Previous:”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

Jag kollade upp på den stora svarta tavlan som visade olika destinationer. Spanien, Holland, Frankrike… Sverige! Gate 18, om tjugo minuter. Jag tog tag i handtaget på min väska och började gå mot en av sofforna som stod vid ett fönster.

Den här resan hade blivit till åtlöje, riktigt misslyckad. Jag var riktigt misslyckad. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag tänkte. Vad hade jag förväntat mig? Jag har alltid haft svårt att visa hur jag känner, jag har alltid visat det på fel sätt. Jag var inte arg på Mathilda, utan på mig själv. Jag hade gjort fel då och gjort fel nu. Ändå önskade jag att hon fortfarande gillade mig. Det var en omöjlig önskan. Det skulle jag aldrig kunna kräva och det insåg jag inte först nu, när allt var för sent. Jag kände en enorm ångest och det hade påverkat den jag minst velat. Jag hade flippat ur och bara tänkt på mig själv, på vad jag ville och kände. Det var mitt fel.

Jag kände hur min mobil vibrerade i fickan och jag tog snabbt upp den. Pappa lös upp skärmen och jag öppnade hans SMS.

”Du har fått tid hos kuratorn. Måndag kl. 15.00. Vi ville haft en tid tidigare men det var omöjligt. Hör av dig.”

Jag tryckte snabbt på radera och tryckte ner telefonen i fickan igen. Jag ställde mig upp och tittade ut genom fönstret. Jag såg hur flyplan landade och startade. Om och om igen, flygplan efter flyplan. Var det försent att ändra sitt liv, att ändra på sig själv? Fanns det någon möjlighet att börja om? Kunde jag återigen starta, precis som flyplanet?

Det knackade på dörren. Hela min kropp stelnade och jag kände hur min mage bubblade värre än bubbelpoolen i badrummet. Jag skulle precis vända mig mot Niall när jag såg Harry komma ut från sitt rum. I skjorta och kavaj? Han flinade stort och jag såg hur självsäker han var. Varför i hela friden skulle han…? Niall hoppade upp från stolen och sprang ut i hallen för att öppna dörren, vilket var en väldigt smart idé. Jag stirrade oförstående på Harry medan han gick och satte sig mittemot mig.

”Why in heck are you dressed like James Bond?” Harry kollade på mig med överlägsna ögon. Vad skulle Mathilda och Juliette tro? Att Harry egentligen är tjugo år äldre än vad han ser ut att vara?

”You said that we were expecting guests…” Jag satte händerna bakom nacken, lutade huvudet bakåt och suckade högt.

”Yes, but not the freaking queen of England you smartass.” Jag slog till Harry på armen och ställde mig upp. Jag sträckte händerna över huvudet och gäspade. Du får inte vara trött, kind of dålig tajming right now. Duuh?!

Vilken drottning? Vadå James Bond? Här gick gränsen för vad min hjärna kunde hantera samtidigt. Om Nialls mamma skulle komma ville jag ha fina kläder på mig. Varför är det en sådan big deal? Zayn visste att jag tyckte Nialls mamma var snygg.

Jag hörde hur någon harklade sig och jag tittade snabbt upp mot dörröppningen där det stod två personer som inte var Nialls mamma. Nej, nej, nej… Varför behöll du inte tröjan med kattungen på? Det hade sett bättre ut. Nu tror de säkert att jag ska på nobelmiddag eller käka lunch med Obama. Juliette och Mathilda kollade nyfiket på mig och undrade säkert vad jag hade på mig. Det undrade jag också.

”I was just about to change… Hi, by the way… Hope everything’s alright with you… I bet it is… Now that you’re here… With my friends… And me.” Jag försökte att le. Som om det skulle rädda mig. Zayn såg ut som en kissnödig myra där han stod och fnissade. Vänta du bara… Jag tog faktiskt lektioner i karate som barn och jag måste säga att skillsen sitter kvar. Zayn borde passa sig, om han vill ha en näsa kvar vill säga.

Jag ställde mig snabbt upp, log ännu en gång och sprang sedan snabbt in på mitt rum för att byta kläder, igen. Bakom mig hörde jag skratt och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var asroligt. Synd bara att jag var tvungen att spela huvudrollen. Hade det varit någon annan hade jag legat på backen och dött av garv.

Jag var lite besviken över att det inte var Nialls mamma som kom. Å andra sidan var inte Mathilda och Juliette dåligt sällskap.

Det kändes nästan som jag legat i ide den senaste månaden. Niall och Juliette hade tydligen något på gång, vilket jag hade missat totalt. Till mitt försvar hade det faktiskt gått väldigt snabbt. Man kan tydligen hinna med mycket på en månad. Var de tillsammans? Nä. Det vore att ta i. Som sagt, en månad är faktiskt bara en månad. Kände jag Niall rätt, skulle han ta det lugnt och försiktigt. Juliette verkade inte heller vara den som hoppade i säng efter första dejten. De verkade väldigt lika, på många plan. Jag tror egentligen inte på ödet, men i det här fallet är jag osäker.

Previous: ”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette kollade glatt på mig och jag log tillbaka. Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.

Inga bekymmer, man är lycklig var dag. Hur mycket Toblerone har jag ätit? Äsch, det kvittar. Jag undrar hur mycket Toblerone det får plats i en människokropp. Säkert hundra paket, kanske hundratvå. Vilken är din favorit? Min är utan tvekan den med vit choklad och honung. Testa den för fjorton!

Jag slängde en snabb blick på klockan som hängde på väggen bredvid TV:n. Två timmar kvar. Två timmar, hundratjugo minuter, vilket är lika med jättemånga sekunder. Hur skulle jag överleva? Jag vet. Mr. Toblerone! Precis när jag skulle böja mig fram för att ta fram ett nytt paket hörde jag fotsteg bakom ryggen. Juliette ställde sig framför mig och lade armarna i kors. Vad skulle hon predika om den här gången? Choklad är dåligt för huden, tvätta dig om munnen, ska du ha det där på dig?

”Jag tänker inte ens kommentera det mina ögon nyss bevittnat.” Juliette skakade på huvudet, suckade djupt och lade handen på pannan.

”I can’t help it. Jag är nervös, okej? Toblerone hjälper mig.” Jag tuggade ur munnen och satte mig upp i soffan.

”Toblerone är ingen psykolog, Dr. Phil är en psykolog. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladberoende?” Juliette gav mig blicken och lämnade rummet. Du kanske borde gå till honom med ditt chokladber…NEJ, tack.

Jag undrar hur Gud tänkte när han skapade Mathilda. Eller nej, det vill jag nog inte veta. Efter att ha känt och spenderat många år vid Mathildas sida, hade jag lärt mig att ignorera och stänga av. Ingen är perfekt, alla har vi våra brister. Mathilda, till exempel, är klumpig och tänker aldrig två gånger.

Det som hänt i mitt liv den senaste tiden kändes som en dröm. Eller kanske mer som en saga. Jag kände mig nästan som snöungen eller askvit. Jag har aldrig varit något stort fan av Disney, don’t judge me. Hursomhelst, kändes fjärilarna i magen mer levande än någonsin. Jag vågar inte kalla mig själv kär, men jag måste erkänna att glädjen bubblar när jag tänker på honom. Det som gjorde mig till världens lyckligaste människa på jorden var att jag var ganska säker på att han kände likadant. Nittionio procent säker. Idag skulle jag få träffa honom igen. Igen! Tanken på att han faktiskt var en världens mest kända personer var som bortblåst. För mindre än en månad sedan hade han varit en person jag endast kunnat dagdrömma om. Jag hade fått nöja mig med att kolla på bilder via facebook, instagram eller tumblr. Nu visste jag hur han såg ut i verkligheten.

Jag stängde dörren bakom mig och steg in i lägenheten. Det var ovanligt tyst. Det var söndag och vanligtvis brukade Zayn utmana Louis i Sing Star en kväll som denna. Men icke då. Jag hade nyss varit och hälsat på min familj och kände mig ganska trött. Det hade varit härligt att få träffa alla igen. Ögonlocken blev aningen tyngre och jag började gå mot köket. Doften som mötte mig när jag steg in genom dörröppningen trodde jag aldrig att jag skulle få känna i denna byggnad. Inte på miljontals århundraden. Niall stod med förkläde runt midjan och mjöl i håret framför diskbänken och skalade ägg. Han bakade. Sockerkaka. Hade han fått rabies stackarn? Som om inte det var nog satt Zayn på en av köksstolarna och läste ett recept. Väntade vi besök? Skulle Nialls mamma komma?

”Boys… can I ask you something?” Niall och Zayn kollade förvånat på mig och jag lade mina bilnycklar på köksbordet bredvid kokboken.

”Yes, Harold. What is it?” Niall lät äckligt vuxen. Ett år är inte that much, pretty boy. Zayn försökte att inte skratta.

”Are you out of your mind? Are you sick, maybe cold?” Jag gick fram till Niall och lade min hand över hans panna. Han tog snabbt bort den och jag såg hur hans leende växte.

”We’re expecting guests.” Ha! Nialls mamma skulle komma. Vad var det jag sade? Go Harry, go Harry…

”Yeah, guests. If I were you I would go and change to some more… sexy… clothes.” Zayn stod nu bredvid Niall och blinkade med ögat. Jag kollade ner på vad jag hade på mig. En grå stickad tröja jag fått av mormor med en kattunge på bröstet. Zayn hade rätt, jag kunde inte se ut så här när hon kom. Jag sprang snabbt in till mitt rum och rev fram byrålådan. Tänk, tänk, tänk…

Previous:”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xxxx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn.  

Nu var det all in som gällde. Jag skulle spela mina kort smart. Vad hade jag att förlora? Ingenting. Du måste satsa för att vinna. Det kändes nästan som jag satt vid pokerbordet och spelade om pengar. Jag skulle vinna. Så var det bara. Jag känner henne inte, jag vet. Ändå är det som en fågel viskat i mitt öra: Kör hårt grabben! Och vet du vad? Jag tänker lyssna på den där fågeln, Zayn tänker ladda kanonerna.

Det här var inte likt mig, alls. Jag är försiktig och brukar ta ett steg i taget. Med Mathilda kändes det annorlunda. Jag hade till och med skyllt på Niall för att få träffa henne och då var det illa. Två ynka möten kändes som hela mitt liv. Det är konstigt det där, med kärlek vid första ögonkastet. Hur kan det kännas så äkta? Det där lät för gulligt. Kom ihåg, oavsett vad ni läser är jag fortfarande Bradford Bad Boy.

Det första jag tänker på när jag hör ordet kärlek är en stor bebis som skjuter pilar formade som hjärtan. Jag skojar inte, det är så jag tänker. Det kanske låter gräddigt och fjantigt men för mig är kärlek något vackert som inte ska hållas inne. Han har bara träffat henne två gånger? Jag vet, jag vet! Då måste jag få fråga: hur tänker Du när du blir kär i en kändis? Hur väl känner du den personen? Nu påstår jag inte att Mathilda är en kändis, missta mig inte! Även fast jag skulle kunna se henne som någon i Sällskaps Resan…

Hur morgondagen skulle gå till hade jag inte en aning om. Det var inte lika solklart som jag ville att det skulle vara. Även om jag var ganska säker på hur jag kände hade jag ingen aning om hur jag skulle gå till väga. Jag visste att Niall och Juliette hade något på gång, det kunde till och med en blind människa se. Hur hade han gjort? Nej, du tänker inte sjunka så lågt att du frågar Niall om hjälp. Där får gränsen gå.

Hur gör du om tjejen du är intresserad av har en pojkvän? Det borde det finnas en handbok för. Jag kanske borde skriva en? I nästa liv Zayn, i nästa liv. Mina erfarenheter när det gällde tjejer hade jag ingen nytta av, i alla fall inte nu. På något vis måste jag få henne att förstå, men hur? Jag vet ju inte hur hon tycker och känner. Förmodligen är hon förälskad i pojkvännen och har inte en tanke på mig. Varför skulle hon? Ändå hoppas jag att hon inte bara ser mig som Zayn Malik från One Direction. Även fast det är just det jag är.

Var det här ett skämt eller hade Gud bara en allmänt dålig dag? Först träffar jag David och sen får jag SMS från superdupersnygga Zayn Malik. Rätt, David fick inga komplimanger.

Jag knallade glatt tillbaka till där jag lämnat the girls. Jag kom på mig själv med att vissla där jag gick på Londons gator. Hur kan en liten ynka mänsklig varelse förändra hela min dag till det bättre? Hyjeda mig. Tankarna på David var som bortblåsta, det enda jag var orolig för var att han inte skulle förstå. Förstå att han inte längre kunde göra mig illa. Jag skakade på huvudet och försökte tänka på något annat. Snart kunde jag skymta bänken där jag sist såg Juliette, Eszter och Lovisa. Bänken där de suttit var tom. Hade de gått upp i rök? Jag tog fram min telefon och slog in Juliettes nummer. Efter några signaler hördes hennes välbekanta röst.

”Och vart sjutton har du varit någonstans? Vi har letat som tokar efter dig. En man kom fram och sade att vi såg ut som hungriga grisar. Hörde du det, hungriga grisar?!” Juliette lät andfådd och jag slängde en snabb blick på klockan som satt runt min handled. Hon hade rätt, jag hade varit borta jätte länge. Och inte hade jag fått tag på något vatten heller. De kommer slänga mig på majbrasan.

”Det låter inge vidare hörredu, det har hänt två saker jag måste få berätta för dig sen. Vart är ni nu?” Juliette tog ett djupt andetag och suckade högt. Jag började bita på mina redan sönderbitna naglar.

”Ja, Eszter och Lovisa var tvungna att dra. Jag går runt här och ser ut som en vilsen gris, tydligen.” Jag log åt min kompis sätt att tycka synd om sig själv.

”Var det inte hungrig alldeles nyss? Och vart är här? Jag sitter på bänken där ni satt förut.” På ena sidan av bänken satt en äldre man med en tygväska framför sig. I handen hade han en stor cigarett och röken flög rakt på mig. Jag flyttade mig lite längre åt sidan för att kunna andas ordentligt.

”Ha-ha. I’ll be there in five.” Jag tog telefonen från örat och tryckte på rödlur.

Mannen som satt bredvid mig ställde sig nu upp och började sakta gå därifrån. Han staplade sig försiktigt fram genom havet av människor. Snart såg jag Juliettes blonda hår fara fram genom folkmassan. Hon gick fram till mig med arga steg. Hon satte sig bredvid mig med en duns och lade armarna i kors.

”Nu vill jag hem. Men först får du berätta vad som har hänt. Vi blev ju oroliga för dig förstår du väl.” Hon lät som min mamma. Nej, värre än min mamma. Den som undrade om jag inte saknade mamma här i London borde träffa Juliette. Hon var som en extra mamma.

”David…” Juliette nickade förstående mot mig. Även fast hon inte hade en aning om vad som hänt hade hon koll. Jag behövde knappt säga mer. ”Förhoppningsvis åker han hem, men man vet ju aldrig…” Jag suckade lätt och kollade på Juliette som såg ut att fundera.

”Och den andra saken du ville berätta var…?” Hon kollade frågande på mig. Jag kände hur mitt leende blev större och hur mina kinder hettade till. Om det gått hade jag velat behålla den här känslan för evigt. Det var min favoritkänsla, utan tvekan.

”Jag fick ett SMS från Zayn.” Juliette ställde sig plötsligt upp och applåderade. Vad hade flygigt i henne? Hon hoppade upp och ner som en galen gräshoppa. Jag hade ju inte ens sagt vad han hade skrivit?

”Får jag berätta vidare eller…?” Hon satte sig genast ner och lade händerna i knäet. Jag tror nästan hon nickade så mycket att hennes huvud var på väg att ramla av. Jag log kort innan jag fortsatte.

”Han vill träffas imorgon. Och han sade att Niall saknar dig!” Nu trodde jag verkligen att Juliette skulle tuppa av. Hon sträckte upp händerna i luften och log stort mot mig.

Vi tänkte exakt samma sak, det visste jag. Var det här verkligen sant? Om det här var en dröm, ville jag aldrig vakna upp. Juliette tittade glatt på mig och jag log tillbaka.  Ohmymotherofgodsomewhereinthesky.  

Previous:”Dude, don’t stare! She clearly has a boyfriend.” Zayn vände sig mot mig och log stort. Han borde vara besviken, han gillade ju Mathilda. Trodde jag i alla fall. 

”So? Football has a goal keeper but that doesn’t mean you can’t score.” Han blinkade med ena ögat och log ännu större. Oboy.

Jag tog fram solglasögonen från min skinnväska som stod mellan mig och Lovisa. Solen var hetare än spisen och brände på min bara rygg. Nu kände också jag hur det vattnades i munnen. Vart hade Mathilda tagit vägen? Hon hade varit borta i evigheter, kändes det som.

”Should we go look for her? She may be lost.” Juliette satt med ansiktet mot den varma solen och blundade. Lovisa ställde sig snabbt upp, jag följde hennes exempel och ställde mig bredvid henne. Juliette tog alla påsar som stod under soffan innan vi började gå. Jag suckade djupt innan vi gav oss in i havet av människor. Det här skulle inte bli lätt.

”Juliette, can’t you call her?” Juliette kollade på mig nickade. Hon tog upp sin mobiltelefon och slog in numret. Hon flyttade telefonen mot örat och snart hörde jag signalerna. Det var upptaget.

Jag slog bort Davids händer och gick snabbt därifrån. Jag trängde mig förbi människa efter människa. Vad hade nyss hänt? Jag skakade på huvudet och hoppades att David förstod. Jag hade visat klart och tydligt vad jag inte ville, han kunde inte skylla på missförstånd. Den ursäkten hade jag hört förr. Han borde fatta. Hur mycket han än försökte skulle jag aldrig tycka annorlunda om honom. Han var en skitstövel och för det fick han faktiskt skylla sig själv. Det spelade ingen roll om han flög till Kina för min skull, jag skulle ändå behandla honom som den idiot han var. Min önskan var att han skulle packa sina väskor och åka tillbaka till Sverige. Till kalla, råa Sverige där han hörde hemma. Jag hörde hur han ropade bakom mig och med ens blev jag osäker. Det är inte klokt hur den killen kunde påverka mig, han har mig som i ett järngrepp. And that’s the problem. Jag tog upp min telefon och slog numret till pappa, han svarade efter några sekunder.  

”Have you told David where we live?” Jag andades häftigt och mitt hjärta slog snabbare. Det lät som om jag nyss sprungit ett varv runt jordklotet. Eller åtminstone ett maraton.

”Noep, he doesn’t know anything. Why? He should’ve called when he landed, have you heard anything from him?” Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le. Tack snälla, rara pappa. Du förtjänar mer än en klocka.

”Thank god! I just met him and he’s not coming. At all.” Jag stannade upp och såg mig omkring när jag upptäckte att jag gick runt i cirklar. Circles, we’re going in circles. Bra låt, det där. Vem var det som sjöng den nu igen? Den påminde mig om David, och mig. Jag måste skärpa mig, jag kan inte göra om samma misstag om och om igen. Han var inte värd det här.

”Aha, I understand. I will lay back the extra ice cream then.” Vänta lite, sade han glass? Hang on a second.

“NO! I mean, you don’t have to. Spare those old legs of yours, I can take it instead.” Pappa skrattade i andra änden och jag log för mig själv. Glass var vad jag behövde.

”Haha. No doubt in that. I’ll see you soon. Love you.” Och med det lade han på.

Jag tog telefonen från örat och såg att jag hade sju missade samtal och fem SMS. Hjälp, hade någon dött? De flesta samtalen var från Juliette men några var också från Lovisa. Om jag inte svarade första gången, vad fick dem att tro att jag skulle svara den sjunde? SMSen tillhörde också Juliette. Alla utom ett. Bokstäverna formade ett namn som jag log av att se. Jag tryckte upp SMSet och läste tyst för mig själv.

”Hi there, hope everything’s alright with you. Would you like to meet up tomorrow? Niall miss Juliette. Take care. xx.”

Fjärilarna i magen fick spratt. Alla tankar på David försvann snabbare än löven på hösten och jag log stort. Det var Zayn. 

Previous: ”Vart ska vi då? Oxford Street?” Mathilda kollade upp från telefonen och nickade. Det var där alla butikerna låg och hade vi tur var det inte så mycket folk där. Mathilda och jag började gå mot busshållplatsen som låg en bit bort. Jag hade vant mig vid London och jag älskade det. Jag hörde hur Eszter svarade i telefonen och Mathilda började prata. Tack gode gud att det finns butiker, hur skulle jag annars få min Mathilda tillbaka? Halleluja.

Jag gick fram till den svarta taxin som stod vid sidan av vägen. Väskorna lade jag i bagaget innan jag satte mig i framsätet bredvid chauffören. Han undrade genast vart jag skulle. Jag hade ingen aning. Mannen harklade sig och väntade på ett svar. Vart bodde Mathilda? Det glömde jag att fråga. Jag var på väg att ta fram en karta när jag upptäckte att jag glömt den på flyget. Attans också.

”Where can I get a map? As quickly as possible.” Mannen såg ut att tänka efter innan tillslut öppnade munnen.

”Uhm, there is a store down Oxford Street where you can find information, maps and things like that. It’s the nearest, I believe.” Det blir bra, så länge. Jag nickade mot mannen som genast startade bilen och började backa ut från flygplatsen.

Eszter, Lovisa, Juliette och jag hade nyss varit och fikat. Det kändes nästan som om jag ätit trerätters, så mätt var jag. Juliette ville gå till H&M och Lovisa skulle till TOP SHOP. Sen var det dags att dra sig hemåt. Mina ben var ändå ganska trötta efter allt springande. Gatorna var nästan tomma, konstigt nog. När vi kom hade det kryllat av människor men nu började det lugna ner sig. Nu liknade det mer Stockholms gator. I London fanns det allt, verkligen allt. Butiker hit och butiker dit, jag var nästan tvungen att blunda med jämna mellanrum för att se så jag inte drömde. Hittills hade jag köpt en klänning, ett par skor och en klocka. Klockan var till pappa, han hade tappat bort sin precis innan vi flyttade. Han förtjänade en ny klocka, efter allt han gjort för mig. Mina pengar var nästan slut och jag längtade till barnbidraget skulle komma.

”Girls, I’m thirsty.” Lovisa stannade upp och såg sig omkring. Vi hade nyss varit och fikat och hon var törstig? Bevare mig väl. Jag visste ingen annan människa som kunde dricka så mycket utan att gå på toa. Vi slutade genast att gå och vände oss mot Lovisa.

”You have to wait. We’ve just been to the café.” Eszters ord var hårda och jag tyckte lite synd om Lovisa.

”I know! Can’t you guys stay here while I go find something for Lovisa?” Lovisa sken upp och kollade tacksamt åt mitt håll. Eszter och Juliette nickade glatt mot mig, de var säkert glada över att få slippa Lovisas gnäll. De satte sig på en bänk som stod vid sidan av gatan och jag kilade iväg.

Vart skulle jag få tag på något att dricka? Jag stannade upp och svepte med blicken över de olika butikerna. Plötsligt känner jag en hand på min axel, jag vänder mig snabbt om och möter ett par bruna ögon. Ett par alldeles för bekanta bruna ögon. Davids flin var större än någonsin.

”Har du gått vilse, unga dam? Jag har en karta innanför byxorna.” Jag hade lust att smälla till honom. Hur kom det sig att han var på exakt samma ställe som jag? Samma tid och samma plats. Var det ens möjligt? Han måste vara synsk. Jag vände mig snabbt om och började gå. Han tog tag i min midja och vände mig om. Nu var han nära. För nära.

Mina fötter gjorde ont, benen var redo att begravas och mitt huvud snurrade. Hur länge hade vi gått runt? Det kändes som evigheter. Jag tittade på Zayn som hade storhandlat; han hade gigantiska påsar i händerna. Byxor, jacka, skor och en mössa. Jesus Amalia. Niall var hungrig, det hade han påmint oss om var tredje sekund. Jag ville hem. Nu, på en gång.

Jag rörde huvudet sakta och tittade på alla människor som sprang runt med olika påsar i händerna. Några kollar på oss som om vi vore rymdvarelser, några kommer fram och frågar om en bild eller två. Min hand hade säkert skrivit över hundra autografer, bara idag. Plötsligt ser jag en bekant siluett mitt på torget bland alla människor. Det var Mathilda. Jag knuffade till Zayn som gick bredvid mig och räknade sina pengar. Han kollade irriterat på mig och jag nickade åt det håll Mathilda stod. Han vände sig om och när han såg Mathilda stannade han upp. Framför Mathilda stod en kille med solblekt blont hår och bruna ögon. Han hade händerna runt hennes midja och stod överdrivet nära. Jag drog med mig Zayn, och Niall också för den delen, mot en parkbänk. Vi satte oss ner och iakttog vad som hände. Nu hade också Niall sett vem det var. Jag kollade på Zayn som bokstavligt talat stirrade på Mathilda.

”Dude, don’t stare like that! She clearly has a boyfriend.” Zayn vände sig mot mig och log stort. Han borde vara besviken, han gillade ju Mathilda. Trodde jag i alla fall.

”So? Football has a goal keeper but that doesn’t mean you can’t score.” Han blinkade med ena ögat och log ännu större. Oboy.

Previous: ”Han ska tydligen komma hit, du vet hur han är, han hade fått pengar över. Han flyger imorgon.” Juliettes mun öppnades, hon hoppade av stolen och gick runt bordet för att krama om mig. Hon var lika förvånad som jag. Hennes varma omfamning lugnade mig, jag kände hur jag kunde andas ut. Vad som än hände hade jag Juliette vid min sida och det skulle jag inte kunna leva utan. Hon skulle alltid finnas där, till och med när solen slocknar. David var en baggis när jag hade Juliette. Det skulle ordna sig.

Mitt rum var mörkt och lägenheten var tyst. Bortsett från Zayns höga snarkningar, de var nästan outhärdliga. Imorgon måste jag få tag på öronproppar, annars var det goodbye med sömnen. Det var mitt i natten men jag var inte trött, inte alls. Mitt ben hade däremot somnat och det stack till när jag försökte röra på det. Jag vände mig om och lade mig på sidan istället, i hopp om att det skulle bli bättre. Plötsligt hörde jag ett surrande runt min näsa och ögon. Säg inte att det är en mygga, då får jag panik. Jag rynkade på näsan och blinkade med ögonen, surret hördes fortfarande. Jag satte mig upp och började vifta med armarna, utan någon speciell framgång. Det var en mygga, som förhoppningsvis snart skulle dö. Jag försökte följa myggans ljud med mina öron som var på högsta hugg. Händerna var i luften och täcket hade jag kastat av mig. Nu var den inte långt borta, om jag bara kunde sträcka mig och… Pang. Golvet var hårt och kallt mot min bara hud. Jag svor lågt innan jag gjorde en snabb check för att se så att alla kroppsdelar var på plats. Det var dem. Jag satte händerna i golvet och hasade mig upp på sängen igen. Täcket som och låg på golvet tog jag snabbt upp och lade över mina långa ben. Jag suckade djupt och blundade. Jag var precis på väg att somna när jag hörde myggan, igen. Nu du din lilla vampyr, here comes Harry and he’s angry.

Åh, vilka fina tofflor. Åh, vilka fina mattor. Jag var på bra humör, som vanligt. Även fast det var tidig morgon. Louis stod i sin randiga nattskjorta och kokade te, Liam var med Danielle, Zayn sov och Harry läste tidningen. Det var såhär det skulle vara, inga ovanliga upptåg. Jag dansade glatt in köket där Harry och Louis var. De vände sig snabbt om och kollade på mig som om jag vore knäpp. Jag var sällan morgontrött, det hände nästan aldrig. Jag plockade vant fram min frukost och satte mig på en stol mittemot Harry. Han kollade upp från tidningen och log mot mig, jag visste precis varför. Juliette.

Idag skulle jag, Harry och Zayn gå och shoppa. Du läste rätt, shoppa. Det var inte ofta det hände men Louis envisades med att det var manligt och att vi tydligen behövde nya kläder. Zayn köpte gärna nya kläder men varken jag eller Harry var speciellt intresserade. Jag antar att man måste ställa upp för sina närmaste ibland, hur mycket det än svider. Vi skulle försöka att komma iväg så snabbt som möjligt, så vi slapp den värsta folkmassan. Om nu Zayn bara ville vakna, vill säga.

Jag kände hur någon knuffade till mig i sidan. Det var Harry. Hur mycket var klockan? Jag vände mig om och tog upp mobiltelefonen. 13:05?! Shit. Vi som skulle komma iväg tidigt, förbaskade skit. Jag slängde mig snabbt ur sängen och Harry såg alldeles chockad ut när jag sprang fram till garderoben för att dra på mig kläder. Jag hann knappt kolla vad jag satte på mig innan jag sprang ut till köket där både Niall och Louis satt.

”Morning sleepyhead.” Niall gav mig en macka och jag hällde upp ett glas med juice. Jag satte mig på en av stolarna och snart kom Harry och gjorde oss sällskap. Jag slängde snabbt i mig mackan och drack upp juicen.

”Shall we go?” Jag hade inte hunnit tuggat ur och både Niall och Harry skrattade åt mig. Niall ställde sig upp och nickade. Vi gick alla tre ut mot hallen där vi satte på oss skor. Ute var det varmt så det behövdes inga jackor, som tur var. Jag hade inte en aning om vart min var. Jag som annars brukade ha koll och vara organiserad.

”Let’s go!” Harry ropade ett Hejdå till Louis och vi klev ut genom dörren. Vi valde att gå till Oxford Street, det var inte alls långt. Dessutom skulle det gå snabbare.

Klockan närmade sig lunch och Mathilda och jag hade bestämt oss för att gå ut. Vi ville inte vara hemma när David kom, om han nu kom. Han kanske bara hade lurat Mathilda? Den tanken slog mig ganska snabbt men Mathilda trodde såklart att han menade allvar. Hon trodde på allt den killen sade och det var det som var problemet.

”Ska vi dra och shoppa då?” Jag hade redan kommit med tusen förslag men Mathilda hade sagt nej till dem alla. Det här var inte likt henne, inte alls. Nu lös hon däremot upp och kollade glatt på mig.

”Ja, jag kan ringa Eszter och Lovisa. De kanske vill hänga på?” Lättnaden spred sig i kroppen; Mathilda lät glad, det hade jag saknat. Jag nickade lätt och vi gick ut ur huset. Edward var och handlade mat, det behövdes. Kylskåpet stod nästan tomt och Mathildas mage hade kurrat högre än en trumpet.

”Vart ska vi då? Oxford Street?” Mathilda kollade upp från telefonen och nickade. Det var där alla butikerna låg och hade vi tur var det inte så mycket folk där. Mathilda och jag började gå mot busshållplatsen som låg en bit bort. Jag hade vant mig vid London och jag älskade det. Jag hörde hur Eszter svarade i telefonen och Mathilda började prata. Tack gode gud att det finns butiker, hur skulle jag annars få min Mathilda tillbaka? Halleluja.

Previous:”David called yesterday and asked if he could come and eat something before he checked into the hotel, and I said it was okay of course. I thought you were friends?” Stackars pappa, han visste inte bättre. Jag fick genast dåligt samvete för att ha gapat åt honom. Jag satte mig ner på stolen framför honom och lade huvudet i händerna. Jag vill inte.

Dörren öppnades och jag hörde Juliette på undervåningen. Jag hoppade upp från sängen och sprang det snabbaste jag kunde nerför trappan. I hallen stod Juliette, med ett leende på läpparna. Jag nästan hoppade fram och ställde mig mitt framför henne. Hon skulle ingenstans, innan jag fått höra allt i detalj.

”Sååå?! Hur gick det?” Jag kollade glatt på Juliette som rodnade. Hon klev ur skorna och hängde upp jackan på kroken.

”Det gick bra.” Juliette tog bort en hårslinga från ansiktet och försökte klämma sig förbi mig. Jag satte armarna i kors och agerade berg. Lite mer fick hon faktiskt berätta, hon hade ändå gått ut med Niall Horan.

”Lägg av. Du vet att jag vill veta mer än så.” Hon log stort mot mig och vi gick intill köket där pappa satt. Jag nickade åt honom att gå någon annanstans och han reste genast på sig och tog med sig datorn. Vi satte oss på varsin stol och jag kollade nyfiket på Juliette som fortfarande var röd om kinderna.

”Han var så perfekt! Så trevlig, snäll, omtänksam, hjälpsam, rolig, hungrig, tillmötesgående…” Jag avbröt hennes svammel med att vifta med händerna.

”Det vet jag väl redan, tell me something I don’t know! Berätta om vad som hände istället, hur han är går att läsa på Wikipedia baby.” Jag blinkade med ögonen och hon skrattade. Hon tog ett djupt andetag och började om.

”Okej då. Först kom jag dit, jag var lite sen faktiskt. Den där förbannade bussen ville aldrig komma.” Hon ryckte på axlarna. Jag nickade och satte huvudet i händerna. Jag vände mig om och tittade ut genom köksfönstret. Ute hade det blivit mörkt och jag kunde skymta månen bakom träden. Klockan var mycket, kanske runt elva. Juliette hade varit borta länge.

”När jag kom dit var han redan där, jag gick och satte mig mittemot honom och vi började prata. Efter en stund om servitören, som han tydligen kände. Han frågade Niall vem jag var och gissa vad han sade?!” Juliette pratade snabbare och hennes ögon blev större. Hmm, vad kan han ha sagt…?

”Att du var hans mormor?” Juliette slog till mig på armen och jag skrattade högt. Hon fnös och satte armarna i kors. Hon ville att jag skulle gissa så då gör jag det, såklart.

”Att jag var hans flickvän. Du skulle sett servitörens min! Stackars Niall…” HAN SADE VADÅ?! Himmel och plättar!

“VA?!” Jag höjde rösten och mina ögon var säkert större än basketbollar. Jag höjde på ögonbrynen och böjde mig framåt. Juliette nickade kort och ryckte på axlarna.

”Ja, han ville imponera.” Juliette himlade med ögonen och jag blev ännu mer nyfiken.

”Och vad femton sade du om jag får fråga?!” Jag började väga på stolen och höll hårt i bordskanten för att jag inte skulle ramla. Snälla säg att hon inte gjorde någon stor grej av det. Snälla, snälla, snälla.

”Jag sade typ: det är okej, jag förstår.” Tjoho, bra Jullan! Något har jag lyckats med under alla dessa år i alla fall… Jag började applådera och Juliette skrattade. Nu var det min tur att berätta. Att berätta om David.

Nu förstår jag att du undrar varför jag tycker David är dum i huvudet. Han var ju bara en irriterande kille i min förra klass? Jag ska berätta hela historien. Som du kanske märkt är jag och David inte så trevliga mot varandra. Eller, jag är inte så trevlig mot honom vill säga. Vi gick i samma klass och det har vi gjort sedan åttan. Första dagen då han började blev jag genast intresserad. Jag menar, även fast det svider så ser han bra ut. Vi blev kompisar snabbt och snart upptäckte jag att han var mer än bara en kompis. Han kände likadant, till en början. Vi blev aldrig tillsammans och det är jag glad över. Det gick alldeles för snabbt och det ända han ville var att komma innanför byxorna. Jag hatar sådana killar. Så jag sade ifrån till David och han blev sur. Riktigt sur. Sen dess har han varit överdrivet snuskig och otrevlig, bara för att förstöra och göra mig osäker. Det gjorde inte saken enklare att vi gick i samma klass och var tvungna att träffa varandra varje dag. Därför var det skönt att flytta hit, bort från David och alla jobbiga minnen. Men tydligen skulle David komma hit och förstöra det här också. Han hade ett behov av att göra mig illa.

”Du Jullan… David ringde förut.” Juliette som tidigare varit glad och bekymmerslös blev genast allvarlig och kollade på mig med oroliga ögon.

”David? Varför då?” Juliette böjde sig framåt och satte upp armbågarna på bordet. Jag suckade djupt och började berätta.

”Han ska tydligen komma hit, du vet hur han är, han hade fått pengar över. Han flyger imorgon.” Juliettes mun öppnades, hon hoppade av stolen och gick runt bordet för att krama om mig. Hon var lika förvånad som jag. Hennes varma omfamning lugnade mig, jag kände hur jag kunde andas ut. Vad som än hände hade jag Juliette vid min sida och det skulle jag inte kunna leva utan. Hon skulle alltid finnas där, till och med när solen slocknar. David var en baggis när jag hade Juliette. Det skulle ordna sig.

Previous: Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?

Pinsamt. Ja, det var rätt ord. Hade jag varit med om något så pinsamt förut? Inte ens Mathildas galna grejer kunde slå det här. Jag hade lust att posta mig själv till Japan. Du läste rätt, Japan. Så pinsamt var det. Niall log osäkert mot mig och luften mellan oss var spänd som attan. Jag kom på mig själv med att ha öppen mun, jag stängde den genast och harklade mig. Vad skulle jag säga? Vad i helvete skulle jag säga? Jag fick aldrig chansen att fundera vidare; Niall tog initiativet och pratade först. Tack gode gud.
 
”Sorry. We’re old friends and I wanted to impress him. I guess.” Niall som tidigare sett helt skräckslagen ut ryckte lätt på axlarna och log mot mig. That’s it? Han ville imponera? Jag visste inte vad jag skulle känna eller tycka. Egentligen ville jag lämna det här bakom mig och fortsätta där vi var. Kunde jag bara göra så? Magkänslan sade ja, ordentliga Juliette sade nej. Nialls vackra ögon tittade undrande på mig. Han var så perfekt. Magkänsla fick det bli, annars skulle jag ångra mig och Mathilda skulle få spel.

”It’s alright, I kind of understand. But I have to say, boys are weird.” Det syntes att det jag sade lättade Niall något enormt. Jag log varmt mot honom och han log stort tillbaka.

”You’re right. But girls aren’t always that easy to understand either.” Han blinkade med ögonen och jag skrattade till svar. Jag tog gaffeln i ena handen och kniven i den andra. På min tallrik låg en stor kycklingbit och bredvid den hur mycket ris som helst. Jag hörde hur min mage kurrade; jag hade inte ätit något sen frukost. Jag tittade på Niall som redan börjat äta. Och jesus vad den pojken åt. Jag satte handen för munnen och skrattade lågt. Niall kollade upp från sin mat och förstod precis vad jag skrattade åt. Han tog en servett och torkade sig kring munnen.

”So you’re from Sweden?” Det hördes klart och tydligt vart Niall kom ifrån, hans irländska dialekt gjorde mig knäsvag. Hur visste han att jag kom från Sverige? Varken jag eller Mathilda hade sagt något om det. Hördes det? Knappast.

”How did you know?” Niall såg med ens osäker ut. Han visste inte vad han skulle säga, det syntes.

Varför kan du aldrig lära dig att hålla munnen stängd? Du som hade läget under kontroll, för tillfället. Skulle jag berätta om köttbulle incidenten? Jag såg ingen anledning att hålla tyst så jag sträckte på mig och mötte Juliettes frågande ögon.

”That’s a funny story. You know when Harry had your phone and you had his?” Juliette nickade och böjde sig framåt, hon ville att jag skulle fortsätta. ”Your phone rang and Harry answered it, don’t ask me why. It was an older lady and I heard that she was talking Swedish.” Juliette skrattade högt och jag log ursäktande tillbaka. Skulle det räcka så? Behövde jag berätta om le meatballs? Det kanske var bäst att lämna det.

”What did she say? And what did you say? ” Jahopp, nu fanns det ingen återvändo. Ut med språket.

”Well, I couldn’t understand what she said, and the only thing I know in swedish is köttbulle so…” Juliette skrattade, högre den här gången. Hon var till och med tvungen att hålla för munnen. Bra jobbat Niall, guldstjärna i kanten. En dejt som kunnat gå åt skogen blev ändå ganska bra. Juliette var trevlig och jag kände hur det pirrade till i magen när jag tänkte på henne. Ett steg i taget, kom ihåg det.

”Jag ska på semester.” David lät kaxig och överlägsen. Vad skulle jag med den informationen till? Ville han veta min adress så att han senare kunde skicka ett vykort?

”Till London.” Mitt hjärta stannade. Hur andas man nu igen? In genom näsan, ut genom munnen. Han måste skoja, han kan inte mena allvar. Han får inte mena allvar. Hade någon anmält mig till dolda kameran? Jag kunde inte låta bli att skratta åt hans torra skämt.

”Du tror jag driver, eller hur?” David lät skarpare, vilket jag trodde var omöjligt. Jag slutade genast skratta och harklade mig istället.

”Du kan inte komma hit.” Det var det ända jag fick fram men det fick duga. David skulle inte sätta sin fot här, om jag så var tvungen att ta fram eldgaffeln och jaga ut honom själv.

”Säger vem? Jag tänkte använda mina pengar till att åka och hälsa på min favorit, det kan väl inte skada? Jag kan bo på ett hotell, du behöver inte bädda åt mig.” Han var seriös, han menade allvar. Han skulle komma hit, den värsta människan på jorden skulle komma hit. Jag kände hur jag rös när jag tänkte tanken. Jag glömde nästan bort hur man pratade.

”N-när k-kommer du?” Jag stammade lågt och hörde hur David skrattade i andra änden. Det var det här han ville, han ville göra mig osäker. Skärp dig Mathilda, du är bättre än det här.

”Planet lyfter redan imorgon så jag kommer så fort jag kan. Det vore ju onödigt om du fick sitta och vänta på mig.” Imorgon?! ”Och jag pratade med din pappa häromdagen. Han sade att jag fick komma och hälsa på så fort jag landat.” Pappa hade gjort vadå? Åh, nu ligger du risigt till gamle man. Jag orkade inte fortsätta vår konversation. Utan att ge honom något svar tog jag telefonen från örat och lade på. Jag slängde telefonen i soffan och gick ut till pappa som fortfarande satt framför sin dator.

”Vad exakt sade du till David?” Jag försökte att inte skrika så högt, även fast jag kokade av ilska. Pappa kollade förvånat upp från skärmen och kliade sig på hakan.

”David called yesterday and asked if he could come and eat something before he checked into the hotel, and I said it was okay of course. I thought you were friends?” Stackars pappa, han visste inte bättre. Jag fick genast dåligt samvete för att ha gapat åt honom. Jag satte mig ner på stolen framför honom och lade huvudet i händerna. Jag vill inte.

Previous: ”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.

Hon sade ja. På alla språk, uppochned, bakochfram. Hade jag med allt? Nycklar, mobil, pengar och byxor. Ready to go. Jag släckte lampan som satt i hallen och lämnade den tomma lägenheten efter mig. Killarna var inte hemma. Jag visste inte vart dem var, de visste inte vart jag skulle. Förutom Harry men han räknades inte. Det var bäst så, annars skulle jag få hundratals frågor. Hur gick det? Vad åt ni? Vad hände? Var hon bra i sängen? Du förstår vad jag menar. Jag tog fram nycklarna och låste lägenheten. Utanför var det tomt och tyst, ingen hade lusten att gå ut. Jag förstod inte riktigt varför med tanke på att solen lyste och fåglarna sjöng. Konstigt. Juliette och jag hade bestämt träff på Nando’s om tjugo minuter. Det var inte alls långt för mig att gå så jag valde bort bussen och rörde istället på benen. Nu var jag inte längre nervös, vilket jag var för en timma sedan. Jag hade tagit några djupa andetag och rätat på ryggen. Det var ändå jag som bjudit ut henne. Lugnet spred sig i kroppen och jag kunde inte låta bli att le.

Restaurangen var näst intill tom men jag tog ändå bakvägen. Directioners fanns överallt. Överallt. Där och när jag minst anade. Det var ingenting annat än positivt med det men ibland var det skönt att vara ensam. James öppnade dörren där jag stod och knackade. James och jag var gamla kompisar, vi umgicks mycket innan X-Factor. Han hade numera ett heltidsjobb på Nando’s, vilket jag var väldigt tacksam över. Han visade mig till ett tomt bord med två stolar som stod avskiljt från de andra borden. Jag satte mig på den ena stolen och han gav mig menyn. Jag tog upp min telefon och såg att klockan var tio över åtta. Hon var tio minuter sen. Hon kanske var tvungen att fråga efter vägen? Det är bara tio minuter, hon kommer. Som om hon läst mina tankar steg hon in genom dörren som plingade till. Jag ställde mig upp och vinkade lätt för att hon skulle se mig. Hon svepte med blicken över rummet och när hon såg mig log hon stort. Jag blev alldeles varm i kroppen, log tillbaka och satte mig igen. Juliette böjde sig ner för att ge mig en kram, jag kramades gärna tillbaka.

”I’m so sorry! The bus was late and I couldn’t choose the outfit or…” Juliette glömde bort att andas mellan alla ord. Jag lade min hand över hennes och såg in i hennes blåa ögon.

”It’s cool. You’re here now.” Juliette tog ett djupt andetag och log tacksamt mot mig. Vi beställde sedan den mat vi ville ha och efter ett par minuter kom James. Med ett leende på läpparna. Det här bådar inte gott.

”And who is this Niall? What a pretty young lady.” Han log stort mot Juliette som blinkade med ögonfransarna. Oboy. Gör något då din efterblivna korv! Uhm…

”It’s my girlfriend.” Oh my god, jag är körd. Orden flög ur min mun innan jag hunnit tänka efter. Juliette vände sig snabbt om och kollade förvånat på mig. Hennes ögon var stora och munnen var öppen. Inte bra, inte bra. Vad hände med tidsmaskiner? Var det någon som uppfann dem? James var lika förvånad som Juliette. Han klappade mig på axeln och gick sedan mot köket. Juliette böjde sig framåt och öppnade munnen. Hur i helskotta tar man sig hur en sådan här situation? Hjälp.

Apelsinjuicen var slut, kakburken var tom och livet sög. The End. Hur mycket var klockan? Ute var det fortfarande ljust men det kändes riktigt sent. Jag var dödstrött och redo att gå och lägga mig när hemtelefonen ringde. Pappa satt i köket framför sin dator och betalade räkningarna. Han ropade åt mig att svara och jag gick lydigt in i vardagsrummet för att hitta den trådlösa telefonen. Den låg på det lilla soffbordet framför soffan och blinkade. Soffbordet gav mig dåliga minnen, jag hade fortfarande ont i huvudet. Jag tog telefonen och svarade.

”Mathilda.” Jag svarade kort och det hördes att jag var trött.

”Men tjenare fröken. Hur äre?” Jag kände igen rösten på en gång och det gjorde mig spyfärdig. Jag sträckte genast på ryggen och harklade mig. Det var David.

”Vad vill du?” Egentligen ville jag inte veta. Egentligen. Jag var på väg att lägga på när David återigen hördes i andra änden.

Varför i hela friden ringde han mig? Vi var inte direkt kompisar; jag vill inte ens kalla honom bekant. Jag som trodde vi hade brytigt all möjlig kontakt när jag flyttade, vad var det han inte förstod? David må vara en idiot utan gränser, men lite vett borde han väl ändå ha där uppe?

Previous: Nu var vi på väg hem. Jag och Mathilda satt längst bak i den röda bussen och kollade ut genom fönstret. Det hade slutat regna och luften var frisk. Killarnas nummer låg nu inlagda i min adressbok och de följde mig även på twitter. Innan vi gick hade Niall kramat om mig och sagt: Vi hörs och syns, beautiful. Beautiful. Jag ville ställa mig på en klippa och skrika av glädje. Den här resan hade blivit en miljon gånger bättre än vad jag trott.

Dörren intill mitt rum öppnades. Jag låg tätt in mot väggen i min säng med täcket uppe vid öronen. Jag frös och kände hur gåshuden spred sig över min kropp. In kom Mathilda i sin rosa pyjamas. Hon hade ett gossedjur i ena handen och en stor kudde i den andra. Mörka fält ramade in hennes trötta ögon och hennes hår såg ut som ett fågelbo. Vågar du höra vad hon såg ut som? Håll i dig. Ett galet troll från gatan med en zombie som mamma och Lady Gaga som pappa. Jag blev nästan rädd när jag vände mig om och såg monstret i mitt rum.

”Jag är sjuk.” Mathildas röst var hes, riktigt hes. Jag satte mig upp i sängen och gäspade. Alltid ska det vara något. Typiskt.

”Vill du att jag ska hämta lite vatten?” Mathildas ansikte sken upp och hon satte sig i min stora fåtölj som stod en bit bort. Hon sköt upp knäna mot hakan och tog filten som låg på armstödet. Jag ställde mig motvilligt upp, sträckte på armarna och började gå mot toaletten.

Fan, på ren svenska. Varför, snälla sig mig varför? Vad sjutton har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är alltid snäll, skriker inte alls ofta och igår plockade jag till och med ur diskmaskinen. Jag vill inte vara sjuk, inte nu. Jag vill vara fri som en kråka, dansa genom köpcentrum och… gå på toa. Jesus.

Juliette och jag hade bestämt oss för att ha en mysdag och kanske hyra en film. Med tanke på att jag var sjuk. Jag är för övrigt bombsäker på vad jag fått för sjukdom. Bombsäker. Nästan säkrare än vad mina föräldrar var när de sade: Vi tar och gör en Mathilda vettja! Direction infection. Oh yeah. Jag har inte haft någon liknande sjukdom tidigare, om vi bortser från svinkoppor vill säga. Taskigt läge, sade doktorn till patienten. 

Jag åt upp världen, alla dog. Tragiskt, men något jag kan leva med. Hur smakar asfalt? Finns det någon som har provat? Jag ska bli den första mänskliga organismen som käkar asf…

”Niall! Are you dead?” Harry satt bredvid mig i sängen. Han hade bar överkropp och mina mjukisshorts. Håret stod åt alla håll och för ögonen hade han ett par solglasögon. Jag vet vad ni tänker. Solglasögon inomhus? Jag var exakt lika förvirrad. Harry var sedan noga med att förklara varför. Har du solbrillorna på inomhus är du överlägsen och bättre än alla andra. Min tanke? Diviga snorunge.

”I don’t know about this. Should I, really? What if…” Harry höjde fingret och tystade mig. Han tog telefonen jag hade i händerna och lade den sedan bakom sin rygg.

”What if is for cowards. Man up Niall, you can do it!” Harrys försök att peppa mig gjorde situationen värre. Nervositeten spred sig snabbare än könssjukdomar bland tonåringar. Jag var barnslig, ända ner i tårna. Jag är nitton, inte nio. Jag hade bjudit ut tjejer förut, jag visste hur man gjorde. Min kropp är gjord av små tjejtjusar-celler. Kom igen!

”Give me the freaking phone so I can send it then?!” Harry såg med ens mycket nöjdare ut. Han log så att hans djupa smilegropar syntes. Han tog fram telefonen bakom ryggen, öppnade upp ett nytt meddelande och började skriva. Han läste sedan högt.

”Hi Juliette, how are you? I am just wondering if you would like to go out and eat something tonight? Would be great.”

Harry log åt min sammanbitna blick. Han höll upp telefonen och tryckte sedan på skicka. Åh, ångest. Hon kommer tycka det går för snabbt. Det går för snabbt. Jag har bara träffat henne ett par gånger. Ett par gånger! Det är ingenting. Hon kommer bli livrädd och fly till Kina. Jag böjde mig mot Harry som skrattade.

”NOO!” Jag skrek högt, Harry skrattade ännu mer.

”…Jimmy protested.” Louis hördes från köket. Jag slog till Harry på armen och tog sedan tillbaka min telefon. Jag stoppade ner den i bakfickan och gav sedan Harry en sur blick. Snälla säg att Louis lagar mat. I’m starving.

Juliette och jag satt ihopkrupna framför den stora plasma TV som stod i vårt vardagsrum. Eftersom det var jag som var sjuk, fick också jag välja film. Never Say Never. Självfallet. Juliette var inte lika nöjd över mitt val men whatever. Min sjukdom, mina regler. Plötsligt plingade Juliettes telefon till som låg på soffbordet. Hon böjde sig fram för att nå telefonen och gjorde så att filten försvann ner på golvet. Jag suckade djupt och böjde mig ner under det låga soffbordet för att få tag på filten. Jag kände hur Juliette stelnade till och hur andetagen blev lägre. Hade hon gått i ide?

”Niall. Mat. Ut. Med honom. Ikväll.” Juliette pratade snabbt och för en annan hade det varit omöjligt att förstå vad hon menade. Jag förstod minsta lilla detalj, i detalj. Mycket detaljer.

”VA?!” Jag försökte snabbt böja mig upp för att se Juliette. Bordet tyckte inte som jag. Mitt huvud slog i bordskanten med en smäll. Vackert Mathilda, verkligen. Du kommer att sluta som rörmockare. Min ursäkt? Mitt huvud saknade en bula, så vad gör jag? Jo, skaffar mitt huvud en bula. Smärtan fick jag med på köpet. Det var lagerrensning.