Previous:”What’s your biggest wish?” Frågade han och log stort. Jag tänkte efter och bet mig i läppen. Jag kunde ju inte säga en rymdraket, det skulle liksom sabba stämningen…

”To be kissed in the rain.” Sade jag försiktigt och tittade blygt ned på mina fingrar. Jag tittade sedan upp och mötte hans ögon. ”And you?” Han blev genast tyst och det syntes att han funderade.

”That it will start raining.” Sade han tillslut och böjde sig fram mot mig. Jag ställde mig på tå och mötte hans läppar. Jag skulle nog stanna i England ett tag till.

”OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!” Hörde jag Mathilda skrika från övervåningen. Antingen har hon:

A)    Vunnit Justin Bieber biljetter.

B)     Hittat choklad under sängen.

C)     Slagit i huvudet.

Just nu lutar jag åt A, men det kan lika gärna vara B. Jag suckade djupt och förberedde mig på vad som komma ske. När det lät som om en elefant sprang nedför trappan, förstod jag att Mathilda var på väg. Hon ställde sig framför mig och jag lyfte genast ögonen från dataskärmen. Hennes ögon lös och hon höll båda sina händer för munnen.

”Och anledningen till varför du skriker som en stucken gås är…?” Frågade jag och hon gav mig genast har någon kidnappat din hjärna?- blicken. Japp, jag får den ofta.

”DU KOMMER INTE FATTA VAD SOM NYSS HÄNT!” Skrek hon ännu högre den här gången. Jag började massera mina tinningar och gav mig själv mentalt en rak höger för att ha blivit kompis med den här galningen.

”Vad har hänt…?” Sade jag obekymrat och himlade med ögonen.

”Don’t roll your eyes at me, bitch.” Sade hon surt innan hennes leende blev större. ”Okej, för att göra en lång historia kort… Det började med att… Vad som hände var… Basically… FERNANDO TORRES SVARADE MIG PÅ TWITTER!” Mathilda hoppade upp och ned som en groda med rabies och applåderade samtidigt med händerna.

Gud, ge mig styrka.

”Åh, vad roligt hörru! Vad sade han då?” Jag försökte låta intresserad, jag gjorde verkligen mitt bästa.

Det är helt okej om du inte vet vem Fernando Torres är. Det gjorde inte jag heller innan jag lärde känna Mathilda. Du förstår… i Mathildas drömvärld lika med landet ingenstans, är hon och Torres som Ben & Jerry. Lyckligt förälskade, alltså. Mitt råd till dig är: Om du någon gång ska träffa Mathilda och vill imponera på henne, kolla upp Torres på Wikipedia eller något. Hon kommer fria på en gång, tro mig. I hennes ögon är han inte bara en fotbollskille som är snygg, han är hennes Gud. Själv har jag vid det här laget tröttnat på den brunögda spanjoren men Mathilda… Hon dyrkar marken han går på. Vi har faktiskt träffat honom en gång till och med, tillsammans. Det var när Spanien spelade mot England och… Vänta! Det var ju även då vi mötte the direction boys för första gången. Häftigt, snacka om flashback.

”Jag hör att du är glad för min skull, buddy. MEN VET DU VAD? Jag är för lycklig för att bry mig!” Mathilda log mot mig och satte sig ned i skinnsoffan. Hon lade upp benen på soffan och vände sig mot mig. ”Och han sade… ATT HAN KOMMER IHÅG MIG! Fattar du? Torres kommer ihåg mig! Nu när han vet vad jag heter och allt, är det inte många år kvar innan vi får boka kyrkan och du får börja kalla mig Mrs. Torres. FATTAR DU?!”

”Jag FATTAR, gosh. Vad heter prästen? Peter Pan?” Jag började genast skratta åt mitt skämt och Mathilda gav mig den kända blicken för andra gången den här morgonen.

”Ha-ha. Torres och jag är officiellt brows från och med nu, okej? Tajtare polare får man leta efter.” Hon blinkade med ena ögat och lutade sedan huvudet mot ryggstödet.

”Och hur går det med Zayn…? Har du pratat med honom än? Det har snart gått en vecka, vet du.” Jag sade det så försiktigt som jag kunde, det var fortfarande ett känsligt ämne, även fast Mathilda inte visade det. Hon vände genast huvudet åt mitt håll och hennes ansiktsutryck ändrades från glad till bekymrad på en millisekund.

”Måste vi prata om det nu? Och faktiskt, nu när du ändå frågar… så ska vi träffas. Idag.” Hon tittade ned på sina fingrar och suckade. Må detta gå bra nu, annars kan jag bli tvungen att rota fram pappas gamla luftgevär och skjuta pojken mellan benen. Vilket jag tror många tjejer runt om i världen skulle bli missnöjda över.

Jag gick med nervösa steg längs trottoaren på väg mot parken där Zayn och jag bestämt träff. Såhär nervös hade jag nog inte varit på länge. Det var nästan värre nu än när jag skulle hålla tal på spanska inför hela min klass plus ena parallellklassen. Då var jag nära att skita på mig. Mina fingrar darrade och svetten rann längs min rygg och panna medan jag osäkert rabblade olika städer i Spanien. Ett ord: Pinsamt.

Jag vill inte att mitt möte med Zayn ska bli pinsamt, ändå känner jag på mig att motsatsen kommer inträffa. Jag hade gått igenom vad jag skulle säga och fråga säkert tusen gånger. Jag ville ha en plan och vara säker på att när jag frågade en grej, skulle han svara det jag planerat. Hänger du med? Tyvärr skulle det inte bli så enkelt. Allra helst ville jag bara undvika det här samtalet och gå vidare, men det skulle aldrig fungera. Jag var illa tvungen, helt enkelt. Även fast han var Zayn Malik, kunde jag inte bara ignorera det dåliga och låtsas som om allt var bra. Lite självrespekt hade jag ändå, i alla fall tillräckligt. Det fick antingen fungera, eller inte.

När jag närmade mig parken fastnade mina ögon genast vid figuren som satt på en parkbänk lite längre bort. Mina ben kändes tyngre och jag hade lust att vända och gå hem igen. Jag svor tyst några gånger för mig själv och samlade tillräckligt mycket mod innan jag fortsatte framåt. Så fort jag kom fram till bänken reste Zayn på sig och jag granskade hans ansiktsutryck noga. Han såg sammanbiten ut, men ändå lugn, nästan lite mallig.  

”Hello there.” Sade han oberört och böjde sig fram för att krama mig. Jag var först osäker på om jag skulle kramas tillbaka, men så fort jag kände Zayns armar runtom mig, förstod jag inte varför jag tvekat.

”Hi.” Sade jag lätt och gav honom ett litet leende. Vi satte oss ned tillsammans på parkbänken och som förväntat hamnade vi väldigt nära varandra, lite för nära. Det blev genast pinsamt tyst och jag försökte fundera ut hur jag skulle börja.

”How are you?” Zayn var den som bröt tystnaden, tack gode gud. Just det här ögonblicket kändes som taget ur en film. Eller nä, en dokusåpa. Det kändes äkta, men ändå inte. Jag lade mina händer i mitt knä och började nervöst peta på nagelbanden.

”Uhm… I’m fine, I guess. And you?” Jag tittade inte ens på Zayn när jag pratade med honom. Jag kände hur han sökte ögonkontakt och hans ögon brände verkligen hål i mig. Men jag vågade inte titta upp. Varför var jag plötsligt så feg för? Skärp dig.

”I’m alright.” Sade han kort och gjorde en grej som fick mig att tappa hakan. Han lade plötsligt sina händer över mina och kramade dem mjukt. What the f..? Jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera. Skulle jag ta bort mina händer, krama tillbaka eller ringa jultomten? Zayns händer var varma mot mina och jag kände hur svetten började rinna. Barcelona, Madrid, Valencia… ”I’ve missed you.” Sade han efter en stund av tystnad. Nu började jag få panik, big time. Det var kaos i min hjärna, och med kaos menar jag kaos. Mina hjärnceller hade nog aldrig jobbat så hårt.  

”Yeah, about that…” Började jag och tittade upp på honom för första gången på länge. För en hundradelssekund mötte jag hans bruna ögon och sekunden efter kände jag ett par läppar mot mina.

Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu. Åldrad i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! Av städer jag känner i världen, är du den stad som fått allt. Genom mälarens kärlek till havet, en blandning av sött och salt.

Hyjeda mig, glasklara plättar, heliga pannkakor, sovande tomtar, himmelska hallon, panerade prinskorvar… Jag tror jag svimmar. Vad är luft och hur andas man?

Jag drog snabbt tillbaka huvudet och tittade förvånat på Zayn. Vad i hela friden höll han på med? Tänker gossen med hjärnan eller med arslet? Det här är fel och det kommer att sluta fel, det var fel från första början och det kommer alltid att vara fel. Fel.    

 ”What the hell are you doing?” Snäste jag och ställde mig upp. Ursäkta språket flickor, men svärord är det enda språket killar förstår.

”What I’m doing? What the fuck are you doing?” Nu stod Zayn också upp. Hans höga röst och starka ord fick mig att haja till.

”Why did you kiss me? Are you out of your mind?” Sade jag högre och tog ett steg bakåt.

”I thought you fucking wanted me to kiss you! What’s the damn problem with you?” Det högg till i magen men jag var för arg för att bry mig. Jag kokade av ilska och var väldigt nära på att bara gå därifrån.

”All I wanted was to talk!” Försökte jag förklara. Zayn tittade på mig med avsky i blicken och jag kände hur tårarna var på väg. Hur kunde det gå så fel?

”But I don’t want to fucking just talk anymore! I don’t understand your damn problem, why can’t I bloody kiss you? Are you scared? Is that what you are?” Zayn nästan skrattade när han uttalade de sista meningarna.   

”I think we’re going to fast, that’s my problem! And it’s clearly not working so why in hell did you think you could just kiss me all of a sudden?” Nu kände jag hur tårarna brände i kanten av mina ögon. Min kropp kändes tung som bly och jag kunde inte röra mig. Det var omöjligt. Jag ville ropa på mamma, eller ha någon som sade att allt skulle bli bra igen. Det här var hans fel. Varför kunde han inte bara ha pratat med mig? Åtminstone till en början.

”But we aren’t going to fast! Niall and Juliette have already…” Började han, men fick aldrig avsluta. Jag kunde knappt tro mina öron.

”Niall and Juliette? So that’s what this is all about? You’re jealous, that’s the freaking problem!” Skrek jag och kunde se hur andra människor vände blickarna åt vårt håll. Just nu, brydde jag mig inte. Jag hade haft rätt hela tiden; Zayn var avundsjuk på Niall. Det var därför han varit så tyst när vi varit själva och sedan så på när någon annan varit i närheten. Det här var ju barnsligt, han var barnslig.

”I’m not fucking jealous! How old do you think I am? Five?” Han tog ett djupt andetag för att lugna sig, inte för att det gjorde någon speciell skillnad… ”I just don’t freaking understand why we can’t go as fast as they can?!”

”You’re an ass.” Orden kom ur min mun innan jag riktigt hunnit tänka efter. Innan jag hann reagera var Zayn framme vid mig och höll ett hårt tag om min ena arm. Smärtan slog mig på en gång och jag försökte genast komma ur hans grepp.

”What did you just call me?” Sade han hårt och spände sina ögon i mina. Jag tar tillbaka allt jag sagt om hur hans ögon är vackra, just nu var de bara läskiga.”Huh?” Frågade han igen när jag inte gav honom något svar. Jag försökte samla mod, men hade ingen aning om hur eller vart jag skulle finna tillräckligt. Jag tog ett djupt andetag innan jag tillslut svarade.

”I called you an ass, because that’s clearly what you are.” Sade jag och ryckte på axlarna. På något vänster lyckades jag låta oberörd och lugn, vilket egentligen inte alls stämde med insidan. Zayn frös till men släppte min arm. Med en suck drog han handen genom sitt hår och jag såg hur hans käke spändes.

Jag visste inte om jag skulle gå därifrån, nu när Zayns grepp inte längre hindrade mig, eller om jag skulle stanna kvar. Jag tog försiktigt ett steg bakåt för att se hur han reagerade. För några sekunder stod han bara där, helt stilla, och stirrade tomt framför sig. Sedan satte han sig ned på bänken igen och lade huvudet i sina händer. Hade jag inte varit spritt språngande arg plus sårad, skulle jag nog ha satt mig bredvid honom. Istället tog jag ytterligare ett steg bakåt och vände sedan helt och gick med snabba steg därifrån. Jag stoppade mina fingrar i fickorna på min tjocktröja och tittade ned i backen.

Vad hade nyss hänt? Jag försökte spola tillbaka och komma på vart allt hade gått snett, men det enda jag kom ihåg var Zayns läppar. Hade jag sagt att jag inte känt något under kyssen, hade jag ljugit. Även fast det inte var vad jag ville. Allt jag önskade var att han pratat med mig först, jag stod fast vid min åsikt och hade inga planer på att ångra mig. Tusen olika tankar rusade runt i min hjärna men jag försökte ignorera dem flesta. Allt hade gått så snabbt, jag hade inte riktigt hunnit tänka efter. Hade han gett mig åtminstone ett par minuter, kanske det inte hade gått så fel. Jag visste varken in eller ut längre. Det enda jag var säker på var att jag ville hem. Nu. Tänk att en dag som börjat så bra, skulle sluta så dåligt. Ändå så kände jag en viss lättnad över vad som hänt. Du må kalla mig galen, men det var nästan skönt att skrika på honom. Nu fick jag veta sanningen och se hans sanna jag. Det gjorde ont men jag insåg att det skulle gjort ondare om jag gett med mig. Jag skulle aldrig ha klarat av att ljuga för mig själv på det viset. Han var ändå bara en kille, och killar var inte värda tjejers tårar. Inte ens om deras namn råkade vara Justin Bieber, Fernando Torres eller Zayn Malik.

Jag tog ett djupt andetag och blundade för några sekunder. Ledsen? Ja. Ångrar mig? Nej.

Kommentera!

Vi får ursäkta det fula språket i detta kapitel men det behövdes för att skapa rätt feeling, haha. Hoppas ingen tog illa upp! Vad tycks? Äntligen händer det lite grejer. Och mer är på väg, så håll i hatten! 

KRAM Juliette och Mathilda!