Previous:

”Vad?” Svarade hon argt med hamburgare i munnen och kladdiga fingrar. Hade jag inte varit i paniktillstånd hade jag skrattat åt henne.

"KOLLA!” Försökte jag säga så diskret jag bara kunde. Jag nickade med huvudet mot det håll Seth gick i. Nu var han nära. Vad skulle jag säga?

Seths blåa ögon såg rätt igenom mig. Han kunde läsa mig som en öppen bok. Mathilda hade dissat hamburgaren och deltog istället i min och Seths diskussion. Han såg så perfekt ut där han satt på stolen och kollade på oss. Jag undvek att kolla honom i ögonen. Hoppas han förstod hur arg jag var på honom.

”Jag är så ledsen, du anar inte. Jag gick hela vägen hit bara för att få prata med dig. Juliette, titta på mig. Jag önskar det gick att spola tillbaka tiden” Han lät så ynklig, så liten. Han var verkligen ledsen för vad han gjort men det som störde mig var att han även tyckte synd om sig själv. Han fortsatte:

”Du förstår, det har hänt jobbiga saker hemma och jag har det väldigt svårt just nu. Jag vet att det inte är någon ursäkt men…” Det var precis vad det var. En ursäkt. Han ville att jag skulle tycka synd om honom. Jag skulle tycka synd om honom.

”Sist jag kollade var det jag som blev sårad. Varför dra in din familj i det här?” Nu var jag irriterad. Varför försökte han komma undan? Han hade det inte alls jobbigt hemma, det visste jag. Jag hade träffat hans familj flera gånger och det var de mest problemlösa människorna på jorden. 

”Förlåt… jag bara… jag vet inte.” Han vet inte? Jag log för mig själv. Han var inte värd mina tårar, precis som Mathilda sagt. Det här var löjligt. Mathilda tog tillfället i akt och började skälla ut honom.

”Du vet inte? Ha. Du tror att du kan bete dig hur som helst, tycka synd om dig själv och sedan säga att du inte vet. Det är det mest fjantiga jag någonsin hört. Vad hade du förväntat dig? Att Juliette ska förlåta dig och att ni sedan lever lyckliga i alla dagar? Du får nog komma med någon bättre förklaring än jag vet inte, grabben.” Mathilda fnös och lutade sig sedan tillbaka mot soffryggen.

Hon hade sagt allt jag velat säga, tagit orden ur min mun. Jag ville skrika: YOU GO GIRL och bara krama om henne. Seths ögon spärrades upp. Han liknade en rädd hare som nyss fått reda på att harjakt var tillåtet på McDonald’s. Åh, det kändes så bra.

”Ehm…” Han stammade försiktig och harklade sig sedan. ”Du har rätt, jag har fel. Ehm... Det är nog bäst att jag går…” Han ställde sig upp och sköt in stolen efter sig.

”Hejdå Seth.” Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Även fast Mathilda hade rätt i det hon sade var hennes ord tuffa och Seth tog dem hårt. Jag ställde mig upp och tog ett steg närmare honom. Jag böjde mig framåt och gav honom en kram. Det förtjänade han.

Seth hade nu gått och jag och Juliette satt kvar på McDonald’s. Jag hade beställt en McFlurry och hade glass över hela ansiktet.

”Du äter som en grottmänniska, vet du det?” Juliette försökte hålla sig för skratt och tittade på mig med glada ögon. Hon tittade sedan bort för att visa hur mycket hon skämdes.

”Hur sjutton ska jag ha kunnat missa det efter alla gånger du påmint mig?” Jag tog en servett som låg på brickan och torkade mig runt munnen. Glassen var slut och jag gjorde en ledsen min. ”Den är slut.”

”Åh, hjälp. Du som måste vara så hungrig efter att ha ätit två hamburgare, en låda kyckling bitar och nu också en glass. Jag skulle aldrig…” Juliette fick aldrig chansen att säga klart meningen, jag avbröt henne.

”Never Say Never. Ska man äta, ska man äta ordentligt. Du kan inte äta när du ligger i graven, eller hur?” Jag log överlägset mot min kompis. ”Ska vi dra?” Jag ställde mig upp och började plocka i ordning på vårt bord. Jag lade upp allt skräp på brickan och började gå mot sopstället. Juliette kom efter med båda min och hennes väska.

”Jag behöver gå till Åhléns, H&M och Claes Ohlson.” Sade jag när jag lämnat brickan och vi gick mot utgången. Juliette såg fundersam ut.

”Vad ska du göra på Claes Ohlson om jag får fråga?” Juliette tittade konstigt på mig, som om jag vore världens största idiot. Det må vara ett gubbdagis men grejer hade de gott om.

”Bitch please…” Jag himlade med ögonen. ”Jag ska köpa batterier till min systemkamera. Vad trodde du? Att jag skulle köpa en hammare och lite spik?” Juliette slog till mig löst på armen och skrattade åt det jag nyss sagt.

Det var kul att se henne på bra humör igen, det hade jag saknat. Allt med Seth var över och vi kunde fokusera på England. Jag skulle shoppa som en galning. Som en galning. Jag tog min vän i handen och vi satte riktning mot H&M. Åh, vad jag längtade till London. En tanke slog mig där vi gick på de smala gatorna. Jag hade inte packat än.