompis.

”He’s not English. Or, kind of… But… “ Sade Juliette försiktigt och bet sig i underläppen.

”But what?! Tell me his name!” Sade Carly lite högre och hennes leende gick ända upp till öronen. Juliette tittade snabbt på mig och suckade sedan. Hon skulle berätta.

”He’s Irish and his name is Niall.” Sade Juliette och tittade försiktigt på Carly som slutat andas. Hon satte händerna för munnen och vände sig mot mig. Jag nickade mot henne och då blev hennes ögon ännu större. Efter några sekunder tog hon bort händerna och skrek. Högt.

”AAAAAAAHHHHHHHHHH. OMG, OMG, OMG. I’m freaking out… I’m totally freaking out! Are you kidding me? Please tell me you are just joking!” Sade hon och kollade på Juliette som skakade på huvudet. Carly hoppade upp från stolen och gick fram till Juliette för att ge henne en bamsekram. ”But when did this happened? How did this happened?” De släppte varandra och Carly satte sig ned igen.

”Well… I don’t know how, but when we just got here we went to this football game and that’s where we met them, all of them. And then… I met just Harry at the supermarket and we accidently took each other’s phones and then… yeah.” Sade Juliette och suckade. Jag log åt alla minnen och kunde knappt förstå själv att allt detta hade hänt.

”Wow. You’re so lucky! Are you and Niall together?” Sade Carly nyfiket och gav Juliette ett leende.

”I mean… No, not yet. We don’t want to rush things…” Sade Juliette tyst och tittade ned på sina händer. Efter en stund log hon för sig själv och jag var verkligen glad att se min vän såhär lycklig.   

”What about you? Don’t tell me you’re with Robert Pattinson cuz’ then I may have to kill you or something…” Sade Carly och vände sig mot mig. Jag log mot henne och skakade på huvudet.

”You don’t have to worry; Rob and I broke up long ago.” Sade jag och skrattade lite. Carly slog till mig på armen och jag bet mig i läppen. Vad skulle jag säga? ”Uhm… Zayn and I…” Hann jag säga innan Carly avbröt mig.

”Shut up! Not you too! I also want a boy from One Direction.” Sade hon och sköt ut underläppen. Jag fick ögonkontakt med Juliette som såg riktigt finurlig ut.

”Well… There’s Harry.” Sade Juliette och ryckte på axlarna. Hon hade rätt, Harry var ju singel? Carly tittade upp på Juliette som log.

”There’s Harry.” Konstaterade jag och buffade till Carly på armen. Harry skulle verkligen behöva en tjej, inte en tant. Det enda jag och Juliette behövde göra var att presentera dem för varandra. Sen skulle Harry få ta över.

Kommentera!

Nästa kapitel kommer troligtvis på söndag, då kommer nog nästa på One Thing också. Hoppas ni kan vänta tills dess! Tack för alla fina kommentarer, a massive thank you.

Glöm inte att kramas där hemma i sommarstugorna! KRAM!

Previous: ”Aha… Maybe we should just leave them alone? Let them work it out themselves…” Sade Niall och ryckte på axlarna. Jag nickade och böjde mig fram för att ge honom en kyss på munnen. Han log mot mina läppar och jag lade händerna runt hans nacke.

”Woah… Sorry, wrong room.” Hörde jag plötsligt Harry säga bakom oss.

Jag drog på mig ett par mjukisbrallor och en svart t-shirt, rufsade till mina lockar och tittade mig sedan i spegeln. Jag var ganska snygg ändå, inte så konstigt att tjejer över hela världen ville bli Mrs. Styles. Det var nästan så jag var villig att ställa upp på det själv. Jag lämnade mitt rum och gick till köket där jag möttes av Juliette och Nialls gulligullande.

”Woah… Sorry, wrong room.” Sade jag förvånat och vände på klacken. Vad skönt det vore om de kunde hålla sig inne på toaletten eller i sovrummet. Eller på Jupiter. Det här var faktiskt lika mycket min lägenhet som Nialls. Vart jag än gick hörde jag: Åh, du är så söt. Nej, du är så söt. Vi är så söta. Blablabla. Fortsatte de såhär skulle jag bli tvungen att flytta. Och det vill vi ju inte.

Jag ändrade direction och gick istället mot vardagsrummet där jag hörde Zayns röst. Pratade han i telefon? Noep. När jag såg vem som satt bredvid honom i soffan stelnade jag till. Vad är luft och hur andas man nu igen? Jag skakade på huvudet och försökte skärpa mig. Vad skulle hända nu? Antingen hamnar jag på akuten eller så doppar jag huvudet i tandtvål. Play it cool Harry, just play it cool…

”Hello there, didn’t expect you to be here. Well, maybe Zayn but not you… Mathilda.” Sade jag och log osäkert samtidigt som jag kliade mig själv i nacken.

”Hi Harry, how are you?” Sade Mathilda lite för artigt och gav mig ett vänligt leende. Om hon bara visste… Håll masken din idiot!

”You know… Girls are following me everywhere I go, mothers are asking for my phone number, I’m trying to deal with my sexiness everyday… I’m Okay.” Sade jag och satte mig ned bredvid dem i soffan, observera dock att jag satte mig bredvid Zayn. Mathilda sittande en centimeter ifrån mig var inte direkt vad jag behövde just nu.

”Woah there hottie, didn’t knew you got so many problems.” Sade Zayn och skrattade åt mig. Luften var spänd, i alla fall för min del. Zayn var ovetande och betedde sig naturligtvis som vanligt. Jag ville så gärna berätta. Säga sanningen, säga att jag faktiskt har problem. Ett stort fett problem.

”Zayn, I’m sexy and you know it. A boy like me is always gonna have problems.” Sade jag oberört och log mot Mathilda och Zayn.

“Right, I forgot. My bad." Sade han och rufsade till mitt hår som jag snabbt rufsade tillbaka.

”How are you two doing then?” Sade jag och gav Mathilda ett leende som hon genast besvarade. Hon skulle precis öppna munnen för att svara när Zayn tog över.

”We’re amazing, couldn’t be amazinger.” Sade Zayn stolt och tog Mathildas hand. Hon tittade osäkert ned på händerna för ett ögonblick men log sedan.

”That’s not even a word, but I’m glad to hear.” Ta ett djupt andetag. Tänk på… Ballonger. Runda, färgglada ballonger. De svävar iväg med vinden, flyger som fåglar upp över bergen… Jag håller på att bli galen. Galen.  

“Yeah… What are Niall and Juliette doing out there?” Sade Zayn och bet sig i underläppen. Han såg ängslig ut, som om han var tvungen att veta.

”I don’t know, and I don’t want to know.” Sade jag och försökte skjuta bort tankarna på Niall och Juliette.

Kärlek är jobbigt, riktigt jobbigt. Egentligen förstår jag inte kärlek, alls. Den kan attackera dig som ett galet bi from nowhere, utan att du har en minsta aning. Men den kan också kräva att du söker och letar i hundra år innan du hittar rätt. Du vet aldrig.

Jag gillar saker som är enkla. Mitt favoritämne i skolan var alltid matte. Matematik är okomplicerat och innehåller inga känslor. Det finns bara ett rätt svar och det enda du gör är att leka med siffror. När du har listat ut hur du ska göra, är det lätt. Kärlek är motsatsen till matte. Det är väldigt komplicerat, det finns inget rätt eller fel och oavsett hur mycket du försöker att lista ut hur det fungerar, kommer du aldrig finna ett svar. Du kan ignorera ett mattetal och vända blad i boken, så fungerar det inte med kärlek. Den bara finns där, oavsett om du vill eller inte.

Okej, nu är jag way to djup. Jag måste akta mig annars kanske jag slutar som Shakespeare. Kärlek är ett rött hjärta som låter högre än Liam snarkar. Du kan bota kärlek med hjälp av Alvedon, Kortison eller ett äpple. Blir du våldtagen av Mr. Kärlek kan du alltid få honom att försvinna med lite vitlök.       

”I should probably go check on her. And we should probably get home…” Sade Mathilda och väckte mig ur mina tankar. Hon reste på sig och sprang ut till köket. Zayn vände sig mot mig och log finurligt. Det var något som var konstigt med honom… Jag kunde inte sätta fingret på det. Han såg… busig ut. Ja, busig var nog rätt ord. Det här höll på att spåra ur, ända sedan vi kom i kontakt med Mathilda och Juliette har alla bara flippat. Okej, alla lika med jag. Jag flippade.

”So… what do you think I should do with her? I mean, you’re the ladies man here.” Sade Zayn och slog löst till mig på armen. Hans flin hade aldrig varit större och det störde mig.  

”You know what I would do?” Sade jag och lade min hand på hans axel. Han skakade på huvudet och tittade sedan nyfiket på mig. ”Man, feed her with garlic.”

Jag släppte taget om Niall och tittade in i hans ögon. Det här var ö-may-zing. Hur hade jag kunnat ha sådan tur? Helt otroligt. Han tog bort en hårslinga från mitt ansikte och pussade mig i pannan. Plötsligt hörde jag någon harkla sig bakom oss. Jag vände mig snabbt om och möttes av Mathilda.

”I’m sorry to disturb… whatever you guys did… but… Jullan kan vi åka hem?” Sade hon dystert och kollade på mig med vädjande ögon. Jag gav Niall ett ursäktande leende och gick sedan fram till Mathilda.

”Vad har hänt?” Sade jag oroligt.

”Jag vet inte. Kan vi prata om det här hemma? Jag vet att han inte förstår vad vi säger och att det egentligen inte spelar någon roll om han hörde och att…”

”Såklart, vi åker hem.” Avbröt jag. Hon log tacksamt mot mig och jag gav henne en snabb kram. Hon gick därifrån och jag gick tillbaka till Niall som stod kvar på exakt samma ställe.

”What’s going on?” Sade han och lade sina armar runt min midja. Jag hade inget svar på hans fråga, jag undrade lika mycket som han vad som hade hänt. Eller vad som händer…

”I don’t know. Just some girl stuff I guess… but we should get home, it’s late.” Sade jag och Niall nickade förstående. “Thank you for everything. I’ll call you, okay?” Sade jag och gav honom en kram. Jag ville inte gå, jag ville stanna.

”Yeah, ofcourse…” Sade han med sin starka dialekt och pussade mig på kinden.

Kommentera!

Tja, waddup? Okej, hårding grejen med alla nitar är inte vår cup of tea. Vi är mjukisar, stora mjukisar. Tack för kommentarerna och förlåt att vi inte uppdaterat på ett tag, det blir bättre! Promise. Gud borde förbjuda förkylningar, seriöst. Vi skickar in ett klagobrev på söndag. Vad är adressen? Heaven Road 7? Kanske. Skämt åsido, förkylning: ta dig där bak.

Hoppas ditt sommarlov äger och att du slipper ta hostmedicin! Ciao!

Previous:”What? I’d never do that, it’s too soon…” Svarade jag och skakade på huvudet. Han såg genast lite lättad ut, utan att jag alls visste varför. Min blick såg säkert lika förvånad ut som jag kände mig. Vart hade han fått det ifrån? Mathilda och Juliette kom plötsligt in i rummet och Juliette gav mig en blick. En blick som sade allt. Jag klappade Zayn på knät och ställde mig upp. Jag orkade inte fundera över vad Zayn frågat. Nu var det dags för planen.

”Mathilda, would you mind help me with the… thing?” Sade Niall osäkert och kliade sig själv i nacken. Jag såg hur Juliette gav Niall en blick, en blick som kunnat döda. Vad höll de på med? Jag försökte mima ett VA? till Juliette men hon förstod inte.

”What thing?” Sade jag förvirrat. Niall tänkte så det knakade. Zayn satt nästan på mig med hans arm bakom min rygg och benet fastklistrat vid mitt. Konstigt nog kändes det inte bra, utan bara jobbigt.

”Vad Niall menar är… vill du hjälpa honom med godiset? Du brukar ju vara duktig på det.” Sade Juliette och blinkade åt mig. Godiset? Jag var fortfarande lite förvirrad men Zayn kom bara närmre och närmre. Jag bestämde mig för att så fort vi var själva skulle jag prata med honom, det här gick inte. Ena stunden pratade han knappt med mig och nu… Jag förstod ingenting. Dessutom ville jag inte känna såhär, jag gillade ju Zayn. Jag ville ha en förklaring, det var allt.

”Yeah, whatever she said.” Sade Niall och jag kunde inte låta bli att skratta.   

“You guys are weird but, sure.” Sade jag och skakade på huvudet. Jag följde med Niall ut till köket medan Zayn stannade kvar med Juliette. Någonting sade mig att de hade planerat det här. Så typiskt Juliette.

”Do you have any Toblerone?” Jag var tvungen att fråga. Det gick inte att äta godis utan Toblerone. Det var som att äta varmrätt utan kött, glass utan strössel, smörgås utan smör… Omöjligt. Niall tittade förvånat på mig och skrattade.

”Uhm… I don’t know.” Sade han och ryckte på axlarna. Han tog fram en skål och sen olika förpackningar och påsar med godis. Han lade allt på bordet som jag sedan satte mig ned vid. ”We can just put all the candy in the bowl.” Han log mot mig och jag nickade. Han satte sig ned mittemot mig och vi började öppna godiset under tystnad.

Vad de hade för godissorter var nästan töntigt. Jag som trodde Niall var godiskungen genom alla tider. Dumle, Bilar och Nappar? Töntigt. Jag hade förväntat mig så mycket mer. Jag var tvungen att bjuda hem honom någon gång, och visa honom riktigt godis. Det här fungerade ju inte. Skulle Juliette vara med Niall, var han åtminstone tvungen att kunna lite om godis. Annars… Jag har ett godisgevär uppe på vinden.

”How’s it going with Zayn?” Sade han plötsligt. Ungefär lika bra som det går med dina godiskunskaper, hade jag lust att svara men motstod den tanken. Vad skulle jag svara? Det var ändå hans bästa kompis.

”Good.” Sade jag och log mot honom. Det var ingen lögn, utan sanningen. Typ. Han höjde på ögonbrynen och jag fick en känsla av att han ville veta mer än så.

”Good? I thought you would jump up and down like a freaking banana when you came home!” Sade han lite högre. Sedan när hoppade bananer? Det måste jag kolla upp. Det märktes att Niall brydde sig om Zayn, annars skulle han aldrig ha sagt så. Jag skrattade lite åt honom och tittade ner på godiset. Hur skulle jag göra nu?

”I don’t know… He has just been… Kind of weird.” Sade jag och ryckte på axlarna. Niall nickade sakta som om han förstod vad jag menade. Det kanske hade något med honom att göra? Niall hade kanske snott Zayns hårprodukter. Det kanske var därför han var konstig? Tänk om det ändå kunde vara så enkelt…

”Yeah, I’ve noticed.” Sade han och log mot mig.

”Do you know why?” Frågade jag och tittade upp på honom. Han såg genast bekymrad ut. Niall kände åtminstone Zayn bättre än vad jag gjorde, han borde kunna lista ut varför.

”No, I’m afraid… I think you should just give him some more time; Zayn can be a bit weird sometimes, especially when you’re starting to know him. Just be… Patient.” Sade Niall och såg rakt på mig. Han hade säkert rätt, Zayn var nog bara osäker. Jag var förvånad över hur modig jag själv var, det var konstigt att jag inte var blyg. Ändå ville jag prata med honom, utifall att.

”Mm, you’re probably right. And I will.” Sade jag och log mot honom.

Jag satte mig ned bredvid Zayn i soffan. Hur skulle jag lägga upp det här? Han lutade huvudet mot soffstödet och suckade högt.

”So… Are you and Mathilda okay?” Sade jag och suckade. Han kollade förvånat på mig och bet sig sedan i underläppen. Jag flyttade mig lite närmare honom och log.

”Uhm… Yeah, I think so. She’s been… weird though.” Sade han med sin starka dialekt. Han stirrade rakt in i mina ögon och jag förstod varför Mathilda alltid pratar om hans ögon. Hans ögon. De var nästan lika vackra som Nialls.

”How do you mean weird? Shy?” Sade jag och försökte förstå vad han menade. Att Mathilda skulle vara blyg, hade jag svårt att tro. Med tanke på att hon pratade med alla, oavsett. Tanken slog mig dock att hon kanske var blyg när hon var med Zayn. Det lät mer som Mathilda.

”No, no… not shy. But like… Whenever I’m pushing, she pulls away. I mean, I would like to take the next step but I don’t know if she’s ready.” Sade han och ryckte på axlarna. Nu blev det svårare. Jag visste inte alls hur Mathilda såg på saker och ting. Om hon verkligen ville gå så fort fram. Med tanke på vad som hände med David, kan jag tänka mig att hon vill ta det lite lugnare. Inte snigelsteg men inte heller elefantsteg.

”Hmm… You should talk to her. Ask her what she wants and how she wants to do.” Sade jag och tittade ned på mina fingrar.

“Yeah, you’re right. I will. And thank you.” Sade han och log mot mig.  Plötsligt kom Niall och Mathilda tillbaka. Hon bar på en gigantisk godisskål och han hade fyra muggar samt en flaska dricka i hans famn. De ställde allt på bordet och Mathilda satte sig ned på Zayns andra sida.

”Juliette… would you mind…?” Sade Niall och pekade mot köket. Jag ställde mig upp med ett ryck och log ursäktande mot Zayn och Mathilda. Jag gick bakom Niall som gick mot köket. Jag kunde inte låta bli att kolla på hans rumpa. ROOOMPA. Perfektion at it’s best. Here it comes... DAT ASS. Jag var tvungen, okej?

