Previous:”Dude, don’t stare! She clearly has a boyfriend.” Zayn vände sig mot mig och log stort. Han borde vara besviken, han gillade ju Mathilda. Trodde jag i alla fall. 

”So? Football has a goal keeper but that doesn’t mean you can’t score.” Han blinkade med ena ögat och log ännu större. Oboy.

Jag tog fram solglasögonen från min skinnväska som stod mellan mig och Lovisa. Solen var hetare än spisen och brände på min bara rygg. Nu kände också jag hur det vattnades i munnen. Vart hade Mathilda tagit vägen? Hon hade varit borta i evigheter, kändes det som.

”Should we go look for her? She may be lost.” Juliette satt med ansiktet mot den varma solen och blundade. Lovisa ställde sig snabbt upp, jag följde hennes exempel och ställde mig bredvid henne. Juliette tog alla påsar som stod under soffan innan vi började gå. Jag suckade djupt innan vi gav oss in i havet av människor. Det här skulle inte bli lätt.

”Juliette, can’t you call her?” Juliette kollade på mig nickade. Hon tog upp sin mobiltelefon och slog in numret. Hon flyttade telefonen mot örat och snart hörde jag signalerna. Det var upptaget.

Jag slog bort Davids händer och gick snabbt därifrån. Jag trängde mig förbi människa efter människa. Vad hade nyss hänt? Jag skakade på huvudet och hoppades att David förstod. Jag hade visat klart och tydligt vad jag inte ville, han kunde inte skylla på missförstånd. Den ursäkten hade jag hört förr. Han borde fatta. Hur mycket han än försökte skulle jag aldrig tycka annorlunda om honom. Han var en skitstövel och för det fick han faktiskt skylla sig själv. Det spelade ingen roll om han flög till Kina för min skull, jag skulle ändå behandla honom som den idiot han var. Min önskan var att han skulle packa sina väskor och åka tillbaka till Sverige. Till kalla, råa Sverige där han hörde hemma. Jag hörde hur han ropade bakom mig och med ens blev jag osäker. Det är inte klokt hur den killen kunde påverka mig, han har mig som i ett järngrepp. And that’s the problem. Jag tog upp min telefon och slog numret till pappa, han svarade efter några sekunder.  

”Have you told David where we live?” Jag andades häftigt och mitt hjärta slog snabbare. Det lät som om jag nyss sprungit ett varv runt jordklotet. Eller åtminstone ett maraton.

”Noep, he doesn’t know anything. Why? He should’ve called when he landed, have you heard anything from him?” Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le. Tack snälla, rara pappa. Du förtjänar mer än en klocka.

”Thank god! I just met him and he’s not coming. At all.” Jag stannade upp och såg mig omkring när jag upptäckte att jag gick runt i cirklar. Circles, we’re going in circles. Bra låt, det där. Vem var det som sjöng den nu igen? Den påminde mig om David, och mig. Jag måste skärpa mig, jag kan inte göra om samma misstag om och om igen. Han var inte värd det här.

”Aha, I understand. I will lay back the extra ice cream then.” Vänta lite, sade han glass? Hang on a second.

“NO! I mean, you don’t have to. Spare those old legs of yours, I can take it instead.” Pappa skrattade i andra änden och jag log för mig själv. Glass var vad jag behövde.

”Haha. No doubt in that. I’ll see you soon. Love you.” Och med det lade han på.

Jag tog telefonen från örat och såg att jag hade sju missade samtal och fem SMS. Hjälp, hade någon dött? De flesta samtalen var från Juliette men några var också från Lovisa. Om jag inte svarade första gången, vad fick dem att tro att jag skulle svara den sjunde? SMSen tillhörde också Juliette. Alla utom ett. Bokstäverna formade ett namn som jag log av att se. Jag tryckte upp SMSet och läste tyst för mig själv.

”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn.