Previous:”Zayn, be nice and listen to her. Don’t rush things and promise me you’ll be careful.” Sade min mamma allvarligt. Jag visste vad hon tänkte på och höll såklart med. Å andra sidan var att kramas den enda kroppskontakt vi någonsin haft, så det var inte ett problem mamma behövde oroa sig över. Än så länge. Blink, blink.

 

 

Jag lämnade radiostationen med ett leende på läpparna. Magkänslan var riktigt bra. Jag hade verkligen gett allt, men inte fjäskat. Eller, lite kanske. Men inte mer än vad som var tillåtet. Det var verkligen ett jobb jag var intresserad av och kunde tänka mig att arbeta med i framtiden. Något svar hade jag inte fått ännu, utan kvinnan hade sagt att de skulle höra av sig i slutet av veckan eftersom de var tvungna att kolla upp några grejer först. Jag var ganska säker på att jag skulle få det, med tanke på att det inte var några andra som sökte.

 

Visarna på klockan visade 15.00, så jag hade gott om tid på mig. Frågan var om jag inte skulle ringa Zayn och kolla om vi kunde ses lite tidigare ändå, jag skulle aldrig klara av att vänta ända till sju ikväll. Jag gick på bussen och satte mig på ett säte längre bak. Imorse hade även pappa åkt. Jag skulle sakna honom men det skulle gå fort. En vecka, är faktiskt bara en vecka. Jag tog upp telefonen från fickan och ringde Zayn som svarade efter några sekunder.

 

”Yeah?” Sade han frågande. Jag log när jag hörde hans röst och fjärilarna i magen tog liv. Det var ett tag sedan jag pratat, och träffat, honom.

 

”Hi! It’s me. Where are you?” Frågade jag. Jag visste om att han varit hos sin familj de senaste dagarna och det var ganska långt att åka från Bradford till London.

 

”Oh, hi! I’m in London in about an hour maybe, why? Where are you?” Sade han med sin mörka röst som fick mig att rysa varje gång.

 

”Alright, I’m done with my interview so… Shall we make it six, instead?” Sade jag och bet mig i underläppen. Jag behövde fortfarande några timmar på mig för att göra mig i ordning. Jag var ändå tjej.

 

”Yeah, that’s great. How did it go?” Sade Zayn med glädje i rösten. Det var gulligt hur han faktiskt brydde sig om mig, och vad jag gjorde.

 

”It felt really good, so we’ll see.” Sade jag och ställde mig upp när bussen stannade vid min hållplats. Jag började gå mot dörren som nyss öppnat sig.

 

”You’re gonna to get it, I promise.” Sade han och jag till och med hörde hur han log.

 

”Aw, I hope so. And by the way… where are we going?” En liten detalj bara. Jag kunde inga restauranger i London, om man inte räknar med typ McDonalds eller KFC. Därför fick det bli Zayns uppgift.

 

”You’ll see, it’s a surprise. Where can I pick you up?” Sade han och skrattade lite. Egentligen hatade jag överraskningar, de var onödiga eftersom man ändå fick reda på saken i slutändan. Dessutom hatade jag känslan av att inte veta, jag var tvungen att ha koll på saker och ting. Zayns överraskningar var dock okej, där fanns det vissa undantag.

 

”Haha. Well, do you know where I live?” Sade jag och öppnade porten till vår lägenhet.

 

”Not really… Or, I know the supermarket.” Sade han och syftade på mataffären som bara låg hundra meter ifrån vår lägenhet.

 

”I’ll meet you there!” Sade jag glatt och låste upp. Jag gick in och slängde genast av mig skorna.

 

”Great!” Sade han och det blev tyst. Varken han eller jag lade på och det blev en pinsam tystnad. I Sverige säger man oftast Kram eller Puss i slutet av en konversation. Hur sade man på engelska? Det gick knappast att säga Kiss eller Hug. Det lät ju bara fel.

 

”Bye Zayn…” Sade jag istället och tog av mig jackan. Lägenheten hade nog aldrig varit så tyst som den var nu, det kändes lite konstigt faktiskt.

 

”Bye Mathilda…” Sade Zayn och skrattade hans underbara skratt. Jag skakade på huvudet samtidigt som jag log och lade sedan på. Herregud. Jag stod och fortsatte att le ett tag innan jag kom på hur mycket jag hade att göra. Duscha, välja kläder, fixa håret… Listan tog aldrig slut.

 

Jag sprang upp på mitt rum och rev i stort sett ut hela min garderob. Nu skulle ett råd från Juliette inte sitta helt fel. Hon var den som kunde klä sig, jag var den som härmade henne. Jag hittade en mörkgrå långkjol som jag valde att matcha med en vit stickad tröja. Till det snodde jag Juliettes skärp. Jag slängde snabbt på mig kläderna och tittade mig sedan i spegeln. Ah, det fick duga.

 

Ibland önskar jag att jag vore kille. Hur lätt har inte de att klä sig, eller fixa sig? Vi tjejer måste fixa naglar, kläder, skor, hår, smink, smycken. Hela rubbet. Fick jag tre önskningar, skulle jag bland annat önska mig ett könsbyte. Och ett hus byggt av Toblerone, men det är en annan femma.

 

Skulle jag börja jobba på match.com? Kanske. Juliette och Niall hade ingen annan att tacka än mig. Seriöst, hur bra får man vara egentligen? Jag borde vara olaglig. Na- Na- Naturbegåvning, I was born this way baby.

 

Jag satte mig i sängen och lade den vita Mcbooken i knät. Jag gjorde det bekvämt och öppnade sedan upp datorn. Jag gäspade, fastän jag inte var trött. Allt partande med äldre kvinnor tog på krafterna, även för den som hade en kropp som Batman. Okej, mer som Cat Woman kanske. Jag loggade in på twitter och retweetade samt följde några fans. För mig var det bara att trycka på en knapp och för dem betydde det världen. Lite häftigt faktiskt.

 

Juliette hade lagt ut en ny video som jag genast valde att spela. Videon föreställde Mathilda, sjungande What Makes you Beautiful. Hon hoppade runt som en galning och använde ett skohorn som mikrofån. Jag kunde inte låta bli att skratta, det såg lite roligt ut. När Mathilda sjöng min del i låten hände det något. Inte med Mathilda, utan med mig. Jag kan inte riktigt beskriva känslan men det var som om någon sparkat till mig i magen. Mathilda skrattade samtidigt som hennes ögon lös och min mage fick spel. Jag stängde snabbt ner videon och lade datorn åt sidan. Det här fick inte hända. Jag lade mig på kudden och sträckte ut mina långa ben. Jag försökte blunda men allt jag kunde se var Mathilda. Hennes leende, skratt, ögon… Jag hade lust att slå till mig själv i huvudet. Det gjorde jag också. Mitt huvud blev genast ömt och jag kände hur en bula växte fram bland alla mina lockar. Min omgivning snurrade för ett ögonblick men så fort jag skakat lite på huvudet var jag tillbaka. Det som absolut inte fick hända, hade hänt. Vi hade blivit frågade en miljon gånger på intervjuer och liknande om vi aldrig blir osams eller någonsin gillat samma tjej. Det vi då svarat skulle nu ändras, jag kunde inte ignorera mina känslor. Jag och Zayn gillade samma tjej och om jag inte skötte det snyggt skulle vi bli osams. Vad sjutton skulle jag ta mig till?

---

Kommentera så det ryker!

 

Nu ligger även Kapitel 5 uppe på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething, check it out! Vill du ha ett nytt kapitel här eller där imorgon? You've got the power.

 

Kram Mathilda och Juliette.

Previous:”Oh Niall, god damn it, just kiss the freaking girl!” Nästan skrek Harry från andra sidan av soffan. Jag kastade en soffkudde åt Harrys håll och möttes sedan av Nialls läppar. Fyrverkerier avfyrades i min mage och mitt hjärta rusade snabbare än en tjej som nyss fått reda på att de har 50% rea på H&M. Niall log mot mina läppar och jag lade mina armar runt hans nacke. Min mage, och känslor, hade party just nu. Alla ångesttankar var borta och det ända jag kunde tänka på var Niall, och hans läppar.

 

Jag kunde skymta i ögonvrån hur Harry log stort och snart kom även applåderna. Vi avbröt kyssen och kollade in i varandras ögon. Jag lade ena handen på mina läppar där Nialls nyss varit. Hade jag möjligheten att spola tillbaka tiden några sekunder hade jag utan tvekan gjort det, bara för att återuppleva vad som nyss hänt. Niall gav mig ett leende innan han snabbt pussade mina läppar en gång till. Hans läppar var som en drog, jag var beroende. Nu visste jag hur alla alkisar hade det och jag led verkligen med dem. Jag ville ha mer, nu.

 

”Thank the master.” Sade Harry som hade ställt sig upp. Han bugade och bockade innan han gick därifrån. Niall satt fortfarande väldigt nära mig med huvudet vänt åt mitt håll.

 

  

 

”I really like you Juliette.” Sade Niall och hans leende blev större.

 

”I like you too…” Jag kunde inte sluta le, ärligt talat. Min mun hade hängt upp sig. Hur mycket jag än försökte, ville inte mungiporna som jag.

 

”So… What do you say? Would you like to… spend the night here?” Det var den dummaste fråga någon någonsin ställt. Efter den där kyssen skulle han få mig att göra vad som helst. Jag böjde mig fram och våra läppar möttes igen. Efter ett par alldeles för korta sekunder fick jag ögonkontakt med Niall, igen.

 

”Is that a yes?” Sade Niall och skrattade lite.

 

”In every language… Sí, Oui, Ja, Yes.” Sade jag och omfamnades av Nialls muskulösa armar. Jag skrattade lite innan jag kom att tänka på Mathilda. Shit. Jag skulle ju ringa henne…

 

”I just have to give Mathilda a call, to let her know that I’m staying here…” Jag lämnade motvilligt Nialls famn och tog min mobil. Jag slog numret till hennes mobil och efter några signaler svarade hon. Jag ställde mig upp och gick ut till köket.

 

”Mathilda, Mathilda, Mathilda, MATHILDA!” Sade jag högt, men så lågt jag kunde, när Mathilda svarade.

 

”Säg inte att du behöver bindor eller nått, för just nu ligger jag väldigt bekvämt och jag tänker inte röra på mig tills tuppen…”

 

”Han kysste mig!” Jublade jag så tyst jag kunde. Harrys rum låg inte långt ifrån köket och han kunde höra allt jag sade. Visserligen hade han inte en aning om vad jag sade, men det hade till och med Harry kunnat lista ut.

 

”Vänta… Va? Vad säger du?!” Skrek Mathilda förvånat.

 

”Niall… du vet han med blont hår, klarblå ögon… Kysste mig!” Förklarade jag igen. Antingen hade Mathilda svimmat eller tappat telefonen. Det var helt tyst i luren, till en början. Plötsligt började hon skrika, så högt att jag var tvungen att ta bort telefonen från örat.

 

”OH MY FREAKIN' BIEBER!” Var det enda Mathilda fick fram mellan alla andetag. Hon hade nästan blivit gladare än vad jag själv blivit. Jag skrattade åt min kompis som oavsett vad skulle överreagera som om jag blivit vald till USAs president. Efter någon minut lugnade hon ner sig, vilket hördes på hennes nu normala andetag.

 

”Lever du?” Sade jag försiktigt och log för mig själv.

 

”Det undrar jag också. Men åh! Jag är så glad för din skull! Eller, Er skull! Gud, ni får inte göra så här mot mig, jag börjar ju nästan gråta.” Sade Mathilda och skrattade åt sig själv. ”Så du stannar där ikväll, antar jag?”

 

”Ja, det var egentligen därför jag ringde. Men du, kan vi inte mötas upp imorgon, på stan? Runt lunch?” Sade jag och pillade på kanten på min tröjärm.

 

”Alltså, så här är det… Du vet den där radiostationen som jag skickade mitt CV till?” Hon tog min tystnad som ett ja, och fortsatte. ”De vill träffa mig imorgon runt lunch, på en intervju och sedan på kvällen har jag bestämt med Zayn. Pappa åker ju bort också.”

 

”Åh, vad roligt! Men okej, jag hittar på något. I värsta, bästa, fall kanske jag kan vara med Niall tills du och Zayn kommer hem.” Sade jag och tänkte på planen jag och Niall planerat att utföra så fort vi träffades. Nu när jag var så glad, ville jag även att Mathilda skulle vara det.

 

”Det vore jättebra, så slipper du vara själv! Men vi hörs imorgon, okej? Och förresten… Sov med kläderna på.” Sade Mathilda allvarligt. Jag skrattade åt henne och suckade sedan högt.

 

”Jag kan sova i soffan, bara för din skull.” Sade jag skämtsamt.

 

”Bror, jag litar på dig. Älskar dig, hej hopp!” Sade Mathilda och lade sedan på. Jag skrattade lite för mig själv innan jag lade ner telefonen och gick in till Niall som hade satt på en annan film. När han hörde att jag kom vände han sig om och log stort.

 

 

Missed me? Antagligen. Nå, VAS’ HAPPENING MOTHERFU… ula grodor. Moders fula grodor. Har du sett den filmen? Gör, för guds skull, inte det.

 

Solen sken, Malik Monday trendade på twitter och jag skulle träffa Mathilda till kvällen. Halleluja moment, säger jag bara. Jag hade övernattat hemma hos min familj, där jag även spenderat de senaste dagarna. På bordet framför mig stod det frukost och inte vilken vanlig frukost som helst. Pakistansk frukost. Du gick aldrig hungrig från vårt hus. Aldrig. Det kändes som jag skulle rulla fram när jag tillslut tackade och ställde mig upp. Resan hem skulle ta ett tag, eftersom min familj fortfarande bodde kvar i Bradford och jag skulle till London. Därför, om jag skulle hinna hem till Mathilda, behövde jag åka till flygplatsen om ett par timmar. Jag sprang upp på mitt rum, som fortfarande såg exakt likadant ut som när jag lämnat det, för att byta om och packa ihop alla grejer.

 

Du skulle kunnat tro att det var en tjejs resväska som en halvtimma senare stod framför dörren. Alla mina kläder och hårprodukter krävde en stor väska. De flesta killar fjuttar med någon liten svart sak från lågprisshoppen. I mean, seriously? Var en man och köp en stor, fet, rosa resväska. Eller låna en från din syster, som jag.

 

När jag kom ner för trappen satt mamma själv i köket och läste dagstidningen. Jag tittade snabbt på klockan och såg att jag hade gott om tid på mig, så jag satte mig ned mittemot henne. Hon tittade upp och log när hon såg mig.

 

”Are you leaving already? I thought you would at least stay for dinner.” Sade mamma när hon såg min stora resväska.

 

“Yeah, but I’ll come back… Soon.” Sade jag och lade upp mina armbågar på det mörka trädbordet. Jag log åt tanken på att nästa gång kanske Mathilda skulle vara med. Kanske.

 

”Zayn, I know that face… What’s her name?” Sade min mamma och log stort. Attans. Det gick inte att hålla någonting undan för sin mamma, det var rent ut sagt omöjligt.

 

”Uhm…” Sade jag och kände att mitt leende blev större. ”Mathilda.” Jag kände en viss stolthet när jag uttalade hennes namn.

 

”Zayn! I can’t believe you haven’t said anything. Are you together?” Sade hon och puttade till mig i sidan.  

 

”Well, not yet… We’ve only known each other for a month or so but… It feels right.” Sade jag försiktigt. Mina kinder hettade till och jag var säkert rödare än en flaska ketchup vid det här laget.

 

”You are blushing! When do we get to meet this special lady, then?” Sade mamma och skrattade lite.

 

“I don’t know… When she’s ready, I guess.” Sade jag och ryckte på axlarna.  

 

”Zayn, be nice and listen to her. Don’t rush things and promise me you’ll be careful.” Sade min mamma allvarligt. Jag visste vad hon tänkte på och höll såklart med. Å andra sidan var att kramas den enda kroppskontakt vi någonsin haft, så det var inte ett problem mamma behövde oroa sig över. Än så länge. Blink, blink.

---

Kommentera!

 

Kolla gärna www.theperfectonedirection.blogg.se. Nya kapitel, både här och där, lägger vi upp på fredag. Håll ögon och webbläsare öppna! 

 

Kram Mathilda och Juliette.  

Vi vill tacka för alla fina kommentarer, det betyder jätte mycket. Vi får dock inte lika mycket feedback som vi fått tidigare. Beror det på uppdateringen? Vi vill gärna fortsätta skriva men det är inte alls lika roligt när vi inte får veta vad ni tycker. Kommentera för bättre uppdatering, helt enkelt!

Glöm inte att kolla www.theperfectonedirection.blogg.se/onething. Nu ligger även Kapitel 2 uppe och kom ihåg att kommentera. TACK!

Previous:”I’ve actually read some of them, myself. I once read an imagine about Zayn and then ended up dreaming about him… in a bed…” Jag satte händerna för öronen, blundade och skakade på huvudet. ”And the awkward thing was that I spoke in my sleep, and Zayn heard every single word. I think that was the most embarrassing breakfast in my whole life.” Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jag kunde bara föreställa mig hur det hade sett ut. Stackars Niall, och inte minst stackars Zayn.  

Åh, vad allt kändes bra just nu. Om det gick att tävla i glädje skulle jag utan tvekan kamma hem priset, tusen gånger om. Jag kunde verkligen öppna upp mig inför Juliette och vi förstod varandra. Jag lyssnade på henne och hon lyssnade på mig. Det var länge sedan jag känt såhär; den senaste tiden har det varit svårt att hitta någon som är äkta och inte vill vara med mig bara för att jag är känd. Juliette gillade mig för att jag var Niall och ingen annan, jag kunde inte vara lyckligare.

”Niall, you know what I think?” Sade Juliette som satt mittemot mig och åt. Maten jag lagat hade inte smakat så dåligt, det var inte som Nando’s men det dög. Huvudsaken var att jag inte eldat upp huset eller tagit livet av mig själv. Det hade varit lite synd.

”What?” Sade jag och drack ur mitt glas som fortfarande innehöll Cola. Juliette kollade på mig med busiga ögon och jag kunde inte sluta titta på henne. Hennes ögon lös och leendet gjorde mig så gott som knäsvag.

”I think we should help Mathilda and Zayn. Neither of them is brave enough to take the first step and we all know they like each other. We could make a plan or something? I know they’re old enough to do it themselves, that we shouldn’t care and blablabla… but hey, it would be fun.” Sade Juliette och log stort mot mig. Hon hade rätt, det skulle vara ganska kul faktiskt, även fast Zayn skulle döda mig levande. Dessutom skulle det aldrig hända något om vi lät dem vara. Jag undrar hur jag hade gjort egentligen? Det liksom bara funkade, utan några svårigheter.

”That’s a great idea. I’m not a match maker but those two are made for each other, don’t you think?” Sade jag och Juliette nickade glatt mot mig.

“What should we do then? Can you come up with something? Wait, I know! I can talk to Zayn while you can talk to Mathilda. You can say like: Zayn likes you, any thoughts? And I can say like: Hey Zaynster, what do you think about Mathilda? I know she digs your hair!” Sade Juliette och blinkade med ögonen. Jag kunde inte låta bli att skratta.

”Haha. It sounds like we’re in kindergarden or something but yeah, I’m up for it.” Sade jag och Juliette applåderade. Jag skakade på huvudet och åt lite av min mat.

”Pinky swear?” Sade Juliette och höll ut ena fingret mot mig. Jag tog en servett och torkade mig om munnen innan jag räckte henne mitt lillfinger.

”Pinky swear.”

Pappa ropade på mig nerifrån trappen. Jag hade tydligen telefon. Vid det här laget hade jag kollat på Never Say Never typ tio gånger, druckit två paket med apelsin juice och för att inte tala om Tobleronen… Pust! Justin Bieber hade dessutom släppt ett nytt album som jag redan kunde utantill. Jag försökte dock övertala mig själv att inte lyssna sönder låtarna.

Jag rusade ner för trapporna och tog emot telefonen som pappa höll i. Var det kanske mamma som ringde igen? Jag log mot min pappa och han gick sakta därifrån.

”Mathilda.” Svarade jag glatt.

”Hi, I’m calling from Real Radio in London. We got your CV and were wondering if you would like to come here on a job interview? We know the job is just over the summer but we really liked what we read about you.” Sade kvinnan i andra änden.

Shit, det hade jag glömt bort. För några månader sedan hade jag skrivit mitt CV och sedan skickat in det till den här radiostationen. Jag ville verkligen ha det här jobbet, både för pengarna och för att jag gillade journalistik. Det var en grym möjlighet och om jag ville lyckas i framtiden lönade det sig att ha kontakter inom branschen.

”Oh my god YES! I mean… If I consider this big opportunity my answer would of course be yes.” Sade jag och log lite för mig själv. Var det här verkligen sant?

”Haha, we look forward to meet you. As soon as possible, if you like. Maybe on Monday?” Sade kvinnan och väntade på ett svar. Nej. På måndag skulle jag ju träffa Zayn. Skit, skit, skit. Jag kunde ju inte tacka nej till det här för en kille. Eller kunde jag?

---

Kommentera och säg vad du tycker!

Ska Mathilda välja jobbet eller Zayn? Vad hade du gjort? Tror du Niall och Juliettes plan kommer att fungera? Låt oss höra dina tankar!

Vi vill även informera dig om att vi börjat skriva på en till novell, vid namn One Thing. Vi kommer självklart fortsätta med denna men istället för att läsa en, kan du läsa två! Bra va?
Sök på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething så kommer du till novellen på en gång! Det är inte helt säkert att vi fortsätter att skriva där, det beror helt på vad ni tycker och vill. Får vi ingen feedback lägger vi ner den. Sad but true.

Hoppas du har ett superbra sommarlov och vi önskar er alla en trevlig midsommar! Sköt om dig! 

Kram Mathilda och Juliette.     

  

Previous: Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”

Jag lämnade Mathilda bakom mig och började gå mot busshållplatsen som inte alls låg långt bort. Fjärilarna i magen var närvarande, men inte alls på samma sätt som för några veckor sedan. Då var det för att jag var ett fan, nu var det för att jag kanske hade känslor för en av dem. Det är två olika sorters nervositet och spänning. Det jag och Mathilda talat om tidigare hade även hjälpt mig att tänka efter. Att de faktiskt bara är vanliga människor, vars drömmar gått i uppfyllelse. Som Mathilda sade, tänker inte heller jag på dem på samma sätt som jag gjorde tidigare. Nu kan jag faktiskt säga att jag känner dem, vilket är rätt så galet.

Bussen svängde in från vägen och dörren öppnades längst fram. Jag gick in, visade min biljett och satte mig sedan på sätet längst fram. Bussresan skulle inte ta så lång tid, de bodde ju inte superduper långt ifrån oss. Det var också en sak som jag inte riktigt förstod mig på. Ödet. Hände saker och ting av en anledning? Var det ödet som sade att vi inte skulle bo så långt ifrån varandra? Jag var inte riktigt säker. Mathilda tror på ödet, hon säger jämt att hon ska gifta sig med Fernando Torres. Eftersom det är ödet. Hon kan ha rätt, men lika mycket fel. Ingen vet helt säkert. Egentligen orkar jag inte bry mig, hände det så hände det.

Nu kunde jag skymta den höga byggnaden som var lika med deras lägenhet. Själv hoppade jag av den röda bussen och började gå mot portingången. Koden kunde jag utantill så det var bara att stiga in och sedan ta hissen upp till högsta våningen. Jag gick fram till dörren och plingade på klockan som hängde vid sidan av dörren. På brevlådan som hängde på andra sidan stod det Harry Styles, Niall Horan, Louis Tomlinson, Liam Payne, Zayn Malik. En leende Niall öppnade dörren mitt framför näsan på mig och jag hoppade till.

”Hi! You scared me.” Jag böjde mig fram för att ge honom en kram och han skrattade lågt med ansiktet i mitt hår. Han öppnade upp dörren och jag klev in i hallen. Niall hade lovat att laga mat ikväll, vilket jag var väldigt imponerad över. Resultatet kvittade faktiskt.

”Harry is the only one who is home and I think he is asleep so we can say that we’re pretty much alone.” Nialls dialekt hördes tydligt och han log med hela ansiktet. Det han sade gjorde mig varm i hela kroppen.

”Sounds good.” Jag log stort mot Niall och kollade in i hans klarblå ögon. Jag bokstavligt talat drunknade i hans ögon. Jag följde efter Niall till köket där bordet var fint dukat och det stod tända ljus på bänken. På spisen stod det en stor gryta som luktade hur gott som helst och i ugnen kunde jag skymta klyftpotatis. Hade han gjort allt det här, bara för min skull?

”Niall! You absolutely didn’t have to. Oh my god, you’re so sweet!” Jag höll händerna för munnen, fortfarande lite chockad. Niall tittade på mig och rodnade.

”But it’s not finished yet. I think the potatoes will be ready in twenty minutes or something.” Det här var perfekt. Perfekt. Jag satte mig ner på en av köksstolarna och Niall satte sig mittemot mig.

”How was your day?” Sade Niall och kollade på mig med de farligt blåa ögonen.

”Well… Mathilda pretty much slept or watched Justin Bieber the whole day, and her dad was working so… I’ve been alone, kind of.” Niall skrattade lite åt mig innan han genast blev allvarlig.

”Why didn’t you came earlier then?” Han böjde sig framåt och lade upp armbågarna på bordet. Han log mot mig och blinkade lite med ögonen.

“I thought you were doing something. Besides, I survived.” Jag lutade mig bakåt och satte upp mitt hår i en slarvig bulle. Niall skrattade och ställde sig upp. Han tog fram två glas som han fyllde med Cola. Han gav mig sedan ett av glasen och satte sig ner igen på stolen på andra sidan bordet.

”Thank you.” Jag tog glaset i händerna och började dricka. ”You know what? This is crazy.” Niall förstod inte vad jag menade, det syntes. Han kollade oroligt på mig medan jag log mot honom.

”What do you mean?” Han ställde ner sitt glas på bordet och höjde på ögonbrynen.

”This. Us. Everything. I mean… It’s kind of hard to understand. It feels like I’m dreaming and that someone is going to tell me that this isn’t happening for real. Me and Mathilda talked about it just before I left actually. You’re Niall Horan. The Niall Horan. A month ago I couldn’t, in my wildest dreams, believe that I would be sitting here with you and… yeah.” Jag började bita på mina naglar, lite nervös för Nialls reaktion. Jag hade verkligen lättat mitt hjärta och det hade känts skönt att få det ur sig.

”Wow. That was… I understand you. I’m not really used to this celebrity thing myself, so I totally know what you mean. It’s hard for me, and the boys, to like have a relationship with someone you know… Every girl I’m looking at is either screaming like an idiot or is so shy that she refuse to say a single word. I get you; crazy is probably the right thing to call it.” Niall blinkade med ena ögat och log stort. Jag nickade mot honom och tog en till slurk av min Cola.

”Yeah. I remembered when I read these fan fictions about you and like dreamed every single night about our future and what we would name our dog and… Haha, it’s pretty weird.” Niall skrattade åt mig skakade på huvudet.

”I’ve actually read some of them, myself. I once read an imagine about Zayn and then ended up dreaming about him… in a bed…” Jag satte händerna för öronen, blundade och skakade på huvudet. ”And the awkward thing was that I spoke in my sleep, and Zayn heard every single word. I think that was the most embarrassing breakfast in my whole life.” Nu kunde jag inte hålla mig för skratt längre. Jag kunde bara föreställa mig hur det hade sett ut. Stackars Niall, och inte minst stackars Zayn.

---

Kommentera och säg vad du tycker!
Ett till Kapitel kommer upp imorgon! Wanna do the våg?
Kram Juliette och Mathilda

 

Previous:”So… what are you doing on Monday? I thought, if we could do something together… Alone.” Menade han allvar? Hade Zayn Malik nyss bjudit ut mig? Hjälp. Nu saknades bara fyrverkerier.

”I’d love to.” Jag gav Zayn ännu en kram och jag kände hur en stöt gick igen min kropp. Det kändes som en dröm. En dröm jag aldrig trott skulle bli till verklighet. I’m on the top of the world.

På köksbordet framför mig stod en kopp varm choklad och skålen jag hade i handen var full med glass. Det här var livet. Fanns det något bättre? Knappast. Idag var en sådan dag då man sket i allt annat, då det bara var soffan som gällde. Jag hade inte ens bytt om från min pyjamas och klockan var snart kväll. Juliette sprang dock fram och tillbaka som en galning. Hon hade bytt kläder en miljon gånger, fixat håret i hundra timmar och dessutom tagit mina skor. Dock förstod jag henne. Pytte lite. Hon och Niall skulle göra något tillsammans, vad hade jag dock ingen aning om.

Jag lade ner några fler maränger i min varma choklad och började väga på köksstolen. Nu kom Juliette in till köket och satte sig på den tomma stolen framför mig. Hon lade huvudet i händerna och suckade djupt.

”Är du klar?” Juliette tittade upp på mig och nickade. Jag tog en slurk av min choklad och log lätt tillbaka. ”Visst är det sjukt? Allt som har hänt på sistone. För ett par månader sedan satt jag framför min dator och googlade bilder på mina fem största idoler och nu… Det är sjukt. Jag ser inte alls Zayn på samma sätt som jag gjorde förut. Jag menar, i början var jag nog lite starstruck men det har försvunnit, helt och hållet. Förut var han ”Zayn Malik från One Direction” men nu är han bara Zayn. Världens gulligaste Zayn.” Juliette log stort mot mig och jag började äta av min glass.

”Det var djupt. Har du svalt en poet?” Jag skrattade åt Juliette och nickade instämmande. ”Fast jag håller med dig, helt klart. Jag tror man måste lägga superstjärne-grejen åt sidan och inse vilka dina riktiga känslor säger. De är faktiskt helt vanliga människor, mer eller mindre normala. Precis som vi.”

”Exakt. Jag skiter i om det är Lionel Messi eller Björn-Åke Larsson, säger mina känslor en sak så är det så. Det spelar ingen roll om det är en världskändis eller en mjölkbonde i Skåne.” Juliette skrattade högt åt mig och jag såg hur hennes ögon glittrade. ”Hur mycket är klockan förresten? Skulle inte du iväg?” Juliette kollade snabbt på klockan som satt runt hennes armled och flög sedan upp från stolen.

”Shit. Du får sluta prata sådär, allvarligt, jag blir ju mörkrädd.”

”Livet är som en grön sommaräng under en klarblå himmel med stjärnor formade som vackra…” Jag höll upp armarna mot luften och blinkade med ögonen.

”Sluta, sade jag! Snart glömmer jag väl bort vad jag heter.” Juliette skakade på huvudet och sprang ut till hallen. Jag åt upp det sista av glassen och ställde sedan ner disken i diskhon. Jag gick efter Juliette som nu stod fullt påklädd i hallen.

”När kommer du hem då? Blir det sent? Jag tog fram mina tofflor som stod på skohyllan och gick sedan fram för att krama om Juliette.

”Jag vet inte. Blir du själv? Edward skulle väl jobba ikväll?” Juliette tittade oroligt på mig.

”Ja, jag blir själv. Men. Det är därför det finns någon som kallas Justin Bieber. Jag klarar mig.” Jag log mot Juliette som såg aningen lättad ut. Vad skulle jag göra utan Justin Bieber? Förmodligen ha ett liv men… Äsch. Det finns inget liv utan tha biebs, punkt slut.

”Säkert? Helt säkert? Tvåhundratrettio procent säkert? Jag nickade mot Juliette vars leende växte.

”Hälsa Zayn från mig om du ser honom.” Jag kramade om Juliette en sista gång och hon gick ut genom dörren. Dörren slog igen med en smäll. Jahopp. Där var hon borta.

Jag gick tillbaka till köket och tog fram apelsinjuice och Toblerone. Jag gick sedan in till vardagsrummet och slog på Never Say Never. Vad kan man säga? Livet leker.

Mobiltelefonen ringde för tusende gången idag. Förstod de inte att jag faktiskt tagit semester? Alltid var det något. Jobbet hit och jobbet dit. Fast jag hade egentligen inget emot att jobba, jag älskade det. Problemet var att jag ville spendera mer tid hemma, med tjejerna. Mest för min egen skull, de klarade sig ju själva. Jag hade inte åkt tillbaka till England för att jobba.

Jag tog upp telefonen och tryckte på svara. Numret kände jag inte igen, utan tog istället för givet att det hade med jobbet att göra.

”Yes?”

”Is this Edward? My name is Jones and I’m calling from Cheshire. We really need your help here at our office, would you like to come and help us out? It would only take a couple of days, maybe three. And we’re paying for your trip, of course.” Mannen blev tyst i andra änden och väntade förmodligen på ett svar.

Vad var mitt svar? Jag ville, men ändå inte. Tjejerna skulle överleva, det var jag bombsäker på. Men hade jag verkligen lust? Jag hade aldrig varit i Cheshire och detta var en möjlighet till befordran. Jo, lust fanns det gott om.

”When am I leaving?”

---

Kommentera och säg vad du tycker!
Kram Mathilda och Juliette

 

Previous: Det kändes nästan som jag legat i ide den senaste månaden. Niall och Juliette hade tydligen något på gång, vilket jag hade missat totalt. Till mitt försvar hade det faktiskt gått väldigt snabbt. Man kan tydligen hinna med mycket på en månad. Var de tillsammans? Nä. Det vore att ta i. Som sagt, en månad är faktiskt bara en månad. Kände jag Niall rätt, skulle han ta det lugnt och försiktigt. Juliette verkade inte heller vara den som hoppade i säng efter första dejten. De verkade väldigt lika, på många plan. Jag tror egentligen inte på ödet, men i det här fallet är jag osäker.  

Det hördes ett ljud utifrån köket, vilket betydde att kakan var klar. Jag reste mig snabbt upp ur soffan och gick ut till köket.

 

Jag kände hur jag log för mig själv och det pirrade till i magen. Allt hade hitintills gott som det skulle. Jag måste säga att jag njöt lite och jag hade skött allt väldigt snyggt. Hitintills. Än hade jag inte frågat om pojkvännen och jag var inte helt säker på att jag skulle göra det heller. Det var kanske onödigt. Ändå ville jag veta. Såklart.

 

Jag skakade lätt på huvudet och tog ur kakan från ugnen. Må smaken inte sitta i utseendet. Jag hade nog aldrig sett en sådan missbildad kaka förut. Den såg ut som en stenklump. Ja, en stenklump. Jag tog fram en bricka som jag ställde kakan på och tog sedan fram fyra glas och en kanna vatten. Jag kunde inte motstå att slänga en snabb blick mot spegeln innan jag gick in till de andra igen. Still smokin’ hot.

När jag kom in i rummet stod Niall upp och klappade händerna. Jag tog en riktig omväg, rädd för att han skulle smälla till mig. Vad gjorde han för något? Mathilda och Juliette satt i alla fall i soffan och skrattade. Det var det viktiga. Jag ställde ner brickan på soffbordet, delade ut glas och fyllde dem sedan med vatten. Så här ordentlig skulle de aldrig få se mig igen. Någonsin. De tackade lätt och jag satte mig bredvid Mathilda, igen. Efter en stund satte sig även Niall ner och med ens högg han in i kakan. Jag gav honom en blick och han gav genast tårtgaffeln till Juliette istället. Lite hyfs får det ändå vara.

 

Harry steg plötsligt in genom dörröppningen. På sig hade han en svart t-shirt och ett par helt vanliga mörkblå jeans. Stil rent, skulle jag vilja kalla det. Han vågade säkert inte sätta på sig något annat. Konstigt? Nae.

 

”Aha, there you are. I thought you’d died in your wardrobe or something.” Harry blängde surt på Niall som flinade stort.

 

”You know what Niall? To have such a small brain, you’re pretty smart.” Nu var det Nialls tur att blänga. Harry satte sig ner vid min sida och började ta av kakan.

 

Jag hade lust att slå till Harry. Niall också för den delen. Varför kunde de aldrig hålla sams? Inte ens nu, när vi hade besök, kunde de hålla truten. Jag ville inte börja diskutera med dem, utan bestämde mig istället för att ta ett rejält snack när Mathilda och Juliette åkt.

 

Jag kände Mathildas arm vila mot min sida. Hon satt bakåt lutad i soffan med knäna uppdragna mot hakan. Skulle jag våga hoppa bak och luta mig mot henne? Ångest. Hon böjde sig istället fram, tog glaset i händerna och började dricka. Där försvann det ögonblicket. Varför hade jag tvekat? Det skulle komma en nästa gång, försökte jag intala mig själv. Men vad skulle hennes pojkvän tycka? Åh, jag måste sluta tänka på honom. Annars skulle det här aldrig fungera. Det fanns bara ett sätt att få veta. Och det var att fråga.

 

”So, how’s your boyfriend? I think we saw you someday, when we were shopping. Down Oxford Street?”

 

Juliette vände snabbt huvudet mot mitt håll och gav mig en förvånad min. Den minen förändrades snabbt när hon över hela ansiktet fick Mathildas dricka, som kommit i raketfart från hennes mun. Hade jag sagt något dåligt?

Boy-vadå?! Hade han verkligen sagt pojkvän eller hade jag tappat hörförmågan? Han kanske hade talat kinesiska? Boyfriend på kinesiska kanske var… Mamma. Eller nått.

 

”Mathilda, ditt pundhuvud!” Juliette tittade argt på mig, med dricka droppande från ansiktet.

 

Oups. Nu låg jag riktigt illa till. Hade jag tur skulle jag komma undan med livet i behåll men det var inte säkert. Jag hade spottat vatten på Juliette i One Directions lägenhet. Det skulle nog toppa hennes idiot-Mathilda-lista, vilken jag visste fanns. Tro mig, jag har sett den. Jag hade stora problem, med andra ord. Men ett problem i taget, och Zayn var faktiskt först.

 

”Boyfriend?” Jag harklade mig kort och tittade på Zayn. Han kollade kort åt Juliettes håll innan han vände sig mot mig.

 

Nu var han nära, riktigt nära. Han kollade ner på sina fingrar och jag kunde se hans perfekta ögonfransar. Ögonfransar som vilken tjej som helst kunnat döda för. Hela han var perfekt.

 

”Yes, it was a blonde guy. Maybe this tall…” Han höll upp handen för att visa hur lång han hade varit.

Oh sweet jesus. Hade han trott att jag och…? Heliga bananer. Jag skämdes, big time.

 

”Oh god. That guy is not my boyfriend.” Punkt. Slut. David och jag? Aldrig under denna livstid.

 

Zayns mungipor åkte upp ett par centimeter och han såg lättad ut. Leendet smittade av sig och snart satt vi båda och log fånigt mot varandra. Jag skulle kunna bosätta mig i Zayns ögon. Allvarligt talat. De var de mest perfekta ögon jag någonsin sett. Det är bara att skicka nyckel, adress och brevlåda på måndag, det är okej med mig.

 

”Mathilda! När du känner att du är klar med… vad du nu än gör… kan jag behöva lite hjälp.” Juliette harklade sig och avbröt genast mitt drömmande. Jag ville inte sluta. Inte nu. Jag hade lust att säga bara fem minuter till, men då skulle Juliette få värsta utbrottet.

 

Jag skulle precis svara Juliette när Niall meddelade att han kunde springa ut och hämta servetter. Räddaren i nöden. Å andra sidan var han kanske skyldig oss det med tanke på den tomma formen på bordet. Jag som var sugen på sockerkaka. Burger King på vägen hem? Låter toppen!

Några minuter senare kom Niall tillbaka med hans mobiltelefon i ena handen och i andra… Ingenting. Under Nialls skinn kanske det gömde sig en guldfisk. Japp, så måste det vara. Niall var en guldfisk.

 

”Guys, Louis and Liam are going stay with Eleanor and Danielle. Just so you know. Louis just called.” Jag kunde skymta hur Zayn nickade i ögonvrån och Niall satte sig ner mellan Juliette och Harry, igen.

 

”Niall…?” Sade Harry långsamt och knuffade till Niall i sidan.

 

”Oh! Right. Shit. Sorry.” Han bokstavligen flög up ur soffan och sprang ut till köket igen. Tillbaka kom han med sisådär en biljard servetter. Han gav dem till Juliette som log tacksamt.

 

Plötsligt vibrerade det till i fickan. Zayn hade tydligen också känt det med tanke på att han kollade ner mot min bakficka. Jag tog upp mobilen och öppnade det nya meddelandet. Pappa.

 

”Where are you? Don’t be late for dinner, you know what time. Your mother called just awhile ago, so you have to call her back when you get home. Love you.”

Klockan var redan nio. Tio över nio, tillochmed. Jag harklade mig och stoppade ner telefonen i fickan igen. Jag hade inte pratat med mamma på länge, inte sedan vi landat i London. Och det var ungefär… en månad sedan? Jisses. Tiden gick fort när man hade roligt.

”Juliette! Jag fick nyss ett SMS från pappa. Jag måste hem och ringa mamma.” Juliette vände sig mot mig och nickade. Zayn, Niall och Harry kollade alla konstigt på oss och jag kom på att de inte förstod ett skvatt av vad vi sagt och sade.

 

”Uhm… Sorry, but we have to go.” Jag ställde mig upp och Juliette följde mitt exempel. Hon borstade av lite smulor som hamnat på hennes ben och satte sedan upp hennes blonda hår i en hästsvans.

 

”Oh, yeah. The time just ran away. Next time you have to teach us some Swedish. It’s like the coolest language ever. It sounds so… Swedish.” Niall smällde till Harry i bakhuvudet och snart fick han ett slag tillbaka. Zayn ställde sig upp, suckade högt och började leda oss mot hallen där vi satte på oss våra kläder och skor.

 

Snart kom Harry och Niall ut till hallen och vi gav alla varsin kram. Riktigt kramkalas blev det. När Niall kramade Juliette såg jag hur de inte ville släppa taget. Åh, vad fina de var! Jag blev nästan tårögd. Zayn knackade mig på axeln och jag vände mig om.

”So… what are you doing on Monday? I thought, if we could do something together… Alone.” Menade han allvar? Hade Zayn Malik nyss bjudit ut mig? Hjälp. Nu saknades bara fyrverkerier.

 

”I’d love to.” Jag gav Zayn ännu en kram och jag kände hur en stöt gick igen min kropp. Det kändes som en dröm. En dröm jag aldrig trott skulle bli till verklighet. I’m on the top of the world.

---

Kommentera och säg vad Du tycker!
5 kommentarer för nästa kapitel.
Kram Juliette och Mathilda.