Previous: ”There’s Harry.” Konstaterade jag och buffade till Carly på armen. Harry skulle verkligen behöva en tjej, inte en tant. Det enda jag och Juliette behövde göra var att presentera dem för varandra. Sen skulle Harry få ta över.

Jag rusade uppför trappan och sprang in i mitt rum. En och samma fråga ekade i mitt huvud hela tiden. Vad skulle jag ha på mig? Jag öppnade min garderob och försökte matcha så gott jag kunde. Om killarna bara visste hur svårt det faktiskt är, om de bara visste hur mycket vi bryr oss och om de bara visste hur mycket tid vi lägger ned på kläderna. De skulle svimma av. Det enda de behöver göra för att se bra ut är att slänga på sig ett par jeans och en snygg skjorta eller tröja. Orättvist. Jag lyckades leta fram en kjol som jag köpt hemma i Sverige och en tjockare tröja som jag köpt med Carly och Mathilda igår. Det fick duga. Det var fint väder ute men temperaturen var lite för låg om ni frågar mig. Det hade inte varit något riktigt sommarväder ännu, jag väntade fortfarande på att kunna sola på stranden och bada i havet. Hemma i Sverige var det säkert över 30 grader varmt och solsken, bara för jag och Mathilda bestämde oss för att spendera sommaren i England. Så typiskt.

Igår kom Mathilda, för en gångs skull, med en toppenidé. Hon föreslog att vi skulle åka på road trip till kusten, där det förhoppningsvis är lite varmare. Vi bestämde aldrig när och hur vi skulle göra det, vi sade bara att det var en bra idé och att det vore riktigt roligt. Vi får se. Mathilda skulle snart börja sommarjobba på radiostationen vilket betydde mindre fritid för hennes del. Hon hade i stort sett planerat hela sin framtid i olika steg och visste redan vad hon skulle göra och vara om tio år. Jag hade ingen aning, jag visste knappt vad som skulle hända imorgon. Hälften av vårt sommarlov hade passerat och snart var det dags att börja skolan igen. Usch. Jag var ändå lite taggad till skolstarten, mycket på grund av att vi skulle stanna kvar och gå i skolan här i London. Ska jag vara ärlig, så visste jag inte om jag någonsin ville flytta hem till Sverige igen. De enda anledningarna jag kan komma på är familjen och vädret. Fast det var saker som jag kunde leva utan, åtminstone vädret. Familjen kunde alltid komma och hälsa på, och jag skulle alltid kunna åka till Sverige på lov och helger. Problemet var att jag inte alls visste vad jag skulle göra, här i London. Skulle jag plugga vidare eller börja jobba? Eller skulle jag flytta till något helt annat land och strunta i både England och Sverige? Ingen aning. Jag var tvungen att suga lite till på den karamellen och ta en dag i taget. Vem vet, imorgon kanske jag blir överskörd av en traktor. Inte för jag tror att det finns speciellt många traktorer i London, men ändå. Niall är ett bevis på att mirakel faktiskt inträffar. Vem kunde tro att jag, av alla människor i hela världen, snart skulle på sin tredje dejt med självaste Niall Horan? Jag var fortfarande tvungen att nypa mig själv ibland. Jag ser ljust på framtiden, världen har mycket att erbjuda.

Och det där var mitt nationella prov i svenska. Nä, jag skojar bara. Det jag vill ha sagt är att allt kan hända och det är dumt att ta ut något i förskott. När jag säger det till Mathilda börjar hon asgarva och nästan viker sig av skratt. Hon har en plan, när det gäller allt. Till och med när hon brer mackan. Du börjar i hörnen och arbetar dig inåt, det måste vara jämt med smör över hela ytan. Jag skrattade också. Ibland måste man nog lägga alla planer åt sidan och bara köra på vad som känns rätt. För, om planen inte går som förväntat, och något annat händer, står du där och vet varken in eller ut. Så vidare du inte har en plan B förståss.

Det sista jag gjorde innan jag sprang nerför trappen var att slänga ett öga i spegeln. Som tur var skulle jag inte möta Drottningen utan bara Niall. Och jag fattar inte att jag nyss sade ”bara Niall”. När jag gick förbi köket tittade Mathilda upp från den bärbara datorn och granskade mig från topp till tå.

”Vart ska du?” Sade hon och höjde på ögonbrynen. Vad jag visste, hade Mathilda och Zayn inte pratat sen vi var där för två dagar sedan. Hon försökte att dölja det, men jag var väl medveten om att hon egentligen var osäker och nästan lite sårad. Hon sade jämt att hon ska prata med honom, men egentligen väntade hon på att han skulle höra av sig. Jag hoppades verkligen att de skulle lösa det.

”Uhm, Niall och jag ska till stranden.” Sade jag dystert och försökte undvika att göra henne ledsen. Så fort jag nämnde Niall tänkte hon på Zayn, det visste jag.

”Varför låter du som om din katt nyss dött? Jullan, jag är okej och jag ska prata med Zayn. Imorgon. Gå nu så att du inte kommer försent!” Sade Mathilda och gav mig ett leende. Vem som helst hade säkert gått på hennes fejkade glädje, men jag kände Mathilda och kunde läsa henne som en öppen bok. Det gjorde ont i magen att se henne såhär. Ända sedan vi kom till London hade hon bara mött motgångar och skulle inte något bra hända snart, skulle hon nog bryta ihop. Det var bara att hålla tummarna för att Zayn hade hjärnan och hjärtat på rätt ställe.

”Säkert? Du kan ju hänga med om du vill?” Frågade jag ängsligt och Mathilda himlade med ögonen. Hon gillade inte att jag tyckte synd om henne, men jag kunde inte låta bli.

”Har du fått en kokosnöt i huvudet eller? GÅ NU!” Sade hon högre och vinkade bort mig. Jag gick motvilligt ut i hallen och drog på mig skor samt en tunn jacka. Innan jag gick ropade jag ett hejdå till Mathilda och tog även med mig min väska. Jag tog hissen ned till entrévåningen och gick ut på gästparkeringen där Niall skulle hämta upp mig om… 1 minut. Perfekt. När klockan slog 19.00 rullade en svart Mercedes in på parkeringen och jag visste exakt vem det var som satt bakom ratten. Jag sprang fram till passagerardörren och hoppade genast in i bilen. Jag möttes av ett par läppar och sedan ett par gudomligt vackra blåa ögon. Han log stort och mina kinder hettade till.

”Hi love, how are you?” Sade han och tog bort en hårslinga från mitt ansikte. På sig hade han en mörkblå t-shirt och ett par beiga chinos. Vid pedalen skymtade jag ett par vita supras. Perfektion, i mina ögon.

”I’m fine, and you?” Svarade jag samtidigt som han körde ut från parkeringen. Resan till stranden skulle ta ett tag. Det fans inte direkt någon strand i city, så vi var tvungna att åka en bit. Jag och Niall pratade på som vanligt och han berättade att de skulle bli tvungna att börja jobba tidigare än planerat. Det högg genast till i min mage. Att Niall skulle jobba betydde att han skulle resa runt och inte vara hemma. Jag försökte dock att inte visa hur besviken jag blev. Men det var hans jobb och plikt, och det respekterade jag. Vi visste inte ens om vi fortfarande dejtade när den tiden kom. Som sagt, en dag i taget.

Efter en halvtimme var vi framme. Vi parkerade bilen på parkeringen och vi gick ut tillsammans. Vinden tog tag i mitt hår och jag var tvungen att hålla i min kjol för att den inte skulle flyga upp.

Niall tog min hand och vi gick ut i sanden. Jag tog försiktigt mina klackar i ena handen så jag var barfota medan Niall bara drog av sig sina och slängde dem vid bilen. Hur kunde han inte bry sig om sina skor? Killar alltså. Jag blickade ut över vattnet och alla vilda vågor. Det såg ut som små gäss låg på vattnet. Stranden var i stort sett tom, det var någon som rastade hunden vid strandkanten men annars fanns det inte en människa så långt ögat räckte. Skönt. Vi gick fram till vattnet och när vågorna räckte mina fötter rös jag i hela kroppen. Det kändes som isbitar mot min bara hud. Himlen över oss var grå och stora moln skymde solens strålar. Jag frös en aning om mina ben men försökte att inte visa det för Niall. Plötsligt vände han sig mot mig och tog båda mina händer.

”What’s your biggest wish?” Frågade han och log stort. Jag tänkte efter och bet mig i läppen. Jag kunde ju inte säga en rymdraket, det skulle liksom sabba stämningen…

”To be kissed in the rain.” Sade jag försiktigt och tittade blygt ned på mina fingrar. Jag tittade sedan upp och mötte hans ögon. ”And you?” Han blev genast tyst och det syntes att han funderade.

”That it will start raining.” Sade han tillslut och böjde sig fram mot mig. Jag ställde mig på tå och mötte hans läppar. Jag skulle nog stanna i England ett tag till.

Kommentera nu tjejer! (Och killar...?)

Hej allesammans! Hur mår ni? Livet leker, right? Skönt å höra! Nästa kapitel kommer någon gång, vi vet inte riktigt än men håll ögonen öppna. Åh, och förresten... Kapitel 9- I Can't Change ligger uppe på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething. Check it out, och glöm inte att kommentera! Fast det visste ni väl säkert redan? Ha det bäst, vi hörs snart igen!

Puss och Kram!

Mathilda och Juliette.