Previous: Nu börjades det igen, back to reality. Sommaren hade varit toppen, men kort, som alltid. Jag hade hunnit umgås med gamla vänner, familj och även hittat några nya bekanta. Jag skulle sakna ledigheten men längtade ändå tillbaka till mitt jobb. Jag älskade mitt jobb, trots vissa motgångar. Alla privata problem liksom försvann så fort man gick in i One Direction världen, det var som ett helt annat universum. Jag kunde ha haft värsta dagen, men sedan så fort jag ställt mig på scenen och blickat ut över publiken, hade allt dåligt bara försvunnit. Best of Both Worlds, nästan.

Två månader senare

Oboy. Jag är sugen på Oboy. Oboy, vilket vackert väder, solen skiner idag. Om du fick välja mellan Oboy och Pucko, vad skulle du välja? Jag har inte riktigt listat ut mitt svar ännu, men det kommer. Pucko känns mer som en resedricka, medan Oboy skulle kunna vara en morgondricka. Det beror helt på vad du är ute efter. Det positiva med Oboy är att du kan blanda i hur mycket chokladpulver du vill, vilket, i mitt fall, oftast är mycket. Å andra sidan finns inte Oboy på flaska. Hmm… Låt oss rösta vettja! Alla som röstar på Oboy: vinka med din högra hand, och alla som röstar på Pucko: vinka med din vänstra hand. Jag har alltid haft svårt med att skilja på höger och vänster, det är lika pinsamt varje gång jag tar fel. Någon ropar: Ta höger! Och gissa vad jag gör? Svänger vänster såklart. Eller höger? Åh. Jag blir galen på det här.

Jag skakade på huvudet och försökte att rensa skallen. Jag måste sluta att tänka, har jag kommit fram till. I think way to much. Ibland är det positivt, och ibland… Lite mindre positivt. Jag kommer aldrig fram till något vettigt och jag får ändå bara ont i huvudet. Usch.

”Hallå, Mathilda? Har du tappat hörförmågan eller?” Sade Juliette som stod framför mig. I famnen hade hon mappar i olika färger och på hennes handled hängde det en brun skinnväska. Bakom henne sprang det stressade människor kors och tvärs, med antingen telefonen fastklistrad vid örat eller tjugoelva kassar i händerna. Londons tunnelbanestationer var inget att leka med, och jag skulle nog aldrig vänja mig vid kaoset. Vi hade nu bott här i snart ett halvår och jag försökte fortfarande förstå mig på hur det gick att ha familj, jobba och slappna av i den här röran. Om du tycker Stockholm är komplicerat, bör du nog inte sätta din fot i London. Så vidare du inte är nyfiken på äventyr förståss. Bara att ta tunnelbanan till skolan, är ett äventyr utan like. Men det är kul. Ibland.

”Va? Vad sade du nu igen?” Jag vände min blick mot Juliette och försökte komma ihåg vad hon nyss sagt. Tunnelbanan skulle komma om exat fem minuter, lagom i tid för att vi skulle hinna i tid till skolan. Skolan här i London skiljde sig inte alls mycket ifrån hur den skulle ha varit i Sverige. Det var fortfarande The International English School men istället för att vissa lektioner var på svenska, var alla på engelska. No big deal, egentligen, men att inte ha något ämne vid namn Svenska kändes lite B. Istället läste vi Spanska plus ett valfritt ämne. Komplicerat, jag vet.

”Du. Är. Otrolig. Jag funderar på att köpa en hörapparat till dig i födelsedagspresent.” Sade hon och suckade. Ha-ha. Alltid lika roligt. Min födelsedag var faktiskt inte förrän om två månader, i november. Mycket kan hända på två månader. ”Hursomhelst, that’s not the point. Niall kommer och hämtar upp mig efter skolan, vill du åka med?”

”Det beror på. Om jag får välja musik.” Sade jag bestämt. Sist hade han satt på någon klassisk Mozart eller nått. Jag menar, HALLÅ?! Klassisk musik lyssnar man bara på när det är begravning, eller typ dop. Under vilket årtionde levde han egentligen? 1300-talet?  

”Inte Justin Bieber. Snälla, mina öron kommer snart ramla av huvudet.” Bad hon ängsligt. Nu såg jag hur ett tåg i raketfart saktade in och stannade vid perrongen. Det var vår tunnelbana. Jag drog med mig Juliette utan att varken svara eller säga ett ord om vad hon nyss sagt. Vi fick klämma oss in mellan alla människor och efter några kämpiga sekunder stod vi mittemot varandra på tunnelbanan. Jag dubbelkollade så att jag hade fått med mig alla saker och när jag såg att allt var med gav jag Juliette ett mjukt leende.

”Vi får väl se. Vart ska ni då? Du vet väl att din mamma kommer i eftermiddag? Flyget landar vid sex, tror jag.” Sade jag och bet mig själv i underläppen. Juliette hade inte träffat sin mamma på hundratals månader, därför var jag väldigt mån om att hon inte stack iväg med Niall till Kina eller nått. Tro mig, det var inte helt omöjligt.

”Ja, ja… Jag vet. Vi tänkte faktiskt åka hem till oss, om det är okej med dig?” Svarade hon och himlade med ögonen. Niall och Juliette hade typ spenderat varannan dag hemma hos oss, varför skulle det helt plötsligt inte vara okej? Niall hade dock börjat jobba igen och om jag inte var helt ute och cyklade, kom han hem från Australien i förrgår. Så jag förstod varför Juliette ville träffa honom.

”Självklart. Så Niall ska få träffa din mamma?” Sade jag nyfiket och jublade lite inombords. Jag hade faktiskt redan börjat slipa på Juliette och Nialls bröllop, om jag ska vara ärlig. De var så… Perfekta. Att låta sin pojkvän träffa en av sina föräldrar är ett stort steg, om du frågar mig. Observera att jag skrev pojkvän. Ja, de är tillsammans.

”Jag tänkte det… Eller vad tycker du?” Frågade hon ängsligt och jag kunde inte låta bli att ge henne blicken. Hon oroade sig för mycket. YOLO.Eller vänta, jag har lärt mig en ny; LH2BH. Den kunde du inte va? Live Hardcore To Be Hardcore. SWAG. Okej, jag ska sluta… Internetspråket tar över mitt liv, och världen. Läskigt.

”Kör hårt. Min pappa skulle fixa middag så då kan vi ju äta allihop tillsammans. Om Niall har tid förståss? Skulle inte han till Holland eller vad det var?” Frågade jag och svepte med blicken över tunnelbanan. Min blick fastnade vid ett gäng tjejer, i vår ålder. De pekade på Juliette och viskade sedan till varandra. Jag förstod vad de tänkte. Oh My Gosh det där är ju Nialls flickvän! Ibland hade fans till och med kommit fram till oss och frågat om en autograf. Inte om min förståss; jag fick alltid vara den som stod bakom kameran och tog kort. Jag har däremot planerat att bli känd genom detta. Jag är pojkbandskändisens flickväns bästa kompis, hon som tar kort.  

”Jag tror de åker i övermorgon, men då är de bara borta i några dagar. Louis och Liam skulle på något bröllop tillsammans, så därför kunde de inte vara borta så länge. Dessutom fastar Zay… ler. Japp, Zayler, deras stylist, fastar så ha… hon vill vara med sin familj.” Sade Juliette osäkert och kliade sig i nacken. Hon var bra rolig ibland.

”Hur pantad tror du jag är? Jag vet att du menar Zayn och jag bryr mig inte.” Sade jag och log. Zayn var lika med historia. Och med historia menar jag sådan där tråkig historia man läser i skolan. Historia man bara vill spy på. Vi hade inte sagt ett ord till varandra på evigheter och jag hade inte planerat på att öppna munnen heller. Han var den mest själviska, självupptagna, barnsliga… (listan är lång) personen jag visste. Vi stötte ofta på varandra, eftersom båda våra närmaste vänner råååååkade vara tillsammans, men det enda vi gjorde var på sin höjd att hälsa. Jag hade övat mycket på mina dödsblickar och tack vare Zayn, var jag nu ett så kallat pro.

”Sure. Och vill du verkligen att jag ska svara på det?” Sade hon och syftade på min tidigare Hur pantad tror du jag är? - fråga. Juliette höjde på ögonbrynen och ett stort flin lekte på hennes läppar. Plötsligt stannade tåget och jag förstod att vi var framme vid rätt hållplats eftersom typ alla ungdomar började gå mot dörrarna. Än en gång drog jag med mig Juliette, utan att svara henne, genom dörren och ut på perrongen. Vinden tog tag i mitt utsläppta hår när tunnelbanan åkte därifrån.

”Jag vet redan vad du kommer att svara.” Vi började gå mot trapporna som led upp ur underjorden. Åh, vad häftigt det där lät. Upp ur underjorden. Som om vi vore Avatarer eller nått.

”Dåså, varför frågar du då?” Envisades Juliette och buffade till mig i sidan. Så fort vi kom utanför dörrarna till stationen möttes vi av kyla. Rå, äcklig, kall kyla. Jag började undra om vi verkligen befann oss i England, eller i typ Sibirien. Var det aldrig varmt i det här landet? Man började faktiskt undra. Vi satte riktning mot skolan som inte alls låg långt borta.

”För att jag kan.” Svarade jag kort och tittade ned på backen. Det låg gamla cigaretter överallt, de var som fastjutna i asfalten. Vägen till skolan var inte alls lång. Och det tackar jag verkligen Gudarna för. Jag kände hur det började bildas ett skoskav på min häl och jag försökte genast hitta ett bekvämt sätt att gå på. Men det var inte så enkelt. Som tur var såg jag nu skolan framför mig. En stor, grå byggnad som lika gärna kunnat vara en tidningsfabrik. Varför målar man aldrig skolbyggnader rosa? Eller lila? Jag vet! Varför inte klä byggnaden i Justin Bieber affischer? Bästa idén hittills. Erkänn.

”Äntligen framme.” Konstaterade Juliette och vi gick upp för de maffiga trapporna som ledde till huvudingången. Tjoho, here we go.

Eftersom det var fredag, gick dagen fort. Jag älskade verkligen fredagar. Då var det nästan roligt att gå i skolan. Nästan. Jag och Mathilda hade haft nästan alla lektioner tillsammans, typ. Jag läste extra historia, medan hon läste extra religion. Som tur var slutade vi samtidigt och nu stod vi bredvid varandra ute på gästparkeringen och väntade på Niall. Som, by the way, var sen för en gångs skull. Det hände inte ofta. Jag stoppade mina bara händer i fickorna på min tjockare utomhusjacka och suckade djupt. Han som alltid brukade passa tider och som till och med kunde vara flera timmar tidig. Han hade valt helt rätt dag att vara försenad på i alla fall, NOT. Man kunde ju tro att det var vinter, även fast det bara var september.

”Snart ringer jag honom. Åh, vad han ska få betala för det här… Jag känner inte mina tår längre. Plus, jag har värsta skavsåret.” Klagade Mathilda och bet sig i underläppen. Hon tyckte verkligen synd om sig själv och för ovanlighetens skull höll jag faktiskt med henne. Han var snart en halvtimma sen. Min mamma landade om prick en timma och innan dess var jag tvungen att byta om och städa mitt rum. Skulle mamma se mitt rum just nu, skulle hon få hjärtattack. Mathildas pappa var inte speciellt mån om att det skulle vara städat och snyggt direkt. Niall skulle få städa mitt rum åt mig, det fick bli hans straff. Moahaha.

”Jag kan ringa honom.” Sade jag och tog upp mobilen från min ficka. Jag gick in på kontakter och letade upp Nialls nummer. Precis när jag lade telefonen mot öret såg jag hur en grå Audi svängde in på parkeringen. Tack gode Gud. Jag lade ifrån mig mobilen och nästan flög fram till passagerarsätet. Mathilda var mig hack i häl och hoppade in i baksätet.

”You little shit! I can’t feel my toes, I can rarely walk and I have a freaking skavsår.” Sade Mathilda surt så fort vi satt oss i bilen. Niall vände sig bak mot Mathilda och flinade.

”I don’t know what a skavsår is, but I bet it hurts. I’m sorry; we got stuck in traffic when we headed from the studio and there was nothing I could do.” Sade Niall och vände sig mot mig för att ge mig en snabb puss på kinden. Han pressade sedan foten mot gaspedalen och körde ut från parkeringen.

”There was nothing I could do… Yeah right. You could’ve sent us a privet jet or something. Now, put on some Justin Bieber or I’ll cut you in pieces.” Sade Mathilda bestämt och gav Niall en sur blick, även fast han inte kunde se den. Han skrattade åt Mathilda och började sedan rota runt i handsfacket. Jag suckade och förberedde mig på en sjungande Mrs. Bieber i baksätet. Standard. Jag väntade bara på den dagen då Bieber hörde av sig och ville spela in en duett med Mathilda. Det fanns nog ingen i hela världen som kunde alla hans låtar, baklänges i sömnen. Galet.

Previous: Du må kalla mig galen, men det var nästan skönt att skrika på honom. Nu fick jag veta sanningen och se hans sanna jag. Det gjorde ont men jag insåg att det skulle gjort ondare om jag gett med mig. Jag skulle aldrig ha klarat av att ljuga för mig själv på det viset. Han var ändå bara en kille, och killar var inte värda tjejers tårar. Inte ens om deras namn råkade vara Justin Bieber, Fernando Torres eller Zayn Malik.

Jag tog ett djupt andetag och blundade för några sekunder. Ledsen? Ja. Ångrar mig? Nej.

Fiskfärs. Det ordet gör ett ganska bra jobb med att beskriva mitt liv just nu. Jag ville slå någon. Hårt. Jag darrade fortfarande och min andning var ansträngd. Jag var arg. På mig själv, på Mathilda och på livet. Vad hade hänt egentligen? Jag var mer förvirrad än en amerikan i England. Allt var förstört och den här gången kunde jag inte fixa det. Jag ville inte fixa det. Tusen olika tankar for runt i mitt huvud men en sak var jag tvärsäker på: Jag ångrade mig inte. Tror jag. Låt oss säga ganska säker.

Jag slet upp dörren till vår lägenhet och smällde sedan igen den efter mig. Jag sparkade av mig skorna och slängde min jacka på golvet.

”Zayn? Is that you?” Hördes en röst säga från köket. Det var Liam. Egentligen hade jag lust att ryta någon spydig kommentar tillbaka men jag tog istället ett djupt andetag, bad några gånger till Gud och gick sedan in till köket där jag möttes av Liams oroliga blick.

”I hate girls. From now on, I’m gay.” Sade jag surt och satte mig på stolen vid köksbordet. Liam, som stod vid diskhon, vände sig mot mig och gav mig ett mjukt leende.

”Should I worry?” Han höjde på ögonbrynen och flinade åt mig.

”Liam, you’re not my type.” Sade jag och blinkade med ena ögat. Han skrattade åt mig och gick sedan tillbaka till att diska.

Det här hade aldrig hänt mig. Mina förhållanden började alltid toppen men slutade desto värre. Mitt förhållande med Mathilda hade aldrig börjat och jag får aldrig reda på hur det skulle ha slutat heller. Det var faktiskt ganska skönt, på ett sätt, men lite tråkigt på ett annat. Jag var förbannad på Mathilda och med förbannad menar jag förbannad. Man ska inte slå tjejer men i det här fallet… Jag var väldigt nära att tappa kontrollen. Hade hon inte gått därifrån, hade det kanske slutat illa. Det är inget jag är speciellt stolt över att säga men för att vara ärlig, skulle hon ha förtjänat det. Å andra sidan hade jag väl säkert hamnat på förstasidan med rubriken: Zayn Malik, kvinnoförbrytare, misshandlar oskyldigt offer om jag inte hejdat mig. Min mamma hade inte varit så stolt. Jag var ingen kvinnomisshandlare, jag var bara arg. Och förvirrad.

”What would you like to eat? Louis and Harry will be home in a minute, they called just before you came.” Sade Liam och började torka de nydiskade tallrikarna. Mat hade jag inte en tanke på, men nu när han sade det så… Min mage kurrade lite för högt.

”What about Niall?” Frågade jag och lade upp mina armbågar på bordet.

”Oh, he’s with some girl.” Svarade Liam oberört och ryckte axlarna. Hejdå kontroll, det var trevligt att träffas.  

Pang.

Jag hade ställt mig upp så fort att stolen åkt i golvet bakom mig. Jag tog närmaste föremål, som råkade vara ett värmeljus, och kastade det i väggen. Det avlånga ljuset gick i tusen bitar. Liam tittade på mig med skräckslagna ögon, det såg ut som han sett ett spöke.

”What is wrong with you?” Liam spärrade upp ögonen ännu mer, om det nu var möjligt, och tog ett steg närmare mig. Han lade ifrån sig tallriken och började plocka upp bitarna av ljuset.

”I just… I don’t know.” Jag tog ett djupt andetag, andades ut och blundade. Jag var tvungen att skärpa till mig, typ nu. Hon var bara en tjej och tjejer fanns det fler av. Man kunde ju tro att min katt nyss dött eller nått. Jag var starkare än det här. Dessutom ville jag verkligen inte skrämma slaget ur stackars Liam. Om ett par veckor skulle vi börja jobba igen och då kunde jag inte bete mig som en galen idiot.

”We’re home!” Ropade Louis och jag hörde hur en dörr smälldes igen från hallen. Efter några sekunder kom både han och Harry in i köket. Harry lade upp några matkassar på bordet och lade sedan sina bilnycklar på köksbänken.

”What’s up?” Harry nickade åt mig och tittade sedan ned på Liam som fortfarande plockade upp ljusdelar. ”And what are you doing?”

Liam ställde sig genast upp och borstade av sina byxor. Han suckade djupt och skakade på huvudet. ”I think Zayn has PMS, or something.” Sade han sedan och alla blickar vändes genast mot mig.

”Bad day.” Svarade jag kort och ryckte på axlarna. Harry höjde på ögonbrynen och granskade mig från topp till tå.

”Zayn, seriuosly. What’s the problem?” Sade han och himlade med ögonen. Åh, vad jag ville slå till honom just nu. Rakt. I. Ansiktet.

”It’s none of your damn buisness.” Snäste jag och blängde surt honom. Han höjde händerna över huvudet, som om jag vore en polis och han tjuven, och backade sedan ett steg.

”Woah there bad boy, didn’t mean to upset you.” Harry log mot mig och jag kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna jag också. Oavsett hur mycket än jag hatade honom just nu, var han som min lillebror, och det var väldigt svårt att vara arg på honom. Jag slog löst till honom på axeln och han klappade mig lätt på ryggen. Jag satte mig sedan ner på stolen och bestämde mig för att berätta, men inte i detalj.

”She’s a bitch.” Sade jag enkelt och snart tittade alla åt mitt håll ännu en gång. Louis stängde dörren till kylskåpet och slängde den tomma plastpåsen i soporna. Liam, som hade börjat duka, stannade upp och Harry satte sig på stolen mittemot mig.

”Who?” Frågade Louis allvarligt och mötte mina ögon. Jag hatade att alla stirrade på mig men jag visste att de väntade på ett svar.

”…The girl in the video shop! I asked for Harry Potter and guess what she gave me? The Twiligt Saga!” Okej, jag ändrade mig. I sista sekunden. De behövde faktiskt inte veta allt. Lite ville jag ändå hålla för mig själv. Dessutom ville jag lämna Mathilda bakom mig, och det skulle jag också. Punkt slut.

Oh God. Zayn ljög så det sprutade om det. Om han trodde att jag skulle gå på hans lilla undanflykt hade gossen väldigt fel. Liam och Louis verkade i alla fall köpa det. Blåsta idioter. Istället för att påpeka Zayns urusla lögn valde jag att lämna det och nickade därför oberört. Jag skulle nog få reda på sanningen förr eller senare. Förhoppningsvis var det inget allvarligt, men någonting sade mig att jag bör oroa mig. Bara det att Liam låg på golvet och plockade upp ljusbitar när vi kom hem, fick mig att bli misstänksam. Jag menar, ljuset kunde knappast ha ramlat från ljusstaken. Så vidare det inte var ett väldigt begåvat ljus. Hade han problem med sin familj kanske? Nä, Zayn skulle aldrig kalla sin mamma för bitch. Inte hans systrar heller, för den delen. Det här krävdes att tänka på. Frågan var om jag orkade, och vågade, lägga näsan i blöt. Det är ganska ansträngande, om du frågar mig, och jag vill inte riskera att bli av med min näsa direkt. Tro mig, Zayns knytnävar är två riktigt farliga vapen och han skulle aldrig tveka med att använda dem. På min näsa. Därför tänker jag inte lägga min lilla, vackra näsa i blöt. Det är säkrast att den förblir torr. See what I did there? Ibland är jag en naturbegåvning.

”Can someone please send me the potatoes?” Frågade jag vänligt och Louis räckte mig genast kastrullen med potatis. Jag tackade och lade ett par potatisar på min tallrik. Jag var vrålhungrig, trots att jag ätit ungefär tio varmkorvar, bara idag. Att storshoppa med Louis tog på krafterna. Vi hade fått tag i allt från snabbmakaroner till oxfilé. Vårt kylskåp hade nästan varit helt tomt och en stark karl som jag, behövde mat. Det var härligt att kunna sitta alla samlade och äta hemlagad mat igen också, på senaste tiden hade det blivit alldeles för mycket Burger King.

Då upptäckte jag en liten detalj. Niall.

”Where is Niall?” Sade jag och alla tittade upp från sina tallrikar.

”Uhm, guys, I’m going to bed. Feeling really tired. Thanks for the food, it was lovely. Have a nice evening. Bye.” Rabblade Zayn snabbt och ställde sin tallrik i diskmaskinen. What the fudge? Han lämnade sedan köket och ett par sekunder senare hörde jag hur en dörr smälldes igen. Liam och Louis tittade undrade på mig som om jag kunde svaret till varför Zayn betedde sig som ett knashuvud. Jag ryckte på axlarna och åt upp den sista potatisen.

Plötsligt ringde telefonen och av reflex reste jag mig upp och tog den trådlösa telefonen som låg på köksbänken.

”Yeah?” Svarade jag efter jag tryckt på grön lur.

”Styles? Harry Styles? Uhm, hi. I’m calling from Radio One in London. We’ve booked you for an interview and we couldn’t get to your management, so…” Det var en kvinnoröst, hon lät ganska stressed men ändå som ett proffs. Jag hade ingen som helst aning om någon intervju, den delen skötte aldrig vi.

”Alright. When is the interview?” Svarade jag artigt och gav Liam och Louis varsin blick.

”Week 34, Thursday. Can you make it?” Frågade hon glatt. Jag mimade vad hon nyss sagt till Liam och Louis som nickade.

”Yeah, of course. We’ll be there.” Sade jag och log för mig själv.

Nu börjades det igen, back to reality. Sommaren hade varit toppen, men kort, som alltid. Jag hade hunnit umgås med gamla vänner, familj och även hittat några nya bekanta. Jag skulle sakna ledigheten men längtade ändå tillbaka till mitt jobb. Jag älskade mitt jobb, trots vissa motgångar. Alla privata problem liksom försvann så fort man gick in i One Direction världen, det var som ett helt annat universum. Jag kunde ha haft värsta dagen, men sedan så fort jag ställt mig på scenen och blickat ut över publiken, hade allt dåligt bara försvunnit. Best of Both Worlds, nästan.

Kommentera!

Förlåtförlåtföråt. Uppdateringen har varit fult ord, vi vet. Det blir bättre, promise!

TACK för alla kommentarer! Kram Mathilda och Juliette.

Previous:”What’s your biggest wish?” Frågade han och log stort. Jag tänkte efter och bet mig i läppen. Jag kunde ju inte säga en rymdraket, det skulle liksom sabba stämningen…

”To be kissed in the rain.” Sade jag försiktigt och tittade blygt ned på mina fingrar. Jag tittade sedan upp och mötte hans ögon. ”And you?” Han blev genast tyst och det syntes att han funderade.

”That it will start raining.” Sade han tillslut och böjde sig fram mot mig. Jag ställde mig på tå och mötte hans läppar. Jag skulle nog stanna i England ett tag till.

”OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!” Hörde jag Mathilda skrika från övervåningen. Antingen har hon:

A)    Vunnit Justin Bieber biljetter.

B)     Hittat choklad under sängen.

C)     Slagit i huvudet.

Just nu lutar jag åt A, men det kan lika gärna vara B. Jag suckade djupt och förberedde mig på vad som komma ske. När det lät som om en elefant sprang nedför trappan, förstod jag att Mathilda var på väg. Hon ställde sig framför mig och jag lyfte genast ögonen från dataskärmen. Hennes ögon lös och hon höll båda sina händer för munnen.

”Och anledningen till varför du skriker som en stucken gås är…?” Frågade jag och hon gav mig genast har någon kidnappat din hjärna?- blicken. Japp, jag får den ofta.

”DU KOMMER INTE FATTA VAD SOM NYSS HÄNT!” Skrek hon ännu högre den här gången. Jag började massera mina tinningar och gav mig själv mentalt en rak höger för att ha blivit kompis med den här galningen.

”Vad har hänt…?” Sade jag obekymrat och himlade med ögonen.

”Don’t roll your eyes at me, bitch.” Sade hon surt innan hennes leende blev större. ”Okej, för att göra en lång historia kort… Det började med att… Vad som hände var… Basically… FERNANDO TORRES SVARADE MIG PÅ TWITTER!” Mathilda hoppade upp och ned som en groda med rabies och applåderade samtidigt med händerna.

Gud, ge mig styrka.

”Åh, vad roligt hörru! Vad sade han då?” Jag försökte låta intresserad, jag gjorde verkligen mitt bästa.

Det är helt okej om du inte vet vem Fernando Torres är. Det gjorde inte jag heller innan jag lärde känna Mathilda. Du förstår… i Mathildas drömvärld lika med landet ingenstans, är hon och Torres som Ben & Jerry. Lyckligt förälskade, alltså. Mitt råd till dig är: Om du någon gång ska träffa Mathilda och vill imponera på henne, kolla upp Torres på Wikipedia eller något. Hon kommer fria på en gång, tro mig. I hennes ögon är han inte bara en fotbollskille som är snygg, han är hennes Gud. Själv har jag vid det här laget tröttnat på den brunögda spanjoren men Mathilda… Hon dyrkar marken han går på. Vi har faktiskt träffat honom en gång till och med, tillsammans. Det var när Spanien spelade mot England och… Vänta! Det var ju även då vi mötte the direction boys för första gången. Häftigt, snacka om flashback.

”Jag hör att du är glad för min skull, buddy. MEN VET DU VAD? Jag är för lycklig för att bry mig!” Mathilda log mot mig och satte sig ned i skinnsoffan. Hon lade upp benen på soffan och vände sig mot mig. ”Och han sade… ATT HAN KOMMER IHÅG MIG! Fattar du? Torres kommer ihåg mig! Nu när han vet vad jag heter och allt, är det inte många år kvar innan vi får boka kyrkan och du får börja kalla mig Mrs. Torres. FATTAR DU?!”

”Jag FATTAR, gosh. Vad heter prästen? Peter Pan?” Jag började genast skratta åt mitt skämt och Mathilda gav mig den kända blicken för andra gången den här morgonen.

”Ha-ha. Torres och jag är officiellt brows från och med nu, okej? Tajtare polare får man leta efter.” Hon blinkade med ena ögat och lutade sedan huvudet mot ryggstödet.

”Och hur går det med Zayn…? Har du pratat med honom än? Det har snart gått en vecka, vet du.” Jag sade det så försiktigt som jag kunde, det var fortfarande ett känsligt ämne, även fast Mathilda inte visade det. Hon vände genast huvudet åt mitt håll och hennes ansiktsutryck ändrades från glad till bekymrad på en millisekund.

”Måste vi prata om det nu? Och faktiskt, nu när du ändå frågar… så ska vi träffas. Idag.” Hon tittade ned på sina fingrar och suckade. Må detta gå bra nu, annars kan jag bli tvungen att rota fram pappas gamla luftgevär och skjuta pojken mellan benen. Vilket jag tror många tjejer runt om i världen skulle bli missnöjda över.

Jag gick med nervösa steg längs trottoaren på väg mot parken där Zayn och jag bestämt träff. Såhär nervös hade jag nog inte varit på länge. Det var nästan värre nu än när jag skulle hålla tal på spanska inför hela min klass plus ena parallellklassen. Då var jag nära att skita på mig. Mina fingrar darrade och svetten rann längs min rygg och panna medan jag osäkert rabblade olika städer i Spanien. Ett ord: Pinsamt.

Jag vill inte att mitt möte med Zayn ska bli pinsamt, ändå känner jag på mig att motsatsen kommer inträffa. Jag hade gått igenom vad jag skulle säga och fråga säkert tusen gånger. Jag ville ha en plan och vara säker på att när jag frågade en grej, skulle han svara det jag planerat. Hänger du med? Tyvärr skulle det inte bli så enkelt. Allra helst ville jag bara undvika det här samtalet och gå vidare, men det skulle aldrig fungera. Jag var illa tvungen, helt enkelt. Även fast han var Zayn Malik, kunde jag inte bara ignorera det dåliga och låtsas som om allt var bra. Lite självrespekt hade jag ändå, i alla fall tillräckligt. Det fick antingen fungera, eller inte.

När jag närmade mig parken fastnade mina ögon genast vid figuren som satt på en parkbänk lite längre bort. Mina ben kändes tyngre och jag hade lust att vända och gå hem igen. Jag svor tyst några gånger för mig själv och samlade tillräckligt mycket mod innan jag fortsatte framåt. Så fort jag kom fram till bänken reste Zayn på sig och jag granskade hans ansiktsutryck noga. Han såg sammanbiten ut, men ändå lugn, nästan lite mallig.  

”Hello there.” Sade han oberört och böjde sig fram för att krama mig. Jag var först osäker på om jag skulle kramas tillbaka, men så fort jag kände Zayns armar runtom mig, förstod jag inte varför jag tvekat.

”Hi.” Sade jag lätt och gav honom ett litet leende. Vi satte oss ned tillsammans på parkbänken och som förväntat hamnade vi väldigt nära varandra, lite för nära. Det blev genast pinsamt tyst och jag försökte fundera ut hur jag skulle börja.

”How are you?” Zayn var den som bröt tystnaden, tack gode gud. Just det här ögonblicket kändes som taget ur en film. Eller nä, en dokusåpa. Det kändes äkta, men ändå inte. Jag lade mina händer i mitt knä och började nervöst peta på nagelbanden.

”Uhm… I’m fine, I guess. And you?” Jag tittade inte ens på Zayn när jag pratade med honom. Jag kände hur han sökte ögonkontakt och hans ögon brände verkligen hål i mig. Men jag vågade inte titta upp. Varför var jag plötsligt så feg för? Skärp dig.

”I’m alright.” Sade han kort och gjorde en grej som fick mig att tappa hakan. Han lade plötsligt sina händer över mina och kramade dem mjukt. What the f..? Jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera. Skulle jag ta bort mina händer, krama tillbaka eller ringa jultomten? Zayns händer var varma mot mina och jag kände hur svetten började rinna. Barcelona, Madrid, Valencia… ”I’ve missed you.” Sade han efter en stund av tystnad. Nu började jag få panik, big time. Det var kaos i min hjärna, och med kaos menar jag kaos. Mina hjärnceller hade nog aldrig jobbat så hårt.  

”Yeah, about that…” Började jag och tittade upp på honom för första gången på länge. För en hundradelssekund mötte jag hans bruna ögon och sekunden efter kände jag ett par läppar mot mina.

Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu. Åldrad i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! Av städer jag känner i världen, är du den stad som fått allt. Genom mälarens kärlek till havet, en blandning av sött och salt.

Hyjeda mig, glasklara plättar, heliga pannkakor, sovande tomtar, himmelska hallon, panerade prinskorvar… Jag tror jag svimmar. Vad är luft och hur andas man?

Jag drog snabbt tillbaka huvudet och tittade förvånat på Zayn. Vad i hela friden höll han på med? Tänker gossen med hjärnan eller med arslet? Det här är fel och det kommer att sluta fel, det var fel från första början och det kommer alltid att vara fel. Fel.    

 ”What the hell are you doing?” Snäste jag och ställde mig upp. Ursäkta språket flickor, men svärord är det enda språket killar förstår.

”What I’m doing? What the fuck are you doing?” Nu stod Zayn också upp. Hans höga röst och starka ord fick mig att haja till.

”Why did you kiss me? Are you out of your mind?” Sade jag högre och tog ett steg bakåt.

”I thought you fucking wanted me to kiss you! What’s the damn problem with you?” Det högg till i magen men jag var för arg för att bry mig. Jag kokade av ilska och var väldigt nära på att bara gå därifrån.

”All I wanted was to talk!” Försökte jag förklara. Zayn tittade på mig med avsky i blicken och jag kände hur tårarna var på väg. Hur kunde det gå så fel?

”But I don’t want to fucking just talk anymore! I don’t understand your damn problem, why can’t I bloody kiss you? Are you scared? Is that what you are?” Zayn nästan skrattade när han uttalade de sista meningarna.   

”I think we’re going to fast, that’s my problem! And it’s clearly not working so why in hell did you think you could just kiss me all of a sudden?” Nu kände jag hur tårarna brände i kanten av mina ögon. Min kropp kändes tung som bly och jag kunde inte röra mig. Det var omöjligt. Jag ville ropa på mamma, eller ha någon som sade att allt skulle bli bra igen. Det här var hans fel. Varför kunde han inte bara ha pratat med mig? Åtminstone till en början.

”But we aren’t going to fast! Niall and Juliette have already…” Började han, men fick aldrig avsluta. Jag kunde knappt tro mina öron.

”Niall and Juliette? So that’s what this is all about? You’re jealous, that’s the freaking problem!” Skrek jag och kunde se hur andra människor vände blickarna åt vårt håll. Just nu, brydde jag mig inte. Jag hade haft rätt hela tiden; Zayn var avundsjuk på Niall. Det var därför han varit så tyst när vi varit själva och sedan så på när någon annan varit i närheten. Det här var ju barnsligt, han var barnslig.

”I’m not fucking jealous! How old do you think I am? Five?” Han tog ett djupt andetag för att lugna sig, inte för att det gjorde någon speciell skillnad… ”I just don’t freaking understand why we can’t go as fast as they can?!”

”You’re an ass.” Orden kom ur min mun innan jag riktigt hunnit tänka efter. Innan jag hann reagera var Zayn framme vid mig och höll ett hårt tag om min ena arm. Smärtan slog mig på en gång och jag försökte genast komma ur hans grepp.

”What did you just call me?” Sade han hårt och spände sina ögon i mina. Jag tar tillbaka allt jag sagt om hur hans ögon är vackra, just nu var de bara läskiga.”Huh?” Frågade han igen när jag inte gav honom något svar. Jag försökte samla mod, men hade ingen aning om hur eller vart jag skulle finna tillräckligt. Jag tog ett djupt andetag innan jag tillslut svarade.

”I called you an ass, because that’s clearly what you are.” Sade jag och ryckte på axlarna. På något vänster lyckades jag låta oberörd och lugn, vilket egentligen inte alls stämde med insidan. Zayn frös till men släppte min arm. Med en suck drog han handen genom sitt hår och jag såg hur hans käke spändes.

Jag visste inte om jag skulle gå därifrån, nu när Zayns grepp inte längre hindrade mig, eller om jag skulle stanna kvar. Jag tog försiktigt ett steg bakåt för att se hur han reagerade. För några sekunder stod han bara där, helt stilla, och stirrade tomt framför sig. Sedan satte han sig ned på bänken igen och lade huvudet i sina händer. Hade jag inte varit spritt språngande arg plus sårad, skulle jag nog ha satt mig bredvid honom. Istället tog jag ytterligare ett steg bakåt och vände sedan helt och gick med snabba steg därifrån. Jag stoppade mina fingrar i fickorna på min tjocktröja och tittade ned i backen.

Vad hade nyss hänt? Jag försökte spola tillbaka och komma på vart allt hade gått snett, men det enda jag kom ihåg var Zayns läppar. Hade jag sagt att jag inte känt något under kyssen, hade jag ljugit. Även fast det inte var vad jag ville. Allt jag önskade var att han pratat med mig först, jag stod fast vid min åsikt och hade inga planer på att ångra mig. Tusen olika tankar rusade runt i min hjärna men jag försökte ignorera dem flesta. Allt hade gått så snabbt, jag hade inte riktigt hunnit tänka efter. Hade han gett mig åtminstone ett par minuter, kanske det inte hade gått så fel. Jag visste varken in eller ut längre. Det enda jag var säker på var att jag ville hem. Nu. Tänk att en dag som börjat så bra, skulle sluta så dåligt. Ändå så kände jag en viss lättnad över vad som hänt. Du må kalla mig galen, men det var nästan skönt att skrika på honom. Nu fick jag veta sanningen och se hans sanna jag. Det gjorde ont men jag insåg att det skulle gjort ondare om jag gett med mig. Jag skulle aldrig ha klarat av att ljuga för mig själv på det viset. Han var ändå bara en kille, och killar var inte värda tjejers tårar. Inte ens om deras namn råkade vara Justin Bieber, Fernando Torres eller Zayn Malik.

Jag tog ett djupt andetag och blundade för några sekunder. Ledsen? Ja. Ångrar mig? Nej.

Kommentera!

Vi får ursäkta det fula språket i detta kapitel men det behövdes för att skapa rätt feeling, haha. Hoppas ingen tog illa upp! Vad tycks? Äntligen händer det lite grejer. Och mer är på väg, så håll i hatten! 

KRAM Juliette och Mathilda!