Previous:”So… what are you doing on Monday? I thought, if we could do something together… Alone.” Menade han allvar? Hade Zayn Malik nyss bjudit ut mig? Hjälp. Nu saknades bara fyrverkerier.

”I’d love to.” Jag gav Zayn ännu en kram och jag kände hur en stöt gick igen min kropp. Det kändes som en dröm. En dröm jag aldrig trott skulle bli till verklighet. I’m on the top of the world.

På köksbordet framför mig stod en kopp varm choklad och skålen jag hade i handen var full med glass. Det här var livet. Fanns det något bättre? Knappast. Idag var en sådan dag då man sket i allt annat, då det bara var soffan som gällde. Jag hade inte ens bytt om från min pyjamas och klockan var snart kväll. Juliette sprang dock fram och tillbaka som en galning. Hon hade bytt kläder en miljon gånger, fixat håret i hundra timmar och dessutom tagit mina skor. Dock förstod jag henne. Pytte lite. Hon och Niall skulle göra något tillsammans, vad hade jag dock ingen aning om.

Jag lade ner några fler maränger i min varma choklad och började väga på köksstolen. Nu kom Juliette in till köket och satte sig på den tomma stolen framför mig. Hon lade huvudet i händerna och suckade djupt.

”Är du klar?” Juliette tittade upp på mig och nickade. Jag tog en slurk av min choklad och log lätt tillbaka. ”Visst är det sjukt? Allt som har hänt på sistone. För ett par månader sedan satt jag framför min dator och googlade bilder på mina fem största idoler och nu… Det är sjukt. Jag ser inte alls Zayn på samma sätt som jag gjorde förut. Jag menar, i början var jag nog lite starstruck men det har försvunnit, helt och hållet. Förut var han ”Zayn Malik från One Direction” men nu är han bara Zayn. Världens gulligaste Zayn.” Juliette log stort mot mig och jag började äta av min glass.

”Det var djupt. Har du svalt en poet?” Jag skrattade åt Juliette och nickade instämmande. ”Fast jag håller med dig, helt klart. Jag tror man måste lägga superstjärne-grejen åt sidan och inse vilka dina riktiga känslor säger. De är faktiskt helt vanliga människor, mer eller mindre normala. Precis som vi.”

”Exakt. Jag skiter i om det är Lionel Messi eller Björn-Åke Larsson, säger mina känslor en sak så är det så. Det spelar ingen roll om det är en världskändis eller en mjölkbonde i Skåne.” Juliette skrattade högt åt mig och jag såg hur hennes ögon glittrade. ”Hur mycket är klockan förresten? Skulle inte du iväg?” Juliette kollade snabbt på klockan som satt runt hennes armled och flög sedan upp från stolen.

”Shit. Du får sluta prata sådär, allvarligt, jag blir ju mörkrädd.”

”Livet är som en grön sommaräng under en klarblå himmel med stjärnor formade som vackra…” Jag höll upp armarna mot luften och blinkade med ögonen.

”Sluta, sade jag! Snart glömmer jag väl bort vad jag heter.” Juliette skakade på huvudet och sprang ut till hallen. Jag åt upp det sista av glassen och ställde sedan ner disken i diskhon. Jag gick efter Juliette som nu stod fullt påklädd i hallen.

”När kommer du hem då? Blir det sent? Jag tog fram mina tofflor som stod på skohyllan och gick sedan fram för att krama om Juliette.

”Jag vet inte. Blir du själv? Edward skulle väl jobba ikväll?” Juliette tittade oroligt på mig.

”Ja, jag blir själv. Men. Det är därför det finns någon som kallas Justin Bieber. Jag klarar mig.” Jag log mot Juliette som såg aningen lättad ut. Vad skulle jag göra utan Justin Bieber? Förmodligen ha ett liv men… Äsch. Det finns inget liv utan tha biebs, punkt slut.

”Säkert? Helt säkert? Tvåhundratrettio procent säkert? Jag nickade mot Juliette vars leende växte.

”Hälsa Zayn från mig om du ser honom.” Jag kramade om Juliette en sista gång och hon gick ut genom dörren. Dörren slog igen med en smäll. Jahopp. Där var hon borta.

Jag gick tillbaka till köket och tog fram apelsinjuice och Toblerone. Jag gick sedan in till vardagsrummet och slog på Never Say Never. Vad kan man säga? Livet leker.

Mobiltelefonen ringde för tusende gången idag. Förstod de inte att jag faktiskt tagit semester? Alltid var det något. Jobbet hit och jobbet dit. Fast jag hade egentligen inget emot att jobba, jag älskade det. Problemet var att jag ville spendera mer tid hemma, med tjejerna. Mest för min egen skull, de klarade sig ju själva. Jag hade inte åkt tillbaka till England för att jobba.

Jag tog upp telefonen och tryckte på svara. Numret kände jag inte igen, utan tog istället för givet att det hade med jobbet att göra.

”Yes?”

”Is this Edward? My name is Jones and I’m calling from Cheshire. We really need your help here at our office, would you like to come and help us out? It would only take a couple of days, maybe three. And we’re paying for your trip, of course.” Mannen blev tyst i andra änden och väntade förmodligen på ett svar.

Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”