Previous:”Jag fick dem nämligen från jobbet och jag tänkte att ni hade större nytta utav dem än vad jag hade så… Here you go girls!” Han räckte oss biljetterna. Juliette och jag tog varsin biljett och kramade om varandra. Det här var sjukt. Vi hade VIP-platser till en EM match och jag skulle få se Torres in real life. Sjukt.

Jag stod i hallen nedanför trappan och ropade. Vad höll de på med egentligen? Jag kollade på klockan. Vi var redan sena. Matchen hade börjat och vi var fortfarande hemma. Jag bestämde mig för att ta fram de andras skor så att det kulle gå snabbare när de kom. Om de kom, rättare sagt.

”Are you guys coming today or…?” Jag försökte låta irriterad, vilket jag var. Jag gick upp för några trappsteg för att försöka se dem där uppe. Jag kunde skymta Zayn i badrummet men han var den enda. När han hörde mig vände han sig om.

”Wait, I’m not done yet. Two more minutes!” Jag suckade högt, riktigt högt. Vi skulle på fotbollsmatch, inte nobelmiddag. Var Zayn verkligen tvungen att fixa håret i hundra miljoner timmar varje gång vi skulle gå utanför dörren?

”Two more minutes doesn’t exist anymore. You need to come now and where’s the others?” Zayn släckte lampan i badrummet och stängde dörren. Han ryckte på axlarna och gick sedan nerför trappan. Jag kollade surt på honom när han gick förbi mig för att sätta på sig skorna.

Nu gick jag upp för trappan med arga steg. Jag tog i med benen och stampade så högt jag kunde. Lata apor, varför kunde de aldrig passa tiden? Jag satte riktning mot TV-rummet, där de förmodligen var. Jag öppnade glasdörren. Jag hade rätt; i soffan satt inga mindre än Niall, Louis och Harry. När de hörde dörren smälla upp kollade de förskräckt på mig. Louis ställde sig snabbt upp och gick fram till mig.

”Easy with the door, Liam. You almost destroyed it.” Sen när brydde han sig om dörren? Jag valde att inte börja skrika på dem utan sade istället med min mjukaste ton:

”Excuse me ladies, but have you forgotten that we are going to a football game? We should be there right now.” Niall och Harry ställde sig genast på benen och rusade sedan ner för trappen.

Zayn hade gått ut till bilen och satt i baksätet med sin telefon i händerna. Louis satte sig i förarsätet och startade bilen. Jag hoppade in bredvid Louis och lutade huvudet mot nackstödet. Hade vi tur skulle vi hinna till andra halvlek. Om vi hade tur.

Det var halvlek, Spanien ledde med ett mål. Jag kollade glatt på min kompis som satt mitt emot mig vid det stora bordet. VIP- platserna var verkligen VIP; pappa hade inte överdrivit. Ett stort glasfönster gjorde så att man såg den gröna planen utan problem. Bredvid vårt bord stod en soffa och två fåtöljer. Alla bord var fulla utom ett, vilket var helt tomt. Det hade inte suttit någon vid bordet bredvid oss på hela kvällen. Jag lutade mig tillbaka i stolen och satte händerna på magen. Det här hade varit den bästa kvällen någonsin och den var inte slut än. Det bästa var faktiskt kvar. Jag väntade spänt på att matchen skulle ta slut för att få träffa Torres. Det ingick nämligen i vår VIP-biljett, att få träffa spelarna i omklädningsrummet. Åh gud, vad jag längtade. Jag hade förberett vad jag skulle säga och göra, i detalj. En sådan här chans fick man bara en gång i livet, det skulle gå perfekt. Jag hade bestämt mig för att vara lugn, även fast min mage hade party just nu. Jag andades djupt och blundade. Don’t freak out, don’t freak out. Det var viktigt att det inte syntes hur nervös jag var. Torres skulle inte tro att jag var någon psykopat som rymt från mentalsjukhuset. Jag tog glaset med vatten som stod på bordet och började dricka. Juliette satt med telefonen framför ögonen, förmodligen twittrande. Jag tog en liten klunk till av vattnet. Plötsligt kom fem killar in genom dörren. Jag kunde inte hålla mig utan spottade ut vattnen framför mig. Jag tog snabbt en servett och torkade mig runt munnen. Jag sparkade det hårdaste jag kunde på Juliettes ben under bordet; min röst ville inte fungera. Juliette tittade förvånat upp från telefonskärmen och jag nickade mot det håll de stod i, vid baren. Juliette kollade tillbaka på mig med ögon stora som fotbollar. Hon böjde sig framåt och visade med fingret att jag skulle göra likadant.

”Var lugn. De är bara fem helt vanliga mänskliga varelser, okej?” Juliette gav mig en allvarlig blick. Hon hade rätt, vi skulle vara lugna, inte svimma eller liknande. Jag sade åt mentalpsykopaten inom mig att dra åt helskotta. Jag tog ett djupt andetag och fixade till håret. De började gå mot vårt håll. Nu förstod jag, det var deras bord som stod tomt bredvid oss. Såklart. Jag kollade mot deras håll och fick ögonkontakt med Liam som log vänligt mot oss. Mitt hjärta jublade av glädje, vilket jag inte visade utåt. Jag log oberört tillbaka. It’s all about the pokerface.

Harry och Zayn gick med varsin dricka i handen och satte sig på stolarna bakom min rygg. Jag flyttade på stolen bredvid mig så att de skulle kunna dra ut sina stolar ordentligt. Juliette satt och kollade nyfiket på våra nya bordsgrannar.

”Stirra inte!” Snäste jag tyst åt henne. Hon kollade genast ut genom fönstret istället. Jag log mot henne, försökte att inte skratta. Jag harklade mig och kollade på klockan som satt på väggen. Tio minuter kvar innan matchen börjar. Plötsligt blev det tyst bakom mig och jag kände en hand på min axel. Jag stelnade till, andades djupt och vände mig sedan om och log.

”Excuse me miss, can’t you tell us about the game? We just arrived.” Nialls irländska dialekt gjorde mig knäsvag. Jag glömde för ett ögonblick vad han hade frågat men skärpte sedan till mig och log. Jag harklade mig.

“Uhm, of course… Spain scored a goal just before half and Lampard received a yellow card because of his bad behavior.” Min röst svek mig inte. Jag hade pratat lugnt och normalt. Killarna nickade allihopa samtidigt och log mot mig.

”Thank you… What’s your name?” Nu var det Liam som pratade. Han tog en stor klunk utav det han hade i glaset. Juliette hade gått runt bordet och satt nu bredvid mig.

”Mathilda. And this is Juliette.” Sade jag och pekade på Juliette som vinkade glatt. Killarna log glatt mot oss. Harry böjde sig framåt och skakade hand med både mig och Juliette. De andra skrattade åt honom och Zayn fnös. Mina kinder var säkert röda som ketchup just nu men whatever.

”And what’s your names?” Var hon seriöst seriös? SERIÖST! Jag kollade förvånat på min kompis som log mot mig. Hon såg riktigt nöjd ut. Det här var nog första gången jag skämdes för Juliette, det hände inte ofta. Sedan kom jag på någonting; hon visste inte vad dem hette, i alla fall inte vem som hette vad. Killarna såg förvånade ut och Zayns haka var nere vid golvet. Harry var den som öppnade munnen först.

”I’m Harry Styles.” Hans hesa röst var nog det vackraste någonsin.

”And my name is Zayn.” Zayn log med hela ansiktet och nickade mot oss. Niall ställde sig upp och gick fram till oss.

”I’m Niall Horan.” Sade han och gav oss båda varsin kram. Han luktade vanilj och hans hår var silkeslent mot min bara axel. Han log vänligt mot oss och satte sig på stolen igen.

”Liam.” Liam nickade lätt och log. Louis tog ett djupt andetag och himlade med ögonen.

”My name is Tomlinson. Louis Tomlinson.” Han blinkade med ena ögat och höjde på ögonbrynen. Jag gjorde allt för att inte skratta men lyckades inte. Juliette log stort.

”Nice to meet you.” Juliette pratade långsamt och kunde inte sluta le. Killarna sade det samma och log. Jag hade nästan glömt bort matchen när plötsligt den bekanta visselpipan hördes nere från planen. Vi vände oss om och Juliette gick tillbaka till stolen mitt emot mig. Om mindre än fyrtiofem minuter skulle jag få träffa Torres. Ändå så kunde jag inte sluta tänka på killarna som satt bakom oss.
____________________________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Juliette och Mathilda