Previous: ”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette kollade glatt på mig och jag log tillbaka. Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.

Inga bekymmer, man är lycklig var dag. Hur mycket Toblerone har jag ätit? Äsch, det kvittar. Jag undrar hur mycket Toblerone det får plats i en människokropp. Säkert hundra paket, kanske hundratvå. Vilken är din favorit? Min är utan tvekan den med vit choklad och honung. Testa den för fjorton!

Jag slängde en snabb blick på klockan som hängde på väggen bredvid TV:n. Två timmar kvar. Två timmar, hundratjugo minuter, vilket är lika med jättemånga sekunder. Hur skulle jag överleva? Jag vet. Mr. Toblerone! Precis när jag skulle böja mig fram för att ta fram ett nytt paket hörde jag fotsteg bakom ryggen. Juliette ställde sig framför mig och lade armarna i kors. Vad skulle hon predika om den här gången? Choklad är dåligt för huden, tvätta dig om munnen, ska du ha det där på dig?

”Jag tänker inte ens kommentera det mina ögon nyss bevittnat.” Juliette skakade på huvudet, suckade djupt och lade handen på pannan.

”I can’t help it. Jag är nervös, okej? Toblerone hjälper mig.” Jag tuggade ur munnen och satte mig upp i soffan.

”Toblerone är ingen psykolog, Dr. Phil är en psykolog. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladberoende?” Juliette gav mig blicken och lämnade rummet. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladber…NEJ, tack.

Jag undrar hur Gud tänkte när han skapade Mathilda. Eller nej, det vill jag nog inte veta. Efter att ha känt och spenderat många år vid Mathildas sida, hade jag lärt mig att ignorera och stänga av. Ingen är perfekt, alla har vi våra brister. Mathilda, till exempel, är klumpig och tänker aldrig två gånger.

Det som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes som en dröm. Eller kanske mer som en saga. Jag kände mig nästan som snöungen eller askvit. Jag har aldrig varit något stort fan av Disney, don’t judge me. Hursomhelst, kändes fjärilarna i magen mer levande än någonsin. Jag vågar inte kalla mig själv kär, men jag måste erkänna att glädjen bubblar när jag tänker på honom. Det som gjorde mig till världens lyckligaste människa på jorden var att jag var ganska säker på att han kände likadant. Nittionio procent säker. Idag skulle jag få träffa honom igen. Igen! Tanken på att han faktiskt var en världens mest kända personer var som bortblåst. För mindre än en månad sedan hade han varit en person jag endast kunnat dagdrömma om. Jag hade fått nöja mig med att kolla på bilder via facebook, instagram eller tumblr. Nu visste jag hur han såg ut i verkligheten.

Jag stängde dörren bakom mig och steg in i lägenheten. Det var ovanligt tyst. Det var söndag och vanligtvis brukade Zayn utmana Louis i Sing Star en kväll som denna. Men icke då. Jag hade nyss varit och hälsat på min familj och kände mig ganska trött. Det hade varit härligt att få träffa alla igen. Ögonlocken blev aningen tyngre och jag började gå mot köket. Doften som mötte mig när jag steg in genom dörröppningen trodde jag aldrig att jag skulle få känna i denna byggnad. Inte på miljontals århundraden. Niall stod med förkläde runt midjan och mjöl i håret framför diskbänken och skalade ägg. Han bakade. Sockerkaka. Hade han fått rabies stackarn? Som om inte det var nog satt Zayn på en av köksstolarna och läste ett recept. Väntade vi besök? Skulle Nialls mamma komma?

”Boys… can I ask you something?” Niall och Zayn kollade förvånat på mig och jag lade mina bilnycklar på köksbordet bredvid kokboken.

”Yes, Harold. What is it?” Niall lät äckligt vuxen. Ett år är inte that much, pretty boy. Zayn försökte att inte skratta.

”Are you out of your mind? Are you sick, maybe cold?” Jag gick fram till Niall och lade min hand över hans panna. Han tog snabbt bort den och jag såg hur hans leende växte.

”We’re expecting guests.” Ha! Nialls mamma skulle komma. Vad var det jag sade? Go Harry, go Harry…

”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

---

Ursäkta den dåliga uppdateringen på sistone! Förhoppningsvis kommer det upp ett till kapitel ikväll, men kan tyvärr inte lova något. Håll ögon och webbläsare öppna! 
Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette