Date: 2012-07-29 - Time: 22:42:43 - Filed under: One Thing
Kapitel 9. I Can't Change
Previous:”Seriously, can’t you just play along?” Sade jag och spände ögonen i honom.
”Sure.” Skrattade han. Jag log nöjt och tog emot drickan som nyss kommit. Att Harry var gay skulle troligtvis inte hålla i längden, de skulle tillslut komma på sanningen. Hur som helst, fungerade det för stunden.
Jag vaknade av att telefonen vid min sida lät. Det var någon som ringde. Hur mycket var klockan egentligen? Jag suckade högt och drog bort täcket från min kropp. Att sova var något jag saknade, mycket. Jag tyckte alltid synd om den eller det som väckte mig, mitt morgonhumör var inte att leka med.
På senaste tiden hade det inte blivit mycket till sömn, vi hade praktiskt taget åkt från land till land varannan dag. Jag hade somnat på ett ställe och sedan vaknat upp på ett annat. Vore det inte för alla fans, hade jag gett upp för länge sen. Jag hade saknat mitt hemland, min familj och alla mina vänner. Jag vill inte säga att jag var glad men det var en aning skönt att turnerandet var över, för den här gången i alla fall. Att veta att vi skulle jobba på vårt nästa album de två kommande månaderna kändes faktiskt som en lättnad. Skulle någon komma in i mitt rum just nu och säga att vi skulle på turné igen om några dagar, hade jag nog protesterat. Att vara med i One Direction tog på krafterna, mer än vad de flesta nog trodde. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så ansträngande, när vår resa började. Alla sena nätter, allt hårt arbete och alla motgångar. När jag stod på scenen såg jag dock anledningen till varför jag gjorde det jag gjorde; alla ansikten i publiken. Jag skulle aldrig ha kraften, eller viljan, att sluta. Aldrig.
Telefonen ringde ännu en gång och om jag ville veta vem det var, var jag illa tvungen att sätta mig upp och svara. Jag sträckte armarna över huvudet och gäspade som aldrig förr. Jag tog telefonen från sängbordet och svarade.
”Hello?” Sade jag tyst med hes röst. Jag harklade mig sedan när jag kom på att det kunde ha med jobbet att göra.
”Hi Harry! It’s grandpa, I’m sorry if I woke you up.” Sade han med klarhet i rösten. Egentligen var han inte min riktiga morfar, jag gillade bara att tänka att han var det. Min riktiga morfar hade jag numera ingen kontakt med, alls. Jag hade alltid haft svårt att prata med honom, även när mormor och han var tillsammans. Jag hade inga problem med att kalla Andrew min nya morfar, och han verkade inte ha några problem med att bli kallad det heller. Det faktum att Gabriellas farfar tekniskt sätt var min ”morfar” var dock lite skrämmande.
”No, no… It’s okay. What’s up?” Sade jag och kliade mig i ögat. Jag försökte prata så tyst jag kunde, rädd för att väcka de andra familjemedlemmarna. För tillfället bodde jag hemma, i mitt rum. Jag hade aldrig uppskattat min egen säng så mycket som när jag lade mig i den för första gången på nästan ett år, för några dagar sedan. Lyckan var oändlig.
”Would you like to grab some lunch together? I’ve some things that I want to talk to you about.” Sade han bestämt och jag kände hur osäkerheten spred sig i kroppen. Sättet som han sade det på gjorde mig ännu mer rädd. Jag hade nog aldrig hört honom så bestämd och hård förut.
”Is everything alright?” Sade jag oroligt och bet mig i underläppen. Jag ställde mig upp och började dra fram olika sorters kläder. Det var svårt att hitta rätt i min stökiga garderob och du var aldrig säker på om det var kalsonger eller en tröja du höll i handen. Det enda sättet var att lukta, vilket jag helst undgick.
”Yes, you don’t have to worry. Everything’s fine. Now, what do you say? Nando’s at 12?” Han lät lite gladare och mer som vanligt.
”Yeah, see you there.” Sade jag och han lade på.
Jag tog telefonen från örat och stod för några sekunder och bara stirrade på den. Vad var det Andrew ville prata om, som han dessutom inte kunde säga på telefon? Jag var nervös men försökte dock att inte låta tankarna rusa iväg för långt. Det behövde inte vara något dåligt, eller negativt. Jag visste att han var stolt över mig och han sade alltid att om det var någon som var menad för mitt jobb, var det jag. Han trodde på mig och min karriär. Andrew var även där för min mamma när jag inte var hemma. Han och mormor stöttade henne och det var jag evigt tacksam för. Mormor hade en gång frågat:
Isn’t it time you stop Harry? You already have enough money.
Då hade Andrew kollat på henne med vidöppna ögon och svarat:
It’s not about the money Brianna. Harry is not going to stop, unless God says so.
Jag är inte speciellt religiös, och har inte planerat att bli det, men jag har stor respekt för människor som är det. Andrew är en av dem. Han tror att allt har en mening och att allt händer av en anledning. Det beundrar jag och han har fått mig att tänka mer och mer på det viset. Just därför har jag svårt att tro att det är det han vill prata om.
När jag slängt på mig kläder sprang jag in i köket och drog fram den mest frukostlämpliga maten jag hittade. Att min mamma hade haft ekonomiska problem på sistone hade jag inte vetat om, tills jag kommit hem. Hon vägrade att ta emot mina pengar och det gjorde mig irriterad. Jag kände mig hjälplös och hade jämt dåligt samvete. Jag var en av världens mest välbetalda artister och min mamma hade inte ens hade råd med frukost. Jag planerade dock att smyga in pengar på hennes bankkonto, hon kunde inte leva såhär. Jag må kallas fåfäng, kaxig och en utnyttjande tönt, men snål var jag inte.
När jag satt vid bordet och åt gårdagens köttbullar plingade min telefon till. Jag tog fram den ur bakfickan och öppnade det nya meddelandet. Sofie.
“Would you like to come over tonight? My parents are out of town until Friday. xxxx.”
Jag blundade och andades djupt. Hade jag fått samma fråga för några veckor sedan, skulle mitt svar ha varit solklart. Nu var jag inte lika säker. Hur gärna jag än ville ändra på mig själv, var mitt förflutna mig jämt hack i häl. Jag hade svårt att säga nej, big time. Att playa runt med hundratals tjejer fungerar alldeles utmärkt tills du hittar en tjej du faktiskt gillar. Mina handlingar fick konsekvenser som jag inte riktigt var van vid. Jag ville inte vara killen som legat med fem tjejer samtidigt och som krossat tusentals hjärtan. Det var inte sådan jag var, åtminstone inte innan One Direction. Ingen hade dock gjort motstånd, jag fick alltid vem och som jag ville. Sade tjejerna ja, sade inte jag nej. Jag ville sluta och jag visste att jag var tvungen om jag den här gången skulle få det jag ville ha. Eller, hon jag ville ha, rättare sagt. Jag tryckte därför bort meddelandet och åt upp det sista av köttbullarna.
Jag ställde disken i diskhon och slängde ett öga på klockan. 11.12. Jag skulle troligtvis inte vara speciellt hungrig när Andrew och jag åt lunch, med tanke på min sena frukost. Men jag kunde alltid ta något att dricka. Nando’s låg en bit bort från mitt hus. Home Chapel var inte speciellt stort men plats för en Nando’s restaurang borde även den minsta staden i världen ha. Det fanns inte många restauranger i min hemstad men jag var glad att Nando’s var en av de få. Shit, nu börjar jag låta som Niall.
Jag skrev snabbt en liten lapp där jag berättade för mamma att jag var med morfar innan jag gick ut i hallen och satte på mig en tjocktröja samt skor. När jag tyst öppnade dörren möttes jag av en hemsk värme. Det var kvavt som i ett växthus och jag fick genast ta av mig tjocktröjan jag nyss satt på mig. Åskan hängde i luften och när jag tittade upp mot himlen såg jag ännu ett bevis. Den var kolsvart och de mörka molnen täckte solen. Det var hittills uppehåll men snart skulle Atlanten falla från himlen. Jag gick till min gråa Audi och satte mig i förarsätet. Jag lade tjocktröjan i sätet bredvid mig, satte i nycklarna och pressade sedan foten mot pedalen. Jag backade försiktigt ut från uppfarten och körde sedan ut på vägen. Jag skymtade i backspegeln att några paparazzi bilar gjorde sällskap. Det var en av de dåliga delarna med mitt jobb, jag fick aldrig vara ifred. Efter några minuter gav de dock upp och svängde av vägen. Efter ytterligare några minuter svängde även jag av vägen för att köra in på parkeringen som tillhörde Nando’s. Jag klev snabbt ur bilen och låste den sedan med ett knapptryck på min nyckel. Nu hade det börjat duggat och jag skyndade mig in för att inte bli blöt. Jag såg att Andrew satt vid ett bord längre bort i hörnet och när han såg mig vinkade han glatt. Restaurangen var nästintill tom även fast det var lunchdags. En liten grupp av tonårstjejer satt vid ett fönsterbord och när de såg mig viskade de till varandra och fnissade sedan. Jag log vänligt men gick istället till Andrew.
”Harry! How’s my boy?” Sade Andrew som ställt sig upp. Han omfamnade mig och jag kramade lätt tillbaka.
”I’m fine, and you?” Svarade jag artigt och vi satte oss ned tillsammans. Menyn låg på bordet och jag letade genast på sidan med alkoholdrycker. Öl, vodka, gin eller vin…?
”I’m glad to hear. I’m alright. What do you want? Let me pay this time.” Sade han samtidigt som han gav mig ett leende. Jag visste att det inte skulle tjäna något till att protestera så jag bara nickade och berättade vad jag ville ha. Efter en stund kom en servitör och tog våra beställningar. Andrew pratade på som vanligt och berättade om att de troligtvis skulle åka på utlandssemester den här sommaren. Ordet utland gjorde mig nästan illamående. Det enda jag skulle göra i sommar var att stanna hemma, hemma i England. Till hösten var det dags att gå tillbaka till vardagen och efter nyår skulle vi på turné igen. Nej, ingen utlandssemester för min del. Vi pratade om fotboll och om hur det var orättvist att Spanien vunnit EM, England borde ha kommit längre.
