Previous: Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”

Jag lämnade Mathilda bakom mig och började gå mot busshållplatsen som inte alls låg långt bort. Fjärilarna i magen var närvarande, men inte alls på samma sätt som för några veckor sedan. Då var det för att jag var ett fan, nu var det för att jag kanske hade känslor för en av dem. Det är två olika sorters nervositet och spänning. Det jag och Mathilda talat om tidigare hade även hjälpt mig att tänka efter. Att de faktiskt bara är vanliga människor, vars drömmar gått i uppfyllelse. Som Mathilda sade, tänker inte heller jag på dem på samma sätt som jag gjorde tidigare. Nu kan jag faktiskt säga att jag känner dem, vilket är rätt så galet.

Bussen svängde in från vägen och dörren öppnades längst fram. Jag gick in, visade min biljett och satte mig sedan på sätet längst fram. Bussresan skulle inte ta så lång tid, de bodde ju inte superduper långt ifrån oss. Det var också en sak som jag inte riktigt förstod mig på. Ödet. Hände saker och ting av en anledning? Var det ödet som sade att vi inte skulle bo så långt ifrån varandra? Jag var inte riktigt säker. Mathilda tror på ödet, hon säger jämt att hon ska gifta sig med Fernando Torres. Eftersom det är ödet. Hon kan ha rätt, men lika mycket fel. Ingen vet helt säkert. Egentligen orkar jag inte bry mig, hände det så hände det.

Nu kunde jag skymta den höga byggnaden som var lika med deras lägenhet. Själv hoppade jag av den röda bussen och började gå mot portingången. Koden kunde jag utantill så det var bara att stiga in och sedan ta hissen upp till högsta våningen. Jag gick fram till dörren och plingade på klockan som hängde vid sidan av dörren. På brevlådan som hängde på andra sidan stod det Harry Styles, Niall Horan, Louis Tomlinson, Liam Payne, Zayn Malik. En leende Niall öppnade dörren mitt framför näsan på mig och jag hoppade till.

”Hi! You scared me.” Jag böjde mig fram för att ge honom en kram och han skrattade lågt med ansiktet i mitt hår. Han öppnade upp dörren och jag klev in i hallen. Niall hade lovat att laga mat ikväll, vilket jag var väldigt imponerad över. Resultatet kvittade faktiskt.

”Harry is the only one who is home and I think he is asleep so we can say that we’re pretty much alone.” Nialls dialekt hördes tydligt och han log med hela ansiktet. Det han sade gjorde mig varm i hela kroppen.

”Sounds good.” Jag log stort mot Niall och kollade in i hans klarblå ögon. Jag bokstavligt talat drunknade i hans ögon. Jag följde efter Niall till köket där bordet var fint dukat och det stod tända ljus på bänken. På spisen stod det en stor gryta som luktade hur gott som helst och i ugnen kunde jag skymta klyftpotatis. Hade han gjort allt det här, bara för min skull?

”Niall! You absolutely didn’t have to. Oh my god, you’re so sweet!” Jag höll händerna för munnen, fortfarande lite chockad. Niall tittade på mig och rodnade.

”But it’s not finished yet. I think the potatoes will be ready in twenty minutes or something.” Det här var perfekt. Perfekt. Jag satte mig ner på en av köksstolarna och Niall satte sig mittemot mig.

”How was your day?” Sade Niall och kollade på mig med de farligt blåa ögonen.

”Well… Mathilda pretty much slept or watched Justin Bieber the whole day, and her dad was working so… I’ve been alone, kind of.” Niall skrattade lite åt mig innan han genast blev allvarlig.

”Why didn’t you came earlier then?” Han böjde sig framåt och lade upp armbågarna på bordet. Han log mot mig och blinkade lite med ögonen.

“I thought you were doing something. Besides, I survived.” Jag lutade mig bakåt och satte upp mitt hår i en slarvig bulle. Niall skrattade och ställde sig upp. Han tog fram två glas som han fyllde med Cola. Han gav mig sedan ett av glasen och satte sig ner igen på stolen på andra sidan bordet.

”Thank you.” Jag tog glaset i händerna och började dricka. ”You know what? This is crazy.” Niall förstod inte vad jag menade, det syntes. Han kollade oroligt på mig medan jag log mot honom.

”What do you mean?” Han ställde ner sitt glas på bordet och höjde på ögonbrynen.

”This. Us. Everything. I mean… It’s kind of hard to understand. It feels like I’m dreaming and that someone is going to tell me that this isn’t happening for real. Me and Mathilda talked about it just before I left actually. You’re Niall Horan. The Niall Horan. A month ago I couldn’t, in my wildest dreams, believe that I would be sitting here with you and… yeah.” Jag började bita på mina naglar, lite nervös för Nialls reaktion. Jag hade verkligen lättat mitt hjärta och det hade känts skönt att få det ur sig.

”Wow. That was… I understand you. I’m not really used to this celebrity thing myself, so I totally know what you mean. It’s hard for me, and the boys, to like have a relationship with someone you know… Every girl I’m looking at is either screaming like an idiot or is so shy that she refuse to say a single word. I get you; crazy is probably the right thing to call it.” Niall blinkade med ena ögat och log stort. Jag nickade mot honom och tog en till slurk av min Cola.

”Yeah. I remembered when I read these fan fictions about you and like dreamed every single night about our future and what we would name our dog and… Haha, it’s pretty weird.” Niall skrattade åt mig skakade på huvudet.

”I’ve actually read some of them, myself. I once read an imagine about Zayn and then ended up dreaming about him… in a bed…” Jag satte händerna för öronen, blundade och skakade på huvudet. ”And the awkward thing was that I spoke in my sleep, and Zayn heard every single word. I think that was the most embarrassing breakfast in my whole life.” Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jag kunde bara föreställa mig hur det hade sett ut. Stackars Niall, och inte minst stackars Zayn.