Previous: ”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.

Hon sade ja. På alla språk, uppochned, bakochfram. Hade jag med allt? Nycklar, mobil, pengar och byxor. Ready to go. Jag släckte lampan som satt i hallen och lämnade den tomma lägenheten efter mig. Killarna var inte hemma. Jag visste inte vart dem var, de visste inte vart jag skulle. Förutom Harry men han räknades inte. Det var bäst så, annars skulle jag få hundratals frågor. Hur gick det? Vad åt ni? Vad hände? Var hon bra i sängen? Du förstår vad jag menar. Jag tog fram nycklarna och låste lägenheten. Utanför var det tomt och tyst, ingen hade lusten att gå ut. Jag förstod inte riktigt varför med tanke på att solen lyste och fåglarna sjöng. Konstigt. Juliette och jag hade bestämt träff på Nando’s om tjugo minuter. Det var inte alls långt för mig att gå så jag valde bort bussen och rörde istället på benen. Nu var jag inte längre nervös, vilket jag var för en timma sedan. Jag hade tagit några djupa andetag och rätat på ryggen. Det var ändå jag som bjudit ut henne. Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le.

Restaurangen var näst intill tom men jag tog ändå bakvägen. Directioners fanns överallt. Överallt. Där och när jag minst anade. Det var ingenting annat än positivt med det men ibland var det skönt att vara ensam. James öppnade dörren där jag stod och knackade. James och jag var gamla kompisar, vi umgicks mycket innan X-Factor. Han hade numera ett heltidsjobb på Nando’s, vilket jag var väldigt tacksam över. Han visade mig till ett tomt bord med två stolar som stod avskiljt från de andra borden. Jag satte mig på den ena stolen och han gav mig menyn. Jag tog upp min telefon och såg att klockan var tio över åtta. Hon var tio minuter sen. Hon kanske var tvungen att fråga efter vägen? Det är bara tio minuter, hon kommer. Som om hon läst mina tankar steg hon in genom dörren som plingade till. Jag ställde mig upp och vinkade lätt för att hon skulle se mig. Hon svepte med blicken över rummet och när hon såg mig log hon stort. Jag blev alldeles varm i kroppen, log tillbaka och satte mig igen. Juliette böjde sig ner för att ge mig en kram, jag kramades gärna tillbaka.

”I’m so sorry! The bus was late and I couldn’t choose the outfit or…” Juliette glömde bort att andas mellan alla ord. Jag lade min hand över hennes och såg in i hennes blåa ögon.

”It’s cool. You’re here now.” Juliette tog ett djupt andetag och log tacksamt mot mig. Vi beställde sedan den mat vi ville ha och efter ett par minuter kom James. Med ett leende på läpparna. Det här bådar inte gott.

”And who is this Niall? What a pretty young lady.” Han log stort mot Juliette som blinkade med ögonfransarna. Oboy. Gör något då din efterblivna korv! Uhm…

”It’s my girlfriend.” Oh my god, jag är körd. Orden flög ur min mun innan jag hunnit tänka efter. Juliette vände sig snabbt om och kollade förvånat på mig. Hennes ögon var stora och munnen var öppen. Inte bra, inte bra. Vad hände med tidsmaskiner? Var det någon som uppfann dem? James var lika förvånad som Juliette. Han klappade mig på axeln och gick sedan mot köket. Juliette böjde sig framåt och öppnade munnen. Hur i helskotta tar man sig hur en sådan här situation? Hjälp.

Apelsinjuicen var slut, kakburken var tom och livet sög. The End. Hur mycket var klockan? Ute var det fortfarande ljust men det kändes riktigt sent. Jag var dödstrött och redo att gå och lägga mig när hemtelefonen ringde. Pappa satt i köket framför sin dator och betalade räkningarna. Han ropade åt mig att svara och jag gick lydigt in i vardagsrummet för att hitta den trådlösa telefonen. Den låg på det lilla soffbordet framför soffan och blinkade. Soffbordet gav mig dåliga minnen, jag hade fortfarande ont i huvudet. Jag tog telefonen och svarade.

”Mathilda.” Jag svarade kort och det hördes att jag var trött.

”Men tjenare fröken. Hur äre?” Jag kände igen rösten på en gång och det gjorde mig spyfärdig. Jag sträckte genast på ryggen och harklade mig. Det var David.

”Vad vill du?” Egentligen ville jag inte veta. Egentligen. Jag var på väg att lägga på när David återigen hördes i andra änden.

Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?