Previous:”Seriously, can’t you just play along?” Sade jag och spände ögonen i honom.

”Sure.” Skrattade han. Jag log nöjt och tog emot drickan som nyss kommit. Att Harry var gay skulle troligtvis inte hålla i längden, de skulle tillslut komma på sanningen. Hur som helst, fungerade det för stunden.

Jag vaknade av att telefonen vid min sida lät. Det var någon som ringde. Hur mycket var klockan egentligen? Jag suckade högt och drog bort täcket från min kropp. Att sova var något jag saknade, mycket. Jag tyckte alltid synd om den eller det som väckte mig, mitt morgonhumör var inte att leka med.

På senaste tiden hade det inte blivit mycket till sömn, vi hade praktiskt taget åkt från land till land varannan dag. Jag hade somnat på ett ställe och sedan vaknat upp på ett annat. Vore det inte för alla fans, hade jag gett upp för länge sen. Jag hade saknat mitt hemland, min familj och alla mina vänner. Jag vill inte säga att jag var glad men det var en aning skönt att turnerandet var över, för den här gången i alla fall. Att veta att vi skulle jobba på vårt nästa album de två kommande månaderna kändes faktiskt som en lättnad. Skulle någon komma in i mitt rum just nu och säga att vi skulle på turné igen om några dagar, hade jag nog protesterat. Att vara med i One Direction tog på krafterna, mer än vad de flesta nog trodde. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så ansträngande, när vår resa började. Alla sena nätter, allt hårt arbete och alla motgångar. När jag stod på scenen såg jag dock anledningen till varför jag gjorde det jag gjorde; alla ansikten i publiken. Jag skulle aldrig ha kraften, eller viljan, att sluta. Aldrig.

Telefonen ringde ännu en gång och om jag ville veta vem det var, var jag illa tvungen att sätta mig upp och svara. Jag sträckte armarna över huvudet och gäspade som aldrig förr. Jag tog telefonen från sängbordet och svarade.

”Hello?” Sade jag tyst med hes röst. Jag harklade mig sedan när jag kom på att det kunde ha med jobbet att göra.

”Hi Harry! It’s grandpa, I’m sorry if I woke you up.” Sade han med klarhet i rösten. Egentligen var han inte min riktiga morfar, jag gillade bara att tänka att han var det. Min riktiga morfar hade jag numera ingen kontakt med, alls. Jag hade alltid haft svårt att prata med honom, även när mormor och han var tillsammans. Jag hade inga problem med att kalla Andrew min nya morfar, och han verkade inte ha några problem med att bli kallad det heller. Det faktum att Gabriellas farfar tekniskt sätt var min ”morfar” var dock lite skrämmande.

”No, no… It’s okay. What’s up?” Sade jag och kliade mig i ögat. Jag försökte prata så tyst jag kunde, rädd för att väcka de andra familjemedlemmarna. För tillfället bodde jag hemma, i mitt rum. Jag hade aldrig uppskattat min egen säng så mycket som när jag lade mig i den för första gången på nästan ett år, för några dagar sedan. Lyckan var oändlig.

”Would you like to grab some lunch together? I’ve some things that I want to talk to you about.” Sade han bestämt och jag kände hur osäkerheten spred sig i kroppen. Sättet som han sade det på gjorde mig ännu mer rädd. Jag hade nog aldrig hört honom så bestämd och hård förut.

”Is everything alright?” Sade jag oroligt och bet mig i underläppen. Jag ställde mig upp och började dra fram olika sorters kläder. Det var svårt att hitta rätt i min stökiga garderob och du var aldrig säker på om det var kalsonger eller en tröja du höll i handen. Det enda sättet var att lukta, vilket jag helst undgick.

”Yes, you don’t have to worry. Everything’s fine. Now, what do you say? Nando’s at 12?” Han lät lite gladare och mer som vanligt.

”Yeah, see you there.” Sade jag och han lade på.

Jag tog telefonen från örat och stod för några sekunder och bara stirrade på den. Vad var det Andrew ville prata om, som han dessutom inte kunde säga på telefon? Jag var nervös men försökte dock att inte låta tankarna rusa iväg för långt. Det behövde inte vara något dåligt, eller negativt. Jag visste att han var stolt över mig och han sade alltid att om det var någon som var menad för mitt jobb, var det jag. Han trodde på mig och min karriär. Andrew var även där för min mamma när jag inte var hemma. Han och mormor stöttade henne och det var jag evigt tacksam för. Mormor hade en gång frågat:

Isn’t it time you stop Harry? You already have enough money.

Då hade Andrew kollat på henne med vidöppna ögon och svarat:

It’s not about the money Brianna. Harry is not going to stop, unless God says so.

Jag är inte speciellt religiös, och har inte planerat att bli det, men jag har stor respekt för människor som är det. Andrew är en av dem. Han tror att allt har en mening och att allt händer av en anledning. Det beundrar jag och han har fått mig att tänka mer och mer på det viset. Just därför har jag svårt att tro att det är det han vill prata om.

När jag slängt på mig kläder sprang jag in i köket och drog fram den mest frukostlämpliga maten jag hittade. Att min mamma hade haft ekonomiska problem på sistone hade jag inte vetat om, tills jag kommit hem. Hon vägrade att ta emot mina pengar och det gjorde mig irriterad. Jag kände mig hjälplös och hade jämt dåligt samvete. Jag var en av världens mest välbetalda artister och min mamma hade inte ens hade råd med frukost. Jag planerade dock att smyga in pengar på hennes bankkonto, hon kunde inte leva såhär. Jag må kallas fåfäng, kaxig och en utnyttjande tönt, men snål var jag inte.

När jag satt vid bordet och åt gårdagens köttbullar plingade min telefon till. Jag tog fram den ur bakfickan och öppnade det nya meddelandet. Sofie.

“Would you like to come over tonight? My parents are out of town until Friday. xxxx.”

Jag blundade och andades djupt. Hade jag fått samma fråga för några veckor sedan, skulle mitt svar ha varit solklart. Nu var jag inte lika säker. Hur gärna jag än ville ändra på mig själv, var mitt förflutna mig jämt hack i häl. Jag hade svårt att säga nej, big time. Att playa runt med hundratals tjejer fungerar alldeles utmärkt tills du hittar en tjej du faktiskt gillar. Mina handlingar fick konsekvenser som jag inte riktigt var van vid. Jag ville inte vara killen som legat med fem tjejer samtidigt och som krossat tusentals hjärtan. Det var inte sådan jag var, åtminstone inte innan One Direction. Ingen hade dock gjort motstånd, jag fick alltid vem och som jag ville. Sade tjejerna ja, sade inte jag nej. Jag ville sluta och jag visste att jag var tvungen om jag den här gången skulle få det jag ville ha. Eller, hon jag ville ha, rättare sagt. Jag tryckte därför bort meddelandet och åt upp det sista av köttbullarna.

Jag ställde disken i diskhon och slängde ett öga på klockan. 11.12. Jag skulle troligtvis inte vara speciellt hungrig när Andrew och jag åt lunch, med tanke på min sena frukost. Men jag kunde alltid ta något att dricka. Nando’s låg en bit bort från mitt hus. Home Chapel var inte speciellt stort men plats för en Nando’s restaurang borde även den minsta staden i världen ha. Det fanns inte många restauranger i min hemstad men jag var glad att Nando’s var en av de få. Shit, nu börjar jag låta som Niall.

Jag skrev snabbt en liten lapp där jag berättade för mamma att jag var med morfar innan jag gick ut i hallen och satte på mig en tjocktröja samt skor. När jag tyst öppnade dörren möttes jag av en hemsk värme. Det var kvavt som i ett växthus och jag fick genast ta av mig tjocktröjan jag nyss satt på mig. Åskan hängde i luften och när jag tittade upp mot himlen såg jag ännu ett bevis. Den var kolsvart och de mörka molnen täckte solen. Det var hittills uppehåll men snart skulle Atlanten falla från himlen. Jag gick till min gråa Audi och satte mig i förarsätet. Jag lade tjocktröjan i sätet bredvid mig, satte i nycklarna och pressade sedan foten mot pedalen. Jag backade försiktigt ut från uppfarten och körde sedan ut på vägen. Jag skymtade i backspegeln att några paparazzi bilar gjorde sällskap. Det var en av de dåliga delarna med mitt jobb, jag fick aldrig vara ifred. Efter några minuter gav de dock upp och svängde av vägen. Efter ytterligare några minuter svängde även jag av vägen för att köra in på parkeringen som tillhörde Nando’s. Jag klev snabbt ur bilen och låste den sedan med ett knapptryck på min nyckel. Nu hade det börjat duggat och jag skyndade mig in för att inte bli blöt. Jag såg att Andrew satt vid ett bord längre bort i hörnet och när han såg mig vinkade han glatt. Restaurangen var nästintill tom även fast det var lunchdags. En liten grupp av tonårstjejer satt vid ett fönsterbord och när de såg mig viskade de till varandra och fnissade sedan. Jag log vänligt men gick istället till Andrew.

”Harry! How’s my boy?” Sade Andrew som ställt sig upp. Han omfamnade mig och jag kramade lätt tillbaka.

”I’m fine, and you?” Svarade jag artigt och vi satte oss ned tillsammans. Menyn låg på bordet och jag letade genast på sidan med alkoholdrycker. Öl, vodka, gin eller vin…?

”I’m glad to hear. I’m alright. What do you want? Let me pay this time.” Sade han samtidigt som han gav mig ett leende. Jag visste att det inte skulle tjäna något till att protestera så jag bara nickade och berättade vad jag ville ha. Efter en stund kom en servitör och tog våra beställningar. Andrew pratade på som vanligt och berättade om att de troligtvis skulle åka på utlandssemester den här sommaren. Ordet utland gjorde mig nästan illamående. Det enda jag skulle göra i sommar var att stanna hemma, hemma i England. Till hösten var det dags att gå tillbaka till vardagen och efter nyår skulle vi på turné igen. Nej, ingen utlandssemester för min del. Vi pratade om fotboll och om hur det var orättvist att Spanien vunnit EM, England borde ha kommit längre.

Hela tiden väntade jag spänt på att han skulle avbryta mig och berätta. Berätta vad han ville tala med mig om. Servitören kom med vår mat och dricka. Lite hungrig var jag nog ändå. Jag högg in och det var tyst för några minuter, vi båda var lika upptagna av att äta. Då bröt Andrew tystnaden.

”Harry… The main reason why I wanted to eat lunch with you today was because I wanted to talk to you about something. Something very important.” Sade han hårt och torkade sig med servetten runt munnen. Oboy. Nu var jag nervös och mina händer svettades. Jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv. Jag mötte osäkert hans starka ögon och väntade på att han skulle fortsätta. ”You know I support you in every decision you make?” Sade han och jag nickade. Han fortsatte: ”Listen kid… You’re a huge pop star, as famous as a man can ever get. And I love you for that, alright? You’re not vain like other celebrities and I know I can trust you with all my heart. You live in a complete different world with money and the ability to do whatever you like.” Han tog ett djupt andetag. Vart ville han komma? Jag hade ingen aning, utan jag bara satt där, tyst och stirrade på honom. ”I just want you to leave Gabriella out of it.”

Det var som om en bomb exploderade mitt framför ögonen på mig. Det kändes som jag hoppat från en klippa och landat på asfalt. Jag blinkade några gånger och försökte komma ihåg vart jag var, vad jag hette och vad jag gjorde. Jag ville inte förstå, även fast jag gjorde det. Jag ville vara självisk nog att kunna säga nej.

”But…” Började jag men fick aldrig fortsätta.

”You know it’s for her own good; I don’t want Gabriella to get hurt. If you really do care about her, which I think you do, you’ll listen to me.” Sade han och försökte få ögonkontakt. Jag vände bort huvudet och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ned och jag såg hur det lös till på himlen. Det blixtrade och snart skulle det även börja åska.

”I have to go…” Var det enda jag fick fram. Jag ställde mig snabbt upp och lade tillräckligt mycket pengar för att köpa en ny bil på bordet. Jag orkade inte höra på Andrews protester och ursäkter. Han hade sagt sitt. Jag vände mig om och började gå mot dörren. Andrew ropade bakom mig men jag ignorerade honom. Jag gick istället ut genom dörren och sprang genom regnet till min bil. Jag öppnade snabbt dörren och satte mig ned framför ratten. Jag tog ett djupt andetag och blundade. Jag tog upp min telefon från fickan och öppnade upp Sofies meddelande. Jag tryckte på svara och började skriva:

”I’d love to come over. Sounds perfect, I’ll be there.”  

Jag tryckte snabbt på skicka innan jag hunnit ändra mig. Vem försökte jag lura? Jag var Harry Styles. Andrew och Gabriella hade haft rätt hela tiden, jag var inte rätt kille. Ingen skulle någonsin kunna ändra på det.

Kommentera!