Previous: Jag hade bestämt mig för att vara öppen och mig själv imorgon. Jag skulle inte svimma, leka barbie eller pussa deras fötter. Det här kanske var början på en fin vänskap? Nobody knows. Lite av meningen med den här resan var att träffa nya kompisar. Och killar. Tre utav fem var singlar. Tre utav fem.

”Boys, let’s go! We should be there in less than thirty minutes. Move your freaking ass if you got one!” Louis’ röst ekade i hela huset. Han hade rätt, tiden hade gått snabbt och nu var vi nästan sena. Jag tog en sista titt på min spegelbild innan jag sprang ner för trappen, intill hallen. Liam satt på knä och knöt skorna, Harry letade tydligen efter ett paraply, Louis försökte stressa ner sig och Niall… Vart var Niall? Toalettdörren öppnades med en smäll. Ut kom Niall med en stor macka i handen. Sen när åt man mat inne på toaletten? Jag rös av tanken och ville inte forska vidare i Nialls dåliga vanor. Louis klappade med händerna och öppnade ytterdörren.

”But I can’t find the umbrella?!” Harry lät förfärad, som om han nyss fått reda på att sista godispåsen var uppäten. Jag kollade ut genom hallfönstret och såg hur regnat stod i backen. Nej, nej, nej. Det här fick inte hända. Mitt hår. Mitt stackars hår. Jag började genast leta efter det förbannade paraplyet och Harry såg en aning tacksam ut. Louis, som var den enda kvar, satte händerna för ansiktet och suckade djupt.

”I found it!” Harry höll paraplyet över huvudet och jag kramade om min kompis. Tjoho. Vi sprang snabbt ut till de andra som redan satt i bilen. Niall hade snott framsätet bredvid Louis och jag kunde inte låta bli att ge honom the evil eye där han satt och flinade. Irländare.

”Mathilda! För i helskotta, skynda dig. Harry kan ringa vilken sekund som helst.” Mathilda kom springandes ner för trappen med strumpor i ena handen och pannkakor i den andra. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Jag ville inte vara nervös, det var det sistajag ville vara. Mathilda kom fram till mig och tittade ner på mina händer som skakade.

”Är du typ nervös? Du skakar ju!” Jag kollade ursäktande åt Mathildas håll. Ta det lugnt Juliette, det här klarar du. Så nervös var jag inte, det jag var orolig över var att något skulle gå fel. Orden tänk om åt upp mitt huvud. Jag skakade lätt på kroppen. Mina hjärtslag var normala igen, äntligen.

”Kolla! Det regnar.” Jag gick snabbt fram till köksfönstret och kollade ut. Mathilda hade rätt. Jag satte handen för pannan och suckade. Varför? Varför just idag? Harrys höga ringsignal fick mig att hoppa till. Mathilda sprang genast fram och ställde sig vid min sida. Jag tog upp telefonen från fickan och svarade.

”Harry?” Jag kände igen numret men jag ville vara säker på att det var han. Tänk om det var hans mamma. Jag kände hur ångesten spred sig i kroppen. Inte tänk om Juliette. Skicka dem orden till månen istället.

”That’s me. Where are you?” Lättnad, lättnad och lättnad. Harrys hesa röst gjorde mig alldeles varm i kroppen. Mathilda hoppade till och viftade med armarna. Hon såg ut som pingvin, en hungrig pingvin.

”We are leaving right now; we’ll be there in like fifteen minutes or something. Mathilda just have to look for an umbrella.” Jag skämdes lite över att vi var sena. Jag gav Mathilda en blick och hon sprang genast ut i hallen för att ta fram paraplyet.

”Oh, we’re waiting for you. Hurry up.” One Direction väntade på oss. På oss, två galna tonårstjejer från Sverige. Det kändes som en dröm. Mathilda kom ut från hallen med ett paraply i händerna. Hon hade ett stort leende på läpparna och vinkade åt mig att komma. Jag sade hejdå till Harry och vi gick ut ur lägenheten. Jag stängde dörren och låste. Vi hade bestämt oss för att ta bussen, det skulle gå snabbare än att cykla. Dessutom föll atlanten från himlen.

Hur mycket var klockan egentligen? Intervjun hade gott prima prinskorv och nu satt vi allihop och väntade på Harrys telefon. Okej, jag erkänner. Det var inte bara telefonen vi väntade på. Mathilda och Juliette var två riktigt het… trevliga tjejer.

Plötsligt öppnades dörren intill vår loge. In kom Juliette. Ensam? Hon hade ett stort leende på läpparna och hennes blåa ögon glittrade värre än stjärnorna. Hon hälsade glatt och böjde sig fram för att ge oss varsin kram.

”Mathilda saw this chocolate thing and she just had to taste it. Don’t ask.” Juliette log ursäktande mot vårt håll och vi skrattade. Jag visste precis vilken choklad grej hon pratade om, fontänen i korridoren. Jag var minst lika imponerad. Det knackade på dörren och Zayn gick för att öppna. In kom Mathilda. Hon hade choklad runt hela munnen och jag kunde inte låta bli att skratta. Juliette vände sig om och när hon såg chokladen stoppade hon huvudet i knäna. Hon suckade djupt och kollade argt mot henne. Harry tog fram en handuk åt Mathilda som sedan satte sig i soffan bredvid Juliette. Bredvid Mathilda satt Zayn och bredvid Juliette satt Louis. Hängde ni med? Liam var spårlöst försvunnen.

Jag vet att jag har choklad runt munnen, sluta stirra. Juliette kollade argt på mig när jag kom in genom dörren. Jag visste precis vad hon tänkte; att hon aldrig kan blablabla. Harry var snäll och tog fram en handuk till mig i alla fall. The world need more kind peolpe. Nu satt Zayn tätt bredvid mig och jag kände hans arm vila mot min. I hans knä låg Juliettes telefon, det såg jag klart och tydligt. Utan att tänka mig för sträckte jag ut handen för att ta telefonen. Det var i sådana här tillfällen jag velat ha en normal hjärna, som fungerade som den skulle. Det var i sådan här tillfällen jag velat vara smidig. Jag nuddade en ytterst privat kroppsdel och Zayn hoppade till. Jag satte händerna för munnen och försökte att inte skratta. De andra hade sett precis vad som hänt och garvade som galna apor. Juliette skämdes, igen.

”I’m so sorry! I didn’t mean to…” Jag kände hur mina kinder blev röda och hur Zayn kollade på mig med sina mörkbruna ögon. Jag såg hur också han rodnade.

”No worries.” Zayn log mot mig och gav mig istället telefonen som jag gav vidare till Juliette. Juliette gav sedan Harry sin telefon. Jag lutade mig tillbaka i soffan och såg hur Zayns ögon fortfarande vilade på mig. Jag blev varm i hela kroppen och kände mig lyckligare än en snorunge som nyss fått sin klubba. Jag var ändå försiktig med att inte tänka allt för mycket. Ordet mystisk stämde in på Zayn, utan tvekan. Jag visste ingenting om honom, han visste ingenting om mig och vi hade träffat varandra två gånger. Way to go Mathilda! Eller? Positiva tankar, tänk positiva tankar.

Mathilda låg ohotad etta på min idiotlista för tillfället. Vem i hela världen får för sig att dricka ur en chokladfontän, i samma byggnad som One Direction? Jag hade lust att skjuta upp henne till mars. Ändå hade hon fått dem att skratta. Två gånger. Det var jag evigt tacksam för. Mathilda hade även hon sina ljusa stunder. Nu var vi på väg hem. Jag och Mathilda satt längst bak i den röda bussen och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat regna och luften var frisk. Killarnas nummer låg nu inlagda i min adressbok och de följde mig även på twitter. Innan vi gick hade Niall kramat om mig och sagt: Vi hörs och syns, beautiful. Beautiful. Jag ville ställa mig på en klippa och skrika av glädje. Den här resan hade blivit en miljon gånger bättre än vad jag trott.
_______________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette