Previous:”We’re in the studio right now but we’ll be home in about an hour or so. What’s you name?” Sade den andra. Jag lade märke till att han använde plural och då slog det mig. Jag pratade med två av medlemmarna i One Direction. Såklart.

”I’m Gabriella.” Sade jag försiktigt och försökte lista ut hur jag skulle göra. Jag ville knappast fråga om jag fick komma hem till dem, bara sådär. Dessutom var det Harrys hemmaplan.

”Oh, we’ve heard of you. You can come to our house if you want, I’m sure Harry wouldn’t mind.” Sade dem och började återigen skratta. Hur skulle jag göra? Jag tog ett djupt andetag och försökte tänka ut en lösning. Egentligen ville jag inte, det var inte något jag planerat. Å andra sidan, var jag tvungen att prata med honom. Illa tvungen.

”Uhm, sure… Where do you live?” Sade jag och det blev knäpptyst i andra änden. Jag förstod deras dilemma, tänk om jag fejkade och egentligen var ett galet fan. Man lämnar ju inte ut sin adress till vem som helst, speciellt inte om man tillhör One Direction.

”Harry owes us one after this…” Sade tillslut killen med dialekten och skrattade. ” … 327 Cranbook Road. In about an hour, alright?”

”Thank you.” Sade jag artigt och lade på. Hur skulle jag tackla det här? Det fanns inte så mycket annat att göra än just go with it, jag ville bara få det överstökat. Att de andra killarna skulle vara där, brydde jag mig inte speciellt mycket om. Det var mest samtalet med Harry jag var nervös över. Vad jag skulle säga och hur han skulle reagera. Jag var hyfsat säker på mitt beslut, jag skulle göra som Alina sagt. Säga att jag inte gillar honom och att jag inte vill ha något att göra med honom, förutom vid släktkalas och liknande. Sanningen, helt enkelt. Det som hänt var ett misstag som han, och ingen annan, skulle fixa. Det var hans problem.

Jag bytte om från min morgonrock till ett par mintgröna shorts och en vit tröja. Snabbt sprang jag in till badrummet och fixade håret. Jag ansträngde mig inte alls, det förtjänade han inte. Efter en sista titt i spegeln sprang jag ner i hallen.

”Where are you going?” Sade pappa som kikade ut från köket.

”Out.” Svarade jag medan jag tog på mig skor och lade ner mobil samt nycklar i en redan fullproppad väska.

”Alright, don’t be out too late. Love you!” Sade mamma. Jag suckade högt och stängde dörren efter mig med en smäll. 327 Cranbook Road. Vart sjutton låg det? Jag tog upp min mobil för att googla det samtidigt som jag gick mot busshållplatsen. Jag hittade en karta och såg att det skulle ta ungefär en timma att åka dit. Perfekt.

En och en halv timma senare gick jag av bussen. Jag hade blivit tvungen att byta två gånger. Två gånger, det var inte klokt hur konstigt bussarna gick i London. Dessutom hade jag inte hittat vilken buss jag skulle byta till. Förhoppningsvis hade Harry hunnit hem i alla fall. Framför mig fanns nu en lång gata med gigantiska hus på båda sidorna och det syntes att det bodde rika människor i det här området. Jag började röra mig framåt på de breda trottoarerna. Jag försökte även få en uppfattning om hur husen var placerade, förmodligen efter olika nummer. Tillslut kom jag fram till en stor grå tegelbyggnad. På husväggen samt brevlådan stod det 327, vilket betydde att jag kommit rätt. Höga stenmurar ramade in gården och för ingången satt det en stor svart järngrind. Jag gick fram till grinden och såg att det satt ett larm på ena sidan. Jag kikade in mellan järnen och upptäckte en svart bil med tonade rutor stå parkerad på uppfarten. De var hemma.

Jag skulle precis ta upp min mobil ur fickan för att ringa dem när jag hörde ett skratt. Vid ingången stod Harry och en tjej som såg ut att vara i min ålder. Han hade händerna runt hennes midja och pannan lutad mot hennes. Det kändes som en meteor landat mitt framför mig och sedan exploderat i mitt ansikte. Mina händer nästan skakade av avundsjuka, och jag visste inte ens varför. Jag gick och ställde mig bakom muren och tittade försiktigt fram, rädd för att de skulle upptäcka mig. Han kittlade henne i ansiktet med hans lockar och när hon tittade bort från honom kysste han henne på kinden. Det gjorde ont i mitt hjärta. Alla mina tankar om honom var nu bekräftade och jag hade haft rätt från första början. Jag blev arg på mig själv för att nästan ha fallit för Harrys fula spel. Vad skulle jag ta mig till nu? Jag hade lust att smälla till honom. Jag hade aldrig varit så arg på en person jag knappt kände. Ilskan bubblade inom mig. När tjejen vände sitt ansikte mot mig såg jag även vem det var. Jag kände henne. Det var Felicia. Felicia som gick i min parallell klass. Kunde världen vara mindre? Vi var inte kompisar, och skulle knappast bli efter det här. Dock visste jag att det var fel att anklaga henne. Hon var oskyldig, hon visste ingenting. Felicia hade bara varit blind nog att gå på det Harry säkert lurat i henne. Det var inte hennes fel och inte heller mitt. Det var Harrys. Jag sjönk ner med ryggen mot stenmuren och lade huvudet i mitt knä. Varför jag tog det så hårt, hade jag ingen anig om. Jag varken gillade eller kände killen. Jag borde vara glad. Jag hade fått som jag ville; Harry var med en tjej som inte var jag. Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden. Men det var jag inte. Jag var förkrossad.

Kommentera!

Det blev lite kort men i nästa kapitel händer det grejer. Är ni redo? Vi har en plan.