Hela tiden väntade jag spänt på att han skulle avbryta mig och berätta. Berätta vad han ville tala med mig om. Servitören kom med vår mat och dricka. Lite hungrig var jag nog ändå. Jag högg in och det var tyst för några minuter, vi båda var lika upptagna av att äta. Då bröt Andrew tystnaden.
”Harry… The main reason why I wanted to eat lunch with you today was because I wanted to talk to you about something. Something very important.” Sade han hårt och torkade sig med servetten runt munnen. Oboy. Nu var jag nervös och mina händer svettades. Jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv. Jag mötte osäkert hans starka ögon och väntade på att han skulle fortsätta. ”You know I support you in every decision you make?” Sade han och jag nickade. Han fortsatte: ”Listen kid… You’re a huge pop star, as famous as a man can ever get. And I love you for that, alright? You’re not vain like other celebrities and I know I can trust you with all my heart. You live in a complete different world with money and the ability to do whatever you like.” Han tog ett djupt andetag. Vart ville han komma? Jag hade ingen aning, utan jag bara satt där, tyst och stirrade på honom. ”I just want you to leave Gabriella out of it.”
Det var som om en bomb exploderade mitt framför ögonen på mig. Det kändes som jag hoppat från en klippa och landat på asfalt. Jag blinkade några gånger och försökte komma ihåg vart jag var, vad jag hette och vad jag gjorde. Jag ville inte förstå, även fast jag gjorde det. Jag ville vara självisk nog att kunna säga nej.
”But…” Började jag men fick aldrig fortsätta.
”You know it’s for her own good; I don’t want Gabriella to get hurt. If you really do care about her, which I think you do, you’ll listen to me.” Sade han och försökte få ögonkontakt. Jag vände bort huvudet och tittade ut genom fönstret. Regnet öste ned och jag såg hur det lös till på himlen. Det blixtrade och snart skulle det även börja åska.
”I have to go…” Var det enda jag fick fram. Jag ställde mig snabbt upp och lade tillräckligt mycket pengar för att köpa en ny bil på bordet. Jag orkade inte höra på Andrews protester och ursäkter. Han hade sagt sitt. Jag vände mig om och började gå mot dörren. Andrew ropade bakom mig men jag ignorerade honom. Jag gick istället ut genom dörren och sprang genom regnet till min bil. Jag öppnade snabbt dörren och satte mig ned framför ratten. Jag tog ett djupt andetag och blundade. Jag tog upp min telefon från fickan och öppnade upp Sofies meddelande. Jag tryckte på svara och började skriva:
”I’d love to come over. Sounds perfect, I’ll be there.”
Jag tryckte snabbt på skicka innan jag hunnit ändra mig. Vem försökte jag lura? Jag var Harry Styles. Andrew och Gabriella hade haft rätt hela tiden, jag var inte rätt kille. Ingen skulle någonsin kunna ändra på det.
Kommentera!
Date: 2012-07-04 - Time: 11:03:03 - Filed under: One Thing
Kapitel 8. Part of Me
Previous:”We should probably go inside…” Sade jag och började gå mot dörren. När jag märkte att Harry stod kvar vände jag mig förvånat om. ”Harry, aren’t you coming?”
”I’m coming soon; I just have to go buy some flowers for you. I’ll be right back.” Sade han och gick åt andra hållet.
Den lilla människan som låg i sin mammas famn var nog det guligaste jag sett på länge. Hans pyttesmå ögon var stängda och de små fingrarna hade han i munnen. De låg tillsammans i sjukhussängen och vid sidan av dem stod en väldigt stolt pappa, min farbror. Jag hade fått en kusin, en liten kille! Både mamma och pappa var framme vid sängen och gratulerade. Jag stod lite längre bort med mina bröder. Här kunde jag ha stått hur länge som helst, och bara tittat på den lilla varelsen. Farfar och Brianna samt Alice och Harry var i väntrummet och väntade på sin tur; vi fick bara vara några åt gången. Innan vi gick ut kramade jag om min farbror samt hans sambo och fick även hälsa på den lilla bebisen. Ett stort leende lekte på mina läppar och det kändes som om alla bekymmer plötsligt försvann. Tänk vad ett litet barns närvaro kan göra skillnad. Vi gick motvilligt ut från rummet och bort till väntsalen för att säga till dem andra att de fick komma in. Jag var nästan tårögd efter mötet med den lilla bebisen och det var lite pinsamt. Bara Harry inte fick för sig att jag grät på grund av att han skaffat blommor åt mig. Även fast det också var ganska gulligt så slog det inte bebisen.
Jag visste inte alls hur jag skulle göra med Harry. Allt han sagt, och gjort, hade fått mig förvirrad. Big time. Han hade rört om i mitt huvud och nu var det svårt att samla tankarna. En del av mig sade: Han lurar dig, du är inte så speciell som han säger. Ge inte med dig. Den andra sade: Fuck this shit! Ta av dig kläderna och hoppa på honom. Okej, kanske inte riktigt så. Men typ. Jag ville lära känna honom, men ändå inte. Jag var rädd att jag skulle falla för honom, jätte rädd. Jag menar, tänk om jag gör det och sen så lämnar han mig helt plötsligt för en annan tjej. Det var en risk jag inte var säker på om jag vågade ta. Jag hade blivit dumpad förr och det var inte direkt något jag jublade över. Ändå ville jag ge honom en chans. En lite ynka chans kunde väl inte skada? Gör han bort sig en gång, då är det goodbye som gäller. Att bara lära känna honom var väl inte så farligt? Jag kunde ju alltid säga stopp.
Så fort vi kom in i rummet ställde sig alla upp. Farfar bar på Alice med ena handen och höll Briannas hand med den andra. Harry stod än så länge bakom dem. Jag hade mer och mer börjat acceptera och respektera Brianna och farfars relation. Inte visste jag varför, men på något sätt blev jag inte lika arg längre när jag såg dem tillsammans. Det tjänade inget till att vara sur hela tiden. Plus, jag saknade verkligen min farfar.
”Can’t we eat some pizza together afterwards?” Sade farfar när han kommit fram till oss. Jag såg hur Harry log stort. Nej, nej, nej… Inte nu. Jag försökte diskret ge min pappa en menande blick men dum som han är…
”Yeah, that’d be great! Right Bells? Then you and Harry could catch up some more?” Sade pappa glatt och buffade till mig på armen. Han blinkade åt mig och jag hörde att Harry skrattade. Min pappa hade blivit väldigt imponerad av blommorna, nästan mer än vad jag själv blivit.
”Shut up.” Sade jag åt Harry som flinade åt mig. Varför ska föräldrar alltid vara så pinsamma? Det var som om de satt hemma på helgerna och planerade hur de skulle skämma ut sina barn. Jag lovar att de gör det med mening, varje gång.
”Super!” Sade min farfar och log mot oss. De gick sedan ut genom dörren och försvann bort mot rummet vi nyss varit i. Jag satte mig ned vid ett av borden och de andra gjorde mig snart sällskap.
”So…” Sade min pappa och böjde sig fram mot mig. Jag förstod vad som skulle komma. ”Harry? He’s a really nice young man.” Pappa log stort mot mig. Jordan busvisslade och jag var nära på att slå till honom i ansiktet. Det hade känts skönt. Pappa och mamma började prata om Harry och hur fina vi var tillsammans. Det kändes som luften försvann och jag var tvungen att göra något.
”Hey guys, you know what? Harry is gay.” Sade jag och ryckte på axlarna. Mamma och pappas hakor försvann ner i golvet och deras ögon var säkert större än Globen och Kebnekaise tillsammans. Det var skönt att äntligen få tyst på dem, även fast jag visste att det var fel att ljuga. Jordan började skratta och försökte samtidigt förklara för Max som inte förstod ett skvatt.
”Oh, in that case…” Sade mamma osäkert och bet sig i underläppen. Jag nickade hastigt och tog sedan upp min telefon. Jag checkade snabbt twitter samt facebook innan jag hörde någon harkla sig från dörröppningen. Min familj reste snabbt på sig och gick fram till de andra som nyss kommit tillbaka. Jag reste mig motvilligt upp och gick med slöa steg fram till dem andra.
”Wasn’t he pretty? I’ve never seen such a cute baby boy before.” Sade Brianna och vi började långsamt gå mot närmsta hiss. Mamma och Brianna talade med varandra längst fram om bebisen, pappa och farfar gick i mitten och pratade om hocky, bakom dem gick Jordan och Max som spelade Super Mario. Kan ni gissa vilka som gick längst bak? Harry, Alice och Gabriella. Suprise? Knappast. Han bar på Alice som nog helst velat gå själv. Hon sprattlade med benen och tillslut släppte Harry ner henne. Hon sprang glatt fram till Brianna som tog hennes hand. Harry suckade djupt och tittade åt mitt håll. Jag vände mitt huvud mot honom och log . Hans smilgropar blev större och han insåg säkert att jag börjat ge efter. Blommorna hade jag gett till mamma. Hon behövde dem mer än jag. Trädgård, växter eller blommor var inte min grej, det fick hon sköta.
Det låg en pizzarestaurang nästan precis bredvid sjukhuset så vi blev inte tvungna att ta bilen. Jag och Harry fortsatte att gå bredvid varandra under tystnad. Det var härligt när han var tyst, jag gillade honom mer då. Det kändes som han var mer sig själv när han inte sade något.
Tillslut kom vi fram till restaurangen och vi gick alla in tillsammans. Pappa beställde bord för nio personer och han som jobbade där visade oss ett bord vid fönstret. Jag satte mig allra längst in och självklart satte sig Harry mittemot mig. När alla satt sig ned beställde vi dricka samt mat. Plötsligt kände jag en fot mot min fot. Jag kollade upp och såg att Harry flinade. Tå flirtade han?
”My parents think you’re gay so can you please stop?” Sade jag så lågt jag kunde, utan att mamma och pappa hörde.
”What?” Sade Harry högre och började skratta. Jag försökte tysta honom genom att sätta pekfingret för munnen.
”Shhh! They wouldn’t stop talking about how amazing you are and how we would make a great couple so I had to do it, okay?” Sade jag och tittade på Harry.
“A great couple huh?” Sade han och höjde ena ögonbrynet. Mina föräldrar vände sig mot oss och jag log osäkert mot dem. Jag sparkade till Harrys ben under bordet.
”Seriously, can’t you just play along?” Sade jag och spände ögonen i honom.
”Sure.” Skrattade han. Jag log nöjt och tog emot drickan som nyss kommit. Att Harry var gay skulle troligtvis inte hålla i längden, de skulle tillslut komma på sanningen. Hur som helst, fungerade det för stunden.
Kommentera!
Förlåt! Vi skulle lagt upp kapitlet igår men då var klockan mitt i natten. Ni får det nu istället!
Kram!
Date: 2012-07-01 - Time: 17:24:24 - Filed under: One Thing
Kapitel 7. Are You Alright?
Previous: Jag sjönk ner med ryggen mot stenmuren och lade huvudet i mitt knä. Varför jag tog det så hårt, hade jag ingen aning om. Jag varken gillade eller kände killen. Jag borde vara glad. Jag hade fått som jag ville; Harry var med en annan tjej som inte var jag. Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden. Men det var jag inte. Jag var förkrossad.
1 månad senare
Jag räckte mig efter glaset som stod vid sidan av min solstol. Mina solglasögon hade åkt ner på nästippen och nu hade även solen gått i moln. Drickan smakade sött men samtidigt starkt.
”Hey Bella, can you send me the sun cream?” Sade Victoria som låg bredvid mig. På min andra sida låg Cissi och bortanför henne låg Emelie samt Alina. Jag tog solkrämen som stod under min solstol och gav den sedan till Victoria som log tacksamt mot mig.
”Where did the sun go? Gosh, I’m freezing.” Sade Emelie och reste på sig. Hon tog på sig kläder och satte upp håret i en hästsvans.
”Me too.” Sade jag och gjorde som Emelie. Jag satte mig sedan ner igen och tittade på Alina som hade somnat. Hon såg lite rolig ut med solhatten nerdragen för ansiktet och en tidning liggande på magen. Emelie gav mig en busig blick och jag förstod precis vad hon tänkte. Vi gick fram till vår pool och fyllde en hink med vatten.
”Oh, guys. That’s mean.” Sade Cissi och skrattade. Jag skakade på huvudet och tittade på Alina som nu även börjat snarka. Vi gick och ställde oss bredvid henne innan vi hällde ut hinken med ett SPLASH. Hon bokstavligt talat flög upp ur solstolen och kollade förvånat på oss som gapskrattade.
”OH MY GOD!” Skrek hon och började springa emot oss. Vi skrattade samtidigt som vi försökte komma ifrån henne. Jag kollade bakom mig och såg inte vart jag satte foten. Plötsligt låg både jag och Emelie i poolen. Jag hörde henne skrika under vattnet och tillslut kom jag upp till ytan. Alina, Cissi och Victoria stod vid kanten och skrattade åt oss.
”Payback is a bitch.” Lyckades Alina få fram mellan alla skrattattacker. Jag titta surt på henne och snart dök även Emelie upp vid min sida. Jag simmade mot stegen och klättrade uppför kanten. När jag kom upp klistrade mina kläder fast runt kroppen och det droppade om hela mig. Cissi räckte mig samt Emelie varsin handduk.
”That wasn’t funny.” sade jag surt och blängde på Alina.
”Yes, it was.” Sade hon och flinade åt mig. Jag torkade mig i ansiktet och tog sedan av mig mina dyblöta kläder som jag hängde upp över solstolsryggen. Plötsligt kom Jordan ut från altandörren. Han gick fram till Cissi och kramade om henne.
”What the heck have you done?” Sade han och tittade på mig, Emelie och Alina som var dyngsura.
”You’re supposed to get wet in the summer.” Sade jag och ryckte på axlarna. ”And that sounded so wrong…” Lade Victoria till och puttade mig i sidan. Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. När jag gjorde det, slog jag till mig själv i pannan och skrattade. ”But you know what I mean.”
”We sure do.” Sade Jordan och flinade stort. ”By the way, I was going to tell you that our uncle has had a baby and we’re going to the hospital this afternoon, alright?”
“What?! That’s great! Is it a boy or a girl?” Frågade jag glatt. Jordan ryckte på axlarna och gick därifrån. Hur kunde han inte bry sig? Vi hade nyss fått en kusin! Killar alltså… Cissi följde efter honom och tog tag i hans hand på väg in. Han vände sig om och pussade henne på munnen. Jag log åt hur gulliga de var, Cissi hade blivit som en extra syster för mig.
”What now?” Sade Victoria och log mot mig. Min mage kurrade högt och det blev svaret på Victorias fråga. Jag hade sovit bort frukosten så jag var ganska hungrig.
”Lunch?” Sade jag och skrattade. Vi gick tillsammans in i huset och upp till mitt rum för att hitta torra kläder till mig, Alina och Emelie. Victoria satte sig på sängkanten medan vi snabbt bytte om.
Nere i köket stod mamma vid spisen och lagade mat. Perfekt tajming.
”Hi girls, are you hungry? Gabriella, did you hear about your uncle? We’re going there as soon as we’ve eaten.” Sade mamma glatt och dukade fram tallrikar.
”Yeah, we’re starving. And yes, Jordan told me.” Sade jag och satte mig ned på en köksstol och de andra gjorde likadant. Pappa, Jordan, Cissi och Max kom även efter en stund.
”So, are you enjoying your break?” Sade pappa samtidigt som vi åt.
”Oh, yes.” Sade jag och log. De andra nickade instämmande.
”How’s it going with the boys Bella?” Sade Jordan och blinkade åt mig.
”Ha-ha. That’s really not of your business.” Sade jag och blängde på Jordan.
”So there is someone?” Retades Jordan. Mina kompisar skrattade och jag kände hur mina kinder hettade till.
”No.” Jag talade faktiskt sanning, sedan Harry hade det inte hänt något speciellt. Alla rykten hade försvunnit med tiden utan att varken han eller jag sagt något. Jag hade gått vidare och inte haft en tanke på honom. Han var en idiot, och det gick inte att ändra på.
”Alright then…” Sade Jordan och ryckte på axlarna. Typiskt syskon. Han vände sig mot Cissi och de började plötsligt råhångla från ingenstans, mitt framför oss. Pappa skrattade lite medan mamma blev generad.
”Get a room you two! Are you guys finished, shall we go?” Sade jag och tittade på mina kompisar som såg ut att ha ätit klart. De nickade innan de ställde sig upp. De tackade även min mamma och bar bort disken till diskhon. Sådant som jag slutat göra för länge sedan. När vi kom ut i hallen sade Victoria:
”I should probably get going. Tell your uncle I said hello.” Hon började ta på sig skor samt jacka. Innan hon gick gav jag henne en bamsekram och sade även att vi skulle ses någon annan dag. Emelie och Alina var tydligen också tvungna att gå eftersom de skulle in till stan och shoppa. Jag sade hejdå till mina kompisar och de gick ut. Nu var det bara jag kvar. Jag sprang upp på mitt rum för att byta om från mjukiskläder till något mer passande.
”Gabriella, are you ready? We’re going!” Skrek pappa nerifrån. Jag tog bort min mobil från laddaren och sprang ner till de andra som redan stod påklädda i hallen. Jag slängde på mig ett par skor och gick sedan efter min mamma, pappa, storebror samt lillebror ut till bilen. Hela familjen, helt enkelt. Jag var riktigt spänd på att få träffa min nya kusin. Jag hade endast två sedan innan och de bodde i Sverige, vilket gjorde att jag knappt fick träffa dem. Att min farbror, tillsammans med hans tjej, fått ett barn var helt otroligt. Jag hoppade in i bilen och pappa började köra mot sjukhuset.
När vi kom innanför sjukhusdörrarna fick jag genast lite panik. Jag gillade inte sjukhus men visste dock att jag var här för en bra sak. Jag hatade hur sjukhus var designade, alla känslolösa färger på väggarna och vita gardiner. De långa korridorerna var lite skrämmande och det sprang alltid folk klädda i vitt fram och tillbaka. Vi gick till receptionen och frågade i vilket rum de låg. Receptionisten log mot oss och sade att vi skulle gå till rum 327. Varför det numret påminde mig om något, kom jag inte ihåg. Men det var något med det numret som sade att jag borde. Jag skakade lätt på huvudet och lämnade den tanken bakom mig. Vi gick snabbt mot rummet och när vi närmade oss dörren kom en läkare fram till oss.
”I’m afraid you have to wait outside; they’ll soon be ready to come see you.” Sade den kvinnliga läkaren och pekade mot väntrummet som låg några meter längre bort. Jag suckade högt och förstod inte riktigt varför vi inte fick träffa dem. Vi skulle knappast döda dem. Vi ändrade riktning och gick istället mot väntrummet.
När vi kom in i rummet fick jag en chock. Det var som om tiden stannade. Min haka måste ha droppad ett par kilometer ner i golvet. Vid ett av borden satt farfar, och Brianna. Det var inte så värst konstigt, eftersom det var lika mycket farfars son som min farbror. Det var dem som satt vid barnhörnan som fick mitt hjärta att sluta slå. Pappa och mamma samt mina bröder började gå fram till farfar och Brianna för att hälsa. Jag stod kvar, som om jag var fastklistrad i marken. Min värld vändes upp och ned. Han vände sitt ansikte mot mig och när han upptäckte mig log han stort. Hans gröna ögon lös och granskade mig från topp till tå. Jag stängde genast munnen och harklade mig. Harry reste på sig, lämnade Alice och gick istället fram till mig. Tusen tankar rusade genom mitt huvud samtidigt som jag försökte se oberörd ut.
”Hi. How are you? I haven’t heard from you in a while.” Sade han och log stort. Vad hade han förväntat sig? Att jag skulle skicka ett brev på posten?
”You have never heard from me Harry, and why would you?” Sade jag kallt och rätade på ryggen.
”Woah, i’m sorry. And that’s not true. I know you talked to my friends and that you were going to come to our house. Again, I’m not stupid.” Sade Harry och tittade rakt in i mina ögon. Hans starka ögonkontakt blev för mycket så jag vände bort mitt huvud och kollade istället på de andra som satt sig ned vid farfar och Brianna. Jag ville härifrån. Nu.
”I was going to tell you about those stupid rumors and that I didn’t want anything to do with you!” Nästan skrek jag. De andras blickar riktades genast mot mig och Harry.
”Uhm, can we maybe talk about this somewhere else?” Sade Harry och tittade mot dörröppningen. Jag suckade djupt och började istället gå mot min familj. Då tog Harry tag i min arm och jag var tvungen att se in hans ögon. ”Please?” Vädjade han.
”Fine.” Sade jag surt och följde efter honom. Innan jag gick ut vände jag mig om och såg att Jordan gjorde tummen upp. Seriöst? Jag lipade åt honom men log sedan snabbt när mamma tittade.
Vi gick ut på den nästan tomma parkeringen. Det hade blivit ganska kallt och svarta moln syntes över hela himlen. Jag lade armarna i kors och blängde på Harry som stod framför mig. Hans flin hade aldrig varit större och det irriterade mig.
”What?” Sade jag argt. Han skakade på huvudet och började gå fram och tillbaka.
“Are you mad at me? Because of those rumors?” Sade han plötsligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Såklart jag var arg.
”Yes. Especially when I don’t like you, or know you.” Sade jag. Vad den här konversationen hade för nytta visste jag egentligen inte, men jag orkade inte kämpa emot.
”I’m sorry, okay? It’s not my fault that some random paparazzi took the pictures.” Sade Harry och ryckte på axlarna.
“No, but it’s your fault that you held my hand.” Sade jag och blängde på honom. Han vände sig mot mig och såg lite förvånad ut.
“Oh, so I can’t hold a girls hand anymore?” Sade Harry sarkastiskt.
“Not when you’re freaking Harry Styles and you already got a girlfriend!” Skrek jag. Förstod han inte problemet? Var han verkligen så dum?
”A girlfriend?” Sade han förvånat och tittade på mig med hans mörkgröna ögon. Jag såg rakt in i dem utan att blinka.
”Yes, a girlfriend. Don’t act like you don’t know what I’m talking about. I saw you.” Sade jag surt och hade verkligen lust att bara gå därifrån.
”You saw what? Oh, you mean Felicia right? It’s over.” Sade Harry oberört och ryckte än en gång på axlarna.
”That’s the problem with you! You treat girls like they’re some kind of objects. And you know what? I don’t want to be any of those girls. I know what you want from me but I won’t fall for you Harry. I won’t. I want a boy that’s nice to me, a boy that’s buying me flowers, a boy that’s treating me with respect. The rumors are gone, why won’t you just leave me alone?!” Skrek jag och tog sedan ett djupt andetag. Tårarna var inte långt borta men jag bet mig i underläppen för att försöka förhindra dem. Började jag gråta nu, hade han vunnit. Mina händer skakade av ilska.
Harry såg helt förskräckt ut. Jag såg att även han hade tårar i ögonen. Varför grät han? Han skulle inte vara den som grät. En tår lämnade hans öga och rann ner längs hans kind. Det jag hade sagt kunde knappast ha sårat honom. Eller hade det? Det var ju bara sanningen.
”Harry, goddamn it. Don’t cry! You don’t even know me.” Sade jag tillslut och kände hur även jag började gråta. Det här var inte klokt.
”I know.” Snyftade Harry. Han torkade sina ögon med ärmen på hans tröja och tittade sedan på mig som försökte undvika hans ögon. ”I so need a hug right now.” Jag skrattade åt honom samtidigt som han omfamnade mig med hans armar. Jag kramade lätt tillbaka och lade huvudet på hans axel. Han gömde sitt ansikte i mitt hår och höll hårt om min midja. Jag kände hur hans kram blev lite för intensiv så jag drog mig sakta ur hans grepp och tog sedan några steg bakåt.
”Are you alright?” Frågade jag försiktigt. Harry skrattade åt mig och tog sedan ett djupt andetag.
”Besides that the only girl I really can be myself with hates me? Yeah, I’m fine.” Sade han och sökte återigen ögonkontakt. Nu var jag förvirrad, och förvånad. Han fick inte göra såhär mot mig, jag som hade bestämt mig för att inte gå på hans tricks. Mitt hjärta började ge efter.
”Harry… I…” Hann jag säga innan han avbröt mig.
”No, please… It’s not your fault, I’m fine. I just have to fight for you. Which I’ve never done for a girl in my whole life…” Sade han och skrattade lite. Jag var inte helt säker på att jag förstod vad han menade. Vad han sade, var för mig inte rimligt. Hade han nyss sagt det där? Jag log mot honom och suckade djupt.
”We should probably go inside…” Sade jag och började gå mot dörren. När jag märkte att Harry stod kvar vände jag mig förvånat om. ”Harry, aren’t you coming?”
”I’m coming soon; I just have to go buy some flowers for you. I’ll be right back.” Sade han och gick åt andra hållet.
Kommentera, kommentera, KOMMENTERA!
Vad tycks? Alltid roligt med lite drama, eller hur?
Kram!
Date: 2012-06-30 - Time: 20:26:51 - Filed under: One Thing
Kapitel 6. I Nearly Fell For You
Previous:”We’re in the studio right now but we’ll be home in about an hour or so. What’s you name?” Sade den andra. Jag lade märke till att han använde plural och då slog det mig. Jag pratade med två av medlemmarna i One Direction. Såklart.
”I’m Gabriella.” Sade jag försiktigt och försökte lista ut hur jag skulle göra. Jag ville knappast fråga om jag fick komma hem till dem, bara sådär. Dessutom var det Harrys hemmaplan.
”Oh, we’ve heard of you. You can come to our house if you want, I’m sure Harry wouldn’t mind.” Sade dem och började återigen skratta. Hur skulle jag göra? Jag tog ett djupt andetag och försökte tänka ut en lösning. Egentligen ville jag inte, det var inte något jag planerat. Å andra sidan, var jag tvungen att prata med honom. Illa tvungen.
”Uhm, sure… Where do you live?” Sade jag och det blev knäpptyst i andra änden. Jag förstod deras dilemma, tänk om jag fejkade och egentligen var ett galet fan. Man lämnar ju inte ut sin adress till vem som helst, speciellt inte om man tillhör One Direction.
”Harry owes us one after this…” Sade tillslut killen med dialekten och skrattade. ” … 327 Cranbook Road. In about an hour, alright?”
”Thank you.” Sade jag artigt och lade på. Hur skulle jag tackla det här? Det fanns inte så mycket annat att göra än just go with it, jag ville bara få det överstökat. Att de andra killarna skulle vara där, brydde jag mig inte speciellt mycket om. Det var mest samtalet med Harry jag var nervös över. Vad jag skulle säga och hur han skulle reagera. Jag var hyfsat säker på mitt beslut, jag skulle göra som Alina sagt. Säga att jag inte gillar honom och att jag inte vill ha något att göra med honom, förutom vid släktkalas och liknande. Sanningen, helt enkelt. Det som hänt var ett misstag som han, och ingen annan, skulle fixa. Det var hans problem.
Jag bytte om från min morgonrock till ett par mintgröna shorts och en vit tröja. Snabbt sprang jag in till badrummet och fixade håret. Jag ansträngde mig inte alls, det förtjänade han inte. Efter en sista titt i spegeln sprang jag ner i hallen.
”Where are you going?” Sade pappa som kikade ut från köket.
”Out.” Svarade jag medan jag tog på mig skor och lade ner mobil samt nycklar i en redan fullproppad väska.
”Alright, don’t be out too late. Love you!” Sade mamma. Jag suckade högt och stängde dörren efter mig med en smäll. 327 Cranbook Road. Vart sjutton låg det? Jag tog upp min mobil för att googla det samtidigt som jag gick mot busshållplatsen. Jag hittade en karta och såg att det skulle ta ungefär en timma att åka dit. Perfekt.
En och en halv timma senare gick jag av bussen. Jag hade blivit tvungen att byta två gånger. Två gånger, det var inte klokt hur konstigt bussarna gick i London. Dessutom hade jag inte hittat vilken buss jag skulle byta till. Förhoppningsvis hade Harry hunnit hem i alla fall. Framför mig fanns nu en lång gata med gigantiska hus på båda sidorna och det syntes att det bodde rika människor i det här området. Jag började röra mig framåt på de breda trottoarerna. Jag försökte även få en uppfattning om hur husen var placerade, förmodligen efter olika nummer. Tillslut kom jag fram till en stor grå tegelbyggnad. På husväggen samt brevlådan stod det 327, vilket betydde att jag kommit rätt. Höga stenmurar ramade in gården och för ingången satt det en stor svart järngrind. Jag gick fram till grinden och såg att det satt ett larm på ena sidan. Jag kikade in mellan järnen och upptäckte en svart bil med tonade rutor stå parkerad på uppfarten. De var hemma.
Jag skulle precis ta upp min mobil ur fickan för att ringa dem när jag hörde ett skratt. Vid ingången stod Harry och en tjej som såg ut att vara i min ålder. Han hade händerna runt hennes midja och pannan lutad mot hennes. Det kändes som en meteor landat mitt framför mig och sedan exploderat i mitt ansikte. Mina händer nästan skakade av avundsjuka, och jag visste inte ens varför. Jag gick och ställde mig bakom muren och tittade försiktigt fram, rädd för att de skulle upptäcka mig. Han kittlade henne i ansiktet med hans lockar och när hon tittade bort från honom kysste han henne på kinden. Det gjorde ont i mitt hjärta. Alla mina tankar om honom var nu bekräftade och jag hade haft rätt från första början. Jag blev arg på mig själv för att nästan ha fallit för Harrys fula spel. Vad skulle jag ta mig till nu? Jag hade lust att smälla till honom. Jag hade aldrig varit så arg på en person jag knappt kände. Ilskan bubblade inom mig. När tjejen vände sitt ansikte mot mig såg jag även vem det var. Jag kände henne. Det var Felicia. Felicia som gick i min parallell klass. Kunde världen vara mindre? Vi var inte kompisar, och skulle knappast bli efter det här. Dock visste jag att det var fel att anklaga henne. Hon var oskyldig, hon visste ingenting. Felicia hade bara varit blind nog att gå på det Harry säkert lurat i henne. Det var inte hennes fel och inte heller mitt. Det var Harrys. Jag sjönk ner med ryggen mot stenmuren och lade huvudet i mitt knä. Varför jag tog det så hårt, hade jag ingen anig om. Jag varken gillade eller kände killen. Jag borde vara glad. Jag hade fått som jag ville; Harry var med en tjej som inte var jag. Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden. Men det var jag inte. Jag var förkrossad.
Kommentera!
Det blev lite kort men i nästa kapitel händer det grejer. Är ni redo? Vi har en plan.
Date: 2012-06-29 - Time: 19:35:16 - Filed under: One Thing
Kapitel 5. I'm Talking To One Direction
Previous: Emelie tog fram filmerna och vi gick tillsammans in till vardagsrummet. Hon gav mig The Notebook som jag stoppade in i DVD- spelaren. Alla satte sig ner i den stora soffan och Alina tog fram filtar samt kuddar till allihop. När jag valt språk och tryckt på play satte jag mig ner mellan Cissi och Emelie. Plötsligt börjar min mobil vibrera och alla blickar riktas mot mig. Förvånat grävde jag fram mobilen som låg i min bakficka och ställde mig sedan upp. Vem kan det vara? Jag ville inte störa dem andra så jag gick istället ut till köket. Jag tittade på displayen, dolt nummer. Jag tryckte på grön lur och harklade mig innan jag svarade:
”Hello?”
”Bella! I’ve missed you so much! How are you?” Sade en röst jag kände igen alldeles för väl. Victoria.
Victoria var en tjej (no kidding) från Sverige. Vi hade blivit kompisar när jag var där för att hälsa på mina kusiner som för övrigt flyttat dit. Förutom Victoria, och mina två kusiner, hade jag inga som helst band när det gällde Sverige. Det enda jag visste var att det var riktigt kallt och att de åt köttbullar på julafton. Victoria och jag träffades i Stockholm, när jag var ute med mina kusiner. Vi upptäckte snabbt att vi hade mycket gemensamt och delade åsikter om många saker.
”Hi! I’ve missed you too. I’m fine, how are you?” Sade jag glatt. Det var säkert flera månader sedan jag ens pratat med henne. Vi höll såklart kontakten via facebook och twitter, men att riktigt prata hade vi inte gjort på länge.
”I’m good. Hey, I heard about Harry…. Congratulations!” Sade Victoria med glädje i rösten. Visste hon också om det? Harry. Nu var han i mitt huvud igen, jag som nyss börjat tänka andra tankar.
”No, it’s not like you think. He’s just…” Vad var han för något? ”… a friend” Sade jag osäkert. Att kalla honom vän var egentligen värre att säga, men hellre det.
”Yeah right, and I’m the next Top Model. By the way, I’ve got great news! My family and I are going to England for vacation this summer, when school has ended!” Jublade Victoria.
“Are you kidding me? That’s awesome! I can’t wait!” Sade jag och kände hur jag genast blev på bättre humör. Det var inte jättelångt kvar till skolan slutade, i alla fall inte här i England. Hur de gjorde i Sverige hade jag ingen aning om men det kunde inte skilja så värst mycket. Om mindre än två veckor skulle jag gå ut tvåan, likaså Victoria.
”I know! We’ll try to get a hotel near your house so we can hang out. I’ll call you, okay?”
“Great! Bye!” Sade jag och lade på. Jag gick in till dem andra som satt alldeles knäpp tysta och tittade på filmen. Jag såg hur en tår lämna Emelies öga och föll längsmed hennes kind. Hon var känslig, och grät för nästan ingenting. När hennes hamster dog blev hon deprimerad och gick inte att prata med på flera dagar. Det var det som gjorde henne till Emelie.
Jag gick fram till soffan och klämde mig ner på samma plats som jag suttit på förut. Emelie och Alina tittade nyfiket på mig och jag förstod vad de tänkte, vem de trodde det var som ringde.
”No, it wasn’t him. It was Victoria, you know that girl from Sweden?” Sade jag och log mot mina kompisar. De såg först lite besvikna ut men nickade sedan. ”She’s coming here on holiday, with her family.”
”Great, it’ll be so fun to finally meet her.” Sade Alina glatt och log med hela ansiktet. Jag nickade och vände mig sedan mot filmen. Jag lutade mig tillbaka och drog upp benen från golvet. Jag gäspade stort och kände hur tröttheten tog tag i mig. Det hade varit en lång dag, med alldeles för många händelser. Jag visste dock att morgondagen skulle bli tusen gånger värre, om jag nu fick tag på Harry. Hur jag skulle göra visste jag inte. Förmodligen skulle jag försöka kontakta honom via Brianna, eller farfar. Jag tvekade fortfarande på om jag verkligen skulle göra det men försökte dock intala mig själv att det var det enda rätta, det var rättvisast både mot mig själv och mot honom. Vad jag skulle säga till honom var en annan femma som jag inte ens orkade tänka på. Jag skulle ta det som det kom och säga vad som kändes rätt just då. Jag stängde ögonen och lutade mig mot Cissis axel. Hur filmen slutade fick jag aldrig veta.
Jag vaknade morgonen efter av att någon kittlade mig under fötterna. Jag sparkade vilt och satte mig tillslut upp. Framför mig satt Harry, med ett obehagligt leende på läpparna. Det var något som inte stämde med honom. Jag granskade hans ansikte noga och såg vad det var. Hans ögon var röda, knallröda. Som om han gråtit i flera år. På sig hade han en sönderriven vit t-shirt och jeansen var alldeles leriga. Vad sjutton hade han gjort? Han böjde sig framåt och tog tag i min nacke. Jag drog mig ur hans grepp och flyttade mig längre ifrån honom. Plötsligt tog han fram en kniv samt en ögonbindel. Han hoppade närmare mig och min rygg möttes av soffkanten. Jag försökte ställa mig upp men han drog snabbt ner mig igen. Han höll ett hårt och stadigt tag om min armled. Smärtan slog mig och adrenalinet pumpade. Han tryckte ner mig på rygg och höll sedan ner mig med sina muskulösa armar. Jag hade ingen chans. Jag lade märke till ilskan som syntes i hans röda ögon. Hela han utstrålade självsäkerhet och ilska. Han knöt ögonbindeln hårt för mina ögon och det blev genast svart. Jag kände hur han drog en kniv längs min hals och hörde sedan hur han viskade:
”You’ve destroyed Larry Stylinson.”
Jag öppnade mina ögon och såg mig omkring. Harry var borta, likaså ögonbindeln. Jag satte mig upp och upptäckte att jag låg i min säng. Solen sken genom det stora fönstret vilket gjorde att jag var tvungen att kisa med mina nyvakna ögon. Det var bara en dröm. En hemsk mardröm. Svetten rann fortfarande från min panna och kudden jag legat på var genomblöt. Jag tog ett djupt andetag och drog bort täcket från mina ben. Jag ställde mig upp och gick fram till spegeln som satt i mitt rum. Jag kände med handen på min hals för att försöka komma ihåg hur drömmen slutat. Hade han tagit livet av mig? Snacka om att jag kollat på alldeles för många skräckfilmer. Stackars Emelie, Alina, Cissi och Hanna. Jag hade knappt kollat på filmen. Jag drog på mig en morgonrock och ett par tofflor innan jag sprang ner i köket där mamma och pappa satt vid köksbordet.
”Hello there sleepyhead.” Sade pappa och tog en slurk av sitt kaffe samtidigt som han läste dagstidningen. Jag tittade på klockan. Halv ett. Vänta… Halv ett?! Åh herregud. Jag hade missat halva dagen.
”We felt sorry for your friends yesterday, so we drove them home.” Sade mamma och log mot mig. Jag nickade tacksamt och lade på minnet att jag skulle ringa upp dem och be om ursäkt så fort jag fick tid. Jag satte mig ner på en stol och började bre på en macka. Mamma hällde upp äppeljuice i ett glas som hon sedan gav till mig.
”Do any of you have Briannas number?” Sade jag plötsligt. Mamma och pappa växlade några snabba blickar innan de kollade förvånat på mig. Jag var tvungen att ta tag i saken, det fanns ingen återvändo. Om jag nu även skulle drömma mardrömmar var det ett måste. Imorgon var det skola och fick jag inte sova inatt skulle jag se ut som en zombie imorgon.
”Uhm… Yeah, of course. But, why?” Sade pappa och harklade sig.
”I... have decided that I wanna spend some more time with my grandpa… and Brianna.” Ljög jag. Det gjorde ont att säga med det var bäst att inte nämna varför jag egentligen ville ha hennes nummer.
”Well, that’s good. I’m glad that you’ve changed your mind about her. I’m gonna go grab my phone.” Sade pappa glatt och reste sig upp. Han lämnade rummet och kom tillbaka två sekunder senare. Han sade numret som jag samtidigt skrev upp på en lapp. Jag åt snabbt upp min frukost och tog sedan med mig lappen upp på mitt rum. Jag stängde dörren efter mig och gick fram till sängen där jag satte mig ned. Jag tog fram min telefon och slog numret. Motvilligt klickade jag på ring och snart hördes de välbekanta tonerna.
”Brianna.” Svarade hon efter några signaler. Jag fick tunghäfta och kom inte riktigt på vad jag skulle säga. Den här biten var inte riktigt lika genomtänkt som Harrydelen.
”Hi, it’s Gabriella. I hope I didn’t disrupt you or anything.” Sade jag osäkert och ställde mig upp. Jag började ängsligt gå fram och tillbaka.
”Oh, no sweety! What’s on your mind?” Sade Brianna vänligt. Jag tvekade lite innan jag sade:
”Ehm… I was actually going to ask you if I can get Harrys number. I really need to speak with him.”
“Uh, of course. Is everything alright?” Sade hon oroligt.
“No, not really.” Sade jag lågt, nästan som en viskning.
“Okay, well…Here it is, ready? 03345671.” Sade hon samtidigt som jag skrev upp det. Jag tackade Brianna innan jag lade på. Nu var ett hinder avklarat, nästa väntade runt hörnet. Jag tog ett djupt andetag innan jag ringde numret jag fått av Brianna. Mitt hjärta hade aldrig slagit så fort som nu, och jag förstod inte ens varför. Jag som aldrig blev nervös. Plötsligt försvann tonerna, vilket betydde att någon svarat. Ingen sade något, det enda som hördes var andetag.
”Hello?” Sade jag försiktigt och väntade på svar. Jag hörde hur någon skrattade men annars var det tyst. Hade Brianna gett mig fel nummer eller hade jag skrivit fel?
”Oh shit! Zayn, I think we’re talking to someone.” Skratt. “Hello? Are you there?” Sade en killröst. Han pratade engelska men lät inte brittisk. Som om han vore från Skottland eller typ… Irland? Jag kände inte igen dialekten. I vilket fall som helst, var det inte Harry. Jag måste ha slagit fel nummer, helt enkelt.
”Sorry, I think I have the wrong number. I’m looking for Harry Styles?” Sade jag och när jag inte fick något svar, förutom skratt, bestämde jag mig för att lägga på. Precis när jag skulle trycka på knappen var det någon som sade:
”Wait, this is Harrys phone. We’re just… not Harry.” Sade en annan killröst. Jag blev förvånad och visste inte riktigt hur jag skulle reagera.
”Euhm… Alright… Can I talk to him?” Sade jag och bet mig i underläppen.
”Well, he’s not here right now. Can we leave a message?” Sade killen med dialekten.
“I really, really need to speak with him. Where is he?” Sade jag bestämt. Gick det inte att prata med honom per telefon skulle det kanske fungera att träffa honom istället. Även fast den tanken var desto mer skrämmande.
Kommentera!
Date: 2012-06-29 - Time: 10:29:39 - Filed under: One Thing
Kapitel 4. What Are You Gonna Do About It?
Previous: Jag var redo att spy. Det här var en mardöm. Nej, värre än en mardröm. Hur ska du lösa det här nu då Gabriella? Hela världen tror att du dejtar en idiot. Hade Harry sett allt det här? Förmodligen. Det hade varit skillnad om jag faktiskt gillat killen i fråga, men i det här fallet… rena motsatsen.
Jag hade fått runt tusen nya followers och the mentions var inte ens att tala om. Jag visste att jag var tvungen att göra någonting åt saken. Men vad? Prata med Harry, var det sista jag ville. Ändå kanske det var den enda utvägen. Om han berättade att ryktena inte stämde var chansen att de skulle försvinna större. Men tanken på att träffa och prata med honom igen var motbjudande. Och pinsam.
Jag hörde hur dörren öppnades, följt av fnitter. Alina och Emelie var här. Jag stängde snabbt ned twitter samt datorn för att springa ut i hallen och möta mina kompisar.
”Hi guys!” Sade jag med fejkad glädje och gav dem varsin stor kram.
”How are you? Have you seen the Harry thing? We want to know everything.” Sade Alina medan hon tog av sig ytterkläder och skor.
”Yeah, I saw. And there’s nothing to tell.” Sade jag bestämt. Vi började gå mot köket där Emelie lade upp påsen de hade med sig på köksbänken. Hon tog fram en stor flaska med Fanta, två förpackningar med popcorn och tillsist en påse djungelvrål.
”I became worried actually, when Alina told me. Especially when you’ve never talked about him and if you’re dating Harry Styles… Pwueh.” Sade Emelie och fläktade hennes ansikte på skoj med handen. Alina skrattade åt Emelie och lotsades att det plötsligt blev väldigt varmt.
”It’s not funny… You wanna know the true story?” Båda nickade, samtidigt. “We were at my grandmas birthday party today and Brianna and grandpa were also there, don’t ask me why. Grandpa told us that Brianna had taken her grandchildren with her and then… BOOM! Harry Styles walks in from nowhere.” Sade jag och såg på mina kompisar. De kollade intresserat på mig och ville såklart att jag skulle fortsätta. ”I kinda ignored him, cuz’ you know… I don’t like him. He’s the biggest diva on earth plus he’s a dirty player… Anyways, my grandma asked me and Harry if we could help her with the salad. I tried to shook my head secretly and like: NO grandma… But, you know what that weirdo did? He took my hand, pulled me up from the bench and then pulled me into grandma’s kitchen. Yeah, and that’s when the paparazzi took the pictures.” Sade jag och tog ett djupt andetag.
“So you don’t like him?” Alina var den första som sade något på ett tag. Emelies ögon var fortfarande stora som tallrikar. Jag skakade bestämt på huvudet samtidigt som jag öppnade påsen med djungelvrål. Både Emelie och Alina hade satt sig ned vid vårt köksbord så jag valde att sätta mig mittemot dem.
”Well, what are you gonna do about it?” Sade Emelie tillslut. “I’m not a fan, but that boy is smokin’ hot baby.” Jag log lite och kunde inte göra annat än att hålla med Emelie. Harry var en snygg idiot.
”I don’t know… Why are hot boys always assholes? If I decided to go speak with him, what should I say?” Sade jag ängsligt och stoppade en djungelvrål i munnen.
”If I were you, I’d say the truth. That you don’t like him and you don’t want anything to do with him.” Sade Alina och ryckte på axlarna. Det lät så hårt när hon sade det. Jag blev genast osäker och kände hur en annan känsla väcktes inom mig. Jag skulle säkert träffa honom igen, med tanke på att han ändå var Briannas barnbarn. Men ville jag verkligen bli ovän med honom?
”Yeah, you’re right. I should probably talk to him.” Sade jag istället och suckade djupt. Kan man plötsligt börja gilla någon som man hatat för någon sekund sedan? Det kändes omöjligt.
”So… what movies did you bring Emelie?” Sade Alina och bytte samtalsämne.
”Uhm… The Notebook, She’s The Man and… Titanic.” Sade Emelie samtidigt som hon räknade på fingrarna. Bara kärleksfilmer, typiskt Emelie.
Plötsligt hördes en dörr smällas igen och sedan fotsteg i trappen. Ner kom Cissi, Jordans flickvän, och bakom henne kunde jag även skymta Hanna, Cissis kompis. Cissi och Jordan hade varit tillsammans länge, längre än vad jag någonsin trott att de skulle vara. Cissi var lika gammal som jag och vi hade blivit ganska bra kompisar med tiden. När Jordan och hans kompisar börjar spela mitt i natten brukar Cissi smyga in till mitt rum för att slippa killarna, och för att kunna sova ordentligt. Hon gick på en annan skola än jag, samt bodde några mil bort. Dock var det som hon flyttat hit, eftersom hon jämt var med Jordan, så jag träffade henne ganska ofta. Hanna kände jag inte lika bra, jag visste bara att hon var kompis med Cissi och var ett år äldre än oss.
”Hi girls, what are you doing?” Sade Cissi glatt och log mot oss.
”We were just about to go see some movies, wanna join us?” Sade Alina och ställde sig upp.
”Yeah, the boys are getting way out of control up there.” Sade Hanna och himlade med ögonen. Jag skrattade och förstod vad hon menade. Jag var tvungen att leva med det dag som natt, sommar som vinter. Förhoppningsvis skulle det bli lite bättre när Jordan flyttade hemifrån.
Emelie tog fram filmerna och vi gick tillsammans in till vardagsrummet. Hon gav mig The Notebook som jag stoppade in i DVD- spelaren. Alla satte sig ner i den stora soffan och Alina tog fram filtar samt kuddar till allihop. När jag valt språk och tryckt på play satte jag mig ner mellan Cissi och Emelie. Plötsligt börjar min mobil vibrera och alla blickar riktas mot mig. Förvånat grävde jag fram mobilen som låg i min bakficka och ställde mig sedan upp. Vem kan det vara? Jag ville inte störa dem andra så jag gick istället ut till köket. Jag tittade på displayen, dolt nummer. Jag tryckte på grön lur och harklade mig innan jag svarade:
”Hello?”
Kommentera!
Tack för alla kommentarer, det är jättekul att läsa vad ni tycker om oss. Det gör det roligare att fortsätta skriva.
Vad sägs om två kapitel idag? YOLO.
Kram!
Date: 2012-06-26 - Time: 21:59:26 - Filed under: One Thing
Kapitel 3. Habriella?
”We’ll see about that.”
”Bella, me and you father won’t be home tonight but Jordan and some of his friends will be, so you’re not alone.” Sade mamma när vi satt i bilen på väg hem från farmor. Max hade stannat kvar hos farmor, för att sova över.
”Mom, I’m not a baby and I don’t need babysitting.” Sade jag argt som svar på det min mamma nyss sagt. Harry hade gjort mig på dåligt humör. Eller ja, kanske inte det han gjort utan mer tankarna han lämnat mig med. Det tog kål på mig och mitt huvud.
”We know, but…” Hann mamma säga innan jag avbröt henne.
”Mom.” Sade jag bestämt för att punktera hennes ursäkter. ”Can I invite some friends, then?” Min mamma suckade högt och jag höll tummarna för att hon skulle säga ja.
”Gabriella… I don’t know. But, sure… you can.” Sade mamma och jag jublade. Jag gav henne en applåd och både hon och pappa skrattade åt mig.
”Thanks! Love you!” sade jag och kramade om mamma som satt i sätet framför mig.
När vi kom hem hoppade jag snabbt ur bilen och sprang in i vårt hus som var olåst. Från övervåningen hördes musik på hög volym och jag gissade att det var Jordan och hans kompisar som partajade. Mamma och pappa, som bara lämnat av mig, körde nu iväg med bilen från vårt hus. Jag såg hur mamma vinkade åt mig genom bilfönstret och jag himlade med ögonen. Varför behandlade hon mig som om jag vore tre? Jag skulle inte alltid vara deras lilla flicka. Det var problemet med att ha ett äldre syskon. Oavsett om det bara skiljde något år mellan mig och Jordan skulle jag alltid vara mindre, mycket mindre. Han fick göra precis vad han ville, bara för att han fyllt arton och därmed var myndig. Jag, däremot, som nyss fyllt sjutton fick knappt gå utanför huset utan att ha sagt det till antingen mamma eller pappa. Vart fanns logiken i det hela?
Jag tog fram min telefon som låg i ena bakfickan och slog numret till Emelie, en utav mina bästa kompisar. Skulle jag spendera kvällen här hemma, skulle jag åtminstone inte göra det ensam. Tanken på att vara med Jordan och hans kompisar vara bara motbjudande och tanken gjorde mig illamående. Emelie fick bli min räddning, som vanligt. Om hon kunde skulle jag också få chansen att berätta om Harry, om jag nu ville berätta.
”Yeah?” Svarade Emelie glatt. Hur kunde hon alltid hålla humöret uppe? Var jag sur eller på dåligt humör kunde hon göra mig glad på nolltid.
”Uhm hi, it’s me. Would you like to come over? My parents aren’t home and I’d rather spend the night with you than Jordan and his nasty friends.” Sade jag och rös av tanken på Jordans snuskiga kompisar.
“Yeah sure, I’ll be there around ten… ish. Should I bring something? And by the way, can’t you give Alina a call? I think she’ll be home, alone, tonight as well. We could make it a girl’s night?” Sade Emelie. Alina var min andra bästisfestis, både hennes mamma och pappa jobbade utomlands så hon var ofta själv. Vilket passade just nu.
”Some movies maybe? And yeah, I’ll call her.” Svarade jag glatt. Min kväll var räddad, tack vare mina fina kompisar.
”Great, bye. Love you.” Sade Emelie och så fort hon lagt på slog jag istället numret till Alina. Alina svarade efter ett par signaler.
”Hi Bella, I was just about to call you… You know that you’re face is all over social media right? Since when are you dating Harry Styles?” Sade Alina lite oroligt. Vad pratade hon om?
“What do you mean?” Sade jag förskräckt.
”Yeah, haven’t you checked twitter? You’re apparently Harrys new girl. Seriously, haven’t you heard of it?” Sade hon och väntade på att jag skulle säga något. Min värld vändes upp och ned, jag förstod ingenting. Hur kunde det finnas bilder på mig? Och Harry?
”What?! How, when, where?” Sade jag chockat och andades häftigt.
”You should check yourself…” Alina lät fortfarande orolig. Vad sjutton var det som hände? Jag hade ingen jäkla aning. Hur hade någon kunnat tagit kort, på farmors födelsedag? Det var omöjligt. Det var bara människor som farmor mer eller mindre kände och…
”I will. Can you come later? Emelie will be here at ten.” Sade jag och gick mot vardagsrummet där min Macbook låg på det vita soffbordet. Jag satte mig ner i soffan med en duns och lade den bärbara datorn i mitt knä.
”Of course, I’ll see you.” Sade Alina och lade på. Jag slängde min mobil åt sidan och öppnade upp min dator. Var det verkligen sant det Alina just sagt? Det första jag gjorde var att logga in på twitter. Jag skakade på armarna för att göra mig beredd på vad som komma ske. Jag skrev motvilligt in Harrys namn i sökrutan och var tvungen att blinka när jag såg bilderna. Bilderna som föreställde mig, och Harry, när han höll min hand ute på farmors terrass. När han dragit upp mig från bänken och sedan… Åh! Hur kunde jag vara så dum? Varför hade jag inte gömt mig under bordet eller sprungit därifrån? Bilden var tagen från bakom en buske som troligtvis var på farmors tomt. Det var galet hur paparazzi alltid följde efter kändisar. Galet.
Jag läste några av kommentarerna som i stort sett bestod av hat men det fanns också några gulliga meddelanden som antagligen var från fans. Jag fastnade vid en kommentar som löd:
”Habriella. Aren’t they cute? Harry has finally found his cat.”
Jag var redo att spy. Det här var en mardöm. Nej, värre än en mardröm. Hur ska du lösa det här nu då Gabriella? Hela världen tror att du dejtar en idiot. Hade Harry sett allt det här? Förmodligen. Det hade varit skillnad om jag faktiskt gillat killen i fråga, men i det här fallet… rena motsatsen.
Kommentera och säg vad du tycker!
Tjabba, tjena, HALLÅ.
Vill Du vara med in the story? Låt oss veta ditt namn och varför du gillar våra noveller så klämmer vi in dig på ett eller annat sätt. Ha det!
Date: 2012-06-23 - Time: 17:12:30 - Filed under: One Thing
Kapitel 2. I Don't Like You
Previous:
”Here they are! Gabriella and Max, meet Harry and Alice.”
Sade farfar och höll ut armarna mot Briannas barnbarn som tydligen stod bakom våra ryggar. Jag vände mig om och mötte ett par gröna ögon. Killen med de gröna ögonen höll en liten flicka i famnen och han log snett mot mig. Killen med de gröna ögonen hade en blå skjorta och ett par mörka jeans på sig. Nu hade även pappa och Max vänt sig om. Max visste vem det var, jag visste vem det var. Killen med de gröna ögonen var Harry Styles.
Jag log mot Harry som log tillbaka samtidigt som han blinkade med ena ögat. Han förväntade sig säkert att jag skulle hoppa upp och ned som en idiot samt skrika hans namn som om han nyss räddat mitt liv. Ett litet problem bara; jag var inget fan. Speciellt inte av honom.
”Hello.” Sade Harry och nickade mot oss. Jag blängde lite surt på honom utan att han märkte något.
Var det inte konstigt hur världen kunde vara så liten? Av alla människor på jorden… Det syntes att Brianna var stolt över hennes barnbarn, speciellt över Harry. Hon klappade honom på ryggen och log överlägset mot oss. Nu ogillade jag henne ännu mer. När Brianna tittade på mig såg hon däremot lite besviken ut. Hon hade säkert förväntat sig samma reaktion som Harry gjort. Jag förstod ärligt talat inte grejen med One Direction. Att tjejer över hela världen grät, svimmade och i stort sett levde för de här killarna var omöjligt för mig att förstå. Vad var det som gjorde en kille i röda chinos och en randig tröja så himla attraktiv? Seriöst, till och med en nakenråtta skulle sett sexigare ut i lockigt hår. Deras musik var väl typ den enda grejen med dem som var okej. När jag läste om hur Harry varit med fem tjejer samtidigt i samma hotellrum satte jag nästan i halsen. Vem trodde han att han var egentligen?
Harry och Alice hade nu satt sig ned på en pall vid vårt bord, Alice i knät på Harry. Hon kan inte vara så gammal, kanske tre år eller något. När Harry vände henne mot sitt ansikte för att pussa henne på kinden smällde Alice till honom på näsan. Hon var från och med nu officiellt min favorit.
”So, Harry… What are you doing for a living?” Sade min pappa och tittade intresserat på Harry som lämnat över Alice till Brianna. Hade min pappa levt under en sten det senaste året eller? Harry blev chockad, vilket gjorde mig glad. Vi vet inte vem du är gubben, sorry. Heja pappa!
”Well… I’m in a band called One Direction. Have you never heard of it?” Sade Harry och böjde sig fram. Han tittade osäkert på min pappa som skakade på huvudet.
”Sorry.” Sade pappa och log mot Harry. Han började sedan prata med farfar om någon fisketur som aldrig blivit av. Harrys ögon vilade på mig och det gjorde mig riktigt irriterad. För ett ögonblick kollade jag in i hans ögon men jag vred snabbt på mitt huvud för att inget skulle missuppfattas.
”Harry! Gabriella! Can’t you young adults come and help me with the cucumber?” Ropade farmor genom fönstret. Jag försökte att skaka diskret på huvudet samtidigt som jag gav farmor en menande blick.
”Ofcourse Ms. Parker!” Sade Harry och reste sig upp. Great! Jag lade armarna i kors och lutade mig mot Max, att skära gurka tillsammans med honom var det sista jag ville. När Harry märkte att jag inte stod upp vände han sig om, tog tag i min han och drog upp mig från bänken. Jag hann knappt tänka efter innan jag stod i farmors stora kök där även min mamma samt farmor var. Jag märkte att min hand fortfarande vilade i Harrys och snabbare än blixten drog jag bort den. Utan att röra en min gick Harry fram till köksbordet där det låg två gurkor, två knivar och en skärbräda.
”Thank you. Gabriella, what are you waiting for? Help Harry. Your mother and I have to go buy some more tomatoes for the salad but we’ll be back soon.” Sade farmor och pussade mig i pannan, sedan försvann de ut genom dörren. Jag gick sakta fram till köksbordet och drog ut stolen som stod längst ifrån Harry, närmast fönstret.
”I won’t bite you.” sade Harry och tittade på mig. Vad skulle jag säga? Du Harry, du är en töntig player och jag gillar inte dig så jag vill inte sitta mittemot dig.
”I know, but I’ll sit here instead. Nice view, you know.” Sade jag och log mot Harry. Jag tog en gurka och en kniv och satte mig ner på stolen.
”You’ve got a nicer view over here.” Jag skakade lätt på huvudet och tog bort plasten från gurkan. ”What’s your problem? I’m not stupid.” Sade Harry och tittade på mig. Hans röst hade ändrats från artig till irriterad på en millisekund.
”My problem? What’s your problem? You think I’m gonna like you just because you’re Harry Styles, don’t you? News flash Styles, I don’t.” Sade jag och började skära i gurkan. Mina händer skakade lite och jag hörde hur Harry drog efter andan.
”You don’t even know me; you could at least give me a chance.” Sade Harry. Nu hade hans röst ändrats tillbaka till hur den lät förut; gullig och oskyldig.
”No.” Sade jag kyligt samtidigt som jag skar gurkorna det snabbaste jag kunde. Jag ville bort härifrån så fort som möjligt, om jag så var tvungen att offra ett finger. Jag hörde hur Harry reste på sig och stolen framför mig drogs ut. Han satte sig ned och suckade djupt.
”I’m not as you think. And I’m sorry for being an idiot, I didn’t mean to. It’s just that I thought you were a fan…” Sade Harry och försökte söka ögonkontakt. Jag kollade snabbt upp på honom.
”I’m not.” Sade jag kanske ännu mer kyligt innan jag återvände till att skära i gurkan.
”I’ve figured that out.” Sade Harry och fnös. Sedan blev det tyst, varken jag eller han sade någonting. Konstigt nog kändes det inte pinsamt utan bara skönt. Efter en stund bröt Harry däremot tystnaden.
”You’ve got really beautiful eyes.” Sade Harry och bet sig i underläppen.
Jasså, skulle han köra på den taktiken nu? Det skulle säkert fungerat på vilken annan tjej som helst. Harry var van vid att få vad han ville, det märktes. Så fort någon sade emot honom blev han otrevlig. Mig kunde han däremot inte lura, jag såg rakt igenom hans värdelösa spel.
”And you sound better when you’re quiet.” Sade jag och flinade åt Harry som såg lite chockad ut. Han böjde sig framåt och nu var det endast några centimeter mellan våra näsor.
”Don’t play hard, sweetheart. I know you want me.” Sade Harry och rörde på ögonbrynen. Jag hade lust att smälla till honom på kinden men motstod den frestningen. Jag lutade mig tillbaka och log för mig själv.
”Nice try pretty boy, but I’m not buying it.” Sade jag och ställde mig upp. Jag slängde plasten som blivit kvar efter gurkan och hällde sedan ner de färdigskurna gurkskivorna i skålen som stod mellan mig och Harry. Han flinade stort och innan jag lämnade rummet hörde jag honom säga:
”We’ll see about that.”
Kommentera och säg vad du tycker!
Date: 2012-06-17 - Time: 20:54:38 - Filed under: One Thing
Kapitel 1. The Boy With The Green Eyes
Jag lade handen på min panna och bad att den skulle vara varm. För en gångs skull ville jag faktiskt ha feber. Men icke då. Pannan var svalare än frysavdelningen i en affär. Du vet där det finns mjölk, yoghurt, filmjölk… You get it. Jag öppnade dörren till min stora garderob och försökte lista ut vad jag skulle sätta på mig. Allra helst skulle jag vilja åka i ett par mjukisar och en hoddie men då skulle mamma teleportera mig till landet ingenstans. För henne, och pappa, var det viktigt vad man hade på sig. Särskilt när man skulle träffa släkten. Vilket var precis vad vi skulle göra just nu. Happy face? Typ inte.
Farmor fyllde år. Det kändes som hon jämt skulle fylla år. Var det verkligen så länge sedan vi var där på kalas? Det kändes som igår.
Den största anledningen till varför jag inte hade lust att åka var dock inte farmor. Det var farfar, och hans nya tjej. Tjej var egentligen fel att kalla det. Kärring, om du frågar mig. Egentligen förstod jag inte riktigt ens varför farfar och hans tjej skulle komma på farmors födelsedag. Vad hade de egentligen där att göra? Jag hade tappat nästan all respekt för min farfar. De hade varit gifta i trettio år, fått tre barn och verkade vara världens lyckligaste par. Då får farfar för sig att vara otrogen. Japp, otrogen. Konstigt nog blev inte farmor arg på farfar. Det gjorde mig mest förbannad. Farfar förtjänade en stor fet utskällning. Gamla par skulle hålla ihop, så var det bara. De skulle vara gifta till någon av dem dog. Jag antar att sagor inte alltid slutar lika lyckligt som i böckerna.
”Gabriella! Hurry up, for god’s sake!” Ropade mamma nerifrån. Hon lät stressad och en gnutta arg. Jag slängde snabbt på mig kläderna, tog en snabb titt i spegeln och rusade sedan ner för trapporna.
”I don’t want to go. Seriously.” Sade jag och tittade surt på mamma som höll fram halsbandet jag fått av farmor när jag slutade högstadiet. En av mina två bröder stod vid ytterdörren och hans ögon var fastklistrade vid mobiltelefonen. Han spelade säkert Super Mario eller något annat skitspel som inte gjorde någon nytta. Då kom jag på en grej. Vart var den andra? ”Mom. Where’s Jordan?”
”I know you don’t want to come but it’s your grandma’s birthday and she would become so happy if you showed up, you know.” Sade mamma och tittade på mig med överlägsna ögon.
“You didn’t answer the question. Where the heck is Jordan?” Sade jag argt och spände ögonen i min mor.
”Jordan isn’t coming; he is doing this thing with his friends. He said that if he gets some time over, he will stop by.” Skojade hon med mig? Varför var jag tvungen att följa med, och inte han?
”Mom, don’t you get it? He’s lying; he doesn’t want to come either.” Jag lade mina armar i kors och suckade högt. Han var faktiskt inte så mycket äldre än mig och om han fick bestämma, borde jag också få göra det.
”Your brother is older than you and we want you to come with us. End of discussion Gabriella.” Sade mamma bestämt. Jag suckade ännu högre, satte på mig skorna och gick sedan ut till bilen. Min lillebror satt fortfarande med mobilen i händerna. I baksätet, på min plats, den här gången.
”Max, move your ass!” Sade jag och puttade till honom på armen. Han kollade surt upp på mig och flyttade sig sedan ett hack åt vänster. När jag satte mig ner lutade jag huvudet mot nackstödet och blundade. Hur skulle jag överleva detta?
När vi kom hem till farmor stod det redan massor av bilar på vägen utanför hennes hus. Precis som alltid. Farmor hade säkert bjudit över hundra personer, åtminstone nittionio. Det var nog inte bara släkt utan också gamla, och nya, vänner. Kände jag farmor rätt hade hon till och med bjudit sopgubben. Vi klev alla ur bilen och började gå mot det stora huset. Egentligen förstod jag inte varför hon inte flyttade, hon bodde faktiskt ensam numera. Dessutom skulle hon tjäna hur mycket pengar som helst på att sälja huset. Det låg vid stranden, hade havsutsikt och det fanns tre våningar. Farmor och Farfar hade slagit på stort, en gång i tiden.
Istället för att knacka på eller gå in genom entrédörren gick vi runt huset tills vi kom till baksidan, där det fanns en stor terrass. På terrassen som låg mot havet stod det tre långbord som farmor dukat med finaste servisen. Runt om borden satt det fullt med människor som hejade glatt när vi kom. Jag kramade och grattade farmor som stod upp och pappa gav henne vår present som hon gick och lade på ett bord som redan var fullt av paket. Jag log mot alla jag kände igen och de log artigt tillbaka. Då såg jag dem. Farfar och Brianna. De satt bakom alla andra vid ett eget bord i hörnet. Farfar hade en ölburk i ena handen och när han såg att jag kollade på honom vinkade han glatt med den andra.
”You should go and say hello.” Viskade pappa i mitt öra. Mamma och Max var redan framme vid deras bord och hälsade artigt på båda två.
”Are you kidding me?” Sade jag och höjde på ögonbrynen. Pappa tog tag i min arm och ledde mig sedan mot deras bord. Nu fanns det ingen återvändo.
”Gabriella! How are you? It’s so nice to see you sweetheart!” Sade farfar som ställt sig upp. Han gav mig en hård kram och satte sig sedan ner på stolen mittemot Brianna. Jag log mot min farfar och han gav mig ett stort leende tillbaka. Det var länge sedan jag såg honom, säkert flera månader. Jag saknade honom så det gjorde ont. Brianna harklade sig och jag vände mig snabbt om för att möta hennes gröna ögon.
”Hi Gabriella. I’m so glad to finally meet you again!” Sade hon och gav mig en kram. Jag hade bara träffat henne en gång, kanske två. Jag hade inte direkt någon lust att hälsa på kvinnan som gjort att mina farföräldrar skilt sig, bara sådär. Mamma och jag hade pratat om det här tusen gånger, om hur jag skulle uppföra mig även om jag var sur och arg. Så jag log glatt mot Brianna som satte sig ner igen. Pappa tog fram en bänk som han ställde vid farfars bord och satte sig sedan ner bredvid sin far. Jag svepte med blicken över de andra borden och upptäckte att det var fullt överallt. Attans! Nu var jag tvungen att dela bord med dem också. Jag satte mig ner bredvid pappa och Max satte sig ner bredvid mig. Mamma hade försvunnit men jag var säker på att hon var inne med farmor och ordnade med maten.
”Hey Bella! You know what? Brianna brought two of her grandchildren today. You have never met them and Katie said that it was okay. They should be here somewhere…” Sade farfar och tittade sig omkring. Farmor hade sagt vad? Någon måste skämta med mig. Var det inte nog med att hon själv var här? Jag tittade snabbt på pappa som satt och pillade på servetten. Seriöst! Jag bet mig i läppen och log sedan falskt åt farfar och Brianna. De gick på det, som tur var.
”Oh. That sounds… Fun.” Sade jag och log osäkert. Min pappa fokuserade fortfarande på servetten och Max spelade fortfarande det där jäkla spelet på mobiltelefonen. Var det ingen som insåg att jag behövde lite hjälp? Tydligen inte.
”Here they are! Gabriella and Max, meet Briannas grandchildren. Harry and Alice.” Sade farfar och höll ut armarna mot Briannas barnbarn som tydligen stod bakom våra ryggar. Jag vände mig om och mötte ett par gröna ögon. Killen med de gröna ögonen höll en liten flicka i famnen och han log snett mot mig. Killen med de gröna ögonen hade en blå skjorta och ett par mörka jeans på sig. Nu hade även pappa och Max vänt sig om. Max visste vem det var, jag visste vem det var. Killen med de gröna ögonen var Harry Styles.
Kommentera och säg vad du tycker!
Då var första kapitlet uppe! Vad tycker du? Ska vi fortsätta skriva på den här novellen eller ska vi lägga ner den? Du bestämmer!
Kram Mathilda och Juliette
Date: 2012-06-17 - Time: 18:50:03 - Filed under: One Thing
Köp Två, Betala För En
Vad är detta nu då? Det ska jag berätta. Vi har valt att skriva två noveller samtidigt. Nu får du helt enkelt välja som du vill, eller varför inte läsa båda två?
Här kommer vi att skriva en novell som fått namnet One Thing. 16 åriga Gabriella Parker har huvudrollen i denna novell. Gabriella bor tillsammans med sin mamma, pappa, storebror samt lillebror i England. Hon gillar inte glass, älskar fotboll och bryr sig inte riktigt om vad andra tycker.
Hope you like it!
Kram Mathilda och Juliette
