Previous: ”Du kommer inte att tro mig!” Hon log ursäktande mot mig och jag slog till henne på armen. Trodde hon verkligen att hon kunde komma hem, se ut som en uppblåst tomte och sen inte berätta varför? Dra mig baklänges. Hon suckade djupt och började berätta. Jag lutade mig framåt och lyssnade förväntansfullt.

Mamma mia, pizzeria. Det där var pinsamt. Jag kände hur mina kinder blev heta. Varför Zayn, varför? Du vet ingenting om henne, har inte träffat henne mer än en gång och du vet inte alls hur hon känner. Skärpning Malik. Jag kunde ändå inte låta bli att tänka på morgondagen. Det var inte intervjun jag såg fram emot, utan något helt annat. Vad kan det vara? Jag log för mig själv och började tänka på alla raggningsrepliker jag kunnat utantill förut, när jag var ung. Det där lät fel, jag är inte en 72 år gammal gubbe som spelar bingo på söndagskvällarna. Skulle jag köra den klassiska: Can I call you baby cause all these names makes me crazy? Eller kanske: Can I have you number? I’ve lost mine. Då kom jag på en grej. Snilleblixten slash glödlampan Zayn har en hjärna värd pengar. Harry har telefonen. Nu tänker ni säkert: Åh, jag har aldrig hört något smartare, hur gjorde han det där? Harry har telefonen. Juliettes telefon. Juliettes kontaktlista. Kontaktlista lika med Mathildas nummer, lika med en glad Zayn.

Jag gick till de andra som satt vid det stora köksbordet och åt tillsammans. Jag granskade Harry från topp till tå; vart hade krulltotten lagt telefonen? Harry kollade upp från sin tallrik och kollade konstigt på mig. Jag gick fram till hans stol, ställde mig bakom honom och lutade mig mot hans öra.

”Where’s the phone?” Jag försökte prata så lågt jag kunde; de andra behövde inte få veta något. Harry torkade sig runt munnen med servetten och vände sedan huvudet mot mig.

”What? What phone?” Gudars skymning! Var han verkligen så vrickad? Stackars gosse. Jag gav Harry en av mina hårdaste blickar och han lös genast upp. ”Aha. You mean Juliettes phone, right?” Nej, absolut inte. Jag menade den där telefonen som ligger precis bredvid lådan som heter skaffa hjälp Harry. Jag nickade mot Harry som ställde sig upp och vände sig mot Niall.

”Niall, where did you put the phone? Juliettes phone?” Niall kollade förvånat upp från pizzatallriken, han hade tomatsås runt hela munnen och jag skymtade championjoner i håret. Var jag den enda normala i det här huset eller?

”Uhm, wait. I’m done anyway.” Niall ställde sig upp, tackade för maten och bar bort sin tomma tallrik mot diskhon. Jag och Harry följde honom mot hans sovrum.

Mitt rum var inte städat, det såg ut som en soptipp. Skit samma. Harry och Zayn satte sig i sängen medans jag tog fram Juliettes telefon från byrålådan. Tryckt förvar, under alla mina kalsonger. Där var det ingen som vågade stoppa händerna, tro mig. Varför ville dem ha telefonen förresten? Jag orkade inte fråga utan gav istället Zayn telefonen. Han öppnade upp kontaktlistan. Aha, nu förstod jag. Han skulle sno deras nummer. Jag tog fram min egen telefon som låg i bakfickan och gjorde likadant som Zayn.

”Are you kidding me? Seriously? That’s so lame.” Harry fnös högt och drog upp knäna mot hakan. Plötsligt började telefonen ringa och vibrera. Zayns ögon förvandlades till påskägg och han kastade telefonen åt sidan. Harry tog upp den och vi kollade tillsammans på displayen. Mormor. Vad i hela friden betydde det? Var det ett namn? Harry tryckte på… han gjorde vad?! Svara?! Den pojken kan inte ha många hjärnceller innanför pannbenet. Harry tryckte på högtalare och snart hördes en kvinnoröst i andra änden. Jag kände igen språket direkt. Det var svenska. Sverige.

”Hur är det med dig gumman? Är det bra i London?” Kvinnan, som lät äldre, blev tyst och väntade förmodligen på ett svar. Jag, Zayn och Harry växlade några snabba innan vi alla skrek:

”KÖTTBULLAR!” Sedan var Harry snabb med att lägga på. Så fort samtalet försvann på displayen brast vi alla ut i skratt. Snart kom också Liam och Louis in i rummet och frågade vad sjutton vi höll på med. Ingen utav oss kunde prata. Meatballs is the shit.

Andfådd, trött, torr i halsen, ont i tungan. You name it. Nu hade jag berättat för Mathilda vad som hade hänt i affären två gånger. I detalj dessutom.

”Är du seriös? Oh my bieber. Du är seriös!” Säger du det? Really? Ska jag ta det en gång till kanske? Jag orkade inte öppna munnen, utan nickade kort mot Mathilda. Hon liknade Musse Pigg där hon satt på sängen med ögon stora som kyrkfönster.

Jag hade bestämt mig för att vara öppen och mig själv imorgon. Jag skulle inte svimma, leka barbie eller pussa deras fötter. Det här kanske var början på en fin vänskap? Nobody knows. Lite av meningen med den här resan var att träffa nya kompisar. Och killar. Tre utav fem var singlar. Tre utav fem.