Previous: Jag och Juliette kollade på skärmen, på varandra och på skärmen igen. Min haka var säkert nere på golvet vid det här laget. Varken jag eller Jullan var besatta av One Direction, vilket några av våra vänner var, men vi gillade deras musik och tanken på att vara i samma stad som världens mest kända pojkband var inte direkt något man blev ledsen över. Dessutom så var de ögongodis allihop.

Kunde klockan gå saktare? Jag bet mig i överläppen; lite nervös var jag nog ändå. Min rektor, som nu hade pratat om allt mellan himmel och jord, avslutade äntligen det långa talet. Det var sommarlov. SOMMARLOV. Juliette satt bredvid mig och när hon såg att jag kollade vände hon sig mot mig och log stort. Vi båda tänkte på samma sak, det visste jag. Ikväll var kvällen med stort K. Jag undrar vad jag längtar till mest. Det faktum att jag och min bästa kompis ska åka till London på måndag eller den stora festen som vi skulle ha ikväll? Svår fråga. Att ha en avskedsfest var Jullans idé och det var ingen dum idé direkt. Jag kommer sakna alla kompisar men vi skulle ju ses snart igen, om knappt ett år. Juliette och jag hade mycket att planera inför ikväll men vi hade ändå bestämt att gå ut och fika med klassen efter avslutningen. Min klass var något jag skulle sakna, mycket. Knäppaste klassen ever.

”Ha en bra sommar och glöm inte matteboken!” Ropade rektorn i mikrofonen och nu stod också alla lärare upp.
”Sakna oss inte för mycket nu ungar” Sade en av lärarna och skrattade lite.

Jo, hur ska vi klara oss utan er? Utan alla kvarsittningar, mobilförbud och samtal hem till föräldrarna. Åh, vad jag kommer sakna kvarsittingarna. Halleluja.
Jag skulle precis böja mig ner för att ta fram min systemkamera när jag kände en fot på min stol. Vem var det som satt bakom mig nu igen? Jag vände mig om och såg David, med ett stort flin lekande på läpparna. Jag vände mig om igen.

”Hallå? Såg du mitt SMS eller?” Sade han spydigt.

Varför kunde han inte bara lämna mig ifred? David var den mest jobbigaste, snuskigaste och otrevligaste människa jag kände. Snyggaste också, vilket jag försökte ignorera. Hans solblekta blonda hår med de chokladbruna ögonen var en bra kombination, lite för bra kanske. Usch. Jag gillar inte honom. Jag önskar jag kunnat säga att jag aldrig gjort det heller, men det vore att ljuga. David och jag hade en historia som jag helst ville glömma. Han däremot, påminde mig varje dag. Det var hans sätt att hämnas på.  Man dissar inte David, så var det bara. Inte enligt han själv, i alla fall.  

”Nej.” Svarade med exakt samma ton som han hade frågat mig med. Idiot.
”Jag kommer på er lilla fest ikväll, det är bäst du aktar dig.” Han lät så nöjd, som om inget kunde göra honom illa.

Jag orkade verkligen inte diskutera med honom just nu. Jag hade annat att tänka på. Viktigare saker. Vart hade Juliette tagit vägen, till exempel? Hon satt inte längre på sin stol bredvid mig. Jag reste mig upp och gick mot dörren för att kolla efter henne. När jag väl kom ut, utanför dörren, såg jag henne. Hon stod och pratade med en kille från vår parallell klass. Seth. Jag gick fram till dem.

”Var tog du vägen? Snacka om att du lämnade mig vid fel tillfälle. David öppnade munnen, behöver jag säga mer?” Hoppas hon hörde att jag var arg, för det var jag.
”Ehm… David är ju vår kompis eller hur? Precis som han och Seth är polare?” Juliette gav mig menande blick och log sedan mot Seth.
”Öh... Ja,just det ja. David och jag är… polare. Tajtare polare får man leta efter vet du!” Jag försökte knuffa till Seth lite lätt på armen och log sedan nervöst.

Hur kunde jag glömma det? David och Seth gick i samma klass, samma fotbollslag och bodde till och med grannar. De var jättebra kompisar. Juliette ville såklart inte göra bort sig inför Seth, det var ju självklart. Vart var jag när Gud delade ut hjärnor? Lätt fråga, i kakburken såklart. Juliette hade gillat Seth länge och Seth gillade nog henne också. De var bara så fega båda två, så ingen vågade göra något. Kycklingar.

Åh, varför måste Mathilda jämt skämma ut mig så? Seth hade däremot inte märkt något, vilket var bra. Jag hade frågat honom om festen ikväll. Han kom gärna, hade han sagt. Jag kunde inte motstå en liten ”yey-dans” på väg hem från VASA konditoriet. Mathilda och jag hade nyss fikat med klassen och var nu på väg hem till mig för att förbereda festen. Hur skulle vi hinna med allt? Vad skulle jag ha på mig? Eftersom Seth skulle komma, var jag tvungen att vara snygg. Jag måste ta ifrån tårna.

”Vad ska du ha på dig?” Frågade jag Mathilda när vi steg innanför dörren till mitt hus.
”Interesting question. Jag kör nog på min blommiga klänning, tror jag. Du då?” Svarade Mathilda nonchalant.

Hur kunde hon vara så lugn? Som om hon inte brydde sig alls om vilken klänning hon skulle ha på sig. Nu blev det ännu svårare.

”Jag vet! Du borde ha den där svarta som du fick av din pappa? Vet du vilken jag menar?” Hon kollade förväntansfullt på mig.
”Den korta?” Svarade jag osäkert.
”JA, den korta! Seth kommer svimma när han ser dig i den, duh?” Sade hon glatt och ryckte på axlarna.
”Haha. Du är som du är. Den svarta får det bli then.” Jag skrattade åt min kompis och sprang sedan upp på mitt rum för att hämta ballongerna.

När jag kom ner igen hade Mathilda hittat min iPod och högtalarna dunkade av musik. Tur att mamma inte var hemma. Hon hade dödat oss, bokstavligt talat. Nu höjde Mathilda musiken ännu mer och jag hörde vilken låt det var.

”Everyone else in the room can see it, everyone else but you. Baby you light up my world like nobody else, the way that you flip your hair…”

Mathilda hade hittat ett skohorn som hon använde som mikrofon och hoppade nu runt i vardagsrummet som en galning. Jag hämtade min telefon och började filma. Hoppas hon inte lade märke till mig, jag gömde mig bakom soffbordet. Hon sjöng med i låten:

”I don’t know why you’re being shy and turn away when I look into your e-e-eyes.  
Everyone else in the room can see it, everyone else but you…”