Previous:”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

Jag kollade upp på den stora svarta tavlan som visade olika destinationer. Spanien, Holland, Frankrike… Sverige! Gate 18, om tjugo minuter. Jag tog tag i handtaget på min väska och började gå mot en av sofforna som stod vid ett fönster.

Den här resan hade blivit till åtlöje, riktigt misslyckad. Jag var riktigt misslyckad. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte. Vad hade jag förväntat mig? Jag har alltid haft svårt att visa hur jag känner, jag har alltid visat det på fel sätt. Jag var inte arg på Mathilda, utan på mig själv. Jag hade gjort fel då och gjort fel nu. Ändå önskade jag att hon fortfarande gillade mig. Det var en omöjlig önskan. Det skulle jag aldrig kunna kräva och det insåg jag inte först nu, när allt var för sent. Jag kände en enorm ångest och det hade påverkat den jag minst velat. Jag hade flippat ur och bara tänkt på mig själv, på vad jag ville och kände. Det var mitt fel.

Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan och jag tog snabbt upp den. Pappa lös upp skärmen och jag öppnade hans SMS.

”Du har fått tid hos kuratorn. Måndag kl. 15.00. Vi ville haft en tid tidigare men det var omöjligt. Hör av dig.”

Jag tryckte snabbt på radera och tryckte ner telefonen i fickan igen. Jag ställde mig upp och tittade ut genom fönstret. Jag såg hur flyplan landade och startade. Om och om igen, flygplan efter flyplan. Var det försent att ändra sitt liv, att ändra på sig själv? Fanns det någon möjlighet att börja om? Kunde jag återigen starta, precis som flyplanet?

Det knackade på dörren. Hela min kropp stelnade och jag kände hur min mage bubblade värre än bubbelpoolen i badrummet. Jag skulle precis vända mig mot Niall när jag såg Harry komma ut från sitt rum. I skjorta och kavaj? Han flinade stort och jag såg hur självsäker han var. Varför i hela friden skulle han…? Niall hoppade upp från stolen och sprang ut i hallen för att öppna dörren, vilket var en väldigt smart idé. Jag stirrade oförstående på Harry medan han gick och satte sig mittemot mig.

”Why in heck are you dressed like James Bond?” Harry kollade på mig med överlägsna ögon. Vad skulle Mathilda och Juliette tro? Att Harry egentligen är tjugo år äldre än vad han ser ut att vara?

”You said that we were expecting guests…” Jag satte händerna bakom nacken, lutade huvudet bakåt och suckade högt.

”Yes, but not the freaking queen of England you smartass.” Jag slog till Harry på armen och ställde mig upp. Jag sträckte händerna över huvudet och gäspade. Du får inte vara trött, kind of dålig tajming right now. Duuh?!

Vilken drottning? Vadå James Bond? Här gick gränsen för vad min hjärna kunde hantera samtidigt. Om Nialls mamma skulle komma ville jag ha fina kläder på mig. Varför är det en sådan big deal? Zayn visste att jag tyckte Nialls mamma var snygg.

Jag hörde hur någon harklade sig och jag tittade snabbt upp mot dörröppningen där det stod två personer som inte var Nialls mamma. Nej, nej, nej… Varför behöll du inte tröjan med kattungen på? Det hade sett bättre ut. Nu tror de säkert att jag ska på nobelmiddag eller käka lunch med Obama. Juliette och Mathilda kollade nyfiket på mig och undrade säkert vad jag hade på mig. Det undrade jag också.

”I was just about to change… Hi, by the way… Hope everything’s alright with you… I bet it is… Now that you’re here… With my friends… And me.” Jag försökte att le. Som om det skulle rädda mig. Zayn såg ut som en kissnödig myra där han stod och fnissade. Vänta du bara… Jag tog faktiskt lektioner i karate som barn och jag måste säga att skillsen sitter kvar. Zayn borde passa sig, om han vill ha en näsa kvar vill säga.

Jag ställde mig snabbt upp, log ännu en gång och sprang sedan snabbt in på mitt rum för att byta kläder, igen. Bakom mig hörde jag skratt och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var asroligt. Synd bara att jag var tvungen att spela huvudrollen. Hade det varit någon annan hade jag legat på backen och dött av garv.

Jag var lite besviken över att det inte var Nialls mamma som kom. Å andra sidan var inte Mathilda och Juliette dåligt sällskap.

Det kändes nästan som jag legat i ide den senaste månaden. Niall och Juliette hade tydligen något på gång, vilket jag hade missat totalt. Till mitt försvar hade det faktiskt gått väldigt snabbt. Man kan tydligen hinna med mycket på en månad. Var de tillsammans? Nä. Det vore att ta i. Som sagt, en månad är faktiskt bara en månad. Kände jag Niall rätt, skulle han ta det lugnt och försiktigt. Juliette verkade inte heller vara den som hoppade i säng efter första dejten. De verkade väldigt lika, på många plan. Jag tror egentligen inte på ödet, men i det här fallet är jag osäker.