Previous: ”Han ska tydligen komma hit, du vet hur han är, han hade fått pengar över. Han flyger imorgon.” Juliettes mun öppnades, hon hoppade av stolen och gick runt bordet för att krama om mig. Hon var lika förvånad som jag. Hennes varma omfamning lugnade mig, jag kände hur jag kunde andas ut. Vad som än hände hade jag Juliette vid min sida och det skulle jag inte kunna leva utan. Hon skulle alltid finnas där, till och med när solen slocknar. David var en baggis när jag hade Juliette. Det skulle ordna sig.

Mitt rum var mörkt och lägenheten var tyst. Bortsett från Zayns höga snarkningar, de var nästan outhärdliga. Imorgon måste jag få tag på öronproppar, annars var det goodbye med sömnen. Det var mitt i natten men jag var inte trött, inte alls. Mitt ben hade däremot somnat och det stack till när jag försökte röra på det. Jag vände mig om och lade mig på sidan istället, i hopp om att det skulle bli bättre. Plötsligt hörde jag ett surrande runt min näsa och ögon. Säg inte att det är en mygga, då får jag panik. Jag rynkade på näsan och blinkade med ögonen, surret hördes fortfarande. Jag satte mig upp och började vifta med armarna, utan någon speciell framgång. Det var en mygga, som förhoppningsvis snart skulle dö. Jag försökte följa myggans ljud med mina öron som var på högsta hugg. Händerna var i luften och täcket hade jag kastat av mig. Nu var den inte långt borta, om jag bara kunde sträcka mig och… Pang. Golvet var hårt och kallt mot min bara hud. Jag svor lågt innan jag gjorde en snabb check för att se så att alla kroppsdelar var på plats. Det var dem. Jag satte händerna i golvet och hasade mig upp på sängen igen. Täcket som och låg på golvet tog jag snabbt upp och lade över mina långa ben. Jag suckade djupt och blundade. Jag var precis på väg att somna när jag hörde myggan, igen. Nu du din lilla vampyr, here comes Harry and he’s angry.

Åh, vilka fina tofflor. Åh, vilka fina mattor. Jag var på bra humör, som vanligt. Även fast det var tidig morgon. Louis stod i sin randiga nattskjorta och kokade te, Liam var med Danielle, Zayn sov och Harry läste tidningen. Det var såhär det skulle vara, inga ovanliga upptåg. Jag dansade glatt in köket där Harry och Louis var. De vände sig snabbt om och kollade på mig som om jag vore knäpp. Jag var sällan morgontrött, det hände nästan aldrig. Jag plockade vant fram min frukost och satte mig på en stol mittemot Harry. Han kollade upp från tidningen och log mot mig, jag visste precis varför. Juliette.

Idag skulle jag, Harry och Zayn gå och shoppa. Du läste rätt, shoppa. Det var inte ofta det hände men Louis envisades med att det var manligt och att vi tydligen behövde nya kläder. Zayn köpte gärna nya kläder men varken jag eller Harry var speciellt intresserade. Jag antar att man måste ställa upp för sina närmaste ibland, hur mycket det än svider. Vi skulle försöka att komma iväg så snabbt som möjligt, så vi slapp den värsta folkmassan. Om nu Zayn bara ville vakna, vill säga.

Jag kände hur någon knuffade till mig i sidan. Det var Harry. Hur mycket var klockan? Jag vände mig om och tog upp mobiltelefonen. 13:05?! Shit. Vi som skulle komma iväg tidigt, förbaskade skit. Jag slängde mig snabbt ur sängen och Harry såg alldeles chockad ut när jag sprang fram till garderoben för att dra på mig kläder. Jag hann knappt kolla vad jag satte på mig innan jag sprang ut till köket där både Niall och Louis satt.

”Morning sleepyhead.” Niall gav mig en macka och jag hällde upp ett glas med juice. Jag satte mig på en av stolarna och snart kom Harry och gjorde oss sällskap. Jag slängde snabbt i mig mackan och drack upp juicen.

”Shall we go?” Jag hade inte hunnit tuggat ur och både Niall och Harry skrattade åt mig. Niall ställde sig upp och nickade. Vi gick alla tre ut mot hallen där vi satte på oss skor. Ute var det varmt så det behövdes inga jackor, som tur var. Jag hade inte en aning om vart min var. Jag som annars brukade ha koll och vara organiserad.

”Let’s go!” Harry ropade ett Hejdå till Louis och vi klev ut genom dörren. Vi valde att gå till Oxford Street, det var inte alls långt. Dessutom skulle det gå snabbare.

Klockan närmade sig lunch och Mathilda och jag hade bestämt oss för att gå ut. Vi ville inte vara hemma när David kom, om han nu kom. Han kanske bara hade lurat Mathilda? Den tanken slog mig ganska snabbt men Mathilda trodde såklart att han menade allvar. Hon trodde på allt den killen sade och det var det som var problemet.

”Ska vi dra och shoppa då?” Jag hade redan kommit med tusen förslag men Mathilda hade sagt nej till dem alla. Det här var inte likt henne, inte alls. Nu lös hon däremot upp och kollade glatt på mig.

”Ja, jag kan ringa Eszter och Lovisa. De kanske vill hänga på?” Lättnaden spred sig i kroppen; Mathilda lät glad, det hade jag saknat. Jag nickade lätt och vi gick ut ur huset. Edward var och handlade mat, det behövdes. Kylskåpet stod nästan tomt och Mathildas mage hade kurrat högre än en trumpet.

”Vart ska vi då? Oxford Street?” Mathilda kollade upp från telefonen och nickade. Det var där alla butikerna låg och hade vi tur var det inte så mycket folk där. Mathilda och jag började gå mot busshållplatsen som låg en bit bort. Jag hade vant mig vid London och jag älskade det. Jag hörde hur Eszter svarade i telefonen och Mathilda började prata. Tack gode gud att det finns butiker, hur skulle jag annars få min Mathilda tillbaka? Halleluja.