Previous: Jag gjorde en gest som visade att hon skulle sätta sig bredvid mig i soffan. Filten som låg på soffkanten tog jag och lade över oss. Jag hoppade närmare Juliette och kramade om henne. Hon började gråta. Vad hade hänt?

Den kalla luften blåste mig i ansikte och mitt hår flög vilt i vinden. Det kändes som nålar mot min hud. Bussen var redan tio minuter försenad. Varför hade jag inte tagit på mig mer kläder? Det var sommar och varmt ute men just idag kändes det som höst. Jag gick in i busskuren för att kolla på turlistan än en gång. 10.23. Jag hade inte sett fel. Jag var tidig, bussen var sen. Som vanligt. Jag tog upp mobilen som låg i fickan på min jeansskjorta. SMS från mamma:

”Hej gumman! Var är du? Ledsen att jag behövde jobba idag men vi ses ikväll. Älskar dig! Kram Mamma.”

Jag suckade och började svara. Mina fingrar frös. Jag flyttade dem mot munnen och blåste på dem. Det blev genast bättre.

”Hej mamma! Just nu står jag och väntar på den förbannade bussen som aldrig vill komma. Jag ska in till stan. Jobba du, det gör inget! Vi ses ikväll! Jag älskar dig också.”

Min mamma jobbade på sjukhuset och jag hade vant mig vid att hon var tvungen att jobba extra vid det här laget. Hon var en känd kirurg och väldigt efterfrågad. Mamma älskade sitt jobb och hon hade svårt att säga nej när de ringde och sade att hon behövdes. Jag förstod henne.

Efter att ha kollat facebook för säkert hundrade gången stoppade jag tillbaka telefonen i fickan. Jag följde vägen med blicken och en bit bort skymtade jag den blåa bussen. Äntligen. När bussen började närma sig mig gick jag ut från busskuren och tog fram mitt busskort. Väl på bussen log jag mot busschauffören som log vänligt tillbaka. Bussen var full av människor även fast det var helg. De flesta var äldre men många var även i min egen ålder. Jag hittade ingen ledig plats i den främre delen av bussen så jag fortsatte bakåt. Allra längst bak var det tomt. Jag satte mig ner och pustade ut. Jag tog åter igen fram telefonen och den här gången också mina vita hörlurar. Jag bläddrade bland all musik men stannade vid Justin Biebers nya singel. Boyfriend. Jag satt och nynnade lite tyst, hoppades att ingen lade märke till min röst. Jag kunde inte låta bli. En tant som satt framför mig vände sig om och såg förfärat på mig när jag sjöng:

”Tell me what you like, yeah. Tell me what you don’t. I could be your Buzz Lightyear fly across the globe…”

Jag slutade genast sjunga och bytte låt. Liam Paynes röst fyllde mina öron istället. Jag log. Det här var min favorit. Jag kunde inte hålla mig utan började göra små dansrörelser med armarna. Jag måste sett ut som en idiot.

Jag hade försökt att ringa hela morgonen. Hon hade inte svarat. Jag var arg på mig själv men även sur på henne. Varför trodde hon mig inte? Jag hade talat sanning, jag ljög aldrig. Det var mitt fel att jag druckit, det var onödigt. Jag visste att Sara och Juliette inte var bästa kompisar, snarare fiender. Jag kunde knappast ha valt en mer lämplig tjej. Ändå så tycker jag Juliette borde ha lite överseende, särskilt när jag ansträngde mig för att göra saker bra igen. Jag hade försökt med allt. Kanske skulle jag bara strunta i henne och gå vidare? Jag var inte säker längre. Hade jag fått den frågan för en vecka sedan hade jag vetat svaret, utan tvivel. Var vi mer än kompisar? Det skulle jag aldrig få reda på om hon inte svarade på telefonen. Jag ville så gärna prata med henne, förklara allt. Jag hämtade hemtelefonen och försökte än en gång. Hennes telefonsvarare lät mer och mer irriterande för varje gång.

"Hejsan, du har kommit Juliette och jag kan tyvärr inte svara just nu…”

Jag kastade telefonen i sängen och kollade sedan snabbt om den gått sönder. Jag satte mig på sängkanten och stoppade huvudet i händerna. Jag orkade inte med det här. Juliette och Mathilda skulle åka till England på måndag vilket var om… Två dagar?! Det gjorde saken värre. Juliette skulle åka om två dagar, vara borta i flera månader och vi var inte ens sams. Jag skulle åtminstone bli vän med henne igen innan hon åkte. Det var jag tvungen att bli. Jag hämtade min bärbara dator som låg på skrivbordet och gick sedan tillbaka till sängen. Jag lade mig på magen och ställde datorn framför mig. Det första jag gjorde när jag fått upp webbläsaren var att gå in på facebook. Sjutton nya händelser, fem nya vänförfrågningar. Jag orkade inte. Jag klickade mig in på Juliette och började skriva i chatten. När jag kommit halvvägs med mitt långa förlåt-tal lade hon plötsligt upp en statusuppdatering. Vad kan det vara om?

