Previous:”Nice to meet you.” Juliette pratade långsamt och kunde inte sluta le. Killarna sade det samma och log. Jag hade nästan glömt bort matchen när plötsligt den bekanta visselpipan hördes nere från planen. Vi vände oss om och Juliette gick tillbaka till stolen mitt emot mig. Om mindre än fyrtiofem minuter skulle jag få träffa Torres. Ändå så kunde jag inte sluta tänka på killarna som satt bakom oss.

Vi stod spänt upp och kollade ut genom det stora glasfönstret. Det var lite mindre än tio minuter kvar av matchen. Juliette stod bredvid mig och kollade intresserat på vad som hände nedanför oss. Torres fick tag i bollen och började dribbla sig förbi spelare efter spelare, nu var han nära mål. Jag tog tag i Juliettes hand och kramade den hårt. Torres stod nu face to face med målvakten. Han tog sats och sköt, rakt i krysset. Jag och Juliette kollade snabbt på varandra och skrek sedan:

"MÅÅÅL!" De andra kollade konstigt på oss och vi stängde genast våra munnar. Många av de som var här var 'finare folk', alltså rika snobbar. Dessutom förstod de inte svenska. I deras värld skulle allt vara perfekt och betedde man säg det minsta udda var det burn in hell som gällde. Så var det bara.

Jag kollade på Juliette och skrattade lägre den här gången. Vi gick och satte oss på stolarna igen. Juliette vinkade åt servitrisen att komma. Killen kom genast fram till vårt bord med en liten bricka på ena armen.

"How can I help you my ladies?" Han log så att alla tänder syntes. Hans bruna ögon och det kolsvarta håret var något jag kunnat döda för. Han var riktigt snygg, med andra ord. Det märktes att Juliette tyckte likadant, eftersom hon tappade talförmågan och blev stum. Jag suckade och pratade istället för min kompis:

"I want a coke and my friend would like to have a glass of water, please." Jag log vänligt mot den snygga killen som genast började gå mot bardisken. Juliette tittade tacksamt mot mitt håll och jag log tillbaka. Bakom oss hördes skratt och vi vände oss genast om.

"How can I help you my ladies?" Harry pratade med en tillgjord röst och blinkade med ögonen. Han satte fram handen mot Louis som pussade den vänligt. Harry tog sig för hjärtat och suckade. De andra grabbarna skrattade högt, särskilt Niall. Jag och Juliette försökte att ignorera och tackade istället killen som nyss kommit med våra drickor.  

Juliette reste sig upp och plockade i ordning sina, och mina, saker. Jag följde hennes exempel och sköt sedan in stolen efter mig. Nu var det dags. The time of my life var inte långt borta. Juliette tog tag i min hand och kollade sedan upp på mig.

"Du skakar. Det kommer gå bra... ta det lugnt och svimma för guds skull inte!" Jag log tacksamt mot min kompis som försökte lugna mig. Jag var lugn. "Du har nyss haft en normal konversation med One Direction, inte sant? Fixar du det fixar du Torres, okej?" Juliette log mot mig. 

"One Direction what?" Hörde jag Liam säga bakom ryggen. Jag vände mig om och log mot fem nyfikna ansikten. Juliette ställde sig bredvid mig.

"I was just about to say... what a lovely band you guys are!" Heja Jullan! Juliette log nervöst. Hoppas de gick på hennes lögn. Jag krossade fingrarna bakom ryggen och andades djupt. Gud var på vår sida, för en gångs skull.

"Oh, thank you. It was really nice to meet you too." Liam log mot oss, lika så resten. 

Jag gjorde en gest mot Juliette som visade att vi skulle gå. Vi tog våra väskor och började gå mot dörren. Bakom oss hörde vi någon busvissla. Både jag och Juliette vände oss om. Det var Zayn. Mitt hjärta tog en trip till månen. Jesus amanda! Jag tog ett djupt andetag, log mot Zayn och gick sedan ut genom dörren efter Juliette. Väl utanför dörren brast vi båda ut i skratt. 


Jag kunde knappt andas. Det där var sjukare än Sean Banan, for real. Hade Zayn Malik från One Direction nyss busvisslat åt oss? Crazy. Jag tog Mathilda i handen och vi satte riktning mot Spaniens omklädningsrum. Nu var det skärpning som gällde. Vi kunde inte bete oss som två flummiga tonåringar framför Fernando Torres, även fast det var just det vi var. Vi gick fram till dörren som pilarna pekade mot. Jag hörde hur Mathilda suckade djupt och vi knackade sedan på dörren. Ut kom en gammal man med grått skägg.

"I guess you want to meet the players, right?" Jag och Mathilda nickade som svar. 

"Well... they will be here in a couple of minutes so you can wait outside." Jag och Mathilda nickade ytterligare en gång mot mannen som stängde dörren. Vi lutade oss mot väggen. Mathilda stirrade ner på golvet. Plötsligt hörde vi steg bakom oss. Mathilda vände sig om snabbare än blixten.


Heliga bananer, det var han. Det var Fernando Torres. Herrejösses. Han kom rakt emot mig, vad skulle jag göra? Okej, Mathilda andas. Nu var han nära, dags att agera. Jag tog ett steg i taget, rädd för att ramla. Fernando räckte mig hans hand och log flirtigt. Jag höll Fernando Torres i handen, i handen.

"I'm a big fan. You are really good at football, obviously, and... man you're hot!" Shit, det där var inte meningen. Fernando började skratta. "I mean..." Fernando avbröt mig.

"You don't have to explain. It was really nice to meet you too." Han kramade om mig medans jag svävade på moln. Jag vände mig mot Juliette och när jag såg hennes leende var inte tårarna långt borta. Fernando sade artigt farväl och gick in till omklädningsrummet. Jag kramade om Juliette och vi började gå ut mot parkeringen där pappa förmodligen väntade.

Previous:”Jag fick dem nämligen från jobbet och jag tänkte att ni hade större nytta utav dem än vad jag hade så… Here you go girls!” Han räckte oss biljetterna. Juliette och jag tog varsin biljett och kramade om varandra. Det här var sjukt. Vi hade VIP-platser till en EM match och jag skulle få se Torres in real life. Sjukt.

Jag stod i hallen nedanför trappan och ropade. Vad höll de på med egentligen? Jag kollade på klockan. Vi var redan sena. Matchen hade börjat och vi var fortfarande hemma. Jag bestämde mig för att ta fram de andras skor så att det kulle gå snabbare när de kom. Om de kom, rättare sagt.

”Are you guys coming today or…?” Jag försökte låta irriterad, vilket jag var. Jag gick upp för några trappsteg för att försöka se dem där uppe. Jag kunde skymta Zayn i badrummet men han var den enda. När han hörde mig vände han sig om.

”Wait, I’m not done yet. Two more minutes!” Jag suckade högt, riktigt högt. Vi skulle på fotbollsmatch, inte nobelmiddag. Var Zayn verkligen tvungen att fixa håret i hundra miljoner timmar varje gång vi skulle gå utanför dörren?

”Two more minutes doesn’t exist anymore. You need to come now and where’s the others?” Zayn släckte lampan i badrummet och stängde dörren. Han ryckte på axlarna och gick sedan nerför trappan. Jag kollade surt på honom när han gick förbi mig för att sätta på sig skorna.

Nu gick jag upp för trappan med arga steg. Jag tog i med benen och stampade så högt jag kunde. Lata apor, varför kunde de aldrig passa tiden? Jag satte riktning mot TV-rummet, där de förmodligen var. Jag öppnade glasdörren. Jag hade rätt; i soffan satt inga mindre än Niall, Louis och Harry. När de hörde dörren smälla upp kollade de förskräckt på mig. Louis ställde sig snabbt upp och gick fram till mig.

”Easy with the door, Liam. You almost destroyed it.” Sen när brydde han sig om dörren? Jag valde att inte börja skrika på dem utan sade istället med min mjukaste ton:

”Excuse me ladies, but have you forgotten that we are going to a football game? We should be there right now.” Niall och Harry ställde sig genast på benen och rusade sedan ner för trappen.

Zayn hade gått ut till bilen och satt i baksätet med sin telefon i händerna. Louis satte sig i förarsätet och startade bilen. Jag hoppade in bredvid Louis och lutade huvudet mot nackstödet. Hade vi tur skulle vi hinna till andra halvlek. Om vi hade tur.

Det var halvlek, Spanien ledde med ett mål. Jag kollade glatt på min kompis som satt mitt emot mig vid det stora bordet. VIP- platserna var verkligen VIP; pappa hade inte överdrivit. Ett stort glasfönster gjorde så att man såg den gröna planen utan problem. Bredvid vårt bord stod en soffa och två fåtöljer. Alla bord var fulla utom ett, vilket var helt tomt. Det hade inte suttit någon vid bordet bredvid oss på hela kvällen. Jag lutade mig tillbaka i stolen och satte händerna på magen. Det här hade varit den bästa kvällen någonsin och den var inte slut än. Det bästa var faktiskt kvar. Jag väntade spänt på att matchen skulle ta slut för att få träffa Torres. Det ingick nämligen i vår VIP-biljett, att få träffa spelarna i omklädningsrummet. Åh gud, vad jag längtade. Jag hade förberett vad jag skulle säga och göra, i detalj. En sådan här chans fick man bara en gång i livet, det skulle gå perfekt. Jag hade bestämt mig för att vara lugn, även fast min mage hade party just nu. Jag andades djupt och blundade. Don’t freak out, don’t freak out. Det var viktigt att det inte syntes hur nervös jag var. Torres skulle inte tro att jag var någon psykopat som rymt från mentalsjukhuset. Jag tog glaset med vatten som stod på bordet och började dricka. Juliette satt med telefonen framför ögonen, förmodligen twittrande. Jag tog en liten klunk till av vattnet. Plötsligt kom fem killar in genom dörren. Jag kunde inte hålla mig utan spottade ut vattnen framför mig. Jag tog snabbt en servett och torkade mig runt munnen. Jag sparkade det hårdaste jag kunde på Juliettes ben under bordet; min röst ville inte fungera. Juliette tittade förvånat upp från telefonskärmen och jag nickade mot det håll de stod i, vid baren. Juliette kollade tillbaka på mig med ögon stora som fotbollar. Hon böjde sig framåt och visade med fingret att jag skulle göra likadant.

”Var lugn. De är bara fem helt vanliga mänskliga varelser, okej?” Juliette gav mig en allvarlig blick. Hon hade rätt, vi skulle vara lugna, inte svimma eller liknande. Jag sade åt mentalpsykopaten inom mig att dra åt helskotta. Jag tog ett djupt andetag och fixade till håret. De började gå mot vårt håll. Nu förstod jag, det var deras bord som stod tomt bredvid oss. Såklart. Jag kollade mot deras håll och fick ögonkontakt med Liam som log vänligt mot oss. Mitt hjärta jublade av glädje, vilket jag inte visade utåt. Jag log oberört tillbaka. It’s all about the pokerface.

Harry och Zayn gick med varsin dricka i handen och satte sig på stolarna bakom min rygg. Jag flyttade på stolen bredvid mig så att de skulle kunna dra ut sina stolar ordentligt. Juliette satt och kollade nyfiket på våra nya bordsgrannar.

”Stirra inte!” Snäste jag tyst åt henne. Hon kollade genast ut genom fönstret istället. Jag log mot henne, försökte att inte skratta. Jag harklade mig och kollade på klockan som satt på väggen. Tio minuter kvar innan matchen börjar. Plötsligt blev det tyst bakom mig och jag kände en hand på min axel. Jag stelnade till, andades djupt och vände mig sedan om och log.

”Excuse me miss, can’t you tell us about the game? We just arrived.” Nialls irländska dialekt gjorde mig knäsvag. Jag glömde för ett ögonblick vad han hade frågat men skärpte sedan till mig och log. Jag harklade mig.

“Uhm, of course… Spain scored a goal just before half and Lampard received a yellow card because of his bad behavior.” Min röst svek mig inte. Jag hade pratat lugnt och normalt. Killarna nickade allihopa samtidigt och log mot mig.

”Thank you… What’s your name?” Nu var det Liam som pratade. Han tog en stor klunk utav det han hade i glaset. Juliette hade gått runt bordet och satt nu bredvid mig.

”Mathilda. And this is Juliette.” Sade jag och pekade på Juliette som vinkade glatt. Killarna log glatt mot oss. Harry böjde sig framåt och skakade hand med både mig och Juliette. De andra skrattade åt honom och Zayn fnös. Mina kinder var säkert röda som ketchup just nu men whatever.

”And what’s your names?” Var hon seriöst seriös? SERIÖST! Jag kollade förvånat på min kompis som log mot mig. Hon såg riktigt nöjd ut. Det här var nog första gången jag skämdes för Juliette, det hände inte ofta. Sedan kom jag på någonting; hon visste inte vad dem hette, i alla fall inte vem som hette vad. Killarna såg förvånade ut och Zayns haka var nere vid golvet. Harry var den som öppnade munnen först.

”I’m Harry Styles.” Hans hesa röst var nog det vackraste någonsin.

”And my name is Zayn.” Zayn log med hela ansiktet och nickade mot oss. Niall ställde sig upp och gick fram till oss.

”I’m Niall Horan.” Sade han och gav oss båda varsin kram. Han luktade vanilj och hans hår var silkeslent mot min bara axel. Han log vänligt mot oss och satte sig på stolen igen.

”Liam.” Liam nickade lätt och log. Louis tog ett djupt andetag och himlade med ögonen.

”My name is Tomlinson. Louis Tomlinson.” Han blinkade med ena ögat och höjde på ögonbrynen. Jag gjorde allt för att inte skratta men lyckades inte. Juliette log stort.

”Nice to meet you.” Juliette pratade långsamt och kunde inte sluta le. Killarna sade det samma och log. Jag hade nästan glömt bort matchen när plötsligt den bekanta visselpipan hördes nere från planen. Vi vände oss om och Juliette gick tillbaka till stolen mitt emot mig. Om mindre än fyrtiofem minuter skulle jag få träffa Torres. Ändå så kunde jag inte sluta tänka på killarna som satt bakom oss.
____________________________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Juliette och Mathilda

Previous: Jag kramade om mamma och Gustaf en sista gång och lovade att jag skulle ringa biljoner gånger om dagen. Jag och Juliette hoppade in i pappas bil medans pappa sade hejdå till resten av familjen. Efter ett par minuter hoppade pappa in framför ratten och startade bilen. Så fort bilen startades sattes radion på. Jag kollade bak på Juliette som satt med mobilen i handen. Hon kollade upp och log.

”Förstår du att det här händer på riktigt?”

”Vet du vad? Jag tänkte precis samma sak.” Jag skrattade åt Juliette och vände mig om igen. Jag var tvungen att nypa mig själv för att se om jag drömde. Jag var vaken.

Jag kunde känna hur flygplanet sakta ner. Jag tittade ut genom fönstret och såg att vi närmade oss marken. Flyplanet nuddade marken med en duns och jag var nära på att skrika till. Mathilda som hade sovit hela flygturen vaknade till och gnuggade sig i ögonen. Hon gäspade stort. Edward, Mathildas pappa, hade ta mig sjutton läst dagstidningen hela vägen hit. Han tittade nu på sin dotter och nöp till henne i sidan.

”Vi är framme. Öppna ögonen och titta ut.” Han pekade ut genom fönstret. När Mathilda såg asfalten och de andra flygplanen skrek hon till. Hon stoppade händerna framför munnen och kollade på mig som bara skrattade. Hennes ögon var stora som ballonger och jag hade nog aldrig sett henne le så stort förut. Jag log tillbaka.

Snart hördes rösten som sade att vi kunde knäppa upp bältena. De tackade sedan för att vi flugit med deras bolag och slutade med: Välkommen till London! Fjärilarna i magen ville inte lugna ner sig och jag kunde inte sluta le. Vi ställde oss upp, tog vårt handbagage och gick ut ur flygplanet. Vi började gå mot det sakta rullbandet där vi skulle hämta våra väskor. Vi ställde oss vis sidan och väntade på väskorna. Tillslut såg jag min väska och gick fram och tog den. Så fort jag ställt mig bredvid dem andra igen kom en ung kille fram till mig och tittade ner på väskan.

”Excuse me miss... but I think you took the wrong bag.” Hans brittiska dialekt gjorde mig knäsvag. Jag stammade ett förlåt och gav honom väskan. Så fort han lämnat oss brast Mathilda ut i skratt. Hon pekade på mig och sedan på väskorna. Jag fattade ingenting. Hon höll ena handen för magen och den andra för munnen. Edward som pratade i telefon visade med fingret att hon skulle lugna ner sig. Hon tog ett djupt andetag och öppnade sedan munnen för att äntligen prata.

”Såg du din min eller?! MINEN. Du rodnar ju! Haha. Tyckte du han var snygg? Klart du tyckte!” Hon flinade stort och rörde på ögonbrynen. Jag slog till henne på armen och gav henne en blick som kunnat döda. Mathilda fortsatte skratta.

”Håll truten din tönt. Jag blev bara lite förvånad, okej?” Jag försökte vara allvarlig men det var inte lätt när Mathilda stod och skrattade mig rakt upp i ansiktet. Edward som stoppat ner telefonen och fått tag i våra väskor stod nu en bit längre bort och vinkade åt oss att komma. Vi började genast gå mot honom. 

”Girls! We have to find a taxi.” Edward pratade engelska. Jag hade hört honom göra det förut men det kändes ändå en aning ovant. Det var å andra sidan lättare att förstå honom på engelska; hans svenska sög. SÖG.

Vi gick ut ur byggnaden och ställde oss sedan på trottoaren för att se om vi fick tag på en taxi. Edward vinkade vant in en taxi och vi lade alla våra väskor i bagaget. Jag och Mathilda hoppade sedan in i baksätet medans Edward satte sig fram hos chauffören. Han sade vart vi skulle och taxibilen körde ut på vägen. Edward och taxichaffisen började genast prata och skratta. Edward trivdes som fisken i vattnet, det såg jag. Det här var hans hem.

Vi var här. Vi var verkligen i London, i freaking England. Taxin vi satt i var på väg mot lägenheten pappa nyligen köpt. Juliette och jag hade dragit lott om vem som skulle få välja rum först. Jag hade vunnit. Ha.

Jag tittade ut genom bilfönstret och såg flera utav de saker jag bara sett på bild tidigare. Det var många människor överallt på gatorna trots att det var sent på kvällen. Gatulamporna lös svagt. Pappa vände sig om för att säga att vi snart var framme och jag kollade glatt på Juliette innan jag återvände till att kolla ut genom fönstret. Plötsligt såg jag en stor, gigantisk arena vid vattnet. Utanpå byggnaden stod det stort: Euro 2012. Jisses, det hade jag glömt bort. Det var EM, fotbolls EM. Flera av matcherna skulle spelas här i London. Jag var ingen galen hulligan men jag gillade att kolla på fotboll. Mest för att killarna som spelade var grymt snygga. Ovanför de stora dörrarna som ledde in till arenan hängde två stora flaggor. En spansk och en engelsk. Jag slutade andas. Någon måste skoja med mig. Jag slog till Juliette på axeln, hon vände sig snabbt om och kollade argt på mig.

”OH MY GOD. Jag tror jag dör. Jag avlider. Nu. Right here right now. KOLLA på flaggan! Det är Spanien.” Spaniens landslag var mitt favoritlag, utan tvekan. Dessutom så var lagets stjärna ingen mindre än Fernando Torres. Fernando Torres. Vet ni inte vem det är? Gå och sätt er i ett hörn och skäms. Eller googla på det.

”Jag ser, jag ser. Herregud. Ta det lugnt. De är i samma stad som oss, who cares?” Världens snyggaste kille var i samma stad som oss och det ända hon sade var who cares? Dra mig baklänges.

Pappa tittade bak på oss och log finurligt. Vad hade hänt med honom? Jag hade inte sett honom le sådär busigt på evigheter. Han kollade på mig och sedan på Juliette.

”Hey Mathilda... How much do you think we can get for theese?” Han tog upp två vitrosa biljetter. Jag böjde mig fram för att se vad det stod på dem. Jag läste högt:

”VIP. London OS Arena. England against...” Mitt hjärta slutade slå och min haka var nere vid backen. ”SPAIN?!”

Pappa skrattade åt mig. Juliette tittade på biljetterna hon med och gapade nästan lika stort.

”And you two are going. If you want to? The game is on Wednesday so you got time to think...” Var han helt från vettet? Jag kramade om halsen på honom och han skrattade högt. Juliette satt bredvid mig och log för sig själv.

”I got them from my work and I thought you needed them more than me so… Here you go girls!” Han räckte oss biljetterna. Juliette och jag tog varsin biljett och kramade om varandra. Det här var sjukt. Vi hade VIP-platser till en EM match och jag skulle få se Torres in real life. Sjukt.

Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette 

Previous:På onsdag skulle jag och killarna gå på fotbollsmatch, vilket jag såg fram emot. England spelade landslagskamp mot Spanien i EM, det var semifinal. Det var många som pratade om matchen och vi hade faktiskt VIP-platser. Egentligen var jag inte jätteintresserad av fotboll men just en sådan match fick man inte missa. England var ändå riktigt duktiga i fotboll och Spanien var regerande världsmästare. Annars hade vi inte jätte mycket planer för sommaren, bara ta dagen som den kommer.

Jag försökte ropa på hjälp, jag försökte skrika. Det gick inte; ur min mun kom inget annat än viskningar, hur mycket jag än försökte. Jag satt fast och jag kunde inte andas. Hjälp.

Jag satte mig upp i sängen. Mina andetag var i otakt och min puls var högre än någonsin. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Det var bara en dröm. Jag sträckte mig efter min vita iPhone som låg på det mörka nattduksbordet. Klockan var inte mer än sju. Jag kröp ner under det varma täcket igen och blundade. Plötsligt började telefonen ringa. Vem ringde så här tidigt? Jag öppnade ögonen och satte mig upp med en suck. Jag tog telefonen och såg på displayen vem det var. Suprise? Knappast.

”Godermorgon! Hör du fåglarna kvittra?! Sov du?” Mathildas klarvakna röst fyllde mina öron. Sover du? Nej, jag kände för att springa till Kina sju på morgonen så jag är vaken! Vad trodde du? Jag gnuggade mig i ögonen och började fundera på vad jag skulle säga. Mathilda hann före mig.

”Har du helt glömt bort att vi ska till London idag eller? Har du ens packat klart?” Mathilda uttalade det sista med sarkasm. Hur visste hon att jag hade kvar att packa? Och ja, jag visste att vi skulle till London. Flyget gick vid lunch. Så efterbliven var jag inte. Det blev tyst i andra änden. För en gång skull. Jag harklade mig. 

”God morgon på dig också. Hur länge har du varit uppe egentligen?” Mathilda suckade, som om jag nyss ställt den mest idiotiska frågan någonsin. Jag klev upp från den varma sängen och började ta lite kläder.

”Kul att du frågar. Min klocka ringde vid noll sex noll noll. Fast, då hade jag redan varit uppe i en halvtimma” Hon måste skoja? Snälla gud, säg att hon skojar. Var det verkligen normalt att gå upp så tidigt? Jag skrattade lite åt mina funderingar.

”Och vad skrattar du åt? Går du upp tidigt behöver du inte stressa. Simple as that.” Jag log lite åt min kompis svar. Att gå upp tidigt hade aldrig varit min grej. Att försova sig, det var min grej.

”Vilken tid ska vi träffas på Atlas då?” Mathilda hade påmint mig hundra gånger, ändå hade jag glömt. Mathilda suckade djupt, precis som förväntat, i andra änden.

Mathilda och jag hade bestämt att ses på hennes pappas jobb, innan vi åkte till flygplatsen. Mamma skulle skjutsa mig till Atlas Copco. Jag skulle sakna henne. Jag skakade på huvudet, positiva tankar. Jag kunde knappt förstå det själv; om mindre än en dag skulle jag sätta foten på brittisk mark. Jag längtade så.

”Hur många gånger har jag inte påmint dig Juliette Pedersen?” Hon lät lite som min mamma. ”Vi ska ses hos pappa om tre timmar. Vid tio. Prick.” Hon betonade prick lite extra. Mathilda var väldigt noga med tider. En minut gjorde henne galen. Ja, ni läste rätt. En minut.

”Ja, ja, ja! Jag kommer då! Min mamma skjutsar.” Jag hade nu satt på mig kläder för dagen. Jag hade som sagt lite kvar att packa så jag drog fram resväskan som låg under sängen.

”Bra. Kom för guds skull inte för sent. Då har du ingen näsa kvar.” Jag skrattade åt Mathilda. Hon däremot var döds allvarlig och menade varje ord hon sade.

”Jag älskar dig också, vi ses sen!” Och med det lade jag på. Jag kastade telefonen på kudden och började plocka i ordning de saker som var kvar att packa.

Tiden gick fort, nästan för fort. Jag stoppade ner telefonen i jackfickan och gick ut ur huset. Mamma och Gustaf väntade i bilen. Jag stängde dörren, tog upp nyckeln och låste. Hejdå huset. Jag öppnade bildörren och hoppade in i framsätet. Mamma startade bilen och körde ut på vägen. Det var nu det gällde. Now or never. Jag kollade ut genom fönstret och räknade alla träd vi körde förbi.

Atlas Copcos stora byggnad uppenbarade sig framför oss. Ute på parkeringen såg jag både min pappa och Juliette. Juliette var faktiskt i tid, kors i taket. Mamma parkerade bilen bredvid pappas bil som skulle ta oss till flygplatsen. Jag hoppade glatt ut och vinkade till pappa och Jullan. Mamma och Gustaf kom bakom mig med alla stora resväskor. Övervikt in my ass. Till mitt försvar var faktiskt några av dem pappas. Men inte många.

Jag kramade om mamma och Gustaf en sista gång och lovade att jag skulle ringa biljoner gånger om dagen. Jag och Juliette hoppade in i pappas bil medans pappa sade hejdå till resten av familjen. Efter ett par minuter hoppade pappa in framför ratten och startade bilen. Så fort bilen startades sattes radion på. Jag kollade bak på Juliette som satt med mobilen i handen. Hon kollade upp och log.

”Förstår du att det här händer på riktigt?”

”Vet du vad? Jag tänkte precis samma sak.” Jag skrattade åt Juliette och vände mig om igen. Jag var tvungen att nypa mig själv för att se om jag drömde. Jag var vaken.

Previous: ”Vad hette den där nya singeln med Justin Bieber nu igen? Girlfriend?” Jag kunde inte låta bli att skratta åt min kompis. Hon har fortfarande mycket kvar att lära och jag tänker lära henne allt jag kan.

Vad skulle jag välja? Choklad eller päron? Jag satte händerna bakom nacken och suckade. Kvinnan bakom disken väntade fortfarande på mitt svar. Åh. Varför ska det vara så svårt? Niall som redan köpt sin glass stod bredvid mig och väntade otåligt.

”AW C'MON! We don't have the whole day...” Han knuffade till mig i sidan och gav mig sedan blicken. Han hade rätt. De andra väntade på oss. 

”Alright, alright... Chocolate. No Strawberry. Or chocolate...” Jag suckade djupt. ”I want Chocolate.” Kvinnan skyndade sig med att stoppa glassen i struten, rädd för att jag skulle ändra mig igen. Jag tog vänligt emot glassen över disken och betalade sedan vid kassan. Niall och jag började gå mot torget där vi lämnat dem andra. Jag smakade på glassen. Jag skulle tagit jordgubb.

Solen sken och fiskmåsarna sjöng. Det började bli sent men det var ändå riktigt varmt ute. London var otroligt vackert på somrarna. Det här var den bästa dagen hittills på semestern, enligt mig. Vi hade verkligen bara slappat och tagit det lugnt, vilket man ska göra på semestrar.

Killarna satt vid ett runt bord under ett parasoll vid caféet. De kollade upp så fort de hörde våra röster.

”Did you die on your way here? I was just about to call the cops.” Louis tog av sig pilotglasögonen och kollade glatt på oss. Han log så att alla tänder syntes. Niall fnös och hoppade sedan över staketet för att sätta sig på en ledig stol.

”Harry couldn't decide wether he should have chocolate or strawberry. The decision could actually effect his future. Right Harry?” Niall flinade mot mig. Jag hoppade också över staketet och satte mig på den sista lediga stolen. Jag satte armbågarna på bordet och lutade mig framåt.

”Very funny, Niall... I, anyway, didn't fall in love with the ice cream lady, like you.” Jag tittade på Niall som rodnade; livet är bra ibland. Niall harklade sig.

”I didn't fall in love... I just thought her way of doing ice cream was...” Han letade efter rätt ord. Louis böjde sig fram och låtsades vara intresserad. Niall kollade upp mot himlen. 

”Stop!” Liam skrattade och höll för öronen. Niall fortsatte ändå:

”Hmm… I know! Beautiful.” Niall såg riktigt nöjd ut och lutade sig tillbaka mot stolen. Han satte händerna på magen och andades ut. Zayn droppade mobilen och öppnade munnen.

”Wait... So you think the ice cream lady made beautiful ice cream, is that what you're saying?” Zayn höjde på ögonbrynen och kollade konstigt på Niall som himlade med ögonen. Jag log.

"Boys! Can't we leave the ice cream lady!?" Louis höjde armarna över huvudet och sträckte på sig. Han gäspade. Niall skrattade, lika så Liam.


Det måste var något fel. Något allvarligt fel. Jag kollade på min kompis som skulle förklara hur man gör vacker glass. Jag satte handen för pannan och skakade på huvudet. Det började bli mörkt och det kändes som det var dags att åka hem. Jag drack upp det sista jag hade i glaset och tog sedan på mig min munkjacka.

"Shall we go?" Killarna slutade prata och kollade istället på mig. De började plocka i ordning och Harry åt äntligen upp sin glass. Jag var den första som ställde mig upp och började gå mot bilen som stod parkerad på baksidan.

Det var skönt att vara i London. Även fast vi var tvungna att undvika vissa saker, kändes det ändå bättre här. Jag satte mig i baksätet och väntade på att killarna skulle komma. Jag lutade mig tillbaka mot ryggstöden och suckade. Det var skönt med semester, riktigt skönt. Ändå saknade jag alla signeringar, konserter och fans. Speciellt fansen. Det hade dock blivit alldeles för mycket jobb på sistone och vi hade knappt hunnit prata med varandra mellan alla intervjuer och fotograferingar. Det var härligt att få umgås, bara vi. Vi hade sommarlov med andra ord.

Bildörrarna öppnades och Louis hoppade in framför ratten. Tystnaden ersattes av bilradion. Louis backade ut bilen och började köra mot hotellet vi bodde på för tillfället. Imorgon skulle min familj komma hit och de skulle stanna i några veckor. Jag kunde knappt vänta. Jag saknade dem så.

På onsdagen skulle jag och killarna gå på fotbollsmatch, vilket jag såg fram emot. England spelade landslagskamp mot Spanien i EM, det var semifinal. Det var många som pratade om matchen och vi hade faktiskt VIP-platser. Egentligen var jag inte jätteintresserad av fotboll men just en sådan match fick man inte missa. England var ändå riktigt duktiga och Spanien var regerande världsmästare. Annars hade vi inte jätte mycket planer för sommaren, bara ta dagen som den kommer.

Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Juliette och Mathilda

Previous: Det var kul att se henne på bra humör igen, det hade jag saknat. Allt det med Seth var över och vi kunde fokusera på England. Jag skulle shoppa som en galning. Som en galning. Jag tog min vän i handen och vi satte riktning mot H&M. Åh, vad jag längtade till London. En tanke slog mig där vi gick på de smala gatorna. Jag hade inte packat än.

Nu var vi klara. Vi hade varit inne i varenda klädaffär i Örebro. Jag hade bara handlat ett skärp, ett par nya jeans och en armbandsklocka. Mathilda däremot hade storhandlat. Hon hade köpt allt från vindruvor till ett par skor. Mina ben var trötta efter allt gående och jag började bli hungrig. Det hade varit en lång dag.

”Kan vi inte gå och fika någonstans?” Jag körde the puppy face och hoppades på att Mathilda skulle säga ja. Hon var inte trött någonstans. Om hon fick, skulle hon gå runt i hundratals timmar till. Fika var dock hennes svaga punkt, det visste jag. Jag puttade henne i sidan och sade: ”Snällaaaaa.” Mathilda tittade upp från mobilskärmen. Hon harklade sig.

”Alltså… Jag är kind of pank men så länge du bjuder är jag på.” Hon tittade förväntansfullt på mig och höll andan. Hon väntade på mitt svar, det syntes.

”Eftersom jag är kind of rik så behöver du inte oroa dig. Jag bjussar!” Jag uttalade de sista orden lite högre och sträckte ut armarna över huvudet. Mathilda log stort och började skratta. 

”Let’s go to Waynes Coffee then.” Det var ingen fråga. Mathilda kände till de bästa fikställena, så var det bara. Hon bestämde alltid hur och vart vi skulle fika.

Fika time. Den som uppfann fikat borde få ett nobelpris. Fanns det något bättre? Knappast. Det var näst intill tomt inne på Waynes Coffee. En barnfamilj med barnvagn satt vid en fönsterplats och ett äldre par satt bakom dem. Det var de ända.

Jag och Juliette bar på varsin bricka och gick mot bordet längst bort, i hörnet. Vi satte oss ner. Juliette hade bara köpt en damsugare och ett glas LOKA. Jag däremot… Jag kollade ner på min bricka där det låg en kanelbulle, en chokladboll, två pepparkakor och slutligen en marsipangris. Ja, jag gillade att fika. Till dricka hade jag köpt en flaska apelsinjuice, ännu en grej jag inte kunnat leva utan.

Jag tog fram min mobil från fickan och som nyss vibrerat. Twitter. En tjej vid namn @1Dcrazy hade nämnt mig i ett tweet. Tjejen hette Carly och vi hade haft kontakt ett tag. Hon bodde i London och vi hade bestämt att träffas när vi kom dit. Hennes pappa kände också min pappa, vilket var en bonus.

”@mthilda I’m so excited! You guys will be here in… 2 days?! OMG. It’ll be so fun to finally meet you! Don’t forget to call me! xx”

Jag visade Juliette och hon blev lika glad som jag. Det var skönt att i alla fall känna någon där borta. Att flytta dit skulle bli som att börja om från början. A fresh start. Nya kompisar, nytt område och inte minst nya möjligheter. Jag svarade Carly och högg sedan in i min stora kanelbulle. Mums. Nu satt istället Juliette fastklistrad framför telefonen. Plötsligt började hon skrika, högt. Jag blev riktigt rädd och hoppade till. De få människorna som var där kollade konstigt på oss. Juliette satte genast handen för munnen började hyperventilera. Vad var det frågan om?

”HALLÅ?! VAS HAPPENING?!” Jag försökte fånga Juliettes uppmärksamhet genom att böja mig framåt och prata högre.

”KOLLA!” Juliette lät andfådd när hon tillslut kunde prata. Hon tryckte upp mobilen i ansiktet på mig och på skärmen stod det:

”London never fails to amaze me. We’re having a great laugh and it’s so nice to see the family and all the friends again. Will probably stay here for a while to rest and have fun with my friends. Love you. xx”

SERIÖST? Var detta anledningen till att hon skrikit som en stucken gås? Var hon verkligen tvungen att ge mig en hjärtattack för det här? Harry Styles var i London, so what? Vi kommer knappast springa på honom i mataffären, om det nu var det hon trodde. Jag kollade på min kompis och suckade. Nu hade hon lugnat ner sig och andades normalt.

”Fattar du hur stort det här är? De kommer vara där, när vi är där.” Juliette tittade glatt på mig med stora ögon.

”Jag som trodde du tyckte fangirling var för töntar? Beliebers med andra ord. Sedan när ändrade du dig?” Jag kollade fundersamt på min kompis och tog en till tugga på min kanelbulle.

”Sen typ nyss! Det här kommer att bli så himla kul. Jag tänker studera Direction infection, morötter och allt vad det nu är på vägen dit. Jag ska kunna allt och du får förhöra mig sedan.” Jag blev förvånad över att hon visste så mycket. Hon hade aldrig varit den som brytt sig. Hade hon fangirlat i hemlighet? Under täcket? Hmm…

”Vad hette den där nya singeln med Justin Bieber nu igen? Girlfriend?” Jag kunde inte låta bli att skratta åt min kompis. Hon har fortfarande mycket kvar att lära och jag tänker lära henne allt jag kan.

Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette

Previous:

”Vad?” Svarade hon argt med hamburgare i munnen och kladdiga fingrar. Hade jag inte varit i paniktillstånd hade jag skrattat åt henne.

"KOLLA!” Försökte jag säga så diskret jag bara kunde. Jag nickade med huvudet mot det håll Seth gick i. Nu var han nära. Vad skulle jag säga?

Seths blåa ögon såg rätt igenom mig. Han kunde läsa mig som en öppen bok. Mathilda hade dissat hamburgaren och deltog istället i min och Seths diskussion. Han såg så perfekt ut där han satt på stolen och kollade på oss. Jag undvek att kolla honom i ögonen. Hoppas han förstod hur arg jag var på honom.

”Jag är så ledsen, du anar inte. Jag gick hela vägen hit bara för att få prata med dig. Juliette, titta på mig. Jag önskar det gick att spola tillbaka tiden” Han lät så ynklig, så liten. Han var verkligen ledsen för vad han gjort men det som störde mig var att han även tyckte synd om sig själv. Han fortsatte:

”Du förstår, det har hänt jobbiga saker hemma och jag har det väldigt svårt just nu. Jag vet att det inte är någon ursäkt men…” Det var precis vad det var. En ursäkt. Han ville att jag skulle tycka synd om honom. Jag skulle tycka synd om honom.

”Sist jag kollade var det jag som blev sårad. Varför dra in din familj i det här?” Nu var jag irriterad. Varför försökte han komma undan? Han hade det inte alls jobbigt hemma, det visste jag. Jag hade träffat hans familj flera gånger och det var de mest problemlösa människorna på jorden. 

”Förlåt… jag bara… jag vet inte.” Han vet inte? Jag log för mig själv. Han var inte värd mina tårar, precis som Mathilda sagt. Det här var löjligt. Mathilda tog tillfället i akt och började skälla ut honom.

”Du vet inte? Ha. Du tror att du kan bete dig hur som helst, tycka synd om dig själv och sedan säga att du inte vet. Det är det mest fjantiga jag någonsin hört. Vad hade du förväntat dig? Att Juliette ska förlåta dig och att ni sedan lever lyckliga i alla dagar? Du får nog komma med någon bättre förklaring än jag vet inte, grabben.” Mathilda fnös och lutade sig sedan tillbaka mot soffryggen.

Hon hade sagt allt jag velat säga, tagit orden ur min mun. Jag ville skrika: YOU GO GIRL och bara krama om henne. Seths ögon spärrades upp. Han liknade en rädd hare som nyss fått reda på att harjakt var tillåtet på McDonald’s. Åh, det kändes så bra.

”Ehm…” Han stammade försiktig och harklade sig sedan. ”Du har rätt, jag har fel. Ehm... Det är nog bäst att jag går…” Han ställde sig upp och sköt in stolen efter sig.

”Hejdå Seth.” Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Även fast Mathilda hade rätt i det hon sade var hennes ord tuffa och Seth tog dem hårt. Jag ställde mig upp och tog ett steg närmare honom. Jag böjde mig framåt och gav honom en kram. Det förtjänade han.

Seth hade nu gått och jag och Juliette satt kvar på McDonald’s. Jag hade beställt en McFlurry och hade glass över hela ansiktet.

”Du äter som en grottmänniska, vet du det?” Juliette försökte hålla sig för skratt och tittade på mig med glada ögon. Hon tittade sedan bort för att visa hur mycket hon skämdes.

”Hur sjutton ska jag ha kunnat missa det efter alla gånger du påmint mig?” Jag tog en servett som låg på brickan och torkade mig runt munnen. Glassen var slut och jag gjorde en ledsen min. ”Den är slut.”

”Åh, hjälp. Du som måste vara så hungrig efter att ha ätit två hamburgare, en låda kyckling bitar och nu också en glass. Jag skulle aldrig…” Juliette fick aldrig chansen att säga klart meningen, jag avbröt henne.

”Never Say Never. Ska man äta, ska man äta ordentligt. Du kan inte äta när du ligger i graven, eller hur?” Jag log överlägset mot min kompis. ”Ska vi dra?” Jag ställde mig upp och började plocka i ordning på vårt bord. Jag lade upp allt skräp på brickan och började gå mot sopstället. Juliette kom efter med båda min och hennes väska.

”Jag behöver gå till Åhléns, H&M och Claes Ohlson.” Sade jag när jag lämnat brickan och vi gick mot utgången. Juliette såg fundersam ut.

”Vad ska du göra på Claes Ohlson om jag får fråga?” Juliette tittade konstigt på mig, som om jag vore världens största idiot. Det må vara ett gubbdagis men grejer hade de gott om.

”Bitch please…” Jag himlade med ögonen. ”Jag ska köpa batterier till min systemkamera. Vad trodde du? Att jag skulle köpa en hammare och lite spik?” Juliette slog till mig löst på armen och skrattade åt det jag nyss sagt.

Det var kul att se henne på bra humör igen, det hade jag saknat. Allt med Seth var över och vi kunde fokusera på England. Jag skulle shoppa som en galning. Som en galning. Jag tog min vän i handen och vi satte riktning mot H&M. Åh, vad jag längtade till London. En tanke slog mig där vi gick på de smala gatorna. Jag hade inte packat än.

Previous: Jag gjorde en gest som visade att hon skulle sätta sig bredvid mig i soffan. Filten som låg på soffkanten tog jag och lade över oss. Jag hoppade närmare Juliette och kramade om henne. Hon började gråta. Vad hade hänt?

Den kalla luften blåste mig i ansikte och mitt hår flög vilt i vinden. Det kändes som nålar mot min hud. Bussen var redan tio minuter försenad. Varför hade jag inte tagit på mig mer kläder? Det var sommar och varmt ute men just idag kändes det som höst. Jag gick in i busskuren för att kolla på turlistan än en gång. 10.23. Jag hade inte sett fel. Jag var tidig, bussen var sen. Som vanligt. Jag tog upp mobilen som låg i fickan på min jeansskjorta. SMS från mamma:

”Hej gumman! Var är du? Ledsen att jag behövde jobba idag men vi ses ikväll. Älskar dig! Kram Mamma.”

Jag suckade och började svara. Mina fingrar frös. Jag flyttade dem mot munnen och blåste på dem. Det blev genast bättre.

”Hej mamma! Just nu står jag och väntar på den förbannade bussen som aldrig vill komma. Jag ska in till stan. Jobba du, det gör inget! Vi ses ikväll! Jag älskar dig också.”

Min mamma jobbade på sjukhuset och jag hade vant mig vid att hon var tvungen att jobba extra vid det här laget. Hon var en känd kirurg och väldigt efterfrågad. Mamma älskade sitt jobb och hon hade svårt att säga nej när de ringde och sade att hon behövdes. Jag förstod henne.

Efter att ha kollat facebook för säkert hundrade gången stoppade jag tillbaka telefonen i fickan. Jag följde vägen med blicken och en bit bort skymtade jag den blåa bussen. Äntligen. När bussen började närma sig mig gick jag ut från busskuren och tog fram mitt busskort. Väl på bussen log jag mot busschauffören som log vänligt tillbaka. Bussen var full av människor även fast det var helg. De flesta var äldre men många var även i min egen ålder. Jag hittade ingen ledig plats i den främre delen av bussen så jag fortsatte bakåt. Allra längst bak var det tomt. Jag satte mig ner och pustade ut. Jag tog åter igen fram telefonen och den här gången också mina vita hörlurar. Jag bläddrade bland all musik men stannade vid Justin Biebers nya singel. Boyfriend. Jag satt och nynnade lite tyst, hoppades att ingen lade märke till min röst. Jag kunde inte låta bli. En tant som satt framför mig vände sig om och såg förfärat på mig när jag sjöng:

”Tell me what you like, yeah. Tell me what you don’t. I could be your Buzz Lightyear fly across the globe…”

Jag slutade genast sjunga och bytte låt. Liam Paynes röst fyllde mina öron istället. Jag log. Det här var min favorit. Jag kunde inte hålla mig utan började göra små dansrörelser med armarna. Jag måste sett ut som en idiot.

Jag hade försökt att ringa hela morgonen. Hon hade inte svarat. Jag var arg på mig själv men även sur på henne. Varför trodde hon mig inte? Jag hade talat sanning, jag ljög aldrig. Det var mitt fel att jag druckit, det var onödigt. Jag visste att Sara och Juliette inte var bästa kompisar, snarare fiender. Jag kunde knappast ha valt en mer lämplig tjej. Ändå så tycker jag Juliette borde ha lite överseende, särskilt när jag ansträngde mig för att göra saker bra igen. Jag hade försökt med allt. Kanske skulle jag bara strunta i henne och gå vidare? Jag var inte säker längre. Hade jag fått den frågan för en vecka sedan hade jag vetat svaret, utan tvivel. Var vi mer än kompisar? Det skulle jag aldrig få reda på om hon inte svarade på telefonen. Jag ville så gärna prata med henne, förklara allt. Jag hämtade hemtelefonen och försökte än en gång. Hennes telefonsvarare lät mer och mer irriterande för varje gång.

"Hejsan, du har kommit Juliette och jag kan tyvärr inte svara just nu…”

Jag kastade telefonen i sängen och kollade sedan snabbt om den gått sönder. Jag satte mig på sängkanten och stoppade huvudet i händerna. Jag orkade inte med det här. Juliette och Mathilda skulle åka till England på måndag vilket var om… Två dagar?! Det gjorde saken värre. Juliette skulle åka om två dagar, vara borta i flera månader och vi var inte ens sams. Jag skulle åtminstone bli vän med henne igen innan hon åkte. Det var jag tvungen att bli. Jag hämtade min bärbara dator som låg på skrivbordet och gick sedan tillbaka till sängen. Jag lade mig på magen och ställde datorn framför mig. Det första jag gjorde när jag fått upp webbläsaren var att gå in på facebook. Sjutton nya händelser, fem nya vänförfrågningar. Jag orkade inte. Jag klickade mig in på Juliette och började skriva i chatten. När jag kommit halvvägs med mitt långa förlåt-tal lade hon plötsligt upp en statusuppdatering. Vad kan det vara om?

Det här var min chans. Jag loggade snabbt ut och stängde ner datorn. Jag bytte från pyjamas till kläder och rusade sedan ner för trappen.

”Sen när har vi en elefant till son?” Pappa tittade upp från tidningen inne i köket. Han hade läsglasögonen på nästippen och den nysrostade macken i ena handen.

”Jag har bråttom. Jag ska upp på stan.” Jag försökte prata kontrollerat mellan alla andetag medan jag knöt mina joggingskor. Jag undrar om pappa ens hörde vad jag sade. Jag hade inte tid att kolla efter utan tog min gråa munkjacka och gick ut.

När jag kom ut ryste jag till. Det var riktigt kallt. Jag drog upp dragkedjan på munkjackan lite till. Jag stoppade händerna i fickorna och började gå upp mot staden. Jag hade inte långt att gå eftersom jag bodde väldigt nära. Jag ökade takten ytterligare. Det här skulle gå snabbt, förhoppningsvis.

Jag tog ut min gröna cykel från garaget och började gå mot grinden. Mathilda hade ringt och sagt att hon var sen, på grund av bussen. Jag försökte öppna grinden samtidigt som jag balanserade cykeln i ena handen. Jag misslyckades. Cykeln ramlade på backen med en duns. Jag stod och svor ett tag innan jag kom på att det antagligen inte skulle göra situationen bättre. Jag tog istället upp cykeln från marken och stängde sedan grinden efter mig. Jag satte mig på cykeln och började trampa. Jag och Mathilda skulle mötas utanför McDonald’s om mindre än fem minuter. Eftersom stan inte låg långt bort behövde jag inte stressa, utan tog det istället lugnt och njöt utav det friska vädret.

Det senaste dygnet hade varit en pina. Jag hade berättat för Mathilda vad som hänt med Seth. Hon hade blivit förvånad men sedan börjat prata om hur dum i huvudet han var. Mamma hade blivit galen när hon kom hem imorse. Det såg ut som huset hade varit med om en jordbävning. Jag hade stått och sorterat skräp hela morgonen och mamma hade till och med anlitat en städfirma för att få ordning på allt. Festen hade absolut inte gått som planerat men vad fanns det att göra åt det nu? Jag försökte fokusera framåt istället. Jag och Mathilda skulle faktiskt åka till England om två dagar.

När jag närmade mig cykelställena trampade jag saktare. Jag hoppade sedan av och ställde cykeln vid en ledig plats. Jag tog ur nyckeln ur min väska, låste framhjulet och började gå mot McDonald’s.

Jag hade sprungit sista biten, rädd för att Juliette hunnit åka hem. Nu var jag helt slut och mina ben kändes som stolpar. Jag var törstig, riktigt törstig. Jag bestämde mig för att köpa en milkshake inne på McDonald’s innan jag skulle börja mitt letande.

Att stå i kön tog inte så värst lång tid eftersom det var efter lunch och alla redan hunnit äta. Så fort jag tänkte på mat började min mage kurra. Jag drack upp den sista slurken milkshake innan jag gick mot sopbänken. Väl vid sopbänken såg jag ett par välbekanta ögon sitta och titta på mig från ett bord längre bort. Lyckan i mig hade aldrig varit större.

Jag kunde inte sluta titta på honom. Så länge han inte såg mig spelade det ingen roll. Mathilda hade fullt upp med att äta upp sin gigantiska hamburgare så henne gick det inte att prata med. Jag har nog aldrig träffat på en människa som äter så mycket som hon gör. Herregud. Han tittade upp efter att ha slängt sin mugg. Fan. Han hade sett mig. Hjärtat dunkade hårdare när han började gå mot oss. Jag puttade till min kompis i sidan för att få hennes uppmärksamhet men hon brydde sig hellre om maten. Panik. Jag slog till Mathilda hårt i sidan och fick tillslut en reaktion.

”Vad?!” Svarade hon argt med hamburgare i munnen och kladdiga fingrar. Hade jag inte varit i paniktillstånd hade jag skrattat åt henne.

”KOLLA!” Försökte jag säga så diskret jag bara kunde. Jag nickade med huvudet mot det håll Seth gick i. Nu var han nära. Vad skulle jag säga?

Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette

Previous: Mathilda hade hittat ett skohorn som hon använde som mikrofon och hoppade nu runt i vardagsrummet som en galning. Jag hämtade min telefon och började filma. Hoppas hon inte lade märke till mig, jag gömde mig bakom soffbordet. Hon sjöng med i låten:

”I don’t know why you’re being shy and turn away when I look into your e-e-eyes.

Everyone else in the room can see it, everyone else but you…”

Jag slutade filma och sparade videon. Hämnd.

Musiken dunkade och huvudet snurrade. Hur mycket hade jag druckit? Vart var Mathilda? Det var nog runt midnatt men det dansade fortfarande runt folk i vårt vardagsrum. Den här festen höll på att spåra ur, big time. Till en början hade jag haft roligt, det hade kommit många och som tur var det bara de vi bjudit. Nu var det äldre killar överallt med alkohol och äckliga blickar. Vart var Mathilda? Seth hade kommit, vi hade pratat och dansat. Nu var han försvunnen. Jag svepte med blicken över dansgolvet, letande efter de välbekanta blåa ögonen, men jag såg honom ingenstans. En äldre tjej kom fram till mig och hällde mer dricka i mitt glas. Jag visste att jag inte borde, ändå så tog jag glaset i händerna och svepte den röda drycken snabbt. Jag skakade på huvudet, det var inte gott.

Sist jag såg Mathilda hade hon tjafsat med David. Eller ja, skrikit på David rättare sagt. Jag undrar vad han hade gjort? Hade han gjort henne illa? Jag måste leta på henne. Och Seth.

När jag kom upp på övervåningen möttes jag av ett moln av cigarett rök. Mamma kommer inte bli glad. Dörren intill mitt rum var stängd så jag bestämde mig för att gå in dit. Kanske skulle jag lägga mig och bara strunta i allt? Någon ropade nerifrån undervåningen:

"Grym fest Jullan! Vi drar!" Ropade en äldre kille som jag inte alls kände eller visste vem det var. Skulle de verkligen gå hem? Äntligen.
"Vet ni vart Mathild…" Jag hann inte avsluta meningen innan dörren smälldes igen. Nu blev det genast tystare.

Hade alla gått? Några låg och sov i soffan som stod i min brors rum men de var nog de enda. Jag gick återigen mot mitt rum. När jag kom fram till dörren upptäckte jag att dörren var låst. Jag bankade och försökte bryta upp den. Jag hade nu tagit av mig mina skor och satt upp mitt blonda hår i en tofs. Tillslut öppnade någon dörren. Seth. Vad gjorde han i mitt rum? Han såg nästan död ut. Ögonen var trötta och han hade stora svarta ringar under dem. Han hade varken tröja eller byxor på sig. Jag kikade in bakom honom. Vem var det som låg i min säng? Jag måste ha sett fel. Jag måste. Sara låg i min säng. I MIN säng. Vad hade de gjort? Huvudet snurrade bara mer och mer. Jag flyttade handen till pannan, jag svettades. Hur kunde han? Hade jag gjort något fel? Det kändes som om mitt hjärta nyss hade hoppat från ett plan och inte hunnit veckla ut fallskärmen i tid. Det var i tusen bitar. Han hade förstört allt, jag ville inte vara ledsen. Jag ville inte. Seths tomma blick tittade fortfarande på mig.

"Det är inte som det ser ut. Förlåt, hon kom till mig och jag hade ingen chans. Juliette, det är inget mellan oss. Jag gillar dig." Hans svammel irriterade mig. Nekade han?
"Hur kunde du?" Mina tårar var inte långt borta. Jag svalde en stor klump.
"Jag… Det var inte meningen. Det ska inte hända igen, jag lovar." Seths röst var nu mycket högre. Han menade det inte, han skulle göra om det igen.

Till svar stängde jag dörren i ansiktet på honom och gick ner för trappen med arga steg. Vart var Mathilda? Jag behövde henne.

Det här hade inte gått som planerat. Kaos var nog det rätta ordet för kvällen. David hade kommit och börjat bråka med en yngre kille, vilket hade resulterat i att jag slagit till David på kinden. Han hade inte slagit tillbaka, konstigt nog.

Jag gick in till köket för att hälla upp ett glas vatten. Många hade gått och nu var det bara ett par stycken kvar. Juliette hade inte synts till på hela kvällen. Hade hon hängt med Seth hem? Kanske. Jag gick in till vardagsrummet och slängde mig i soffan. Jag var trött, riktigt trött. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Plötsligt hörde jag något i köket. Det var någon där. Stegen kom närmare.

"Sover du?" Hörde jag Juliette snyfta och satte mig genast upp.
"Gråter du?" Svarade jag oroligt. Grät hon verkligen?
"Du vill inte veta vad som hänt." Hon pratade tyst och blinkade med ögonen.
"Det är därför jag är här. Berätta." Sade jag långsamt men bestämt.

Previous: Jag och Juliette kollade på skärmen, på varandra och på skärmen igen. Min haka var säkert nere på golvet vid det här laget. Varken jag eller Jullan var besatta av One Direction, vilket några av våra vänner var, men vi gillade deras musik och tanken på att vara i samma stad som världens mest kända pojkband var inte direkt något man blev ledsen över. Dessutom så var de ögongodis allihop.

Kunde klockan gå saktare? Jag bet mig i överläppen; lite nervös var jag nog ändå. Min rektor, som nu hade pratat om allt mellan himmel och jord, avslutade äntligen det långa talet. Det var sommarlov. SOMMARLOV. Juliette satt bredvid mig och när hon såg att jag kollade vände hon sig mot mig och log stort. Vi båda tänkte på samma sak, det visste jag. Ikväll var kvällen med stort K. Jag undrar vad jag längtar till mest. Det faktum att jag och min bästa kompis ska åka till London på måndag eller den stora festen som vi skulle ha ikväll? Svår fråga. Att ha en avskedsfest var Jullans idé och det var ingen dum idé direkt. Jag kommer sakna alla kompisar men vi skulle ju ses snart igen, om knappt ett år. Juliette och jag hade mycket att planera inför ikväll men vi hade ändå bestämt att gå ut och fika med klassen efter avslutningen. Min klass var något jag skulle sakna, mycket. Knäppaste klassen ever.

”Ha en bra sommar och glöm inte matteboken!” Ropade rektorn i mikrofonen och nu stod också alla lärare upp.
”Sakna oss inte för mycket nu ungar” Sade en av lärarna och skrattade lite.

Jo, hur ska vi klara oss utan er? Utan alla kvarsittningar, mobilförbud och samtal hem till föräldrarna. Åh, vad jag kommer sakna kvarsittingarna. Halleluja.
Jag skulle precis böja mig ner för att ta fram min systemkamera när jag kände en fot på min stol. Vem var det som satt bakom mig nu igen? Jag vände mig om och såg David, med ett stort flin lekande på läpparna. Jag vände mig om igen.

”Hallå? Såg du mitt SMS eller?” Sade han spydigt.

Varför kunde han inte bara lämna mig ifred? David var den mest jobbigaste, snuskigaste och otrevligaste människa jag kände. Snyggaste också, vilket jag försökte ignorera. Hans solblekta blonda hår med de chokladbruna ögonen var en bra kombination, lite för bra kanske. Usch. Jag gillar inte honom. Jag önskar jag kunnat säga att jag aldrig gjort det heller, men det vore att ljuga. David och jag hade en historia som jag helst ville glömma. Han däremot, påminde mig varje dag. Det var hans sätt att hämnas på.  Man dissar inte David, så var det bara. Inte enligt han själv, i alla fall.  

”Nej.” Svarade med exakt samma ton som han hade frågat mig med. Idiot.
”Jag kommer på er lilla fest ikväll, det är bäst du aktar dig.” Han lät så nöjd, som om inget kunde göra honom illa.

Jag orkade verkligen inte diskutera med honom just nu. Jag hade annat att tänka på. Viktigare saker. Vart hade Juliette tagit vägen, till exempel? Hon satt inte längre på sin stol bredvid mig. Jag reste mig upp och gick mot dörren för att kolla efter henne. När jag väl kom ut, utanför dörren, såg jag henne. Hon stod och pratade med en kille från vår parallell klass. Seth. Jag gick fram till dem.

”Var tog du vägen? Snacka om att du lämnade mig vid fel tillfälle. David öppnade munnen, behöver jag säga mer?” Hoppas hon hörde att jag var arg, för det var jag.
”Ehm… David är ju vår kompis eller hur? Precis som han och Seth är polare?” Juliette gav mig menande blick och log sedan mot Seth.
”Öh... Ja,just det ja. David och jag är… polare. Tajtare polare får man leta efter vet du!” Jag försökte knuffa till Seth lite lätt på armen och log sedan nervöst.

Hur kunde jag glömma det? David och Seth gick i samma klass, samma fotbollslag och bodde till och med grannar. De var jättebra kompisar. Juliette ville såklart inte göra bort sig inför Seth, det var ju självklart. Vart var jag när Gud delade ut hjärnor? Lätt fråga, i kakburken såklart. Juliette hade gillat Seth länge och Seth gillade nog henne också. De var bara så fega båda två, så ingen vågade göra något. Kycklingar.

Åh, varför måste Mathilda jämt skämma ut mig så? Seth hade däremot inte märkt något, vilket var bra. Jag hade frågat honom om festen ikväll. Han kom gärna, hade han sagt. Jag kunde inte motstå en liten ”yey-dans” på väg hem från VASA konditoriet. Mathilda och jag hade nyss fikat med klassen och var nu på väg hem till mig för att förbereda festen. Hur skulle vi hinna med allt? Vad skulle jag ha på mig? Eftersom Seth skulle komma, var jag tvungen att vara snygg. Jag måste ta ifrån tårna.

”Vad ska du ha på dig?” Frågade jag Mathilda när vi steg innanför dörren till mitt hus.
”Interesting question. Jag kör nog på min blommiga klänning, tror jag. Du då?” Svarade Mathilda nonchalant.

Hur kunde hon vara så lugn? Som om hon inte brydde sig alls om vilken klänning hon skulle ha på sig. Nu blev det ännu svårare.

”Jag vet! Du borde ha den där svarta som du fick av din pappa? Vet du vilken jag menar?” Hon kollade förväntansfullt på mig.
”Den korta?” Svarade jag osäkert.
”JA, den korta! Seth kommer svimma när han ser dig i den, duh?” Sade hon glatt och ryckte på axlarna.
”Haha. Du är som du är. Den svarta får det bli then.” Jag skrattade åt min kompis och sprang sedan upp på mitt rum för att hämta ballongerna.

När jag kom ner igen hade Mathilda hittat min iPod och högtalarna dunkade av musik. Tur att mamma inte var hemma. Hon hade dödat oss, bokstavligt talat. Nu höjde Mathilda musiken ännu mer och jag hörde vilken låt det var.

”Everyone else in the room can see it, everyone else but you. Baby you light up my world like nobody else, the way that you flip your hair…”

Mathilda hade hittat ett skohorn som hon använde som mikrofon och hoppade nu runt i vardagsrummet som en galning. Jag hämtade min telefon och började filma. Hoppas hon inte lade märke till mig, jag gömde mig bakom soffbordet. Hon sjöng med i låten:

”I don’t know why you’re being shy and turn away when I look into your e-e-eyes.  
Everyone else in the room can see it, everyone else but you…”

Alarmet på mobiltelefonen ringde, vilket betydde att klockan var 06.00. Egentligen undrar jag varför jag satt alarmet så tidigt, eftersom jag ändå alltid går upp tjugo över. Någon gång kanske jag skulle få för mig att gå upp vid sex, vem vet. Jag stängde snabbt av alarmet, kröp återigen ner i sängen och kollade upp i taket. Jag kände något tungt och varmt liggandes nere på mina fötter och förstod direkt att det var min katt Flisan som låg och sov ovanpå täcket. Hon drömde nog, eftersom det med jämna mellanrum kom små morrande läten från hennes lilla mun.
Pappa kom in i mitt rum, as always. 

"Mathilda, vilken tid åker du?" Jag förstod att han var trött, det hördes på rösten. Man lade också märke till hans brittiska dialekt, nu när han var trött och inte orkade anstränga sig när han pratade svenska.
"Tjugo över sju." Mumlade jag under täcket. "När börjar du?" Jag visste egentligen redan svaret på min fråga, lika väl som pappa visste varför jag frågade.
"Jag hinner inte skjutsa dig idag, jag har ett möte vid åtta. Tyvärr." Sade han lite tystare.
"Okej då." Sade jag besviket och suckade. Att låta besviken var egentligen något jag spelade, jag hade än inte gett upp hoppet på att få skjuts till skolan idag. Jag hatade att åka buss, verkligen. 
"Gå upp nu!" Sade pappa och lämnade rummet. 

Jag försökte försiktigt gå ur sängen, rädd för att störa Flisan i hennes drömmar. Jag ville egentligen inte ta av mig täcket heller, eftersom jag visste att det var kallt i rummet. Dock så var jag tvungen, att stressa var det sista jag ville göra. Jag klev ur sängen och kröp fram till stegen som gick ner till resten av mitt rum. Jag har nämligen min säng uppe på ett loft. Från början hade det varit häftigt med ett eget loft, det var som en extra våning, men just nu var det mest jobbigt. Jag klättrade ner för stegen på nyvakna ben och tillslut kände jag golvet under mina fötter. Jag gnuggade mina ögon för att få dem att vakna till lite, sedan gick jag raka vägen till toaletten. Jag ropade ett sömnigt "godmorgon" till min mamma som satt på hennes och pappas säng i sovrummet och vek tvätt. 
När jag nu hade lagt märke till vad klockan var när jag stod och valde kläder, fick jag lite panik. Varför kunde jag aldrig lära mig att bestämma kläder dagen innan? Jag slängde snabbt på mig ett par blåa jeans shorts och ett vitt virkat linne. Det var ganska varmt ute, det var fortfarande sommar, men jag satte ändå på mig en vit cardigan över. Det var kallt i skolan. 
Nu halvsprang jag till badrummet och hörde knappt mamma när hon sade:
"Vad fin du är." 
Ett simpelt tack fick jag fram. Min mamma var alltid så snäll, hon uppmuntrade mig alltid. Även när jag hade dåliga dagar. 
Jag ställde mig framför den stora spegeln i badrummet. Jag borstade först håret och lät sedan mina långa guldiga självlockar hänga ner över axlarna. Jag orkade inte riktigt anstränga mig när det gällde sminkningen, plus att tiden började rinna ut, så jag lade snabbt på lite Foundation på mina rödblommiga kinder sen fick det vara klart.

Jag snodde lite av mammas parfym innan jag sprang ner för trappan och satte mig vid köksbordet. Jag åt snabbt upp min frukost, småpratade lite med min lillebror Gustaf och sprang sedan upp för att borsta tänderna.

När jag kom ner igen plingade min nya iPhone som jag fått i julklapp. Ett SMS från Juliette:

"Åker du buss? När är du på skolan?"

Samtidigt som jag läste för mig själv kikade pappa ut från kontoret och sade: 
"Mitt möte är inställt, du slipper ta bussen, jag skjutsar dig." 
"YES!" Ropade jag och sträckte ut armarna i en segergest. "Kan vi plocka upp Juliette på vägen?"
"Japp, det kan vi. Säg till henne att gå ut till LIDL om en kvart." Svarade pappa innan han gick tillbaka in till kontoret. 

Jag tog upp telefonen igen, klickade mig in på meddelanden och svarade Juliette:

"Pappa skjutsar. Vi hämtar upp dig vid LIDL om en kvart."

Jag gick sedan för att ta på mig mina vita, något slitna, Converse och drog sedan på mig den svarta skinnjackan. Fit for fight.

"Pappa, jag är färdig! Ska vi åka eller?" Ropade jag högt, nästan så att jag hajade till själv.
"Jag vill ha en kram först." Hörde jag mamma säga uppifrån övervåningen.

Mobilen vibrerade, SMS från Mathilda:

"Pappa skjutsar. Vi hämtar upp dig vid LIDL om en kvart."

Jag börjar allvarligt undra om hon kan se in i framtiden, hur visste hon att jag hade försovigt mig idag igen? Vi måste ha någon sorts telepatetisk Connection.

Jag plockade ihop mina skolböcker och lade in dem i mappen, som jag sedan lade ner i min stora färglada väska med amerikanska flaggan på. Jag tog sedan fram de turkosa Conversen, som jag köpt i Sydkorea när jag varit och hälsat på pappa. Jag saknade honom så. Jackan hängde som vanligt på kroken under fönstret. Idag fick jag inte glömma mitt busskort, vilket jag nu hade gjort några gånger. Innan jag gick pussade jag min lillebror på pannan och kramade om mamma. 

Jag tittade en sista gång på klockan och såg att den redan var kvart i. Jag halvsprang sista biten tills jag såg den välbekanta gråa Volvon stå parkerad på LIDL’s parkering. Jag vinkade smått innan jag hoppade in i bilen, lite andfådd.

"God morgon! Allt bra?" Sade Mathilda så fort jag satt mig i bilen.

Justin Bieber spelades på högsta volym, som vanligt. Hela bilen dansade kändes det som. Egentligen förstod jag inte riktigt varför alla var så himla kära i honom. Visst, han kunde sjunga och var inte ful. Men ärligt talat, vissa fans var lite överdrivna. Mathilda är en av dem, hon pratar jämt om honom och hon vet till och med vilket BB han föddes på. Hon brukar förklara att hon inte alls är en stalker utan en belieber, vad nu det betydde.

"Good morning people!" Sade jag glatt tillbaka. "Allt är bra, hur det själv?"
"Trött" Svarade Mathilda innan hon gick tillbaka till att sjunga med i Biebers kärlekslåtar.

Nu var vi framme vid skolan. Mathildas pappa Edward släppte av oss på parkeringen bakom skolan. Säkerheten först, det var båda våra föräldrar överens om. Jag såg några av våra klasskompisar gå mot skolan, från busshållplatsen. Klockan var åtta, vi började om en kvart. Mathilda kramade om sin pappa, vi tackade honom för skjutsen, steg sedan ur bilen och började gå mot skolan. Den här dagen skulle gå fort, det var vår kortaste dag och vi hade bara tre lektioner. Det var fredag.