”You’ve got a really nice ass, you know that?” Sade jag så fort vi kom in i köket och ingen annan kunde höra oss. Han vände sig om och skrattade åt mig.

”Well… You too.” Sade han och lade armarna runt min midja. Jag gav honom en snabb puss innan jag drog mig ur hans grepp. ”I talked to Mathilda.” Han log mot mig.

”And I talked to Zayn.” Han lade återigen armarna runt min midja. Det var svårt att koncentrera sig på att prata när han höll på såhär. Snart skulle jag väl glömma bort vad jag heter. Sven, Erik, Lars…?

”She thinks he’s being weird. And I couldn’t agree more.” Sade han och såg lite bekymrad ut. Jag hade inte märkt något, Zayn hade ju varit precis som vanligt…? Eller?

”And he thinks that she’s being weird.” Sade jag och tog ett djupt andetag.

”Aha… Maybe we should just leave them alone? Let them work it out themselves…” Sade Niall och ryckte på axlarna. Jag nickade och böjde mig fram för att ge honom en kyss på munnen. Han log mot mina läppar och jag lade händerna runt hans nacke.

”Woah… Sorry, wrong room.” Hörde jag plötsligt Harry säga bakom oss.

Gissa vad? KOMMENTERA!

Hur mås det? Fått solsting kanske? Stort GRACIAS till alla som kommenterar. You're simply the best! Och det där var en låt... Kram på er! Glöm inte solkrämen!

Previous: Det som absolut inte fick hända, hade hänt. Vi hade blivit frågade en miljon gånger på intervjuer och liknande om vi aldrig blir osams eller någonsin gillat samma tjej. Det vi då svarat skulle nu ändras, jag kunde inte ignorera mina känslor. Jag och Zayn gillade samma tjej och om jag inte skötte det snyggt skulle vi bli osams. Vad sjutton skulle jag ta mig till?

Jag stod nu utanför mataffären och frös om benen. Klockan var kvart i sex så han var än inte sen. Det skulle han inte bli heller, det visste jag. En kall vindpust nådde mitt ansikte och jag rös med hela kroppen. Trots att det var sommar, kändes det som oktober. Det var problemet med England och London; vädret. Inte för att Sverige var så mycket bättre men åtminstone somrarna brukar vara hyfsat varma. Jag svepte med blicken över de nästan tomma gatorna och upptäckte en svart Range Rover köra rakt emot mig. När bilen kom närmare såg jag vem som satt bakom ratten. Han parkerade bredvid trottoaren och gick sedan ut. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg honom. Zayn gick runt bilen och fram till mig. Om han ens fick parkera där brydde han sig inte om, inte jag heller för den delen. Han gav mig ett stort leende som jag genast besvarade.  

”Hi.” Sade jag tyst och lät mig omfamnas av hans stora armar.

”Hi.” Sade han nästan lika tyst och jag lämnade hans grepp för att kolla in i hans mörkbruna ögon. Jag log stort mot honom och kände hur taggad jag var. Det här var vår första dejt. Ensamma. Jag kunde inte låta bli att ha stora förväntningar på kvällen. Jag försökte dock att lugna mig lite. Utifall, det sista jag ville var att bli besviken. ”Shall we go?” Zayn öppnade dörren åt mig och jag hoppade glatt in på stolen medan han gick runt och sedan satte sig bredvid mig, bakom ratten. Han startade bilen och växlade med ena handen innan han svängde ut från trottoaren. När den killen växlade… Jag var nästan tvungen att tänka på något riktigt äckligt för att försöka motstå tanken att bara slänga mig på honom. Har du inte sett Zayn växla, har du inte levt livet.

”How are you?” Sade jag och tittade på Zayn som hade ögonen på vägen. Han tittade på mig för ett ögonblick och log innan han vände tillbaka sitt huvud.

”Great. And you? How was your day?” Svarade Zayn glatt och svängde av så vi hamnade på en motorväg. Jag ville verkligen veta vart vi var på väg.

”Good, really good. Juliette slept at your house with Niall yesterday, and my father is away with work so I’ve been pretty much alone but it was good.” Sade jag och ryckte på axlarna.

“Really? Did Juliette and Niall spend the night together? Wow, I guess they’ve become pretty serious.” Sade Zayn och tittade åt mitt håll. Jag nickade och kunde inte göra annat än att instämma. De var nog ganska seriösa och om inte, skulle de bli.

”So, are you gonna tell me where you’re taking me?” Sade jag och log stort.

”No. That’s the thing with surprises you know…” Skrattade Zayn och blinkade åt mig. Vi hade nu lämnat storstaden bakom oss och framför oss fanns bara väg, skog och öppna fält. Inte ett enda hus. Vanligtvis brukar man äta middag eller gå på bio men Zayn tänkte visst annorlunda. Vi fortsatte att köra en stund till under tystnad. Det var en skön tystnad, en sådan tystnad du bara kan ha med folk du känner dig bekväm med. Efter några minuter svängde han av från motorvägen och körde sedan över en bro. Nu fanns det bara skog åt alla håll, vart jag än kollade. Asfaltsvägen under oss blev snart en grusväg och vi körde längre in i skogen. Jag tittade oroligt på Zayn; tänk om vi körde vilse och aldrig skulle komma hem igen. Jag menar, vi var i skogen. Jag har aldrig varit speciellt duktig på att krama träd och mitt lokalsinne var inte ens att tala om. Han gav mig ett stort leende tillbaka och jag blev genast lite lugnare. Jag fick lita på att Zayn visste vad han gjorde. Jag undrade dock om det här var stället han brukade ta med sig tjejer till. Om det liksom var standard på något sätt. Plötsligt stannade bilen och Zayn hoppade snabbt ur. Jag var fortfarande lite misstänksam. Han sprang runt bilen och öppnade dörren åt mig. Jag klev sakta ur och lät omgivningen sjunka in. Vi var i skogen, mitt i ingenstans. Det hade blivit ganska mörkt och granarna skymde himlen. Hade jag varit här själv skulle jag troligtvis ha legat på backen och gråtit av skräck. På sådana här ställen utspelade sig alltid skräckfilmer och jag väntade bara på att hulken skulle hoppa fram från bakom ett träd och säga: BU!

”Zayn, I’m not really dressed for this. I thought we were going to some sort of restaurant or something.” Sade jag medan Zayn tog fram en ryggsäck från bagaget. Han slängde ner luckan med en smäll och låste sedan bilen.

”You’re perfect.” Sade han tyst och log mot mig. Hans kommentar fick mina känslor att känna sig som superhjältar. Mitt leende hade nog aldrig varit större. Mina kinder hade nog aldrig varit rödare heller, för den delen. Zayn tog på sig ryggsäcken och tog sedan min hand. Vi började gå på en stig och jag hörde fåglarna kvittra uppifrån träden. Skogen var ändå ganska rofylld, om man bortsåg från alla troll, vampyrer och insekter. Trädens rötter slingrade sig härs som tvärs och jag var tvungen att hålla ett öga på vart jag satte fötterna. Att ramla nu var inget jag direkt bad om.

Zayn hade inte sagt något på ett tag och jag började bli lite orolig. Nu var tystnaden inte lika skön som förut. En jobbig känsla ersatte den jag nyss haft. Jag försökte desperat ignorera klumpen som byggts upp i min mage. Det är säkert ingen fara, försökte jag intala mig själv. Om och om, igen.  

”Where are we going?” Sade jag tillslut för att bryta tystnaden. Han tittade bakåt på mig och log.

”You’ll see.” Var det enda han sade. Det var nästan så jag började bli lite irriterad på honom. Vi var mitt ute i skogen, for God’s sake. Hade det inte varit Zayn som gått framför mig och hållit min hand hade jag protesterat för länge sen. Allt jag läst om hur Zayn var mystisk och full av hemligheter fick jag nu uppleva på riktigt. Om det var bra eller dåligt, hade jag inte listat ut ännu.

Vi kom tillslut fram till en glänta där det äntligen gick att se himlen. De olika träden ramade in den öppna marken och en bit bort såg jag en grillplats med ett litet vindskydd. Mina skor var vid det här laget leriga och jag lade på minnet att Zayn var skyldig mig ett par nya efter det här. Han drog med mig mot grillplatsen som bestod av några stockar och stenar samt gammal kol som låg i mitten. Jag hade inte mycket att sätta emot så jag valde att bara låta mig dras med av Zayns starka grepp. Han dumpade ryggsäcken på en av stockarna och vände sig sedan mot mig. Nu såg han ut som vanligt igen.

”This is it.” Sade han stolt och log mot mig. Hans vackra ögon gav mig dåligt samvete för att ha tvekat tidigare. Han tog ett steg närmare mig och såg in i mina ögon.  

”Thank you Zayn, this is amazing.” Sade jag och log stort. Han vände sig om och började packa upp ryggsäcken. Han tog bland annat fram en filt, ett paket tändstickor samt korv och bröd. Jag hade aldrig kunnat gissa att Zayn var en friluftsmänniska. Han var den sista människan på jorden jag hade gissat på. Det var dock en glad överraskning.

Han började tända en eld samtidigt som jag kom på mig själv med att stå kvar på exakt samma ställe. Jag slet blicken ifrån Zayn och skakade på huvudet. Istället gick jag fram till vindskyddet och svepte en filt runt min kropp. Åh, vad skönt det var. Filtar var underskattade. När Zayn fått fjutt på elden gick han och gav mig en korv som han satt på en pinne. Jag log tacksamt mot honom innan jag lutade korven mot den heta elden. Zayn hade knappast behövt några tändstickor för att tända elden, det hade räckt med att han bara stått där. Så het var han. Zayn satte sig bredvid mig och lutade även sin korv mot elden.

”Wolud you mind share the blanket?” Sade han och hoppade närmare mig. Jag vände mig mot honom och log.

”Not at all.” Sade jag och lade ena delen av filten över hans axlar och rygg. Vi satt sådär ett tag, tätt ihop med filten lindade runt oss båda, med elden framför oss och inget annat ljud än fåglarnas kvitter. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och kände mig riktigt avkopplad, nästan trött. Utmattad var nog ordet jag sökte.

Tanken på att Zayn betett sig annorlunda fanns fortfarande kvar men jag försökte att tänka andra tankar. Det var bra nu, eller hur? Faktum var att det faktiskt var bättre än bra. Ändå kunde jag inte låta bli. Jag försökte skylla på mina höga förväntningar men det gick inte att bortse ifrån hur Zayn hade varit. Dock bara för några sekunder, kanske minuter. Det kanske bara var sådan han var, han kan ha varit blyg eller bara haft en dålig dag. Innan jag och Zayn bestämde oss för att åka hem hade jag kommit på över hundra ursäkter för Zayn att bete sig konstigt. Jag visste dock att ingen av dem stämde.

När klockan slagit elva knackade det äntligen på dörren. Juliette lämnade mig kvar i soffan och sprang för att öppna. Snart hördes Mathilda samt Zayns röster. Jag undrade verkligen vart de varit och vad de gjort. Både jag och Juliette hade börjat bli lite oroliga.

Vi hade i stort sett tillbringat dagen här hemma, likaså natten. Juliette hade fått sovit i min säng medan jag lagt mig i soffan. Dagen hade gått fort, vi hade pratat och pratat och pratat lite till. Jag hade lärt mig massor av nya saker om henne och hon hade lärt sig massor av nya saker om mig. Vi hade även kyssts, typ tio gånger. Kanske till och med elva. Jag tyckte faktiskt lite synd om Harry, och det gjorde jag inte ofta. Han hade suttit inne på sitt rum hela dagen, framför datorn. Att vara tredje hjulet var aldrig kul, jag visste precis hur han kände. Varför han inte gått ut eller hängt med Louis till Eleanor förstod jag dock inte. Han verkade ovanligt låg och blev irriterad över minsta lilla grej. Var det möjligt att få PMS om man var kille? Tydligen, när det gällde Harry.

”Hello!” Skrek Mathilda så fort hon kom in i rummet och såg mig. Jag antog att Juliette redan berättat minsta lilla detalj men det störde mig inte. Hon log stort mot mig och buffade till mig på axeln.

”Haha. Hi. Have you guys had fun?” Sade jag och gav henne en kram. Hon blev genast lite tystare.

”Yeah, it was great.” Sade hon försiktigt och började istället prata med Juliette på svenska. Zayn gick och satte sig bredvid mig i soffan. Han satte sig ned med en duns och suckade sedan.

”Is everything alright?” Frågade oroligt. Jag hade förväntat mig en dyrasellkanin-Mathilda och en mycket gladare Zayn. Vad hade hänt egentligen?

”What? Yeah, of course, we had a great time. So…” Sade Zayn och flyttade sitt ansikte närmare mitt. ”Did you and Juliette have… you know… Sex?” Nästan viskade han. Vad sjutton…? Jag måste sett förskräckt ut. Varför frågade han det?

”What? I’d never do that, it’s too soon…” Svarade jag och skakade på huvudet. Han såg genast lite lättad ut, utan att jag alls visste varför. Min blick såg säkert lika förvånad ut som jag kände mig. Vart hade han fått det ifrån? Mathilda och Juliette kom plötsligt in i rummet och Juliette gav mig en blick. En blick som sade allt. Jag klappade Zayn på knät och ställde mig upp. Jag orkade inte fundera över vad Zayn frågat. Nu var det dags för planen.

Kommentera som om jorden skulle gå under vilken sekund som helst!

Okej, det där var lame. Men ändå, KOMMENTERA! Vi vill tacka för den fina statistiken, vi hade besöksrekord igår! Ni alla förtjänar varsin julgran. Eller kanske bara en kram. TACK.

Kapitel 7 ligger uppe på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething. Vi kommer lägga upp kapitel 8 där imorgon OCH om ni är riktigt duktiga på att kommentera, lägger vi även upp kapitel 37 här! Deal or no deal? 

Kram Mathilda och Juliette.

Previous:”Zayn, be nice and listen to her. Don’t rush things and promise me you’ll be careful.” Sade min mamma allvarligt. Jag visste vad hon tänkte på och höll såklart med. Å andra sidan var att kramas den enda kroppskontakt vi någonsin haft, så det var inte ett problem mamma behövde oroa sig över. Än så länge. Blink, blink.

Jag lämnade radiostationen med ett leende på läpparna. Magkänslan var riktigt bra. Jag hade verkligen gett allt, men inte fjäskat. Eller, lite kanske. Men inte mer än vad som var tillåtet. Det var verkligen ett jobb jag var intresserad av och kunde tänka mig att arbeta med i framtiden. Något svar hade jag inte fått ännu, utan kvinnan hade sagt att de skulle höra av sig i slutet av veckan eftersom de var tvungna att kolla upp några grejer först. Jag var ganska säker på att jag skulle få det, med tanke på att det inte var några andra som sökte.

Visarna på klockan visade 15.00, så jag hade gott om tid på mig. Frågan var om jag inte skulle ringa Zayn och kolla om vi kunde ses lite tidigare ändå, jag skulle aldrig klara av att vänta ända till sju ikväll. Jag gick på bussen och satte mig på ett säte längre bak. Imorse hade även pappa åkt. Jag skulle sakna honom men det skulle gå fort. En vecka, är faktiskt bara en vecka. Jag tog upp telefonen från fickan och ringde Zayn som svarade efter några sekunder.

”Yeah?” Sade han frågande. Jag log när jag hörde hans röst och fjärilarna i magen tog liv. Det var ett tag sedan jag pratat, och träffat, honom.

”Hi! It’s me. Where are you?” Frågade jag. Jag visste om att han varit hos sin familj de senaste dagarna och det var ganska långt att åka från Bradford till London.

”Oh, hi! I’m in London in about an hour maybe, why? Where are you?” Sade han med sin mörka röst som fick mig att rysa varje gång.

”Alright, I’m done with my interview so… Shall we make it six, instead?” Sade jag och bet mig i underläppen. Jag behövde fortfarande några timmar på mig för att göra mig i ordning. Jag var ändå tjej.

”Yeah, that’s great. How did it go?” Sade Zayn med glädje i rösten. Det var gulligt hur han faktiskt brydde sig om mig, och vad jag gjorde.

”It felt really good, so we’ll see.” Sade jag och ställde mig upp när bussen stannade vid min hållplats. Jag började gå mot dörren som nyss öppnat sig.

”You’re gonna to get it, I promise.” Sade han och jag till och med hörde hur han log.

”Aw, I hope so. And by the way… where are we going?” En liten detalj bara. Jag kunde inga restauranger i London, om man inte räknar med typ McDonalds eller KFC. Därför fick det bli Zayns uppgift.

”You’ll see, it’s a surprise. Where can I pick you up?” Sade han och skrattade lite. Egentligen hatade jag överraskningar, de var onödiga eftersom man ändå fick reda på saken i slutändan. Dessutom hatade jag känslan av att inte veta, jag var tvungen att ha koll på saker och ting. Zayns överraskningar var dock okej, där fanns det vissa undantag.

”Haha. Well, do you know where I live?” Sade jag och öppnade porten till vår lägenhet.

”Not really… Or, I know the supermarket.” Sade han och syftade på mataffären som bara låg hundra meter ifrån vår lägenhet.

”I’ll meet you there!” Sade jag glatt och låste upp. Jag gick in och slängde genast av mig skorna.

”Great!” Sade han och det blev tyst. Varken han eller jag lade på och det blev en pinsam tystnad. I Sverige säger man oftast Kram eller Puss i slutet av en konversation. Hur sade man på engelska? Det gick knappast att säga Kiss eller Hug. Det lät ju bara fel.

