Previous:”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xxxx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn.  

Nu var det all in som gällde. Jag skulle spela mina kort smart. Vad hade jag att förlora? Ingenting. Du måste satsa för att vinna. Det kändes nästan som jag satt vid pokerbordet och spelade om pengar. Jag skulle vinna. Så var det bara. Jag känner henne inte, jag vet. Ändå är det som en fågel viskat i mitt öra: Kör hårt grabben! Och vet du vad? Jag tänker lyssna på den där fågeln, Zayn tänker ladda kanonerna.

Det här var inte likt mig, alls. Jag är försiktig och brukar ta ett steg i taget. Med Mathilda kändes det annorlunda. Jag hade till och med skyllt på Niall för att få träffa henne och då var det illa. Två ynka möten kändes som hela mitt liv. Det är konstigt det där, med kärlek vid första ögonkastet. Hur kan det kännas så äkta? Det där lät för gulligt. Kom ihåg, oavsett vad ni läser är jag fortfarande Bradford Bad Boy.

Det första jag tänker på när jag hör ordet kärlek är en stor bebis som skjuter pilar formade som hjärtan. Jag skojar inte, det är så jag tänker. Det kanske låter gräddigt och fjantigt men för mig är kärlek något vackert som inte ska hållas inne. Han har bara träffat henne två gånger? Jag vet, jag vet! Då måste jag få fråga: hur tänker Du när du blir kär i en kändis? Hur väl känner du den personen? Nu påstår jag inte att Mathilda är en kändis, missta mig inte! Även fast jag skulle kunna se henne som någon i Sällskaps Resan…

Hur morgondagen skulle gå till hade jag inte en aning om. Det var inte lika solklart som jag ville att det skulle vara. Även om jag var ganska säker på hur jag kände hade jag ingen aning om hur jag skulle gå till väga. Jag visste att Niall och Juliette hade något på gång, det kunde till och med en blind människa se. Hur hade han gjort? Nej, du tänker inte sjunka så lågt att du frågar Niall om hjälp. Där får gränsen gå.

Hur gör du om tjejen du är intresserad av har en pojkvän? Det borde det finnas en handbok för. Jag kanske borde skriva en? I nästa liv Zayn, i nästa liv. Mina erfarenheter när det gällde tjejer hade jag ingen nytta av, i alla fall inte nu. På något vis måste jag få henne att förstå, men hur? Jag vet ju inte hur hon tycker och känner. Förmodligen är hon förälskad i pojkvännen och har inte en tanke på mig. Varför skulle hon? Ändå hoppas jag att hon inte bara ser mig som Zayn Malik från One Direction. Även fast det är just det jag är.

Var det här ett skämt eller hade Gud bara en allmänt dålig dag? Först träffar jag David och sen får jag SMS från superdupersnygga Zayn Malik. Rätt, David fick inga komplimanger.

Jag knallade glatt tillbaka till där jag lämnat the girls. Jag kom på mig själv med att vissla där jag gick på Londons gator. Hur kan en liten ynka mänsklig varelse förändra hela min dag till det bättre? Hyjeda mig. Tankarna på David var som bortblåsta, det enda jag var orolig för var att han inte skulle förstå. Förstå att han inte längre kunde göra mig illa. Jag skakade på huvudet och försökte tänka på något annat. Snart kunde jag skymta bänken där jag sist såg Juliette, Eszter och Lovisa. Bänken där de suttit var tom. Hade de gått upp i rök? Jag tog fram min telefon och slog in Juliettes nummer. Efter några signaler hördes hennes välbekanta röst.

”Och vart sjutton har du varit någonstans? Vi har letat som tokar efter dig. En man kom fram och sade att vi såg ut som hungriga grisar. Hörde du det, hungriga grisar?!” Juliette lät andfådd och jag slängde en snabb blick på klockan som satt runt min handled. Hon hade rätt, jag hade varit borta jätte länge. Och inte hade jag fått tag på något vatten heller. De kommer slänga mig på majbrasan.

”Det låter inge vidare hörredu, det har hänt två saker jag måste få berätta för dig sen. Vart är ni nu?” Juliette tog ett djupt andetag och suckade högt. Jag började bita på mina redan sönderbitna naglar.

”Ja, Eszter och Lovisa var tvungna att dra. Jag går runt här och ser ut som en vilsen gris, tydligen.” Jag log åt min kompis sätt att tycka synd om sig själv.

”Var det inte hungrig alldeles nyss? Och vart är här? Jag sitter på bänken där ni satt förut.” På ena sidan av bänken satt en äldre man med en tygväska framför sig. I handen hade han en stor cigarett och röken flög rakt på mig. Jag flyttade mig lite längre åt sidan för att kunna andas ordentligt.

”Ha-ha. I’ll be there in five.” Jag tog telefonen från örat och tryckte på rödlur.

Mannen som satt bredvid mig ställde sig nu upp och började sakta gå därifrån. Han staplade sig försiktigt fram genom havet av människor. Snart såg jag Juliettes blonda hår fara fram genom folkmassan. Hon gick fram till mig med arga steg. Hon satte sig bredvid mig med en duns och lade armarna i kors.

”Nu vill jag hem. Men först får du berätta vad som har hänt. Vi blev ju oroliga för dig förstår du väl.” Hon lät som min mamma. Nej, värre än min mamma. Den som undrade om jag inte saknade mamma här i London borde träffa Juliette. Hon var som en extra mamma.

”David…” Juliette nickade förstående mot mig. Även fast hon inte hade en aning om vad som hänt hade hon koll. Jag behövde knappt säga mer. ”Förhoppningsvis åker han hem, men man vet ju aldrig…” Jag suckade lätt och kollade på Juliette som såg ut att fundera.

”Och den andra saken du ville berätta var…?” Hon kollade frågande på mig. Jag kände hur mitt leende blev större och hur mina kinder hettade till. Om det gått hade jag velat behålla den här känslan för evigt. Det var min favoritkänsla, utan tvekan.

”Jag fick ett SMS från Zayn.” Juliette ställde sig plötsligt upp och applåderade. Vad hade flygigt i henne? Hon hoppade upp och ner som en galen gräshoppa. Jag hade ju inte ens sagt vad han hade skrivit?

”Får jag berätta vidare eller…?” Hon satte sig genast ner och lade händerna i knäet. Jag tror nästan hon nickade så mycket att hennes huvud var på väg att ramla av. Jag log kort innan jag fortsatte.

”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette tittade glatt på mig och jag log tillbaka.  Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.