Previous: Mathilda hade hittat ett skohorn som hon använde som mikrofon och hoppade nu runt i vardagsrummet som en galning. Jag hämtade min telefon och började filma. Hoppas hon inte lade märke till mig, jag gömde mig bakom soffbordet. Hon sjöng med i låten:

”I don’t know why you’re being shy and turn away when I look into your e-e-eyes.

Everyone else in the room can see it, everyone else but you…”

Jag slutade filma och sparade videon. Hämnd.

Musiken dunkade och huvudet snurrade. Hur mycket hade jag druckit? Vart var Mathilda? Det var nog runt midnatt men det dansade fortfarande runt folk i vårt vardagsrum. Den här festen höll på att spåra ur, big time. Till en början hade jag haft roligt, det hade kommit många och som tur var det bara de vi bjudit. Nu var det äldre killar överallt med alkohol och äckliga blickar. Vart var Mathilda? Seth hade kommit, vi hade pratat och dansat. Nu var han försvunnen. Jag svepte med blicken över dansgolvet, letande efter de välbekanta blåa ögonen, men jag såg honom ingenstans. En äldre tjej kom fram till mig och hällde mer dricka i mitt glas. Jag visste att jag inte borde, ändå så tog jag glaset i händerna och svepte den röda drycken snabbt. Jag skakade på huvudet, det var inte gott.

Sist jag såg Mathilda hade hon tjafsat med David. Eller ja, skrikit på David rättare sagt. Jag undrar vad han hade gjort? Hade han gjort henne illa? Jag måste leta på henne. Och Seth.

När jag kom upp på övervåningen möttes jag av ett moln av cigarett rök. Mamma kommer inte bli glad. Dörren intill mitt rum var stängd så jag bestämde mig för att gå in dit. Kanske skulle jag lägga mig och bara strunta i allt? Någon ropade nerifrån undervåningen:

"Grym fest Jullan! Vi drar!" Ropade en äldre kille som jag inte alls kände eller visste vem det var. Skulle de verkligen gå hem? Äntligen.
"Vet ni vart Mathild…" Jag hann inte avsluta meningen innan dörren smälldes igen. Nu blev det genast tystare.

Hade alla gått? Några låg och sov i soffan som stod i min brors rum men de var nog de enda. Jag gick återigen mot mitt rum. När jag kom fram till dörren upptäckte jag att dörren var låst. Jag bankade och försökte bryta upp den. Jag hade nu tagit av mig mina skor och satt upp mitt blonda hår i en tofs. Tillslut öppnade någon dörren. Seth. Vad gjorde han i mitt rum? Han såg nästan död ut. Ögonen var trötta och han hade stora svarta ringar under dem. Han hade varken tröja eller byxor på sig. Jag kikade in bakom honom. Vem var det som låg i min säng? Jag måste ha sett fel. Jag måste. Sara låg i min säng. I MIN säng. Vad hade de gjort? Huvudet snurrade bara mer och mer. Jag flyttade handen till pannan, jag svettades. Hur kunde han? Hade jag gjort något fel? Det kändes som om mitt hjärta nyss hade hoppat från ett plan och inte hunnit veckla ut fallskärmen i tid. Det var i tusen bitar. Han hade förstört allt, jag ville inte vara ledsen. Jag ville inte. Seths tomma blick tittade fortfarande på mig.

"Det är inte som det ser ut. Förlåt, hon kom till mig och jag hade ingen chans. Juliette, det är inget mellan oss. Jag gillar dig." Hans svammel irriterade mig. Nekade han?
"Hur kunde du?" Mina tårar var inte långt borta. Jag svalde en stor klump.
"Jag… Det var inte meningen. Det ska inte hända igen, jag lovar." Seths röst var nu mycket högre. Han menade det inte, han skulle göra om det igen.

Till svar stängde jag dörren i ansiktet på honom och gick ner för trappen med arga steg. Vart var Mathilda? Jag behövde henne.

Det här hade inte gått som planerat. Kaos var nog det rätta ordet för kvällen. David hade kommit och börjat bråka med en yngre kille, vilket hade resulterat i att jag slagit till David på kinden. Han hade inte slagit tillbaka, konstigt nog.

Jag gick in till köket för att hälla upp ett glas vatten. Många hade gått och nu var det bara ett par stycken kvar. Juliette hade inte synts till på hela kvällen. Hade hon hängt med Seth hem? Kanske. Jag gick in till vardagsrummet och slängde mig i soffan. Jag var trött, riktigt trött. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre. Plötsligt hörde jag något i köket. Det var någon där. Stegen kom närmare.

"Sover du?" Hörde jag Juliette snyfta och satte mig genast upp.
"Gråter du?" Svarade jag oroligt. Grät hon verkligen?
"Du vill inte veta vad som hänt." Hon pratade tyst och blinkade med ögonen.
"Det är därför jag är här. Berätta." Sade jag långsamt men bestämt.