Previous: ”Jag vill inte att en okänd pojke, som dessutom såg mycket äldre ut, ska lägga vantarna på min Juliette.” hennes ögon glittrade i ljuset av discolamporna. Jag orkade inte tjafsa med henne, inte nu. Istället satte jag mig mellan Lovisa och en mörk kille. Det var riktigt trångt. Jag vände ryggen mot killen och log istället mot Lovisa. Bredvid Lovisa satt Eszter och Mathilda stod framför oss. Vi alla tänkte samma sak och ställde oss upp, samtidigt. Vi gick ut på dansgolvet och ställde oss i en ring. Musiken blev genast högre, vilket jag trodde var omöjligt och vi började dansa tillsammans. Vi drog många blickar där vi stod dansande, helt galna. Jag slutade tänka och lät takten ta över. Det här var vad jag behövde. Det här hade jag väntat på länge, att få släppa låss.

Telefonen som låg på bordet vibrerade. Jag suckade djupt och böjde mig fram för att se vem eller vad det var. Eszters namn lös upp displayen. Jag tog telefonen och lutade mig tillbaka i soffan igen. Jag låste upp iPhonen och gick in på Eszters meddelande.

”Hi Zayn. How are you?”

Inget märkvärdigt. Bara en helt vanlig hälsningsfras och en helt vanlig fråga. Jag började svara.

”Vas Happenin’ Eszter? I’m just sitting here looking extremely hot, as usual.”

Jag log mot mitt svar och tryckte sedan på skicka. Hon sitter säkert hemma med sina föräldrar och ruttnar. Jag tyckte jag hade svarat snabbt; Eszter var snabbare. Inom trettio sekunder kom svaret. Jag satte upp fötterna på soffkanten och började läsa.

”Party, party, PARTY! With some friends.”

Min gissning var redo att sopsorteras. Hur fel kunde man ha egentligen? Jag blev genast lite orolig över min kusin. Hon var ändå bara sjutton, två år yngre än mig. Hon borde koncentrera sig mer på skolan. Jag log åt mina tankar. Sade han som reser jorden runt och inte ens vet vad sex gånger åtta är.

”Don’t do anything I wouldn't do! I’ll see you soon. Miss you.”

Jag hade haft fullt upp på sistone och inte ens haft tid att hålla kontakten med mina närmaste. Jag hade dåligt samvete men jag visste att snart skulle jag få träffa dem. Allihop.

Zayn hade suttit med den där förbaskade telefonen hela kvällen och varit lika social som en gurka. Jag gick fram till soffan och satte mig bredvid honom. Jag satte mig överdrivet nära, bara för att irritera honom.

”Zayn, did you know I ate a snail for breakfast today? It tasted really good…” Zayn kollade genast äcklat på mig och rynkade på näsan.

”Oh, good for you.” Han gav mig en irriterad blick och tog sedan upp telefonen igen. Allvarligt talat? Om han fortsatte som han gjorde nu skulle vi behöva arrangera en begravning för Zayns snart fyrkantiga ögon. Poor boy. Jag hoppade på Zayn och slet telefonen ur hans händer.

”Harry Edward Styles. Get of me and give me my phone back, for god’s sake.” Han försökte låta arg, vilket misslyckades. Jag log och Zayn brast ut i skratt. Han tog tag i mina armar och försökte knuffa bort mig. Jag vände mig om och pressade ner Zayn med min rygg. Jag tog fram hans telefon, öppnade smset och läste högt.

”Oh Zayn. I love you SOOO much, I can’t imagine life without you.” Jag försökte låta som en tjej. Zayn sparkade till mig i rumpan. Oh no, he didn’t. Jag kastade telefonen åt sidan och började brottas med Zayn. Zayn kollade sedan på mig som om jag var världens största clown som nyss glömt hur man sprutar vatten ur blomman.

”Okay, okay… Don’t look at me like that! It said: Dear cousin blablabla…” Jag himlade med ögonen och gav Zayn tillbaka sin telefon. Tillbaka till ruta ett; telefonen var fastklistrad i Zayn’s händer. Det knackade på dörren och jag reste mig upp för att gå och öppna.

Utanför stod ingen mindre än Nialls mamma. Med en väldigt… fin klänning. Jag ville blunda, det här var inte rätt. Hon är gift, Harry. Hon är gift! Jag log ursäktande mot henne och kände hur mina kinder blev heta. Nialls mamma steg vant in i lägenheten vi hyrt för sommaren och ropade på Niall som äntligen kom ut från köket.

”Boys, listen up!” Hon började berätta om morgondagen. Att vi var tvungna att göra en intervju med Teen Now , även fast vi hade semester. Hon sade att intervjun var klockan tio och det var riktigt viktigt att vi gick dit. Suck, tänkte jag. Jag som trodde vi skulle ha semester. En stund senare lämnade hon lägenheten.

Nu skäms jag. Mycket. Först kommer hon in här och tror hon är någon sorts Gud, sen får hon mig att lägga tillbaka den sista mackan i påsen. Som om inte det var nog får hon Harry att tänka tankar. Tankar som jag aldrig skulle vilja höra. Tankar som ingen vill höra om sina föräldrar. Jag gav Harry en blick som kunnat döda när han följde min mors siluett när hon lämnade rummet.

Jag satte mig mellan Zayn och Liam i soffan framför the TV. Animal Planet. Hmm, det passade dem som handen i handsken. Harry satt längst ut mot kanten och bet på sina naglar. Louis kom in och ställde sig mitt framför alla ödlor och elefanter. Liam suckade högt.

”Can’t we watch that thriller movie I bought yesterday?” Han lät förväntansfull och log med hela ansiktet. Harry kollade skräckslaget på Louis. Det såg ut som om han nyss sett ett spöke.

”The one with the blood and the scary people?” Harrys röst skakade och han lät riktigt ängslig. Han var en riktig fegis. Jag skrattade åt Harry och hörde sedan ett ljud som kunnat göra en människa döv. Min mage. Åh, vad hungrig jag var. De andra började skratta och pekade på min stackars mage. Gud gav människan möjligheten att äta av en anledning. Idioter. Jag kollade surt på killarna. Plötsligt ställde sig Harry upp och höjde fingret i luften. Skulle han hålla tal?

”I know! You guys can watch the movie while I go buy some pizza for Niall. Okay?” Jag log stort mot min kompis. Äntligen någon som fattar. De andra nickade och Louis satte på filmen. Jag hörde dörren smälla igen bakom oss och Harry var borta.

”AAAAAJJJJJ!” Hade Mathilda planerat att riva huset genom att skrika det högsta hon kunde? Man började undra. Hela huset skakade. Jag sprang det snabbaste jag kunde uppför trappen och sedan in till Mathildas rum. Hon satt på sin säng och höll sig hårt för magen. Bredvid henne stod ett tomt tampongpaket och Alvedonen var slut. Jag förstod direkt, jag behövde inte fråga.

”Jag åker till affären.” Mathilda kollade upp på mig och log besvärat. Hon såg ut som ett lik, bokstavligt talat. Jag måste göra någonting.

”Ä-är det-t säkert?” Hon kunde knappt prata men jag förstod var hon sade. Jag nickade kort och gick sedan fram för att krama om henne. Jag lämnade sedan rummet och gick ner för trappan. Vid dörren satte jag på mig skor och en tunn munkjacka. Jag ropade hejdå till Mathilda som inte svarade och gick sedan ut genom dörren.

Inne på den lilla mataffären som låg precis bredvid vår lägenhet tappade jag bort mig. Jag hade aldrig varit här förut och därför ingen aning om hur det såg ut. Jag gick runt i säkert en halvtimma innan jag hittade det jag sökte. Jag stoppade ner det i den röda korgen och började gå mot kassan. Då kom jag på en sak. Vi har ingen kvällsmat. Jag ändrade rikting och gick istället mot frysdisken, pizza fick det bli.

Jag undrar om Mathilda hade avlidit där hemma. Tänk om hon låg helt död på golvet när jag kom hem. Kan man dö av mensverk? Det borde man kunna. Jag menar, det är omöjligt att leva utan en mage. Eller är det? Jag hann inte avsluta mina funderingar. Plötsligt hade jag ont i näsan och min telefon låg på golvet. Hade den gått sönder? My baby! Jag tog snabbt upp den vita iPhonen utan att kolla hur det gick med personen som förmodligen hade ganska ont i huvudet. När jag såg de bekanta gröna ögonen hoppade jag nästan till. Åh, vad chockad jag blev.

”Oh I’m so sorry! Julia right?” Vad var det han hette nu igen? Niall var den blonda, Zayn den svarthåriga och… Jag vet!

”Juliette. And you are… Harold?” Jag kisade med ögonen för att visa att jag var osäker. Han skrattade roat åt mig. Var det inte Harold? Harald kanske?

”Harry.” Just det. Jag tänkte säga det, jag hade bara… glömt bort det. Jag log  och puttade till honom på axeln.

”Soo… what are you doing here? Or well… It’s a supermarket where you buy food but… you know what I mean.” Jag log åt mitt svammel. Varför var jag nervös för? Jag brukade aldrig stamma. Aldrig. Harry skrattade kort åt mig och kliade sig i ögat.

”Niall was hungry.” Det såg ut som om han skämdes. Jag log mot honom. ”And you?” Han kollade nyfiket på mig. Vad sjutton skulle jag säga? Jag kände paniken stiga när han tittade in i mina ögon.

”Uhm… Mathilda have… She’s in a bad mood.” Han kollade ner i min korg och jag såg hur hans kinder blev röda. Han började genast vrida på sig och log osäkert.

”I see, I see…” Han kliade sig i nacken. ”It was really nice to meet you again.” Han tog upp sin korg som stod på golvet och vi gick skilda vägar. Jag mot kassan, han mot… prinsesstårtorna? Jag skrattade lite för mig själv. Prinsesstårta? Inte ens Mathilda äter prinsesstårtor. Inte ens Mathilda. Jag betalade i kassan och började sedan gå mot lägenheten som inte låg så långt bort. Jag tog hissen upp till andra våningen, låste upp dörren och stängde den sedan efter mig. Precis när jag smällde igen dörren ringde telefonen jag hade i fickan. Jag tog upp telefonen och tryckte på svara.

”Juliette, hello? I think you took the wrong phone. I’ve yours.” Det var Harry. Jag tog telefonen från örat och såg att bakgrunden inte stämde. Han hade rätt. Jag hade Harry Styles telefon i handen. Och han hade min.