Det här var min chans. Jag loggade snabbt ut och stängde ner datorn. Jag bytte från pyjamas till kläder och rusade sedan ner för trappen.

”Sen när har vi en elefant till son?” Pappa tittade upp från tidningen inne i köket. Han hade läsglasögonen på nästippen och den nysrostade macken i ena handen.

”Jag har bråttom. Jag ska upp på stan.” Jag försökte prata kontrollerat mellan alla andetag medan jag knöt mina joggingskor. Jag undrar om pappa ens hörde vad jag sade. Jag hade inte tid att kolla efter utan tog min gråa munkjacka och gick ut.

När jag kom ut ryste jag till. Det var riktigt kallt. Jag drog upp dragkedjan på munkjackan lite till. Jag stoppade händerna i fickorna och började gå upp mot staden. Jag hade inte långt att gå eftersom jag bodde väldigt nära. Jag ökade takten ytterligare. Det här skulle gå snabbt, förhoppningsvis.

Jag tog ut min gröna cykel från garaget och började gå mot grinden. Mathilda hade ringt och sagt att hon var sen, på grund av bussen. Jag försökte öppna grinden samtidigt som jag balanserade cykeln i ena handen. Jag misslyckades. Cykeln ramlade på backen med en duns. Jag stod och svor ett tag innan jag kom på att det antagligen inte skulle göra situationen bättre. Jag tog istället upp cykeln från marken och stängde sedan grinden efter mig. Jag satte mig på cykeln och började trampa. Jag och Mathilda skulle mötas utanför McDonald’s om mindre än fem minuter. Eftersom stan inte låg långt bort behövde jag inte stressa, utan tog det istället lugnt och njöt utav det friska vädret.

Det senaste dygnet hade varit en pina. Jag hade berättat för Mathilda vad som hänt med Seth. Hon hade blivit förvånad men sedan börjat prata om hur dum i huvudet han var. Mamma hade blivit galen när hon kom hem imorse. Det såg ut som huset hade varit med om en jordbävning. Jag hade stått och sorterat skräp hela morgonen och mamma hade till och med anlitat en städfirma för att få ordning på allt. Festen hade absolut inte gått som planerat men vad fanns det att göra åt det nu? Jag försökte fokusera framåt istället. Jag och Mathilda skulle faktiskt åka till England om två dagar.

När jag närmade mig cykelställena trampade jag saktare. Jag hoppade sedan av och ställde cykeln vid en ledig plats. Jag tog ur nyckeln ur min väska, låste framhjulet och började gå mot McDonald’s.

Jag hade sprungit sista biten, rädd för att Juliette hunnit åka hem. Nu var jag helt slut och mina ben kändes som stolpar. Jag var törstig, riktigt törstig. Jag bestämde mig för att köpa en milkshake inne på McDonald’s innan jag skulle börja mitt letande.

Att stå i kön tog inte så värst lång tid eftersom det var efter lunch och alla redan hunnit äta. Så fort jag tänkte på mat började min mage kurra. Jag drack upp den sista slurken milkshake innan jag gick mot sopbänken. Väl vid sopbänken såg jag ett par välbekanta ögon sitta och titta på mig från ett bord längre bort. Lyckan i mig hade aldrig varit större.

Jag kunde inte sluta titta på honom. Så länge han inte såg mig spelade det ingen roll. Mathilda hade fullt upp med att äta upp sin gigantiska hamburgare så henne gick det inte att prata med. Jag har nog aldrig träffat på en människa som äter så mycket som hon gör. Herregud. Han tittade upp efter att ha slängt sin mugg. Fan. Han hade sett mig. Hjärtat dunkade hårdare när han började gå mot oss. Jag puttade till min kompis i sidan för att få hennes uppmärksamhet men hon brydde sig hellre om maten. Panik. Jag slog till Mathilda hårt i sidan och fick tillslut en reaktion.

”Vad?!” Svarade hon argt med hamburgare i munnen och kladdiga fingrar. Hade jag inte varit i paniktillstånd hade jag skrattat åt henne.

”KOLLA!” Försökte jag säga så diskret jag bara kunde. Jag nickade med huvudet mot det håll Seth gick i. Nu var han nära. Vad skulle jag säga?

Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette