Previous: Nu börjades det igen, back to reality. Sommaren hade varit toppen, men kort, som alltid. Jag hade hunnit umgås med gamla vänner, familj och även hittat några nya bekanta. Jag skulle sakna ledigheten men längtade ändå tillbaka till mitt jobb. Jag älskade mitt jobb, trots vissa motgångar. Alla privata problem liksom försvann så fort man gick in i One Direction världen, det var som ett helt annat universum. Jag kunde ha haft värsta dagen, men sedan så fort jag ställt mig på scenen och blickat ut över publiken, hade allt dåligt bara försvunnit. Best of Both Worlds, nästan.

Två månader senare

Oboy. Jag är sugen på Oboy. Oboy, vilket vackert väder, solen skiner idag. Om du fick välja mellan Oboy och Pucko, vad skulle du välja? Jag har inte riktigt listat ut mitt svar ännu, men det kommer. Pucko känns mer som en resedricka, medan Oboy skulle kunna vara en morgondricka. Det beror helt på vad du är ute efter. Det positiva med Oboy är att du kan blanda i hur mycket chokladpulver du vill, vilket, i mitt fall, oftast är mycket. Å andra sidan finns inte Oboy på flaska. Hmm… Låt oss rösta vettja! Alla som röstar på Oboy: vinka med din högra hand, och alla som röstar på Pucko: vinka med din vänstra hand. Jag har alltid haft svårt med att skilja på höger och vänster, det är lika pinsamt varje gång jag tar fel. Någon ropar: Ta höger! Och gissa vad jag gör? Svänger vänster såklart. Eller höger? Åh. Jag blir galen på det här.

Jag skakade på huvudet och försökte att rensa skallen. Jag måste sluta att tänka, har jag kommit fram till. I think way to much. Ibland är det positivt, och ibland… Lite mindre positivt. Jag kommer aldrig fram till något vettigt och jag får ändå bara ont i huvudet. Usch.

”Hallå, Mathilda? Har du tappat hörförmågan eller?” Sade Juliette som stod framför mig. I famnen hade hon mappar i olika färger och på hennes handled hängde det en brun skinnväska. Bakom henne sprang det stressade människor kors och tvärs, med antingen telefonen fastklistrad vid örat eller tjugoelva kassar i händerna. Londons tunnelbanestationer var inget att leka med, och jag skulle nog aldrig vänja mig vid kaoset. Vi hade nu bott här i snart ett halvår och jag försökte fortfarande förstå mig på hur det gick att ha familj, jobba och slappna av i den här röran. Om du tycker Stockholm är komplicerat, bör du nog inte sätta din fot i London. Så vidare du inte är nyfiken på äventyr förståss. Bara att ta tunnelbanan till skolan, är ett äventyr utan like. Men det är kul. Ibland.

”Va? Vad sade du nu igen?” Jag vände min blick mot Juliette och försökte komma ihåg vad hon nyss sagt. Tunnelbanan skulle komma om exat fem minuter, lagom i tid för att vi skulle hinna i tid till skolan. Skolan här i London skiljde sig inte alls mycket ifrån hur den skulle ha varit i Sverige. Det var fortfarande The International English School men istället för att vissa lektioner var på svenska, var alla på engelska. No big deal, egentligen, men att inte ha något ämne vid namn Svenska kändes lite B. Istället läste vi Spanska plus ett valfritt ämne. Komplicerat, jag vet.

”Du. Är. Otrolig. Jag funderar på att köpa en hörapparat till dig i födelsedagspresent.” Sade hon och suckade. Ha-ha. Alltid lika roligt. Min födelsedag var faktiskt inte förrän om två månader, i november. Mycket kan hända på två månader. ”Hursomhelst, that’s not the point. Niall kommer och hämtar upp mig efter skolan, vill du åka med?”

”Det beror på. Om jag får välja musik.” Sade jag bestämt. Sist hade han satt på någon klassisk Mozart eller nått. Jag menar, HALLÅ?! Klassisk musik lyssnar man bara på när det är begravning, eller typ dop. Under vilket årtionde levde han egentligen? 1300-talet?  

”Inte Justin Bieber. Snälla, mina öron kommer snart ramla av huvudet.” Bad hon ängsligt. Nu såg jag hur ett tåg i raketfart saktade in och stannade vid perrongen. Det var vår tunnelbana. Jag drog med mig Juliette utan att varken svara eller säga ett ord om vad hon nyss sagt. Vi fick klämma oss in mellan alla människor och efter några kämpiga sekunder stod vi mittemot varandra på tunnelbanan. Jag dubbelkollade så att jag hade fått med mig alla saker och när jag såg att allt var med gav jag Juliette ett mjukt leende.

”Vi får väl se. Vart ska ni då? Du vet väl att din mamma kommer i eftermiddag? Flyget landar vid sex, tror jag.” Sade jag och bet mig själv i underläppen. Juliette hade inte träffat sin mamma på hundratals månader, därför var jag väldigt mån om att hon inte stack iväg med Niall till Kina eller nått. Tro mig, det var inte helt omöjligt.

”Ja, ja… Jag vet. Vi tänkte faktiskt åka hem till oss, om det är okej med dig?” Svarade hon och himlade med ögonen. Niall och Juliette hade typ spenderat varannan dag hemma hos oss, varför skulle det helt plötsligt inte vara okej? Niall hade dock börjat jobba igen och om jag inte var helt ute och cyklade, kom han hem från Australien i förrgår. Så jag förstod varför Juliette ville träffa honom.

”Självklart. Så Niall ska få träffa din mamma?” Sade jag nyfiket och jublade lite inombords. Jag hade faktiskt redan börjat slipa på Juliette och Nialls bröllop, om jag ska vara ärlig. De var så… Perfekta. Att låta sin pojkvän träffa en av sina föräldrar är ett stort steg, om du frågar mig. Observera att jag skrev pojkvän. Ja, de är tillsammans.

”Jag tänkte det… Eller vad tycker du?” Frågade hon ängsligt och jag kunde inte låta bli att ge henne blicken. Hon oroade sig för mycket. YOLO.Eller vänta, jag har lärt mig en ny; LH2BH. Den kunde du inte va? Live Hardcore To Be Hardcore. SWAG. Okej, jag ska sluta… Internetspråket tar över mitt liv, och världen. Läskigt.

”Kör hårt. Min pappa skulle fixa middag så då kan vi ju äta allihop tillsammans. Om Niall har tid förståss? Skulle inte han till Holland eller vad det var?” Frågade jag och svepte med blicken över tunnelbanan. Min blick fastnade vid ett gäng tjejer, i vår ålder. De pekade på Juliette och viskade sedan till varandra. Jag förstod vad de tänkte. Oh My Gosh det där är ju Nialls flickvän! Ibland hade fans till och med kommit fram till oss och frågat om en autograf. Inte om min förståss; jag fick alltid vara den som stod bakom kameran och tog kort. Jag har däremot planerat att bli känd genom detta. Jag är pojkbandskändisens flickväns bästa kompis, hon som tar kort.  

”Jag tror de åker i övermorgon, men då är de bara borta i några dagar. Louis och Liam skulle på något bröllop tillsammans, så därför kunde de inte vara borta så länge. Dessutom fastar Zay… ler. Japp, Zayler, deras stylist, fastar så ha… hon vill vara med sin familj.” Sade Juliette osäkert och kliade sig i nacken. Hon var bra rolig ibland.

”Hur pantad tror du jag är? Jag vet att du menar Zayn och jag bryr mig inte.” Sade jag och log. Zayn var lika med historia. Och med historia menar jag sådan där tråkig historia man läser i skolan. Historia man bara vill spy på. Vi hade inte sagt ett ord till varandra på evigheter och jag hade inte planerat på att öppna munnen heller. Han var den mest själviska, självupptagna, barnsliga… (listan är lång) personen jag visste. Vi stötte ofta på varandra, eftersom båda våra närmaste vänner råååååkade vara tillsammans, men det enda vi gjorde var på sin höjd att hälsa. Jag hade övat mycket på mina dödsblickar och tack vare Zayn, var jag nu ett så kallat pro.

”Sure. Och vill du verkligen att jag ska svara på det?” Sade hon och syftade på min tidigare Hur pantad tror du jag är? - fråga. Juliette höjde på ögonbrynen och ett stort flin lekte på hennes läppar. Plötsligt stannade tåget och jag förstod att vi var framme vid rätt hållplats eftersom typ alla ungdomar började gå mot dörrarna. Än en gång drog jag med mig Juliette, utan att svara henne, genom dörren och ut på perrongen. Vinden tog tag i mitt utsläppta hår när tunnelbanan åkte därifrån.

”Jag vet redan vad du kommer att svara.” Vi började gå mot trapporna som led upp ur underjorden. Åh, vad häftigt det där lät. Upp ur underjorden. Som om vi vore Avatarer eller nått.

”Dåså, varför frågar du då?” Envisades Juliette och buffade till mig i sidan. Så fort vi kom utanför dörrarna till stationen möttes vi av kyla. Rå, äcklig, kall kyla. Jag började undra om vi verkligen befann oss i England, eller i typ Sibirien. Var det aldrig varmt i det här landet? Man började faktiskt undra. Vi satte riktning mot skolan som inte alls låg långt borta.

”För att jag kan.” Svarade jag kort och tittade ned på backen. Det låg gamla cigaretter överallt, de var som fastjutna i asfalten. Vägen till skolan var inte alls lång. Och det tackar jag verkligen Gudarna för. Jag kände hur det började bildas ett skoskav på min häl och jag försökte genast hitta ett bekvämt sätt att gå på. Men det var inte så enkelt. Som tur var såg jag nu skolan framför mig. En stor, grå byggnad som lika gärna kunnat vara en tidningsfabrik. Varför målar man aldrig skolbyggnader rosa? Eller lila? Jag vet! Varför inte klä byggnaden i Justin Bieber affischer? Bästa idén hittills. Erkänn.

”Äntligen framme.” Konstaterade Juliette och vi gick upp för de maffiga trapporna som ledde till huvudingången. Tjoho, here we go.

Eftersom det var fredag, gick dagen fort. Jag älskade verkligen fredagar. Då var det nästan roligt att gå i skolan. Nästan. Jag och Mathilda hade haft nästan alla lektioner tillsammans, typ. Jag läste extra historia, medan hon läste extra religion. Som tur var slutade vi samtidigt och nu stod vi bredvid varandra ute på gästparkeringen och väntade på Niall. Som, by the way, var sen för en gångs skull. Det hände inte ofta. Jag stoppade mina bara händer i fickorna på min tjockare utomhusjacka och suckade djupt. Han som alltid brukade passa tider och som till och med kunde vara flera timmar tidig. Han hade valt helt rätt dag att vara försenad på i alla fall, NOT. Man kunde ju tro att det var vinter, även fast det bara var september.

”Snart ringer jag honom. Åh, vad han ska få betala för det här… Jag känner inte mina tår längre. Plus, jag har värsta skavsåret.” Klagade Mathilda och bet sig i underläppen. Hon tyckte verkligen synd om sig själv och för ovanlighetens skull höll jag faktiskt med henne. Han var snart en halvtimma sen. Min mamma landade om prick en timma och innan dess var jag tvungen att byta om och städa mitt rum. Skulle mamma se mitt rum just nu, skulle hon få hjärtattack. Mathildas pappa var inte speciellt mån om att det skulle vara städat och snyggt direkt. Niall skulle få städa mitt rum åt mig, det fick bli hans straff. Moahaha.

”Jag kan ringa honom.” Sade jag och tog upp mobilen från min ficka. Jag gick in på kontakter och letade upp Nialls nummer. Precis när jag lade telefonen mot öret såg jag hur en grå Audi svängde in på parkeringen. Tack gode Gud. Jag lade ifrån mig mobilen och nästan flög fram till passagerarsätet. Mathilda var mig hack i häl och hoppade in i baksätet.

”You little shit! I can’t feel my toes, I can rarely walk and I have a freaking skavsår.” Sade Mathilda surt så fort vi satt oss i bilen. Niall vände sig bak mot Mathilda och flinade.

”I don’t know what a skavsår is, but I bet it hurts. I’m sorry; we got stuck in traffic when we headed from the studio and there was nothing I could do.” Sade Niall och vände sig mot mig för att ge mig en snabb puss på kinden. Han pressade sedan foten mot gaspedalen och körde ut från parkeringen.

”There was nothing I could do… Yeah right. You could’ve sent us a privet jet or something. Now, put on some Justin Bieber or I’ll cut you in pieces.” Sade Mathilda bestämt och gav Niall en sur blick, även fast han inte kunde se den. Han skrattade åt Mathilda och började sedan rota runt i handsfacket. Jag suckade och förberedde mig på en sjungande Mrs. Bieber i baksätet. Standard. Jag väntade bara på den dagen då Bieber hörde av sig och ville spela in en duett med Mathilda. Det fanns nog ingen i hela världen som kunde alla hans låtar, baklänges i sömnen. Galet.