”Bye Zayn…” Sade jag istället och tog av mig jackan. Lägenheten hade nog aldrig varit så tyst som den var nu, det kändes lite konstigt faktiskt.

”Bye Mathilda…” Sade Zayn och skrattade hans underbara skratt. Jag skakade på huvudet samtidigt som jag log och lade sedan på. Herregud. Jag stod och fortsatte att le ett tag innan jag kom på hur mycket jag hade att göra. Duscha, välja kläder, fixa håret… Listan tog aldrig slut.

Jag sprang upp på mitt rum och rev i stort sett ut hela min garderob. Nu skulle ett råd från Juliette inte sitta helt fel. Hon var den som kunde klä sig, jag var den som härmade henne. Jag hittade en mörkgrå långkjol som jag valde att matcha med en vit stickad tröja. Till det snodde jag Juliettes skärp. Jag slängde snabbt på mig kläderna och tittade mig sedan i spegeln. Ah, det fick duga.

Ibland önskar jag att jag vore kille. Hur lätt har inte de att klä sig, eller fixa sig? Vi tjejer måste fixa naglar, kläder, skor, hår, smink, smycken. Hela rubbet. Fick jag tre önskningar, skulle jag bland annat önska mig ett könsbyte. Och ett hus byggt av Toblerone, men det är en annan femma.

Skulle jag börja jobba på match.com? Kanske. Juliette och Niall hade ingen annan att tacka än mig. Seriöst, hur bra får man vara egentligen? Jag borde vara olaglig. Na- Na- Naturbegåvning, I was born this way baby.

Jag satte mig i sängen och lade den vita Mcbooken i knät. Jag gjorde det bekvämt och öppnade sedan upp datorn. Jag gäspade, fastän jag inte var trött. Allt partande med äldre kvinnor tog på krafterna, även för den som hade en kropp som Batman. Okej, mer som Cat Woman kanske. Jag loggade in på twitter och retweetade samt följde några fans. För mig var det bara att trycka på en knapp och för dem betydde det världen. Lite häftigt faktiskt.

Juliette hade lagt ut en ny video som jag genast valde att spela. Videon föreställde Mathilda, sjungande What Makes you Beautiful. Hon hoppade runt som en galning och använde ett skohorn som mikrofån. Jag kunde inte låta bli att skratta, det såg lite roligt ut. När Mathilda sjöng min del i låten hände det något. Inte med Mathilda, utan med mig. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men det var som om någon sparkat till mig i magen. Mathilda skrattade samtidigt som hennes ögon lös och min mage fick spel. Jag stängde snabbt ner videon och lade datorn åt sidan. Det här fick inte hända. Jag lade mig på kudden och sträckte ut mina långa ben. Jag försökte blunda men allt jag kunde se var Mathilda. Hennes leende, skratt, ögon… Jag hade lust att slå till mig själv i huvudet. Det gjorde jag också. Mitt huvud blev genast ömt och jag kände hur en bula växte fram bland alla mina lockar. Min omgivning snurrade för ett ögonblick men så fort jag skakat lite på huvudet var jag tillbaka. Det som absolut inte fick hända, hade hänt. Vi hade blivit frågade en miljon gånger på intervjuer och liknande om vi aldrig blir osams eller någonsin gillat samma tjej. Det vi då svarat skulle nu ändras, jag kunde inte ignorera mina känslor. Jag och Zayn gillade samma tjej och om jag inte skötte det snyggt skulle vi bli osams. Vad sjutton skulle jag ta mig till?

Kommentera så det ryker!

Nu ligger även Kapitel 5 uppe på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething, check it out! Vill du ha ett nytt kapitel här eller där imorgon? You've got the power.

Kram Mathilda och Juliette.

Previous:”Oh Niall, god damn it, just kiss the freaking girl!” Nästan skrek Harry från andra sidan av soffan. Jag kastade en soffkudde åt Harrys håll och möttes sedan av Nialls läppar. Fyrverkerier avfyrades i min mage och mitt hjärta rusade snabbare än en tjej som nyss fått reda på att de har 50% rea på H&M. Niall log mot mina läppar och jag lade mina armar runt hans nacke. Min mage, och känslor, hade party just nu. Alla ångesttankar var borta och det ända jag kunde tänka på var Niall, och hans läppar.

Jag kunde skymta i ögonvrån hur Harry log stort och snart kom även applåderna. Vi avbröt kyssen och kollade in i varandras ögon. Jag lade ena handen på mina läppar där Nialls nyss varit. Hade jag möjligheten att spola tillbaka tiden några sekunder hade jag utan tvekan gjort det, bara för att återuppleva vad som nyss hänt. Niall gav mig ett leende innan han snabbt pussade mina läppar en gång till. Hans läppar var som en drog, jag var beroende. Nu visste jag hur alla alkisar hade det och jag led verkligen med dem. Jag ville ha mer, nu.

”Thank the master.” Sade Harry som hade ställt sig upp. Han bugade och bockade innan han gick därifrån. Niall satt fortfarande väldigt nära mig med huvudet vänt åt mitt håll.

”I really like you Juliette.” Sade Niall och hans leende blev större.

”I like you too…” Jag kunde inte sluta le, ärligt talat. Min mun hade hängt upp sig. Hur mycket jag än försökte, ville inte mungiporna som jag.

”So… What do you say? Would you like to… spend the night here?” Det var den dummaste fråga någon någonsin ställt. Efter den där kyssen skulle han få mig att göra vad som helst. Jag böjde mig fram och våra läppar möttes igen. Efter ett par alldeles för korta sekunder fick jag ögonkontakt med Niall, igen.

”Is that a yes?” Sade Niall och skrattade lite.

”In every language… Sí, Oui, Ja, Yes.” Sade jag och omfamnades av Nialls muskulösa armar. Jag skrattade lite innan jag kom att tänka på Mathilda. Shit. Jag skulle ju ringa henne…

”I just have to give Mathilda a call, to let her know that I’m staying here…” Jag lämnade motvilligt Nialls famn och tog min mobil. Jag slog numret till hennes mobil och efter några signaler svarade hon. Jag ställde mig upp och gick ut till köket.

”Mathilda, Mathilda, Mathilda, MATHILDA!” Sade jag högt, men så lågt jag kunde, när Mathilda svarade.

”Säg inte att du behöver bindor eller nått, för just nu ligger jag väldigt bekvämt och jag tänker inte röra på mig tills tuppen…”

”Han kysste mig!” Jublade jag så tyst jag kunde. Harrys rum låg inte långt ifrån köket och han kunde höra allt jag sade. Visserligen hade han inte en aning om vad jag sade, men det hade till och med Harry kunnat lista ut.

”Vänta… Va? Vad säger du?!” Skrek Mathilda förvånat.

”Niall… du vet han med blont hår, klarblå ögon… Kysste mig!” Förklarade jag igen. Antingen hade Mathilda svimmat eller tappat telefonen. Det var helt tyst i luren, till en början. Plötsligt började hon skrika, så högt att jag var tvungen att ta bort telefonen från örat.

”OH MY FREAKIN' BIEBER!” Var det enda Mathilda fick fram mellan alla andetag. Hon hade nästan blivit gladare än vad jag själv blivit. Jag skrattade åt min kompis som oavsett vad skulle överreagera som om jag blivit vald till USAs president. Efter någon minut lugnade hon ner sig, vilket hördes på hennes nu normala andetag.

”Lever du?” Sade jag försiktigt och log för mig själv.

”Det undrar jag också. Men åh! Jag är så glad för din skull! Eller, Er skull! Gud, ni får inte göra så här mot mig, jag börjar ju nästan gråta.” Sade Mathilda och skrattade åt sig själv. ”Så du stannar där ikväll, antar jag?”

”Ja, det var egentligen därför jag ringde. Men du, kan vi inte mötas upp imorgon, på stan? Runt lunch?” Sade jag och pillade på kanten på min tröjärm.

”Alltså, så här är det… Du vet den där radiostationen som jag skickade mitt CV till?” Hon tog min tystnad som ett ja, och fortsatte. ”De vill träffa mig imorgon runt lunch, på en intervju och sedan på kvällen har jag bestämt med Zayn. Pappa åker ju bort också.”

”Åh, vad roligt! Men okej, jag hittar på något. I värsta, bästa, fall kanske jag kan vara med Niall tills du och Zayn kommer hem.” Sade jag och tänkte på planen jag och Niall planerat att utföra så fort vi träffades. Nu när jag var så glad, ville jag även att Mathilda skulle vara det.

”Det vore jättebra, så slipper du vara själv! Men vi hörs imorgon, okej? Och förresten… Sov med kläderna på.” Sade Mathilda allvarligt. Jag skrattade åt henne och suckade sedan högt.

”Jag kan sova i soffan, bara för din skull.” Sade jag skämtsamt.

”Bror, jag litar på dig. Älskar dig, hej hopp!” Sade Mathilda och lade sedan på. Jag skrattade lite för mig själv innan jag lade ner telefonen och gick in till Niall som hade satt på en annan film. När han hörde att jag kom vände han sig om och log stort.

Missed me? Antagligen. Nå, VAS’ HAPPENING MOTHERFU… ula grodor. Moders fula grodor. Har du sett den filmen? Gör, för guds skull, inte det.

Solen sken, Malik Monday trendade på twitter och jag skulle träffa Mathilda till kvällen. Halleluja moment, säger jag bara. Jag hade övernattat hemma hos min familj, där jag även spenderat de senaste dagarna. På bordet framför mig stod det frukost och inte vilken vanlig frukost som helst. Pakistansk frukost. Du gick aldrig hungrig från vårt hus. Aldrig. Det kändes som jag skulle rulla fram när jag tillslut tackade och ställde mig upp. Resan hem skulle ta ett tag, eftersom min familj fortfarande bodde kvar i Bradford och jag skulle till London. Därför, om jag skulle hinna hem till Mathilda, behövde jag åka till flygplatsen om ett par timmar. Jag sprang upp på mitt rum, som fortfarande såg exakt likadant ut som när jag lämnat det, för att byta om och packa ihop alla grejer.

Du skulle kunnat tro att det var en tjejs resväska som en halvtimma senare stod framför dörren. Alla mina kläder och hårprodukter krävde en stor väska. De flesta killar fjuttar med någon liten svart sak från lågprisshoppen. I mean, seriously? Var en man och köp en stor, fet, rosa resväska. Eller låna en från din syster, som jag.

När jag kom ner för trappen satt mamma själv i köket och läste dagstidningen. Jag tittade snabbt på klockan och såg att jag hade gott om tid på mig, så jag satte mig ned mittemot henne. Hon tittade upp och log när hon såg mig.

”Are you leaving already? I thought you would at least stay for dinner.” Sade mamma när hon såg min stora resväska.

“Yeah, but I’ll come back… Soon.” Sade jag och lade upp mina armbågar på det mörka trädbordet. Jag log åt tanken på att nästa gång kanske Mathilda skulle vara med. Kanske.

”Zayn, I know that face… What’s her name?” Sade min mamma och log stort. Attans. Det gick inte att hålla någonting undan för sin mamma, det var rent ut sagt omöjligt.

”Uhm…” Sade jag och kände att mitt leende blev större. ”Mathilda.” Jag kände en viss stolthet när jag uttalade hennes namn.

”Zayn! I can’t believe you haven’t said anything. Are you together?” Sade hon och puttade till mig i sidan.  

”Well, not yet… We’ve only known each other for a month or so but… It feels right.” Sade jag försiktigt. Mina kinder hettade till och jag var säkert rödare än en flaska ketchup vid det här laget.

”You are blushing! When do we get to meet this special lady, then?” Sade mamma och skrattade lite.

“I don’t know… When she’s ready, I guess.” Sade jag och ryckte på axlarna.  

”Zayn, be nice and listen to her. Don’t rush things and promise me you’ll be careful.” Sade min mamma allvarligt. Jag visste vad hon tänkte på och höll såklart med. Å andra sidan var att kramas den enda kroppskontakt vi någonsin haft, så det var inte ett problem mamma behövde oroa sig över. Än så länge. Blink, blink.

Kommentera!

Kolla gärna www.theperfectonedirection.blogg.se. Nya kapitel, både här och där, lägger vi upp på fredag. Håll ögon och webbläsare öppna! 

Kram Mathilda och Juliette.  

Vi vill tacka för alla fina kommentarer, det betyder jätte mycket. Vi får dock inte lika mycket feedback som vi fått tidigare. Beror det på uppdateringen? Vi vill gärna fortsätta skriva men det är inte alls lika roligt när vi inte får veta vad ni tycker. Kommentera för bättre uppdatering, helt enkelt!

Glöm inte att kolla www.theperfectonedirection.blogg.se/onething. Nu ligger även Kapitel 2 uppe och kom ihåg att kommentera. TACK!

Previous:”I’ve actually read some of them, myself. I once read an imagine about Zayn and then ended up dreaming about him… in a bed…” Jag satte händerna för öronen, blundade och skakade på huvudet. ”And the awkward thing was that I spoke in my sleep, and Zayn heard every single word. I think that was the most embarrassing breakfast in my whole life.” Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jag kunde bara föreställa mig hur det hade sett ut. Stackars Niall, och inte minst stackars Zayn.  

Åh, vad allt kändes bra just nu. Om det gick att tävla i glädje skulle jag utan tvekan kamma hem priset, tusen gånger om. Jag kunde verkligen öppna upp mig inför Juliette och vi förstod varandra. Jag lyssnade på henne och hon lyssnade på mig. Det var länge sedan jag känt såhär; den senaste tiden har det varit svårt att hitta någon som är äkta och inte vill vara med mig bara för att jag är känd. Juliette gillade mig för att jag var Niall och ingen annan, jag kunde inte vara lyckligare.

”Niall, you know what I think?” Sade Juliette som satt mittemot mig och åt. Maten jag lagat hade inte smakat så dåligt, det var inte som Nando’s men det dög. Huvudsaken var att jag inte eldat upp huset eller tagit livet av mig själv. Det hade varit lite synd.

”What?” Sade jag och drack ur mitt glas som fortfarande innehöll Cola. Juliette kollade på mig med busiga ögon och jag kunde inte sluta titta på henne. Hennes ögon lös och leendet gjorde mig så gott som knäsvag.

”I think we should help Mathilda and Zayn. Neither of them is brave enough to take the first step and we all know they like each other. We could make a plan or something? I know they’re old enough to do it themselves, that we shouldn’t care and blablabla… but hey, it would be fun.” Sade Juliette och log stort mot mig. Hon hade rätt, det skulle vara ganska kul faktiskt, även fast Zayn skulle döda mig levande. Dessutom skulle det aldrig hända något om vi lät dem vara. Jag undrar hur jag hade gjort egentligen? Det liksom bara funkade, utan några svårigheter.

”That’s a great idea. I’m not a match maker but those two are made for each other, don’t you think?” Sade jag och Juliette nickade glatt mot mig.

“What should we do then? Can you come up with something? Wait, I know! I can talk to Zayn while you can talk to Mathilda. You can say like: Zayn likes you, any thoughts? And I can say like: Hey Zaynster, what do you think about Mathilda? I know she digs your hair!” Sade Juliette och blinkade med ögonen. Jag kunde inte låta bli att skratta.

”Haha. It sounds like we’re in kindergarden or something but yeah, I’m up for it.” Sade jag och Juliette applåderade. Jag skakade på huvudet och åt lite av min mat.

”Pinky swear?” Sade Juliette och höll ut ena fingret mot mig. Jag tog en servett och torkade mig om munnen innan jag räckte henne mitt lillfinger.

”Pinky swear.”

Pappa ropade på mig nerifrån trappen. Jag hade tydligen telefon. Vid det här laget hade jag kollat på Never Say Never typ tio gånger, druckit två paket med apelsin juice och för att inte tala om Tobleronen… Pust! Justin Bieber hade dessutom släppt ett nytt album som jag redan kunde utantill. Jag försökte dock övertala mig själv att inte lyssna sönder låtarna.

Jag rusade ner för trapporna och tog emot telefonen som pappa höll i. Var det kanske mamma som ringde igen? Jag log mot min pappa och han gick sakta därifrån.

”Mathilda.” Svarade jag glatt.

”Hi, I’m calling from Real Radio in London. We got your CV and were wondering if you would like to come here on a job interview? We know the job is just over the summer but we really liked what we read about you.” Sade kvinnan i andra änden.

Shit, det hade jag glömt bort. För några månader sedan hade jag skrivit mitt CV och sedan skickat in det till den här radiostationen. Jag ville verkligen ha det här jobbet, både för pengarna och för att jag gillade journalistik. Det var en grym möjlighet och om jag ville lyckas i framtiden lönade det sig att ha kontakter inom branschen.

”Oh my god YES! I mean… If I consider this big opportunity my answer would of course be yes.” Sade jag och log lite för mig själv. Var det här verkligen sant?

”Haha, we look forward to meet you. As soon as possible, if you like. Maybe on Monday?” Sade kvinnan och väntade på ett svar. Nej. På måndag skulle jag ju träffa Zayn. Skit, skit, skit. Jag kunde ju inte tacka nej till det här för en kille. Eller kunde jag?

Previous: Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”

Jag lämnade Mathilda bakom mig och började gå mot busshållplatsen som inte alls låg långt bort. Fjärilarna i magen var närvarande, men inte alls på samma sätt som för några veckor sedan. Då var det för att jag var ett fan, nu var det för att jag kanske hade känslor för en av dem. Det är två olika sorters nervositet och spänning. Det jag och Mathilda talat om tidigare hade även hjälpt mig att tänka efter. Att de faktiskt bara är vanliga människor, vars drömmar gått i uppfyllelse. Som Mathilda sade, tänker inte heller jag på dem på samma sätt som jag gjorde tidigare. Nu kan jag faktiskt säga att jag känner dem, vilket är rätt så galet.

Bussen svängde in från vägen och dörren öppnades längst fram. Jag gick in, visade min biljett och satte mig sedan på sätet längst fram. Bussresan skulle inte ta så lång tid, de bodde ju inte superduper långt ifrån oss. Det var också en sak som jag inte riktigt förstod mig på. Ödet. Hände saker och ting av en anledning? Var det ödet som sade att vi inte skulle bo så långt ifrån varandra? Jag var inte riktigt säker. Mathilda tror på ödet, hon säger jämt att hon ska gifta sig med Fernando Torres. Eftersom det är ödet. Hon kan ha rätt, men lika mycket fel. Ingen vet helt säkert. Egentligen orkar jag inte bry mig, hände det så hände det.

Nu kunde jag skymta den höga byggnaden som var lika med deras lägenhet. Själv hoppade jag av den röda bussen och började gå mot portingången. Koden kunde jag utantill så det var bara att stiga in och sedan ta hissen upp till högsta våningen. Jag gick fram till dörren och plingade på klockan som hängde vid sidan av dörren. På brevlådan som hängde på andra sidan stod det Harry Styles, Niall Horan, Louis Tomlinson, Liam Payne, Zayn Malik. En leende Niall öppnade dörren mitt framför näsan på mig och jag hoppade till.

”Hi! You scared me.” Jag böjde mig fram för att ge honom en kram och han skrattade lågt med ansiktet i mitt hår. Han öppnade upp dörren och jag klev in i hallen. Niall hade lovat att laga mat ikväll, vilket jag var väldigt imponerad över. Resultatet kvittade faktiskt.

”Harry is the only one who is home and I think he is asleep so we can say that we’re pretty much alone.” Nialls dialekt hördes tydligt och han log med hela ansiktet. Det han sade gjorde mig varm i hela kroppen.

”Sounds good.” Jag log stort mot Niall och kollade in i hans klarblå ögon. Jag bokstavligt talat drunknade i hans ögon. Jag följde efter Niall till köket där bordet var fint dukat och det stod tända ljus på bänken. På spisen stod det en stor gryta som luktade hur gott som helst och i ugnen kunde jag skymta klyftpotatis. Hade han gjort allt det här, bara för min skull?

”Niall! You absolutely didn’t have to. Oh my god, you’re so sweet!” Jag höll händerna för munnen, fortfarande lite chockad. Niall tittade på mig och rodnade.

”But it’s not finished yet. I think the potatoes will be ready in twenty minutes or something.” Det här var perfekt. Perfekt. Jag satte mig ner på en av köksstolarna och Niall satte sig mittemot mig.

”How was your day?” Sade Niall och kollade på mig med de farligt blåa ögonen.

”Well… Mathilda pretty much slept or watched Justin Bieber the whole day, and her dad was working so… I’ve been alone, kind of.” Niall skrattade lite åt mig innan han genast blev allvarlig.

”Why didn’t you came earlier then?” Han böjde sig framåt och lade upp armbågarna på bordet. Han log mot mig och blinkade lite med ögonen.

“I thought you were doing something. Besides, I survived.” Jag lutade mig bakåt och satte upp mitt hår i en slarvig bulle. Niall skrattade och ställde sig upp. Han tog fram två glas som han fyllde med Cola. Han gav mig sedan ett av glasen och satte sig ner igen på stolen på andra sidan bordet.

”Thank you.” Jag tog glaset i händerna och började dricka. ”You know what? This is crazy.” Niall förstod inte vad jag menade, det syntes. Han kollade oroligt på mig medan jag log mot honom.

”What do you mean?” Han ställde ner sitt glas på bordet och höjde på ögonbrynen.

”This. Us. Everything. I mean… It’s kind of hard to understand. It feels like I’m dreaming and that someone is going to tell me that this isn’t happening for real. Me and Mathilda talked about it just before I left actually. You’re Niall Horan. The Niall Horan. A month ago I couldn’t, in my wildest dreams, believe that I would be sitting here with you and… yeah.” Jag började bita på mina naglar, lite nervös för Nialls reaktion. Jag hade verkligen lättat mitt hjärta och det hade känts skönt att få det ur sig.

”Wow. That was… I understand you. I’m not really used to this celebrity thing myself, so I totally know what you mean. It’s hard for me, and the boys, to like have a relationship with someone you know… Every girl I’m looking at is either screaming like an idiot or is so shy that she refuse to say a single word. I get you; crazy is probably the right thing to call it.” Niall blinkade med ena ögat och log stort. Jag nickade mot honom och tog en till slurk av min Cola.

”Yeah. I remembered when I read these fan fictions about you and like dreamed every single night about our future and what we would name our dog and… Haha, it’s pretty weird.” Niall skrattade åt mig skakade på huvudet.

”I’ve actually read some of them, myself. I once read an imagine about Zayn and then ended up dreaming about him… in a bed…” Jag satte händerna för öronen, blundade och skakade på huvudet. ”And the awkward thing was that I spoke in my sleep, and Zayn heard every single word. I think that was the most embarrassing breakfast in my whole life.” Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jag kunde bara föreställa mig hur det hade sett ut. Stackars Niall, och inte minst stackars Zayn.

Previous:”So… what are you doing on Monday? I thought, if we could do something together… Alone.” Menade han allvar? Hade Zayn Malik nyss bjudit ut mig? Hjälp. Nu saknades bara fyrverkerier.

”I’d love to.” Jag gav Zayn ännu en kram och jag kände hur en stöt gick igen min kropp. Det kändes som en dröm. En dröm jag aldrig trott skulle bli till verklighet. I’m on the top of the world.

På köksbordet framför mig stod en kopp varm choklad och skålen jag hade i handen var full med glass. Det här var livet. Fanns det något bättre? Knappast. Idag var en sådan dag då man sket i allt annat, då det bara var soffan som gällde. Jag hade inte ens bytt om från min pyjamas och klockan var snart kväll. Juliette sprang dock fram och tillbaka som en galning. Hon hade bytt kläder en miljon gånger, fixat håret i hundra timmar och dessutom tagit mina skor. Dock förstod jag henne. Pytte lite. Hon och Niall skulle göra något tillsammans, vad hade jag dock ingen aning om.

Jag lade ner några fler maränger i min varma choklad och började väga på köksstolen. Nu kom Juliette in till köket och satte sig på den tomma stolen framför mig. Hon lade huvudet i händerna och suckade djupt.

”Är du klar?” Juliette tittade upp på mig och nickade. Jag tog en slurk av min choklad och log lätt tillbaka. ”Visst är det sjukt? Allt som har hänt på sistone. För ett par månader sedan satt jag framför min dator och googlade bilder på mina fem största idoler och nu… Det är sjukt. Jag ser inte alls Zayn på samma sätt som jag gjorde förut. Jag menar, i början var jag nog lite starstruck men det har försvunnit, helt och hållet. Förut var han ”Zayn Malik från One Direction” men nu är han bara Zayn. Världens gulligaste Zayn.” Juliette log stort mot mig och jag började äta av min glass.

”Det var djupt. Har du svalt en poet?” Jag skrattade åt Juliette och nickade instämmande. ”Fast jag håller med dig, helt klart. Jag tror man måste lägga superstjärne-grejen åt sidan och inse vilka dina riktiga känslor säger. De är faktiskt helt vanliga människor, mer eller mindre normala. Precis som vi.”

”Exakt. Jag skiter i om det är Lionel Messi eller Björn-Åke Larsson, säger mina känslor en sak så är det så. Det spelar ingen roll om det är en världskändis eller en mjölkbonde i Skåne.” Juliette skrattade högt åt mig och jag såg hur hennes ögon glittrade. ”Hur mycket är klockan förresten? Skulle inte du iväg?” Juliette kollade snabbt på klockan som satt runt hennes armled och flög sedan upp från stolen.

”Shit. Du får sluta prata sådär, allvarligt, jag blir ju mörkrädd.”

”Livet är som en grön sommaräng under en klarblå himmel med stjärnor formade som vackra…” Jag höll upp armarna mot luften och blinkade med ögonen.

”Sluta, sade jag! Snart glömmer jag väl bort vad jag heter.” Juliette skakade på huvudet och sprang ut till hallen. Jag åt upp det sista av glassen och ställde sedan ner disken i diskhon. Jag gick efter Juliette som nu stod fullt påklädd i hallen.

”När kommer du hem då? Blir det sent? Jag tog fram mina tofflor som stod på skohyllan och gick sedan fram för att krama om Juliette.

”Jag vet inte. Blir du själv? Edward skulle väl jobba ikväll?” Juliette tittade oroligt på mig.

”Ja, jag blir själv. Men. Det är därför det finns någon som kallas Justin Bieber. Jag klarar mig.” Jag log mot Juliette som såg aningen lättad ut. Vad skulle jag göra utan Justin Bieber? Förmodligen ha ett liv men… Äsch. Det finns inget liv utan tha biebs, punkt slut.

”Säkert? Helt säkert? Tvåhundratrettio procent säkert? Jag nickade mot Juliette vars leende växte.

”Hälsa Zayn från mig om du ser honom.” Jag kramade om Juliette en sista gång och hon gick ut genom dörren. Dörren slog igen med en smäll. Jahopp. Där var hon borta.

Jag gick tillbaka till köket och tog fram apelsinjuice och Toblerone. Jag gick sedan in till vardagsrummet och slog på Never Say Never. Vad kan man säga? Livet leker.

Mobiltelefonen ringde för tusende gången idag. Förstod de inte att jag faktiskt tagit semester? Alltid var det något. Jobbet hit och jobbet dit. Fast jag hade egentligen inget emot att jobba, jag älskade det. Problemet var att jag ville spendera mer tid hemma, med tjejerna. Mest för min egen skull, de klarade sig ju själva. Jag hade inte åkt tillbaka till England för att jobba.

Jag tog upp telefonen och tryckte på svara. Numret kände jag inte igen, utan tog istället för givet att det hade med jobbet att göra.

”Yes?”

”Is this Edward? My name is Jones and I’m calling from Cheshire. We really need your help here at our office, would you like to come and help us out? It would only take a couple of days, maybe three. And we’re paying for your trip, of course.” Mannen blev tyst i andra änden och väntade förmodligen på ett svar.

Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”

Previous: Det kändes nästan som jag legat i ide den senaste månaden. Niall och Juliette hade tydligen något på gång, vilket jag hade missat totalt. Till mitt försvar hade det faktiskt gått väldigt snabbt. Man kan tydligen hinna med mycket på en månad. Var de tillsammans? Nä. Det vore att ta i. Som sagt, en månad är faktiskt bara en månad. Kände jag Niall rätt, skulle han ta det lugnt och försiktigt. Juliette verkade inte heller vara den som hoppade i säng efter första dejten. De verkade väldigt lika, på många plan. Jag tror egentligen inte på ödet, men i det här fallet är jag osäker.  

Det hördes ett ljud utifrån köket, vilket betydde att kakan var klar. Jag reste mig snabbt upp ur soffan och gick ut till köket.

Jag kände hur jag log för mig själv och det pirrade till i magen. Allt hade hitintills gott som det skulle. Jag måste säga att jag njöt lite och jag hade skött allt väldigt snyggt. Hitintills. Än hade jag inte frågat om pojkvännen och jag var inte helt säker på att jag skulle göra det heller. Det var kanske onödigt. Ändå ville jag veta. Såklart.

Jag skakade lätt på huvudet och tog ur kakan från ugnen. Må smaken inte sitta i utseendet. Jag hade nog aldrig sett en sådan missbildad kaka förut. Den såg ut som en stenklump. Ja, en stenklump. Jag tog fram en bricka som jag ställde kakan på och tog sedan fram fyra glas och en kanna vatten. Jag kunde inte motstå att slänga en snabb blick mot spegeln innan jag gick in till de andra igen. Still smokin’ hot.

När jag kom in i rummet stod Niall upp och klappade händerna. Jag tog en riktig omväg, rädd för att han skulle smälla till mig. Vad gjorde han för något? Mathilda och Juliette satt i alla fall i soffan och skrattade. Det var det viktiga. Jag ställde ner brickan på soffbordet, delade ut glas och fyllde dem sedan med vatten. Så här ordentlig skulle de aldrig få se mig igen. Någonsin. De tackade lätt och jag satte mig bredvid Mathilda, igen. Efter en stund satte sig även Niall ner och med ens högg han in i kakan. Jag gav honom en blick och han gav genast tårtgaffeln till Juliette istället. Lite hyfs får det ändå vara.

Harry steg plötsligt in genom dörröppningen. På sig hade han en svart t-shirt och ett par helt vanliga mörkblå jeans. Stil rent, skulle jag vilja kalla det. Han vågade säkert inte sätta på sig något annat. Konstigt? Nae.

”Aha, there you are. I thought you’d died in your wardrobe or something.” Harry blängde surt på Niall som flinade stort.

”You know what Niall? To have such a small brain, you’re pretty smart.” Nu var det Nialls tur att blänga. Harry satte sig ner vid min sida och började ta av kakan.

Jag hade lust att slå till Harry. Niall också för den delen. Varför kunde de aldrig hålla sams? Inte ens nu, när vi hade besök, kunde de hålla truten. Jag ville inte börja diskutera med dem, utan bestämde mig istället för att ta ett rejält snack när Mathilda och Juliette åkt.

Jag kände Mathildas arm vila mot min sida. Hon satt bakåt lutad i soffan med knäna uppdragna mot hakan. Skulle jag våga hoppa bak och luta mig mot henne? Ångest. Hon böjde sig istället fram, tog glaset i händerna och började dricka. Där försvann det ögonblicket. Varför hade jag tvekat? Det skulle komma en nästa gång, försökte jag intala mig själv. Men vad skulle hennes pojkvän tycka? Åh, jag måste sluta tänka på honom. Annars skulle det här aldrig fungera. Det fanns bara ett sätt att få veta. Och det var att fråga.

”So, how’s your boyfriend? I think we saw you someday, when we were shopping. Down Oxford Street?”

Juliette vände snabbt huvudet mot mitt håll och gav mig en förvånad min. Den minen förändrades snabbt när hon över hela ansiktet fick Mathildas dricka, som kommit i raketfart från hennes mun. Hade jag sagt något dåligt?

Boy-vadå?! Hade han verkligen sagt pojkvän eller hade jag tappat hörförmågan? Han kanske hade talat kinesiska? Boyfriend på kinesiska kanske var… Mamma. Eller nått.

”Mathilda, ditt pundhuvud!” Juliette tittade argt på mig, med dricka droppande från ansiktet.

Oups. Nu låg jag riktigt illa till. Hade jag tur skulle jag komma undan med livet i behåll men det var inte säkert. Jag hade spottat vatten på Juliette i One Directions lägenhet. Det skulle nog toppa hennes idiot-Mathilda-lista, vilken jag visste fanns. Tro mig, jag har sett den. Jag hade stora problem, med andra ord. Men ett problem i taget, och Zayn var faktiskt först.

”Boyfriend?” Jag harklade mig kort och tittade på Zayn. Han kollade kort åt Juliettes håll innan han vände sig mot mig.

Nu var han nära, riktigt nära. Han kollade ner på sina fingrar och jag kunde se hans perfekta ögonfransar. Ögonfransar som vilken tjej som helst kunnat döda för. Hela han var perfekt.

”Yes, it was a blonde guy. Maybe this tall…” Han höll upp handen för att visa hur lång han hade varit.

Oh sweet jesus. Hade han trott att jag och…? Heliga bananer. Jag skämdes, big time.

”Oh god. That guy is not my boyfriend.” Punkt. Slut. David och jag? Aldrig under denna livstid.

Zayns mungipor åkte upp ett par centimeter och han såg lättad ut. Leendet smittade av sig och snart satt vi båda och log fånigt mot varandra. Jag skulle kunna bosätta mig i Zayns ögon. Allvarligt talat. De var de mest perfekta ögon jag någonsin sett. Det är bara att skicka nyckel, adress och brevlåda på måndag, det är okej med mig.

”Mathilda! När du känner att du är klar med… vad du nu än gör… kan jag behöva lite hjälp.” Juliette harklade sig och avbröt genast mitt drömmande. Jag ville inte sluta. Inte nu. Jag hade lust att säga bara fem minuter till, men då skulle Juliette få värsta utbrottet.

Jag skulle precis svara Juliette när Niall meddelade att han kunde springa ut och hämta servetter. Räddaren i nöden. Å andra sidan var han kanske skyldig oss det med tanke på den tomma formen på bordet. Jag som var sugen på sockerkaka. Burger King på vägen hem? Låter toppen!

Några minuter senare kom Niall tillbaka med hans mobiltelefon i ena handen och i andra… Ingenting. Under Nialls skinn kanske det gömde sig en guldfisk. Japp, så måste det vara. Niall var en guldfisk.

”Guys, Louis and Liam are going stay with Eleanor and Danielle. Just so you know. Louis just called.” Jag kunde skymta hur Zayn nickade i ögonvrån och Niall satte sig ner mellan Juliette och Harry, igen.

”Niall…?” Sade Harry långsamt och knuffade till Niall i sidan.

”Oh! Right. Shit. Sorry.” Han bokstavligen flög up ur soffan och sprang ut till köket igen. Tillbaka kom han med sisådär en biljard servetter. Han gav dem till Juliette som log tacksamt.

Plötsligt vibrerade det till i fickan. Zayn hade tydligen också känt det med tanke på att han kollade ner mot min bakficka. Jag tog upp mobilen och öppnade det nya meddelandet. Pappa.

”Where are you? Don’t be late for dinner, you know what time. Your mother called just awhile ago, so you have to call her back when you get home. Love you.”

Klockan var redan nio. Tio över nio, tillochmed. Jag harklade mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade inte pratat med mamma på länge, inte sedan vi landat i London. Och det var ungefär… en månad sedan? Jisses. Tiden gick fort när man hade roligt.

”Juliette! Jag fick nyss ett SMS från pappa. Jag måste hem och ringa mamma.” Juliette vände sig mot mig och nickade. Zayn, Niall och Harry kollade alla konstigt på oss och jag kom på att de inte förstod ett skvatt av vad vi sagt och sade.

”Uhm… Sorry, but we have to go.” Jag ställde mig upp och Juliette följde mitt exempel. Hon borstade av lite smulor som hamnat på hennes ben och satte sedan upp hennes blonda hår i en hästsvans.

”Oh, yeah. The time just ran away. Next time you have to teach us some Swedish. It’s like the coolest language ever. It sounds so… Swedish.” Niall smällde till Harry i bakhuvudet och snart fick han ett slag tillbaka. Zayn ställde sig upp, suckade högt och började leda oss mot hallen där vi satte på oss våra kläder och skor.

Snart kom Harry och Niall ut till hallen och vi gav alla varsin kram. Riktigt kramkalas blev det. När Niall kramade Juliette såg jag hur de inte ville släppa taget. Åh, vad fina de var! Jag blev nästan tårögd. Zayn knackade mig på axeln och jag vände mig om.

”So… what are you doing on Monday? I thought, if we could do something together… Alone.” Menade han allvar? Hade Zayn Malik nyss bjudit ut mig? Hjälp. Nu saknades bara fyrverkerier.

”I’d love to.” Jag gav Zayn ännu en kram och jag kände hur en stöt gick igen min kropp. Det kändes som en dröm. En dröm jag aldrig trott skulle bli till verklighet. I’m on the top of the world.

Previous:”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

Jag kollade upp på den stora svarta tavlan som visade olika destinationer. Spanien, Holland, Frankrike… Sverige! Gate 18, om tjugo minuter. Jag tog tag i handtaget på min väska och började gå mot en av sofforna som stod vid ett fönster.

Den här resan hade blivit till åtlöje, riktigt misslyckad. Jag var riktigt misslyckad. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte. Vad hade jag förväntat mig? Jag har alltid haft svårt att visa hur jag känner, jag har alltid visat det på fel sätt. Jag var inte arg på Mathilda, utan på mig själv. Jag hade gjort fel då och gjort fel nu. Ändå önskade jag att hon fortfarande gillade mig. Det var en omöjlig önskan. Det skulle jag aldrig kunna kräva och det insåg jag inte först nu, när allt var för sent. Jag kände en enorm ångest och det hade påverkat den jag minst velat. Jag hade flippat ur och bara tänkt på mig själv, på vad jag ville och kände. Det var mitt fel.

Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan och jag tog snabbt upp den. Pappa lös upp skärmen och jag öppnade hans SMS.

”Du har fått tid hos kuratorn. Måndag kl. 15.00. Vi ville haft en tid tidigare men det var omöjligt. Hör av dig.”

Jag tryckte snabbt på radera och tryckte ner telefonen i fickan igen. Jag ställde mig upp och tittade ut genom fönstret. Jag såg hur flyplan landade och startade. Om och om igen, flygplan efter flyplan. Var det försent att ändra sitt liv, att ändra på sig själv? Fanns det någon möjlighet att börja om? Kunde jag återigen starta, precis som flyplanet?

Det knackade på dörren. Hela min kropp stelnade och jag kände hur min mage bubblade värre än bubbelpoolen i badrummet. Jag skulle precis vända mig mot Niall när jag såg Harry komma ut från sitt rum. I skjorta och kavaj? Han flinade stort och jag såg hur självsäker han var. Varför i hela friden skulle han…? Niall hoppade upp från stolen och sprang ut i hallen för att öppna dörren, vilket var en väldigt smart idé. Jag stirrade oförstående på Harry medan han gick och satte sig mittemot mig.

”Why in heck are you dressed like James Bond?” Harry kollade på mig med överlägsna ögon. Vad skulle Mathilda och Juliette tro? Att Harry egentligen är tjugo år äldre än vad han ser ut att vara?

”You said that we were expecting guests…” Jag satte händerna bakom nacken, lutade huvudet bakåt och suckade högt.

”Yes, but not the freaking queen of England you smartass.” Jag slog till Harry på armen och ställde mig upp. Jag sträckte händerna över huvudet och gäspade. Du får inte vara trött, kind of dålig tajming right now. Duuh?!

Vilken drottning? Vadå James Bond? Här gick gränsen för vad min hjärna kunde hantera samtidigt. Om Nialls mamma skulle komma ville jag ha fina kläder på mig. Varför är det en sådan big deal? Zayn visste att jag tyckte Nialls mamma var snygg.

Jag hörde hur någon harklade sig och jag tittade snabbt upp mot dörröppningen där det stod två personer som inte var Nialls mamma. Nej, nej, nej… Varför behöll du inte tröjan med kattungen på? Det hade sett bättre ut. Nu tror de säkert att jag ska på nobelmiddag eller käka lunch med Obama. Juliette och Mathilda kollade nyfiket på mig och undrade säkert vad jag hade på mig. Det undrade jag också.

”I was just about to change… Hi, by the way… Hope everything’s alright with you… I bet it is… Now that you’re here… With my friends… And me.” Jag försökte att le. Som om det skulle rädda mig. Zayn såg ut som en kissnödig myra där han stod och fnissade. Vänta du bara… Jag tog faktiskt lektioner i karate som barn och jag måste säga att skillsen sitter kvar. Zayn borde passa sig, om han vill ha en näsa kvar vill säga.

Jag ställde mig snabbt upp, log ännu en gång och sprang sedan snabbt in på mitt rum för att byta kläder, igen. Bakom mig hörde jag skratt och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var asroligt. Synd bara att jag var tvungen att spela huvudrollen. Hade det varit någon annan hade jag legat på backen och dött av garv.

Jag var lite besviken över att det inte var Nialls mamma som kom. Å andra sidan var inte Mathilda och Juliette dåligt sällskap.

Det kändes nästan som jag legat i ide den senaste månaden. Niall och Juliette hade tydligen något på gång, vilket jag hade missat totalt. Till mitt försvar hade det faktiskt gått väldigt snabbt. Man kan tydligen hinna med mycket på en månad. Var de tillsammans? Nä. Det vore att ta i. Som sagt, en månad är faktiskt bara en månad. Kände jag Niall rätt, skulle han ta det lugnt och försiktigt. Juliette verkade inte heller vara den som hoppade i säng efter första dejten. De verkade väldigt lika, på många plan. Jag tror egentligen inte på ödet, men i det här fallet är jag osäker.

Previous: ”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette kollade glatt på mig och jag log tillbaka. Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.

Inga bekymmer, man är lycklig var dag. Hur mycket Toblerone har jag ätit? Äsch, det kvittar. Jag undrar hur mycket Toblerone det får plats i en människokropp. Säkert hundra paket, kanske hundratvå. Vilken är din favorit? Min är utan tvekan den med vit choklad och honung. Testa den för fjorton!

Jag slängde en snabb blick på klockan som hängde på väggen bredvid TV:n. Två timmar kvar. Två timmar, hundratjugo minuter, vilket är lika med jättemånga sekunder. Hur skulle jag överleva? Jag vet. Mr. Toblerone! Precis när jag skulle böja mig fram för att ta fram ett nytt paket hörde jag fotsteg bakom ryggen. Juliette ställde sig framför mig och lade armarna i kors. Vad skulle hon predika om den här gången? Choklad är dåligt för huden, tvätta dig om munnen, ska du ha det där på dig?

”Jag tänker inte ens kommentera det mina ögon nyss bevittnat.” Juliette skakade på huvudet, suckade djupt och lade handen på pannan.

”I can’t help it. Jag är nervös, okej? Toblerone hjälper mig.” Jag tuggade ur munnen och satte mig upp i soffan.

”Toblerone är ingen psykolog, Dr. Phil är en psykolog. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladberoende?” Juliette gav mig blicken och lämnade rummet. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladber…NEJ, tack.

Jag undrar hur Gud tänkte när han skapade Mathilda. Eller nej, det vill jag nog inte veta. Efter att ha känt och spenderat många år vid Mathildas sida, hade jag lärt mig att ignorera och stänga av. Ingen är perfekt, alla har vi våra brister. Mathilda, till exempel, är klumpig och tänker aldrig två gånger.

Det som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes som en dröm. Eller kanske mer som en saga. Jag kände mig nästan som snöungen eller askvit. Jag har aldrig varit något stort fan av Disney, don’t judge me. Hursomhelst, kändes fjärilarna i magen mer levande än någonsin. Jag vågar inte kalla mig själv kär, men jag måste erkänna att glädjen bubblar när jag tänker på honom. Det som gjorde mig till världens lyckligaste människa på jorden var att jag var ganska säker på att han kände likadant. Nittionio procent säker. Idag skulle jag få träffa honom igen. Igen! Tanken på att han faktiskt var en världens mest kända personer var som bortblåst. För mindre än en månad sedan hade han varit en person jag endast kunnat dagdrömma om. Jag hade fått nöja mig med att kolla på bilder via facebook, instagram eller tumblr. Nu visste jag hur han såg ut i verkligheten.

Jag stängde dörren bakom mig och steg in i lägenheten. Det var ovanligt tyst. Det var söndag och vanligtvis brukade Zayn utmana Louis i Sing Star en kväll som denna. Men icke då. Jag hade nyss varit och hälsat på min familj och kände mig ganska trött. Det hade varit härligt att få träffa alla igen. Ögonlocken blev aningen tyngre och jag började gå mot köket. Doften som mötte mig när jag steg in genom dörröppningen trodde jag aldrig att jag skulle få känna i denna byggnad. Inte på miljontals århundraden. Niall stod med förkläde runt midjan och mjöl i håret framför diskbänken och skalade ägg. Han bakade. Sockerkaka. Hade han fått rabies stackarn? Som om inte det var nog satt Zayn på en av köksstolarna och läste ett recept. Väntade vi besök? Skulle Nialls mamma komma?

”Boys… can I ask you something?” Niall och Zayn kollade förvånat på mig och jag lade mina bilnycklar på köksbordet bredvid kokboken.

”Yes, Harold. What is it?” Niall lät äckligt vuxen. Ett år är inte that much, pretty boy. Zayn försökte att inte skratta.

”Are you out of your mind? Are you sick, maybe cold?” Jag gick fram till Niall och lade min hand över hans panna. Han tog snabbt bort den och jag såg hur hans leende växte.

”We’re expecting guests.” Ha! Nialls mamma skulle komma. Vad var det jag sade? Go Harry, go Harry…

”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

Previous:”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xxxx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn.  

Nu var det all in som gällde. Jag skulle spela mina kort smart. Vad hade jag att förlora? Ingenting. Du måste satsa för att vinna. Det kändes nästan som jag satt vid pokerbordet och spelade om pengar. Jag skulle vinna. Så var det bara. Jag känner henne inte, jag vet. Ändå är det som en fågel viskat i mitt öra: Kör hårt grabben! Och vet du vad? Jag tänker lyssna på den där fågeln, Zayn tänker ladda kanonerna.

Det här var inte likt mig, alls. Jag är försiktig och brukar ta ett steg i taget. Med Mathilda kändes det annorlunda. Jag hade till och med skyllt på Niall för att få träffa henne och då var det illa. Två ynka möten kändes som hela mitt liv. Det är konstigt det där, med kärlek vid första ögonkastet. Hur kan det kännas så äkta? Det där lät för gulligt. Kom ihåg, oavsett vad ni läser är jag fortfarande Bradford Bad Boy.

Det första jag tänker på när jag hör ordet kärlek är en stor bebis som skjuter pilar formade som hjärtan. Jag skojar inte, det är så jag tänker. Det kanske låter gräddigt och fjantigt men för mig är kärlek något vackert som inte ska hållas inne. Han har bara träffat henne två gånger? Jag vet, jag vet! Då måste jag få fråga: hur tänker Du när du blir kär i en kändis? Hur väl känner du den personen? Nu påstår jag inte att Mathilda är en kändis, missta mig inte! Även fast jag skulle kunna se henne som någon i Sällskaps Resan…

Hur morgondagen skulle gå till hade jag inte en aning om. Det var inte lika solklart som jag ville att det skulle vara. Även om jag var ganska säker på hur jag kände hade jag ingen aning om hur jag skulle gå till väga. Jag visste att Niall och Juliette hade något på gång, det kunde till och med en blind människa se. Hur hade han gjort? Nej, du tänker inte sjunka så lågt att du frågar Niall om hjälp. Där får gränsen gå.

Hur gör du om tjejen du är intresserad av har en pojkvän? Det borde det finnas en handbok för. Jag kanske borde skriva en? I nästa liv Zayn, i nästa liv. Mina erfarenheter när det gällde tjejer hade jag ingen nytta av, i alla fall inte nu. På något vis måste jag få henne att förstå, men hur? Jag vet ju inte hur hon tycker och känner. Förmodligen är hon förälskad i pojkvännen och har inte en tanke på mig. Varför skulle hon? Ändå hoppas jag att hon inte bara ser mig som Zayn Malik från One Direction. Även fast det är just det jag är.

Var det här ett skämt eller hade Gud bara en allmänt dålig dag? Först träffar jag David och sen får jag SMS från superdupersnygga Zayn Malik. Rätt, David fick inga komplimanger.

Jag knallade glatt tillbaka till där jag lämnat the girls. Jag kom på mig själv med att vissla där jag gick på Londons gator. Hur kan en liten ynka mänsklig varelse förändra hela min dag till det bättre? Hyjeda mig. Tankarna på David var som bortblåsta, det enda jag var orolig för var att han inte skulle förstå. Förstå att han inte längre kunde göra mig illa. Jag skakade på huvudet och försökte tänka på något annat. Snart kunde jag skymta bänken där jag sist såg Juliette, Eszter och Lovisa. Bänken där de suttit var tom. Hade de gått upp i rök? Jag tog fram min telefon och slog in Juliettes nummer. Efter några signaler hördes hennes välbekanta röst.

”Och vart sjutton har du varit någonstans? Vi har letat som tokar efter dig. En man kom fram och sade att vi såg ut som hungriga grisar. Hörde du det, hungriga grisar?!” Juliette lät andfådd och jag slängde en snabb blick på klockan som satt runt min handled. Hon hade rätt, jag hade varit borta jätte länge. Och inte hade jag fått tag på något vatten heller. De kommer slänga mig på majbrasan.

”Det låter inge vidare hörredu, det har hänt två saker jag måste få berätta för dig sen. Vart är ni nu?” Juliette tog ett djupt andetag och suckade högt. Jag började bita på mina redan sönderbitna naglar.

”Ja, Eszter och Lovisa var tvungna att dra. Jag går runt här och ser ut som en vilsen gris, tydligen.” Jag log åt min kompis sätt att tycka synd om sig själv.

”Var det inte hungrig alldeles nyss? Och vart är här? Jag sitter på bänken där ni satt förut.” På ena sidan av bänken satt en äldre man med en tygväska framför sig. I handen hade han en stor cigarett och röken flög rakt på mig. Jag flyttade mig lite längre åt sidan för att kunna andas ordentligt.

”Ha-ha. I’ll be there in five.” Jag tog telefonen från örat och tryckte på rödlur.

Mannen som satt bredvid mig ställde sig nu upp och började sakta gå därifrån. Han staplade sig försiktigt fram genom havet av människor. Snart såg jag Juliettes blonda hår fara fram genom folkmassan. Hon gick fram till mig med arga steg. Hon satte sig bredvid mig med en duns och lade armarna i kors.

”Nu vill jag hem. Men först får du berätta vad som har hänt. Vi blev ju oroliga för dig förstår du väl.” Hon lät som min mamma. Nej, värre än min mamma. Den som undrade om jag inte saknade mamma här i London borde träffa Juliette. Hon var som en extra mamma.

”David…” Juliette nickade förstående mot mig. Även fast hon inte hade en aning om vad som hänt hade hon koll. Jag behövde knappt säga mer. ”Förhoppningsvis åker han hem, men man vet ju aldrig…” Jag suckade lätt och kollade på Juliette som såg ut att fundera.

”Och den andra saken du ville berätta var…?” Hon kollade frågande på mig. Jag kände hur mitt leende blev större och hur mina kinder hettade till. Om det gått hade jag velat behålla den här känslan för evigt. Det var min favoritkänsla, utan tvekan.

”Jag fick ett SMS från Zayn.” Juliette ställde sig plötsligt upp och applåderade. Vad hade flygigt i henne? Hon hoppade upp och ner som en galen gräshoppa. Jag hade ju inte ens sagt vad han hade skrivit?

”Får jag berätta vidare eller…?” Hon satte sig genast ner och lade händerna i knäet. Jag tror nästan hon nickade så mycket att hennes huvud var på väg att ramla av. Jag log kort innan jag fortsatte.

”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette tittade glatt på mig och jag log tillbaka.  Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.  

Previous:”Dude, don’t stare! She clearly has a boyfriend.” Zayn vände sig mot mig och log stort. Han borde vara besviken, han gillade ju Mathilda. Trodde jag i alla fall. 

”So? Football has a goal keeper but that doesn’t mean you can’t score.” Han blinkade med ena ögat och log ännu större. Oboy.

Jag tog fram solglasögonen från min skinnväska som stod mellan mig och Lovisa. Solen var hetare än spisen och brände på min bara rygg. Nu kände också jag hur det vattnades i munnen. Vart hade Mathilda tagit vägen? Hon hade varit borta i evigheter, kändes det som.

”Should we go look for her? She may be lost.” Juliette satt med ansiktet mot den varma solen och blundade. Lovisa ställde sig snabbt upp, jag följde hennes exempel och ställde mig bredvid henne. Juliette tog alla påsar som stod under soffan innan vi började gå. Jag suckade djupt innan vi gav oss in i havet av människor. Det här skulle inte bli lätt.

”Juliette, can’t you call her?” Juliette kollade på mig nickade. Hon tog upp sin mobiltelefon och slog in numret. Hon flyttade telefonen mot örat och snart hörde jag signalerna. Det var upptaget.

Jag slog bort Davids händer och gick snabbt därifrån. Jag trängde mig förbi människa efter människa. Vad hade nyss hänt? Jag skakade på huvudet och hoppades att David förstod. Jag hade visat klart och tydligt vad jag inte ville, han kunde inte skylla på missförstånd. Den ursäkten hade jag hört förr. Han borde fatta. Hur mycket han än försökte skulle jag aldrig tycka annorlunda om honom. Han var en skitstövel och för det fick han faktiskt skylla sig själv. Det spelade ingen roll om han flög till Kina för min skull, jag skulle ändå behandla honom som den idiot han var. Min önskan var att han skulle packa sina väskor och åka tillbaka till Sverige. Till kalla, råa Sverige där han hörde hemma. Jag hörde hur han ropade bakom mig och med ens blev jag osäker. Det är inte klokt hur den killen kunde påverka mig, han har mig som i ett järngrepp. And that’s the problem. Jag tog upp min telefon och slog numret till pappa, han svarade efter några sekunder.  

”Have you told David where we live?” Jag andades häftigt och mitt hjärta slog snabbare. Det lät som om jag nyss sprungit ett varv runt jordklotet. Eller åtminstone ett maraton.

”Noep, he doesn’t know anything. Why? He should’ve called when he landed, have you heard anything from him?” Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le. Tack snälla, rara pappa. Du förtjänar mer än en klocka.

”Thank god! I just met him and he’s not coming. At all.” Jag stannade upp och såg mig omkring när jag upptäckte att jag gick runt i cirklar. Circles, we’re going in circles. Bra låt, det där. Vem var det som sjöng den nu igen? Den påminde mig om David, och mig. Jag måste skärpa mig, jag kan inte göra om samma misstag om och om igen. Han var inte värd det här.

”Aha, I understand. I will lay back the extra ice cream then.” Vänta lite, sade han glass? Hang on a second.

“NO! I mean, you don’t have to. Spare those old legs of yours, I can take it instead.” Pappa skrattade i andra änden och jag log för mig själv. Glass var vad jag behövde.

”Haha. No doubt in that. I’ll see you soon. Love you.” Och med det lade han på.

Jag tog telefonen från örat och såg att jag hade sju missade samtal och fem SMS. Hjälp, hade någon dött? De flesta samtalen var från Juliette men några var också från Lovisa. Om jag inte svarade första gången, vad fick dem att tro att jag skulle svara den sjunde? SMSen tillhörde också Juliette. Alla utom ett. Bokstäverna formade ett namn som jag log av att se. Jag tryckte upp SMSet och läste tyst för mig själv.

”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn. 

Previous: ”Vart ska vi då? Oxford Street?” Mathilda kollade upp från telefonen och nickade. Det var där alla butikerna låg och hade vi tur var det inte så mycket folk där. Mathilda och jag började gå mot busshållplatsen som låg en bit bort. Jag hade vant mig vid London och jag älskade det. Jag hörde hur Eszter svarade i telefonen och Mathilda började prata. Tack gode gud att det finns butiker, hur skulle jag annars få min Mathilda tillbaka? Halleluja.

Jag gick fram till den svarta taxin som stod vid sidan av vägen. Väskorna lade jag i bagaget innan jag satte mig i framsätet bredvid chauffören. Han undrade genast vart jag skulle. Jag hade ingen aning. Mannen harklade sig och väntade på ett svar. Vart bodde Mathilda? Det glömde jag att fråga. Jag var på väg att ta fram en karta när jag upptäckte att jag glömt den på flyget. Attans också.

”Where can I get a map? As quickly as possible.” Mannen såg ut att tänka efter innan tillslut öppnade munnen.

”Uhm, there is a store down Oxford Street where you can find information, maps and things like that. It’s the nearest, I believe.” Det blir bra, så länge. Jag nickade mot mannen som genast startade bilen och började backa ut från flygplatsen.

Eszter, Lovisa, Juliette och jag hade nyss varit och fikat. Det kändes nästan som om jag ätit trerätters, så mätt var jag. Juliette ville gå till H&M och Lovisa skulle till TOP SHOP. Sen var det dags att dra sig hemåt. Mina ben var ändå ganska trötta efter allt springande. Gatorna var nästan tomma, konstigt nog. När vi kom hade det kryllat av människor men nu började det lugna ner sig. Nu liknade det mer Stockholms gator. I London fanns det allt, verkligen allt. Butiker hit och butiker dit, jag var nästan tvungen att blunda med jämna mellanrum för att se så jag inte drömde. Hittills hade jag köpt en klänning, ett par skor och en klocka. Klockan var till pappa, han hade tappat bort sin precis innan vi flyttade. Han förtjänade en ny klocka, efter allt han gjort för mig. Mina pengar var nästan slut och jag längtade till barnbidraget skulle komma.

”Girls, I’m thirsty.” Lovisa stannade upp och såg sig omkring. Vi hade nyss varit och fikat och hon var törstig? Bevare mig väl. Jag visste ingen annan människa som kunde dricka så mycket utan att gå på toa. Vi slutade genast att gå och vände oss mot Lovisa.

”You have to wait. We’ve just been to the café.” Eszters ord var hårda och jag tyckte lite synd om Lovisa.

”I know! Can’t you guys stay here while I go find something for Lovisa?” Lovisa sken upp och kollade tacksamt åt mitt håll. Eszter och Juliette nickade glatt mot mig, de var säkert glada över att få slippa Lovisas gnäll. De satte sig på en bänk som stod vid sidan av gatan och jag kilade iväg.

Vart skulle jag få tag på något att dricka? Jag stannade upp och svepte med blicken över de olika butikerna. Plötsligt känner jag en hand på min axel, jag vänder mig snabbt om och möter ett par bruna ögon. Ett par alldeles för bekanta bruna ögon. Davids flin var större än någonsin.

”Har du gått vilse, unga dam? Jag har en karta innanför byxorna.” Jag hade lust att smälla till honom. Hur kom det sig att han var på exakt samma ställe som jag? Samma tid och samma plats. Var det ens möjligt? Han måste vara synsk. Jag vände mig snabbt om och började gå. Han tog tag i min midja och vände mig om. Nu var han nära. För nära.

Mina fötter gjorde ont, benen var redo att begravas och mitt huvud snurrade. Hur länge hade vi gått runt? Det kändes som evigheter. Jag tittade på Zayn som hade storhandlat; han hade gigantiska påsar i händerna. Byxor, jacka, skor och en mössa. Jesus Amalia. Niall var hungrig, det hade han påmint oss om var tredje sekund. Jag ville hem. Nu, på en gång.

Jag rörde huvudet sakta och tittade på alla människor som sprang runt med olika påsar i händerna. Några kollar på oss som om vi vore rymdvarelser, några kommer fram och frågar om en bild eller två. Min hand hade säkert skrivit över hundra autografer, bara idag. Plötsligt ser jag en bekant siluett mitt på torget bland alla människor. Det var Mathilda. Jag knuffade till Zayn som gick bredvid mig och räknade sina pengar. Han kollade irriterat på mig och jag nickade åt det håll Mathilda stod. Han vände sig om och när han såg Mathilda stannade han upp. Framför Mathilda stod en kille med solblekt blont hår och bruna ögon. Han hade händerna runt hennes midja och stod överdrivet nära. Jag drog med mig Zayn, och Niall också för den delen, mot en parkbänk. Vi satte oss ner och iakttog vad som hände. Nu hade också Niall sett vem det var. Jag kollade på Zayn som bokstavligt talat stirrade på Mathilda.

”Dude, don’t stare like that! She clearly has a boyfriend.” Zayn vände sig mot mig och log stort. Han borde vara besviken, han gillade ju Mathilda. Trodde jag i alla fall.

”So? Football has a goal keeper but that doesn’t mean you can’t score.” Han blinkade med ena ögat och log ännu större. Oboy.

Previous: ”Han ska tydligen komma hit, du vet hur han är, han hade fått pengar över. Han flyger imorgon.” Juliettes mun öppnades, hon hoppade av stolen och gick runt bordet för att krama om mig. Hon var lika förvånad som jag. Hennes varma omfamning lugnade mig, jag kände hur jag kunde andas ut. Vad som än hände hade jag Juliette vid min sida och det skulle jag inte kunna leva utan. Hon skulle alltid finnas där, till och med när solen slocknar. David var en baggis när jag hade Juliette. Det skulle ordna sig.

Mitt rum var mörkt och lägenheten var tyst. Bortsett från Zayns höga snarkningar, de var nästan outhärdliga. Imorgon måste jag få tag på öronproppar, annars var det goodbye med sömnen. Det var mitt i natten men jag var inte trött, inte alls. Mitt ben hade däremot somnat och det stack till när jag försökte röra på det. Jag vände mig om och lade mig på sidan istället, i hopp om att det skulle bli bättre. Plötsligt hörde jag ett surrande runt min näsa och ögon. Säg inte att det är en mygga, då får jag panik. Jag rynkade på näsan och blinkade med ögonen, surret hördes fortfarande. Jag satte mig upp och började vifta med armarna, utan någon speciell framgång. Det var en mygga, som förhoppningsvis snart skulle dö. Jag försökte följa myggans ljud med mina öron som var på högsta hugg. Händerna var i luften och täcket hade jag kastat av mig. Nu var den inte långt borta, om jag bara kunde sträcka mig och… Pang. Golvet var hårt och kallt mot min bara hud. Jag svor lågt innan jag gjorde en snabb check för att se så att alla kroppsdelar var på plats. Det var dem. Jag satte händerna i golvet och hasade mig upp på sängen igen. Täcket som och låg på golvet tog jag snabbt upp och lade över mina långa ben. Jag suckade djupt och blundade. Jag var precis på väg att somna när jag hörde myggan, igen. Nu du din lilla vampyr, here comes Harry and he’s angry.

Åh, vilka fina tofflor. Åh, vilka fina mattor. Jag var på bra humör, som vanligt. Även fast det var tidig morgon. Louis stod i sin randiga nattskjorta och kokade te, Liam var med Danielle, Zayn sov och Harry läste tidningen. Det var såhär det skulle vara, inga ovanliga upptåg. Jag dansade glatt in köket där Harry och Louis var. De vände sig snabbt om och kollade på mig som om jag vore knäpp. Jag var sällan morgontrött, det hände nästan aldrig. Jag plockade vant fram min frukost och satte mig på en stol mittemot Harry. Han kollade upp från tidningen och log mot mig, jag visste precis varför. Juliette.

Idag skulle jag, Harry och Zayn gå och shoppa. Du läste rätt, shoppa. Det var inte ofta det hände men Louis envisades med att det var manligt och att vi tydligen behövde nya kläder. Zayn köpte gärna nya kläder men varken jag eller Harry var speciellt intresserade. Jag antar att man måste ställa upp för sina närmaste ibland, hur mycket det än svider. Vi skulle försöka att komma iväg så snabbt som möjligt, så vi slapp den värsta folkmassan. Om nu Zayn bara ville vakna, vill säga.

Jag kände hur någon knuffade till mig i sidan. Det var Harry. Hur mycket var klockan? Jag vände mig om och tog upp mobiltelefonen. 13:05?! Shit. Vi som skulle komma iväg tidigt, förbaskade skit. Jag slängde mig snabbt ur sängen och Harry såg alldeles chockad ut när jag sprang fram till garderoben för att dra på mig kläder. Jag hann knappt kolla vad jag satte på mig innan jag sprang ut till köket där både Niall och Louis satt.

”Morning sleepyhead.” Niall gav mig en macka och jag hällde upp ett glas med juice. Jag satte mig på en av stolarna och snart kom Harry och gjorde oss sällskap. Jag slängde snabbt i mig mackan och drack upp juicen.

”Shall we go?” Jag hade inte hunnit tuggat ur och både Niall och Harry skrattade åt mig. Niall ställde sig upp och nickade. Vi gick alla tre ut mot hallen där vi satte på oss skor. Ute var det varmt så det behövdes inga jackor, som tur var. Jag hade inte en aning om vart min var. Jag som annars brukade ha koll och vara organiserad.

”Let’s go!” Harry ropade ett Hejdå till Louis och vi klev ut genom dörren. Vi valde att gå till Oxford Street, det var inte alls långt. Dessutom skulle det gå snabbare.

Klockan närmade sig lunch och Mathilda och jag hade bestämt oss för att gå ut. Vi ville inte vara hemma när David kom, om han nu kom. Han kanske bara hade lurat Mathilda? Den tanken slog mig ganska snabbt men Mathilda trodde såklart att han menade allvar. Hon trodde på allt den killen sade och det var det som var problemet.

”Ska vi dra och shoppa då?” Jag hade redan kommit med tusen förslag men Mathilda hade sagt nej till dem alla. Det här var inte likt henne, inte alls. Nu lös hon däremot upp och kollade glatt på mig.

”Ja, jag kan ringa Eszter och Lovisa. De kanske vill hänga på?” Lättnaden spred sig i kroppen; Mathilda lät glad, det hade jag saknat. Jag nickade lätt och vi gick ut ur huset. Edward var och handlade mat, det behövdes. Kylskåpet stod nästan tomt och Mathildas mage hade kurrat högre än en trumpet.

”Vart ska vi då? Oxford Street?” Mathilda kollade upp från telefonen och nickade. Det var där alla butikerna låg och hade vi tur var det inte så mycket folk där. Mathilda och jag började gå mot busshållplatsen som låg en bit bort. Jag hade vant mig vid London och jag älskade det. Jag hörde hur Eszter svarade i telefonen och Mathilda började prata. Tack gode gud att det finns butiker, hur skulle jag annars få min Mathilda tillbaka? Halleluja.

Previous:”David called yesterday and asked if he could come and eat something before he checked into the hotel, and I said it was okay of course. I thought you were friends?” Stackars pappa, han visste inte bättre. Jag fick genast dåligt samvete för att ha gapat åt honom. Jag satte mig ner på stolen framför honom och lade huvudet i händerna. Jag vill inte.

Dörren öppnades och jag hörde Juliette på undervåningen. Jag hoppade upp från sängen och sprang det snabbaste jag kunde nerför trappan. I hallen stod Juliette, med ett leende på läpparna. Jag nästan hoppade fram och ställde mig mitt framför henne. Hon skulle ingenstans, innan jag fått höra allt i detalj.

”Sååå?! Hur gick det?” Jag kollade glatt på Juliette som rodnade. Hon klev ur skorna och hängde upp jackan på kroken.

”Det gick bra.” Juliette tog bort en hårslinga från ansiktet och försökte klämma sig förbi mig. Jag satte armarna i kors och agerade berg. Lite mer fick hon faktiskt berätta, hon hade ändå gått ut med Niall Horan.

”Lägg av. Du vet att jag vill veta mer än så.” Hon log stort mot mig och vi gick intill köket där pappa satt. Jag nickade åt honom att gå någon annanstans och han reste genast på sig och tog med sig datorn. Vi satte oss på varsin stol och jag kollade nyfiket på Juliette som fortfarande var röd om kinderna.

”Han var så perfekt! Så trevlig, snäll, omtänksam, hjälpsam, rolig, hungrig, tillmötesgående…” Jag avbröt hennes svammel med att vifta med händerna.

”Det vet jag väl redan, tell me something I don’t know! Berätta om vad som hände istället, hur han är går att läsa på Wikipedia baby.” Jag blinkade med ögonen och hon skrattade. Hon tog ett djupt andetag och började om.

”Okej då. Först kom jag dit, jag var lite sen faktiskt. Den där förbannade bussen ville aldrig komma.” Hon ryckte på axlarna. Jag nickade och satte huvudet i händerna. Jag vände mig om och tittade ut genom köksfönstret. Ute hade det blivit mörkt och jag kunde skymta månen bakom träden. Klockan var mycket, kanske runt elva. Juliette hade varit borta länge.

”När jag kom dit var han redan där, jag gick och satte mig mittemot honom och vi började prata. Efter en stund om servitören, som han tydligen kände. Han frågade Niall vem jag var och gissa vad han sade?!” Juliette pratade snabbare och hennes ögon blev större. Hmm, vad kan han ha sagt…?

”Att du var hans mormor?” Juliette slog till mig på armen och jag skrattade högt. Hon fnös och satte armarna i kors. Hon ville att jag skulle gissa så då gör jag det, såklart.

”Att jag var hans flickvän. Du skulle sett servitörens min! Stackars Niall…” HAN SADE VADÅ?! Himmel och plättar!

“VA?!” Jag höjde rösten och mina ögon var säkert större än basketbollar. Jag höjde på ögonbrynen och böjde mig framåt. Juliette nickade kort och ryckte på axlarna.

”Ja, han ville imponera.” Juliette himlade med ögonen och jag blev ännu mer nyfiken.

