Previous: ”Juliette, hello? I think you took the wrong phone. I’ve yours.” Det var Harry. Jag tog telefonen från örat och såg att bakgrunden inte stämde. Han hade rätt. Jag hade Harry Styles telefon i handen. Och han hade min.

”What? Are you serious? Oh my god. I need it, I need it now. I can’t survive without my baby. What shall we do? Harry!” Jag var tvungen att hålla telefonen en bit från örat. Juliette andades häftigt och pratade riktigt snabbt; jag hade inte en chans att säga något. Jag stängde dörren efter mig och möttes av tystnad. Vart var killarna?

”Calm down, calm down! It’s a phone, not a freaking house. We’ll work it out… Somehow.” Jag försökte höja rösten för att visa att hon skulle lugna ner sig, det fungerade inte. Hur skulle vi göra? Jag behövde såklart också min telefon, typ nu. Jag gick in till köket och lade den frysta pizzan på köksbänken.

”How?! Where are you?” Juliette hade lugnat ner sig, pyttelite. Skulle jag säga vart jag var? Zayn kom ut från toaletten och mimade: Who is it? Jag satte pekfingret för munnen och hyschade. Juliette harklade sig i andra änden.

”Well… I’m home.” Zayn vände sig om och höjde på ögonbrynen. Jag började bita på mina naglar, igen.

”And where the heck is home?” Hon lät riktigt stressed, och förbannad. Zayn gick fram och ställde sig vid sidan av mig, satte sitt öra på andra sidan av telefonen och andades tyst. Varför måste han vara så nyfiken jämt för? Jag gav Zayn en sur blick och återgick sedan till samtalet med Juliette.

”I got a plan.” Det blev knäpptyst i andra änden. ”We’re going to this interview tomorrow at ten. Meet us there? I think it was Brook Street, 43?” Jag kollade på Zayn som nickade. Juliette tog ett djupt andetag.

”Uhm… Sure. Why not? I miss my phone.” Jag hörde att hon log. Jag skrattade lågt tillbaka och kollade sedan på Zayn som hade börjat göra i ordning pizzan. Han satte ugnen på rätt temperatur och stoppade sedan in den kalla pizzan.

”Alright. I’ll see you there.” Zayn vände sig snabbt om och började vifta med armarna. Han mimade än en gång. Men vad? Jag visade med blicken att jag inte hade en aning om vad han pratade om. Han försökte en gång till: Bring Mathilda! Aha. Bring Mathilda? ”Uhm… Zayn wants you to bring…” Han satte händerna för min mun och jag slog till honom på armen. “Never mind. You can bring a friend if you like.” Juliette skrattade, sade hejdå och lade på. Jag lade ner telefonen i fickan och kollade sedan argt på Zayn.

”Why did you disturb me? And why do you want her to bring Mathilda?” Jag lyfte på ögonbrynen och såg hur Zayn rodnade. Det var inte ofta det hände, en gång om året kanske. Högst.

Jag hörde hur dörren smälldes igen på undervåningen. Sedan hörde jag röster. Juliettes röst. Vem pratade hon med? Pappa var och jobbade och så vitt jag vet hade vi inte skaffat hemtjänst. Jag lade mig ner på kudden och drog täcket över axlarna. Snart hörde jag fotsteg i trappen och dörren intill mitt rum öppnades. Juliette hade ett stort leende på läpparna och hon hoppade fram till min säng. Hennes ögon var stora som fotbollar och glittrade värre än pappas nytvättade bil. Hade hon vunnit på lotto?

”Och vad har hänt med dig om jag får fråga?” Jag satte mig upp i sängen och satte på mig mina tofflor som stod vid sidan av sängen. Jag kollade nyfiket på Juliette som inte fick fram ett ord. Jag satte armarna på hennes axlar och skakade lite försiktigt på hennes kropp. Tillslut öppnade hon munnen.

”Du kommer inte att tro mig!” Hon log ursäktande mot mig och jag slog till henne på armen. Trodde hon verkligen att hon kunde komma hem, se ut som en uppblåst tomte och sen inte berätta varför? Dra mig baklänges. Hon suckade djupt och började berätta. Jag lutade mig framåt och lyssnade förväntansfullt.