”Och vad femton sade du om jag får fråga?!” Jag började väga på stolen och höll hårt i bordskanten för att jag inte skulle ramla. Snälla säg att hon inte gjorde någon stor grej av det. Snälla, snälla, snälla.

”Jag sade typ: det är okej, jag förstår.” Tjoho, bra Jullan! Något har jag lyckats med under alla dessa år i alla fall… Jag började applådera och Juliette skrattade. Nu var det min tur att berätta. Att berätta om David.

Nu förstår jag att du undrar varför jag tycker David är dum i huvudet. Han var ju bara en irriterande kille i min förra klass? Jag ska berätta hela historien. Som du kanske märkt är jag och David inte så trevliga mot varandra. Eller, jag är inte så trevlig mot honom vill säga. Vi gick i samma klass och det har vi gjort sedan åttan. Första dagen då han började blev jag genast intresserad. Jag menar, även fast det svider så ser han bra ut. Vi blev kompisar snabbt och snart upptäckte jag att han var mer än bara en kompis. Han kände likadant, till en början. Vi blev aldrig tillsammans och det är jag glad över. Det gick alldeles för snabbt och det ända han ville var att komma innanför byxorna. Jag hatar sådana killar. Så jag sade ifrån till David och han blev sur. Riktigt sur. Sen dess har han varit överdrivet snuskig och otrevlig, bara för att förstöra och göra mig osäker. Det gjorde inte saken enklare att vi gick i samma klass och var tvungna att träffa varandra varje dag. Därför var det skönt att flytta hit, bort från David och alla jobbiga minnen. Men tydligen skulle David komma hit och förstöra det här också. Han hade ett behov av att göra mig illa.

”Du Jullan… David ringde förut.” Juliette som tidigare varit glad och bekymmerslös blev genast allvarlig och kollade på mig med oroliga ögon.

”David? Varför då?” Juliette böjde sig framåt och satte upp armbågarna på bordet. Jag suckade djupt och började berätta.

”Han ska tydligen komma hit, du vet hur han är, han hade fått pengar över. Han flyger imorgon.” Juliettes mun öppnades, hon hoppade av stolen och gick runt bordet för att krama om mig. Hon var lika förvånad som jag. Hennes varma omfamning lugnade mig, jag kände hur jag kunde andas ut. Vad som än hände hade jag Juliette vid min sida och det skulle jag inte kunna leva utan. Hon skulle alltid finnas där, till och med när solen slocknar. David var en baggis när jag hade Juliette. Det skulle ordna sig.

Previous: Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?

Pinsamt. Ja, det var rätt ord. Hade jag varit med om något så pinsamt förut? Inte ens Mathildas galna grejer kunde slå det här. Jag hade lust att posta mig själv till Japan. Du läste rätt, Japan. Så pinsamt var det. Niall log osäkert mot mig och luften mellan oss var spänd som attan. Jag kom på mig själv med att ha öppen mun, jag stängde den genast och harklade mig. Vad skulle jag säga? Vad i helvete skulle jag säga? Jag fick aldrig chansen att fundera vidare; Niall tog initiativet och pratade först. Tack gode gud.
 
”Sorry. We’re old friends and I wanted to impress him. I guess.” Niall som tidigare sett helt skräckslagen ut ryckte lätt på axlarna och log mot mig. That’s it? Han ville imponera? Jag visste inte vad jag skulle känna eller tycka. Egentligen ville jag lämna det här bakom mig och fortsätta där vi var. Kunde jag bara göra så? Magkänslan sade ja, ordentliga Juliette sade nej. Nialls vackra ögon tittade undrande på mig. Han var så perfekt. Magkänsla fick det bli, annars skulle jag ångra mig och Mathilda skulle få spel.

”It’s alright, I kind of understand. But I have to say, boys are weird.” Det syntes att det jag sade lättade Niall något enormt. Jag log varmt mot honom och han log stort tillbaka.

”You’re right. But girls aren’t always that easy to understand either.” Han blinkade med ögonen och jag skrattade till svar. Jag tog gaffeln i ena handen och kniven i den andra. På min tallrik låg en stor kycklingbit och bredvid den hur mycket ris som helst. Jag hörde hur min mage kurrade; jag hade inte ätit något sen frukost. Jag tittade på Niall som redan börjat äta. Och jesus vad den pojken åt. Jag satte handen för munnen och skrattade lågt. Niall kollade upp från sin mat och förstod precis vad jag skrattade åt. Han tog en servett och torkade sig kring munnen.

”So you’re from Sweden?” Det hördes klart och tydligt vart Niall kom ifrån, hans irländska dialekt gjorde mig knäsvag. Hur visste han att jag kom från Sverige? Varken jag eller Mathilda hade sagt något om det. Hördes det? Knappast.

”How did you know?” Niall såg med ens osäker ut. Han visste inte vad han skulle säga, det syntes.

Varför kan du aldrig lära dig att hålla munnen stängd? Du som hade läget under kontroll, för tillfället. Skulle jag berätta om köttbulle incidenten? Jag såg ingen anledning att hålla tyst så jag sträckte på mig och mötte Juliettes frågande ögon.

”That’s a funny story. You know when Harry had your phone and you had his?” Juliette nickade och böjde sig framåt, hon ville att jag skulle fortsätta. ”Your phone rang and Harry answered it, don’t ask me why. It was an older lady and I heard that she was talking Swedish.” Juliette skrattade högt och jag log ursäktande tillbaka. Skulle det räcka så? Behövde jag berätta om le meatballs? Det kanske var bäst att lämna det.

”What did she say? And what did you say? ” Jahopp, nu fanns det ingen återvändo. Ut med språket.

”Well, I couldn’t understand what she said, and the only thing I know in swedish is köttbulle so…” Juliette skrattade, högre den här gången. Hon var till och med tvungen att hålla för munnen. Bra jobbat Niall, guldstjärna i kanten. En dejt som kunnat gå åt skogen blev ändå ganska bra. Juliette var trevlig och jag kände hur det pirrade till i magen när jag tänkte på henne. Ett steg i taget, kom ihåg det.

”Jag ska på semester.” David lät kaxig och överlägsen. Vad skulle jag med den informationen till? Ville han veta min adress så att han senare kunde skicka ett vykort?

”Till London.” Mitt hjärta stannade. Hur andas man nu igen? In genom näsan, ut genom munnen. Han måste skoja, han kan inte mena allvar. Han får inte mena allvar. Hade någon anmält mig till dolda kameran? Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans torra skämt.

”Du tror jag driver, eller hur?” David lät skarpare, vilket jag trodde var omöjligt. Jag slutade genast skratta och harklade mig istället.

”Du kan inte komma hit.” Det var det ända jag fick fram men det fick duga. David skulle inte sätta sin fot här, om jag så var tvungen att ta fram eldgaffeln och jaga ut honom själv.

”Säger vem? Jag tänkte använda mina pengar till att åka och hälsa på min favorit, det kan väl inte skada? Jag kan bo på ett hotell, du behöver inte bädda åt mig.” Han var seriös, han menade allvar. Han skulle komma hit, den värsta människan på jorden skulle komma hit. Jag kände hur jag rös när jag tänkte tanken. Jag glömde nästan bort hur man pratade.

”N-när k-kommer du?” Jag stammade lågt och hörde hur David skrattade i andra änden. Det var det här han ville, han ville göra mig osäker. Skärp dig Mathilda, du är bättre än det här.

”Planet lyfter redan imorgon så jag kommer så fort jag kan. Det vore ju onödigt om du fick sitta och vänta på mig.” Imorgon?! ”Och jag pratade med din pappa häromdagen. Han sade att jag fick komma och hälsa på så fort jag landat.” Pappa hade gjort vadå? Åh, nu ligger du risigt till gamle man. Jag orkade inte fortsätta vår konversation. Utan att ge honom något svar tog jag telefonen från örat och lade på. Jag slängde telefonen i soffan och gick ut till pappa som fortfarande satt framför sin dator.

”Vad exakt sade du till David?” Jag försökte att inte skrika så högt, även fast jag kokade av ilska. Pappa kollade förvånat upp från skärmen och kliade sig på hakan.

”David called yesterday and asked if he could come and eat something before he checked into the hotel, and I said it was okay of course. I thought you were friends?” Stackars pappa, han visste inte bättre. Jag fick genast dåligt samvete för att ha gapat åt honom. Jag satte mig ner på stolen framför honom och lade huvudet i händerna. Jag vill inte.

Previous: ”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.

Hon sade ja. På alla språk, uppochned, bakochfram. Hade jag med allt? Nycklar, mobil, pengar och byxor. Ready to go. Jag släckte lampan som satt i hallen och lämnade den tomma lägenheten efter mig. Killarna var inte hemma. Jag visste inte vart dem var, de visste inte vart jag skulle. Förutom Harry men han räknades inte. Det var bäst så, annars skulle jag få hundratals frågor. Hur gick det? Vad åt ni? Vad hände? Var hon bra i sängen? Du förstår vad jag menar. Jag tog fram nycklarna och låste lägenheten. Utanför var det tomt och tyst, ingen hade lusten att gå ut. Jag förstod inte riktigt varför med tanke på att solen lyste och fåglarna sjöng. Konstigt. Juliette och jag hade bestämt träff på Nando’s om tjugo minuter. Det var inte alls långt för mig att gå så jag valde bort bussen och rörde istället på benen. Nu var jag inte längre nervös, vilket jag var för en timma sedan. Jag hade tagit några djupa andetag och rätat på ryggen. Det var ändå jag som bjudit ut henne. Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le.

Restaurangen var näst intill tom men jag tog ändå bakvägen. Directioners fanns överallt. Överallt. Där och när jag minst anade. Det var ingenting annat än positivt med det men ibland var det skönt att vara ensam. James öppnade dörren där jag stod och knackade. James och jag var gamla kompisar, vi umgicks mycket innan X-Factor. Han hade numera ett heltidsjobb på Nando’s, vilket jag var väldigt tacksam över. Han visade mig till ett tomt bord med två stolar som stod avskiljt från de andra borden. Jag satte mig på den ena stolen och han gav mig menyn. Jag tog upp min telefon och såg att klockan var tio över åtta. Hon var tio minuter sen. Hon kanske var tvungen att fråga efter vägen? Det är bara tio minuter, hon kommer. Som om hon läst mina tankar steg hon in genom dörren som plingade till. Jag ställde mig upp och vinkade lätt för att hon skulle se mig. Hon svepte med blicken över rummet och när hon såg mig log hon stort. Jag blev alldeles varm i kroppen, log tillbaka och satte mig igen. Juliette böjde sig ner för att ge mig en kram, jag kramades gärna tillbaka.

”I’m so sorry! The bus was late and I couldn’t choose the outfit or…” Juliette glömde bort att andas mellan alla ord. Jag lade min hand över hennes och såg in i hennes blåa ögon.

”It’s cool. You’re here now.” Juliette tog ett djupt andetag och log tacksamt mot mig. Vi beställde sedan den mat vi ville ha och efter ett par minuter kom James. Med ett leende på läpparna. Det här bådar inte gott.

”And who is this Niall? What a pretty young lady.” Han log stort mot Juliette som blinkade med ögonfransarna. Oboy. Gör något då din efterblivna korv! Uhm…

”It’s my girlfriend.” Oh my god, jag är körd. Orden flög ur min mun innan jag hunnit tänka efter. Juliette vände sig snabbt om och kollade förvånat på mig. Hennes ögon var stora och munnen var öppen. Inte bra, inte bra. Vad hände med tidsmaskiner? Var det någon som uppfann dem? James var lika förvånad som Juliette. Han klappade mig på axeln och gick sedan mot köket. Juliette böjde sig framåt och öppnade munnen. Hur i helskotta tar man sig hur en sådan här situation? Hjälp.

Apelsinjuicen var slut, kakburken var tom och livet sög. The End. Hur mycket var klockan? Ute var det fortfarande ljust men det kändes riktigt sent. Jag var dödstrött och redo att gå och lägga mig när hemtelefonen ringde. Pappa satt i köket framför sin dator och betalade räkningarna. Han ropade åt mig att svara och jag gick lydigt in i vardagsrummet för att hitta den trådlösa telefonen. Den låg på det lilla soffbordet framför soffan och blinkade. Soffbordet gav mig dåliga minnen, jag hade fortfarande ont i huvudet. Jag tog telefonen och svarade.

”Mathilda.” Jag svarade kort och det hördes att jag var trött.

”Men tjenare fröken. Hur äre?” Jag kände igen rösten på en gång och det gjorde mig spyfärdig. Jag sträckte genast på ryggen och harklade mig. Det var David.

”Vad vill du?” Egentligen ville jag inte veta. Egentligen. Jag var på väg att lägga på när David återigen hördes i andra änden.

Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?

Previous: Nu var vi på väg hem. Jag och Mathilda satt längst bak i den röda bussen och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat regna och luften var frisk. Killarnas nummer låg nu inlagda i min adressbok och de följde mig även på twitter. Innan vi gick hade Niall kramat om mig och sagt: Vi hörs och syns, beautiful. Beautiful. Jag ville ställa mig på en klippa och skrika av glädje. Den här resan hade blivit en miljon gånger bättre än vad jag trott.

Dörren intill mitt rum öppnades. Jag låg tätt in mot väggen i min säng med täcket uppe vid öronen. Jag frös och kände hur gåshuden spred sig över min kropp. In kom Mathilda i sin rosa pyjamas. Hon hade ett gossedjur i ena handen och en stor kudde i den andra. Mörka fält ramade in hennes trötta ögon och hennes hår såg ut som ett fågelbo. Vågar du höra vad hon såg ut som? Håll i dig. Ett galet troll från gatan med en zombie som mamma och Lady Gaga som pappa. Jag blev nästan rädd när jag vände mig om och såg monstret i mitt rum.

”Jag är sjuk.” Mathildas röst var hes, riktigt hes. Jag satte mig upp i sängen och gäspade. Alltid ska det vara något. Typiskt.

”Vill du att jag ska hämta lite vatten?” Mathildas ansikte sken upp och hon satte sig i min stora fåtölj som stod en bit bort. Hon sköt upp knäna mot hakan och tog filten som låg på armstödet. Jag ställde mig motvilligt upp, sträckte på armarna och började gå mot toaletten.

Fan, på ren svenska. Varför, snälla sig mig varför? Vad sjutton har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är alltid snäll, skriker inte alls ofta och igår plockade jag till och med ur diskmaskinen. Jag vill inte vara sjuk, inte nu. Jag vill vara fri som en kråka, dansa genom köpcentrum och… gå på toa. Jesus.

Juliette och jag hade bestämt oss för att ha en mysdag och kanske hyra en film. Med tanke på att jag var sjuk. Jag är för övrigt bombsäker på vad jag fått för sjukdom. Bombsäker. Nästan säkrare än vad mina föräldrar var när de sade: Vi tar och gör en Mathilda vettja! Direction infection. Oh yeah. Jag har inte haft någon liknande sjukdom tidigare, om vi bortser från svinkoppor vill säga. Taskigt läge, sade doktorn till patienten. 

Jag åt upp världen, alla dog. Tragiskt, men något jag kan leva med. Hur smakar asfalt? Finns det någon som har provat? Jag ska bli den första mänskliga organismen som käkar asf…

”Niall! Are you dead?” Harry satt bredvid mig i sängen. Han hade bar överkropp och mina mjukisshorts. Håret stod åt alla håll och för ögonen hade han ett par solglasögon. Jag vet vad ni tänker. Solglasögon inomhus? Jag var exakt lika förvirrad. Harry var sedan noga med att förklara varför. Har du solbrillorna på inomhus är du överlägsen och bättre än alla andra. Min tanke? Diviga snorunge.

”I don’t know about this. Should I, really? What if…” Harry höjde fingret och tystade mig. Han tog telefonen jag hade i händerna och lade den sedan bakom sin rygg.

”What if is for cowards. Man up Niall, you can do it!” Harrys försök att peppa mig gjorde situationen värre. Nervositeten spred sig snabbare än könssjukdomar bland tonåringar. Jag var barnslig, ända ner i tårna. Jag är nitton, inte nio. Jag hade bjudit ut tjejer förut, jag visste hur man gjorde. Min kropp är gjord av små tjejtjusar-celler. Kom igen!

”Give me the freaking phone so I can send it then?!” Harry såg med ens mycket nöjdare ut. Han log så att hans djupa smilegropar syntes. Han tog fram telefonen bakom ryggen, öppnade upp ett nytt meddelande och började skriva. Han läste sedan högt.

”Hi Juliette, how are you? I am just wondering if you would like to go out and eat something tonight? Would be great.”

Harry log åt min sammanbitna blick. Han höll upp telefonen och tryckte sedan på skicka. Åh, ångest. Hon kommer tycka det går för snabbt. Det går för snabbt. Jag har bara träffat henne ett par gånger. Ett par gånger! Det är ingenting. Hon kommer bli livrädd och fly till Kina. Jag böjde mig mot Harry som skrattade.

”NOO!” Jag skrek högt, Harry skrattade ännu mer.

”…Jimmy protested.” Louis hördes från köket. Jag slog till Harry på armen och tog sedan tillbaka min telefon. Jag stoppade ner den i bakfickan och gav sedan Harry en sur blick. Snälla säg att Louis lagar mat. I’m starving.

Juliette och jag satt ihopkrupna framför den stora plasma TV som stod i vårt vardagsrum. Eftersom det var jag som var sjuk, fick också jag välja film. Never Say Never. Självfallet. Juliette var inte lika nöjd över mitt val men whatever. Min sjukdom, mina regler. Plötsligt plingade Juliettes telefon till som låg på soffbordet. Hon böjde sig fram för att nå telefonen och gjorde så att filten försvann ner på golvet. Jag suckade djupt och böjde mig ner under det låga soffbordet för att få tag på filten. Jag kände hur Juliette stelnade till och hur andetagen blev lägre. Hade hon gått i ide?

”Niall. Mat. Ut. Med honom. Ikväll.” Juliette pratade snabbt och för en annan hade det varit omöjligt att förstå vad hon menade. Jag förstod minsta lilla detalj, i detalj. Mycket detaljer.

”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.

Previous: Jag hade bestämt mig för att vara öppen och mig själv imorgon. Jag skulle inte svimma, leka barbie eller pussa deras fötter. Det här kanske var början på en fin vänskap? Nobody knows. Lite av meningen med den här resan var att träffa nya kompisar. Och killar. Tre utav fem var singlar. Tre utav fem.

”Boys, let’s go! We should be there in less than thirty minutes. Move your freaking ass if you got one!” Louis’ röst ekade i hela huset. Han hade rätt, tiden hade gått snabbt och nu var vi nästan sena. Jag tog en sista titt på min spegelbild innan jag sprang ner för trappen, intill hallen. Liam satt på knä och knöt skorna, Harry letade tydligen efter ett paraply, Louis försökte stressa ner sig och Niall… Vart var Niall? Toalettdörren öppnades med en smäll. Ut kom Niall med en stor macka i handen. Sen när åt man mat inne på toaletten? Jag rös av tanken och ville inte forska vidare i Nialls dåliga vanor. Louis klappade med händerna och öppnade ytterdörren.

”But I can’t find the umbrella?!” Harry lät förfärad, som om han nyss fått reda på att sista godispåsen var uppäten. Jag kollade ut genom hallfönstret och såg hur regnat stod i backen. Nej, nej, nej. Det här fick inte hända. Mitt hår. Mitt stackars hår. Jag började genast leta efter det förbannade paraplyet och Harry såg en aning tacksam ut. Louis, som var den enda kvar, satte händerna för ansiktet och suckade djupt.

”I found it!” Harry höll paraplyet över huvudet och jag kramade om min kompis. Tjoho. Vi sprang snabbt ut till de andra som redan satt i bilen. Niall hade snott framsätet bredvid Louis och jag kunde inte låta bli att ge honom the evil eye där han satt och flinade. Irländare.

”Mathilda! För i helskotta, skynda dig. Harry kan ringa vilken sekund som helst.” Mathilda kom springandes ner för trappen med strumpor i ena handen och pannkakor i den andra. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Jag ville inte vara nervös, det var det sistajag ville vara. Mathilda kom fram till mig och tittade ner på mina händer som skakade.

”Är du typ nervös? Du skakar ju!” Jag kollade ursäktande åt Mathildas håll. Ta det lugnt Juliette, det här klarar du. Så nervös var jag inte, det jag var orolig över var att något skulle gå fel. Orden tänk om åt upp mitt huvud. Jag skakade lätt på kroppen. Mina hjärtslag var normala igen, äntligen.

”Kolla! Det regnar.” Jag gick snabbt fram till köksfönstret och kollade ut. Mathilda hade rätt. Jag satte handen för pannan och suckade. Varför? Varför just idag? Harrys höga ringsignal fick mig att hoppa till. Mathilda sprang genast fram och ställde sig vid min sida. Jag tog upp telefonen från fickan och svarade.

”Harry?” Jag kände igen numret men jag ville vara säker på att det var han. Tänk om det var hans mamma. Jag kände hur ångesten spred sig i kroppen. Inte tänk om Juliette. Skicka dem orden till månen istället.

”That’s me. Where are you?” Lättnad, lättnad och lättnad. Harrys hesa röst gjorde mig alldeles varm i kroppen. Mathilda hoppade till och viftade med armarna. Hon såg ut som pingvin, en hungrig pingvin.

”We are leaving right now; we’ll be there in like fifteen minutes or something. Mathilda just have to look for an umbrella.” Jag skämdes lite över att vi var sena. Jag gav Mathilda en blick och hon sprang genast ut i hallen för att ta fram paraplyet.

”Oh, we’re waiting for you. Hurry up.” One Direction väntade på oss. På oss, två galna tonårstjejer från Sverige. Det kändes som en dröm. Mathilda kom ut från hallen med ett paraply i händerna. Hon hade ett stort leende på läpparna och vinkade åt mig att komma. Jag sade hejdå till Harry och vi gick ut ur lägenheten. Jag stängde dörren och låste. Vi hade bestämt oss för att ta bussen, det skulle gå snabbare än att cykla. Dessutom föll atlanten från himlen.

Hur mycket var klockan egentligen? Intervjun hade gott prima prinskorv och nu satt vi allihop och väntade på Harrys telefon. Okej, jag erkänner. Det var inte bara telefonen vi väntade på. Mathilda och Juliette var två riktigt het… trevliga tjejer.

Plötsligt öppnades dörren intill vår loge. In kom Juliette. Ensam? Hon hade ett stort leende på läpparna och hennes blåa ögon glittrade värre än stjärnorna. Hon hälsade glatt och böjde sig fram för att ge oss varsin kram.

”Mathilda saw this chocolate thing and she just had to taste it. Don’t ask.” Juliette log ursäktande mot vårt håll och vi skrattade. Jag visste precis vilken choklad grej hon pratade om, fontänen i korridoren. Jag var minst lika imponerad. Det knackade på dörren och Zayn gick för att öppna. In kom Mathilda. Hon hade choklad runt hela munnen och jag kunde inte låta bli att skratta. Juliette vände sig om och när hon såg chokladen stoppade hon huvudet i knäna. Hon suckade djupt och kollade argt mot henne. Harry tog fram en handuk åt Mathilda som sedan satte sig i soffan bredvid Juliette. Bredvid Mathilda satt Zayn och bredvid Juliette satt Louis. Hängde ni med? Liam var spårlöst försvunnen.

Jag vet att jag har choklad runt munnen, sluta stirra. Juliette kollade argt på mig när jag kom in genom dörren. Jag visste precis vad hon tänkte; att hon aldrig kan blablabla. Harry var snäll och tog fram en handuk till mig i alla fall. The world need more kind peolpe. Nu satt Zayn tätt bredvid mig och jag kände hans arm vila mot min. I hans knä låg Juliettes telefon, det såg jag klart och tydligt. Utan att tänka mig för sträckte jag ut handen för att ta telefonen. Det var i sådana här tillfällen jag velat ha en normal hjärna, som fungerade som den skulle. Det var i sådan här tillfällen jag velat vara smidig. Jag nuddade en ytterst privat kroppsdel och Zayn hoppade till. Jag satte händerna för munnen och försökte att inte skratta. De andra hade sett precis vad som hänt och garvade som galna apor. Juliette skämdes, igen.

”I’m so sorry! I didn’t mean to…” Jag kände hur mina kinder blev röda och hur Zayn kollade på mig med sina mörkbruna ögon. Jag såg hur också han rodnade.

”No worries.” Zayn log mot mig och gav mig istället telefonen som jag gav vidare till Juliette. Juliette gav sedan Harry sin telefon. Jag lutade mig tillbaka i soffan och såg hur Zayns ögon fortfarande vilade på mig. Jag blev varm i hela kroppen och kände mig lyckligare än en snorunge som nyss fått sin klubba. Jag var ändå försiktig med att inte tänka allt för mycket. Ordet mystisk stämde in på Zayn, utan tvekan. Jag visste ingenting om honom, han visste ingenting om mig och vi hade träffat varandra två gånger. Way to go Mathilda! Eller? Positiva tankar, tänk positiva tankar.

Mathilda låg ohotad etta på min idiotlista för tillfället. Vem i hela världen får för sig att dricka ur en chokladfontän, i samma byggnad som One Direction? Jag hade lust att skjuta upp henne till mars. Ändå hade hon fått dem att skratta. Två gånger. Det var jag evigt tacksam för. Mathilda hade även hon sina ljusa stunder. Nu var vi på väg hem. Jag och Mathilda satt längst bak i den röda bussen och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat regna och luften var frisk. Killarnas nummer låg nu inlagda i min adressbok och de följde mig även på twitter. Innan vi gick hade Niall kramat om mig och sagt: Vi hörs och syns, beautiful. Beautiful. Jag ville ställa mig på en klippa och skrika av glädje. Den här resan hade blivit en miljon gånger bättre än vad jag trott.
_______________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette

Previous: ”Du kommer inte att tro mig!” Hon log ursäktande mot mig och jag slog till henne på armen. Trodde hon verkligen att hon kunde komma hem, se ut som en uppblåst tomte och sen inte berätta varför? Dra mig baklänges. Hon suckade djupt och började berätta. Jag lutade mig framåt och lyssnade förväntansfullt.

Mamma mia, pizzeria. Det där var pinsamt. Jag kände hur mina kinder blev heta. Varför Zayn, varför? Du vet ingenting om henne, har inte träffat henne mer än en gång och du vet inte alls hur hon känner. Skärpning Malik. Jag kunde ändå inte låta bli att tänka på morgondagen. Det var inte intervjun jag såg fram emot, utan något helt annat. Vad kan det vara? Jag log för mig själv och började tänka på alla raggningsrepliker jag kunnat utantill förut, när jag var ung. Det där lät fel, jag är inte en 72 år gammal gubbe som spelar bingo på söndagskvällarna. Skulle jag köra den klassiska: Can I call you baby cause all these names makes me crazy? Eller kanske: Can I have you number? I’ve lost mine. Då kom jag på en grej. Snilleblixten slash glödlampan Zayn har en hjärna värd pengar. Harry har telefonen. Nu tänker ni säkert: Åh, jag har aldrig hört något smartare, hur gjorde han det där? Harry har telefonen. Juliettes telefon. Juliettes kontaktlista. Kontaktlista lika med Mathildas nummer, lika med en glad Zayn.

Jag gick till de andra som satt vid det stora köksbordet och åt tillsammans. Jag granskade Harry från topp till tå; vart hade krulltotten lagt telefonen? Harry kollade upp från sin tallrik och kollade konstigt på mig. Jag gick fram till hans stol, ställde mig bakom honom och lutade mig mot hans öra.

”Where’s the phone?” Jag försökte prata så lågt jag kunde; de andra behövde inte få veta något. Harry torkade sig runt munnen med servetten och vände sedan huvudet mot mig.

”What? What phone?” Gudars skymning! Var han verkligen så vrickad? Stackars gosse. Jag gav Harry en av mina hårdaste blickar och han lös genast upp. ”Aha. You mean Juliettes phone, right?” Nej, absolut inte. Jag menade den där telefonen som ligger precis bredvid lådan som heter skaffa hjälp Harry. Jag nickade mot Harry som ställde sig upp och vände sig mot Niall.

”Niall, where did you put the phone? Juliettes phone?” Niall kollade förvånat upp från pizzatallriken, han hade tomatsås runt hela munnen och jag skymtade championjoner i håret. Var jag den enda normala i det här huset eller?

”Uhm, wait. I’m done anyway.” Niall ställde sig upp, tackade för maten och bar bort sin tomma tallrik mot diskhon. Jag och Harry följde honom mot hans sovrum.

Mitt rum var inte städat, det såg ut som en soptipp. Skit samma. Harry och Zayn satte sig i sängen medans jag tog fram Juliettes telefon från byrålådan. Tryckt förvar, under alla mina kalsonger. Där var det ingen som vågade stoppa händerna, tro mig. Varför ville dem ha telefonen förresten? Jag orkade inte fråga utan gav istället Zayn telefonen. Han öppnade upp kontaktlistan. Aha, nu förstod jag. Han skulle sno deras nummer. Jag tog fram min egen telefon som låg i bakfickan och gjorde likadant som Zayn.

”Are you kidding me? Seriously? That’s so lame.” Harry fnös högt och drog upp knäna mot hakan. Plötsligt började telefonen ringa och vibrera. Zayns ögon förvandlades till påskägg och han kastade telefonen åt sidan. Harry tog upp den och vi kollade tillsammans på displayen. Mormor. Vad i hela friden betydde det? Var det ett namn? Harry tryckte på… han gjorde vad?! Svara?! Den pojken kan inte ha många hjärnceller innanför pannbenet. Harry tryckte på högtalare och snart hördes en kvinnoröst i andra änden. Jag kände igen språket direkt. Det var svenska. Sverige.

”Hur är det med dig gumman? Är det bra i London?” Kvinnan, som lät äldre, blev tyst och väntade förmodligen på ett svar. Jag, Zayn och Harry växlade några snabba innan vi alla skrek:

”KÖTTBULLAR!” Sedan var Harry snabb med att lägga på. Så fort samtalet försvann på displayen brast vi alla ut i skratt. Snart kom också Liam och Louis in i rummet och frågade vad sjutton vi höll på med. Ingen utav oss kunde prata. Meatballs is the shit.

Andfådd, trött, torr i halsen, ont i tungan. You name it. Nu hade jag berättat för Mathilda vad som hade hänt i affären två gånger. I detalj dessutom.

”Är du seriös? Oh my bieber. Du är seriös!” Säger du det? Really? Ska jag ta det en gång till kanske? Jag orkade inte öppna munnen, utan nickade kort mot Mathilda. Hon liknade Musse Pigg där hon satt på sängen med ögon stora som kyrkfönster.

Jag hade bestämt mig för att vara öppen och mig själv imorgon. Jag skulle inte svimma, leka barbie eller pussa deras fötter. Det här kanske var början på en fin vänskap? Nobody knows. Lite av meningen med den här resan var att träffa nya kompisar. Och killar. Tre utav fem var singlar. Tre utav fem.

Previous: ”Juliette, hello? I think you took the wrong phone. I’ve yours.” Det var Harry. Jag tog telefonen från örat och såg att bakgrunden inte stämde. Han hade rätt. Jag hade Harry Styles telefon i handen. Och han hade min.

”What? Are you serious? Oh my god. I need it, I need it now. I can’t survive without my baby. What shall we do? Harry!” Jag var tvungen att hålla telefonen en bit från örat. Juliette andades häftigt och pratade riktigt snabbt; jag hade inte en chans att säga något. Jag stängde dörren efter mig och möttes av tystnad. Vart var killarna?

”Calm down, calm down! It’s a phone, not a freaking house. We’ll work it out… Somehow.” Jag försökte höja rösten för att visa att hon skulle lugna ner sig, det fungerade inte. Hur skulle vi göra? Jag behövde såklart också min telefon, typ nu. Jag gick in till köket och lade den frysta pizzan på köksbänken.

”How?! Where are you?” Juliette hade lugnat ner sig, pyttelite. Skulle jag säga vart jag var? Zayn kom ut från toaletten och mimade: Who is it? Jag satte pekfingret för munnen och hyschade. Juliette harklade sig i andra änden.

”Well… I’m home.” Zayn vände sig om och höjde på ögonbrynen. Jag började bita på mina naglar, igen.

”And where the heck is home?” Hon lät riktigt stressed, och förbannad. Zayn gick fram och ställde sig vid sidan av mig, satte sitt öra på andra sidan av telefonen och andades tyst. Varför måste han vara så nyfiken jämt för? Jag gav Zayn en sur blick och återgick sedan till samtalet med Juliette.

”I got a plan.” Det blev knäpptyst i andra änden. ”We’re going to this interview tomorrow at ten. Meet us there? I think it was Brook Street, 43?” Jag kollade på Zayn som nickade. Juliette tog ett djupt andetag.

”Uhm… Sure. Why not? I miss my phone.” Jag hörde att hon log. Jag skrattade lågt tillbaka och kollade sedan på Zayn som hade börjat göra i ordning pizzan. Han satte ugnen på rätt temperatur och stoppade sedan in den kalla pizzan.

”Alright. I’ll see you there.” Zayn vände sig snabbt om och började vifta med armarna. Han mimade än en gång. Men vad? Jag visade med blicken att jag inte hade en aning om vad han pratade om. Han försökte en gång till: Bring Mathilda! Aha. Bring Mathilda? ”Uhm… Zayn wants you to bring…” Han satte händerna för min mun och jag slog till honom på armen. “Never mind. You can bring a friend if you like.” Juliette skrattade, sade hejdå och lade på. Jag lade ner telefonen i fickan och kollade sedan argt på Zayn.

”Why did you disturb me? And why do you want her to bring Mathilda?” Jag lyfte på ögonbrynen och såg hur Zayn rodnade. Det var inte ofta det hände, en gång om året kanske. Högst.

Jag hörde hur dörren smälldes igen på undervåningen. Sedan hörde jag röster. Juliettes röst. Vem pratade hon med? Pappa var och jobbade och så vitt jag vet hade vi inte skaffat hemtjänst. Jag lade mig ner på kudden och drog täcket över axlarna. Snart hörde jag fotsteg i trappen och dörren intill mitt rum öppnades. Juliette hade ett stort leende på läpparna och hon hoppade fram till min säng. Hennes ögon var stora som fotbollar och glittrade värre än pappas nytvättade bil. Hade hon vunnit på lotto?

”Och vad har hänt med dig om jag får fråga?” Jag satte mig upp i sängen och satte på mig mina tofflor som stod vid sidan av sängen. Jag kollade nyfiket på Juliette som inte fick fram ett ord. Jag satte armarna på hennes axlar och skakade lite försiktigt på hennes kropp. Tillslut öppnade hon munnen.

”Du kommer inte att tro mig!” Hon log ursäktande mot mig och jag slog till henne på armen. Trodde hon verkligen att hon kunde komma hem, se ut som en uppblåst tomte och sen inte berätta varför? Dra mig baklänges. Hon suckade djupt och började berätta. Jag lutade mig framåt och lyssnade förväntansfullt.