Previous:”We’re in the studio right now but we’ll be home in about an hour or so. What’s you name?” Sade den andra. Jag lade märke till att han använde plural och då slog det mig. Jag pratade med två av medlemmarna i One Direction. Såklart.

 

 

”I’m Gabriella.” Sade jag försiktigt och försökte lista ut hur jag skulle göra. Jag ville knappast fråga om jag fick komma hem till dem, bara sådär. Dessutom var det Harrys hemmaplan.

 

”Oh, we’ve heard of you. You can come to our house if you want, I’m sure Harry wouldn’t mind.” Sade dem och började återigen skratta. Hur skulle jag göra? Jag tog ett djupt andetag och försökte tänka ut en lösning. Egentligen ville jag inte, det var inte något jag planerat. Å andra sidan, var jag tvungen att prata med honom. Illa tvungen.

 

”Uhm, sure… Where do you live?” Sade jag och det blev knäpptyst i andra änden. Jag förstod deras dilemma, tänk om jag fejkade och egentligen var ett galet fan. Man lämnar ju inte ut sin adress till vem som helst, speciellt inte om man tillhör One Direction.

 

”Harry owes us one after this…” Sade tillslut killen med dialekten och skrattade. ” … 327 Cranbook Road. In about an hour, alright?”

 

”Thank you.” Sade jag artigt och lade på. Hur skulle jag tackla det här? Det fanns inte så mycket annat att göra än just go with it, jag ville bara få det överstökat. Att de andra killarna skulle vara där, brydde jag mig inte speciellt mycket om. Det var mest samtalet med Harry jag var nervös över. Vad jag skulle säga och hur han skulle reagera. Jag var hyfsat säker på mitt beslut, jag skulle göra som Alina sagt. Säga att jag inte gillar honom och att jag inte vill ha något att göra med honom, förutom vid släktkalas och liknande. Sanningen, helt enkelt. Det som hänt var ett misstag som han, och ingen annan, skulle fixa. Det var hans problem.

 

Jag bytte om från min morgonrock till ett par mintgröna shorts och en vit tröja. Snabbt sprang jag in till badrummet och fixade håret. Jag ansträngde mig inte alls, det förtjänade han inte. Efter en sista titt i spegeln sprang jag ner i hallen.

 

”Where are you going?” Sade pappa som kikade ut från köket.

 

”Out.” Svarade jag medan jag tog på mig skor och lade ner mobil samt nycklar i en redan fullproppad väska.

 

”Alright, don’t be out too late. Love you!” Sade mamma. Jag suckade högt och stängde dörren efter mig med en smäll. 327 Cranbook Road. Vart sjutton låg det? Jag tog upp min mobil för att googla det samtidigt som jag gick mot busshållplatsen. Jag hittade en karta och såg att det skulle ta ungefär en timma att åka dit. Perfekt.

 

 

En och en halv timma senare gick jag av bussen. Jag hade blivit tvungen att byta två gånger. Två gånger, det var inte klokt hur konstigt bussarna gick i London. Dessutom hade jag inte hittat vilken buss jag skulle byta till. Förhoppningsvis hade Harry hunnit hem i alla fall. Framför mig fanns nu en lång gata med gigantiska hus på båda sidorna och det syntes att det bodde rika människor i det här området. Jag började röra mig framåt på de breda trottoarerna. Jag försökte även få en uppfattning om hur husen var placerade, förmodligen efter olika nummer. Tillslut kom jag fram till en stor grå tegelbyggnad. På husväggen samt brevlådan stod det 327, vilket betydde att jag kommit rätt. Höga stenmurar ramade in gården och för ingången satt det en stor svart järngrind. Jag gick fram till grinden och såg att det satt ett larm på ena sidan. Jag kikade in mellan järnen och upptäckte en svart bil med tonade rutor stå parkerad på uppfarten. De var hemma.

 

Jag skulle precis ta upp min mobil ur fickan för att ringa dem när jag hörde ett skratt. Vid ingången stod Harry och en tjej som såg ut att vara i min ålder. Han hade händerna runt hennes midja och pannan lutad mot hennes. Det kändes som en meteor landat mitt framför mig och sedan exploderat i mitt ansikte. Mina händer nästan skakade av avundsjuka, och jag visste inte ens varför. Jag gick och ställde mig bakom muren och tittade försiktigt fram, rädd för att de skulle upptäcka mig. Han kittlade henne i ansiktet med hans lockar och när hon tittade bort från honom kysste han henne på kinden. Det gjorde ont i mitt hjärta. Alla mina tankar om honom var nu bekräftade och jag hade haft rätt från första början. Jag blev arg på mig själv för att nästan ha fallit för Harrys fula spel. Vad skulle jag ta mig till nu? Jag hade lust att smälla till honom. Jag hade aldrig varit så arg på en person jag knappt kände. Ilskan bubblade inom mig. När tjejen vände sitt ansikte mot mig såg jag även vem det var. Jag kände henne. Det var Felicia. Felicia som gick i min parallell klass. Kunde världen vara mindre? Vi var inte kompisar, och skulle knappast bli efter det här. Dock visste jag att det var fel att anklaga henne. Hon var oskyldig, hon visste ingenting. Felicia hade bara varit blind nog att gå på det Harry säkert lurat i henne. Det var inte hennes fel och inte heller mitt. Det var Harrys. Jag sjönk ner med ryggen mot stenmuren och lade huvudet i mitt knä. Varför jag tog det så hårt, hade jag ingen anig om. Jag varken gillade eller kände killen. Jag borde vara glad. Jag hade fått som jag ville; Harry var med en tjej som inte var jag. Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden. Men det var jag inte. Jag var förkrossad.

---

Kommentera!

 

Det blev lite kort men i nästa kapitel händer det grejer. Är ni redo? Vi har en plan.   

Previous: Emelie tog fram filmerna och vi gick tillsammans in till vardagsrummet. Hon gav mig The Notebook som jag stoppade in i DVD- spelaren. Alla satte sig ner i den stora soffan och Alina tog fram filtar samt kuddar till allihop. När jag valt språk och tryckt på play satte jag mig ner mellan Cissi och Emelie. Plötsligt börjar min mobil vibrera och alla blickar riktas mot mig. Förvånat grävde jag fram mobilen som låg i min bakficka och ställde mig sedan upp. Vem kan det vara? Jag ville inte störa dem andra så jag gick istället ut till köket. Jag tittade på displayen, dolt nummer. Jag tryckte på grön lur och harklade mig innan jag svarade:

”Hello?”

 

 

”Bella! I’ve missed you so much! How are you?” Sade en röst jag kände igen alldeles för väl. Victoria.

 

Victoria var en tjej (no kidding) från Sverige. Vi hade blivit kompisar när jag var där för att hälsa på mina kusiner som för övrigt flyttat dit. Förutom Victoria, och mina två kusiner, hade jag inga som helst band när det gällde Sverige. Det enda jag visste var att det var riktigt kallt och att de åt köttbullar på julafton. Victoria och jag träffades i Stockholm, när jag var ute med mina kusiner. Vi upptäckte snabbt att vi hade mycket gemensamt och delade åsikter om många saker.

 

”Hi! I’ve missed you too. I’m fine, how are you?” Sade jag glatt. Det var säkert flera månader sedan jag ens pratat med henne. Vi höll såklart kontakten via facebook och twitter, men att riktigt prata hade vi inte gjort på länge.

 

”I’m good. Hey, I heard about Harry…. Congratulations!” Sade Victoria med glädje i rösten. Visste hon också om det? Harry. Nu var han i mitt huvud igen, jag som nyss börjat tänka andra tankar.  

 

”No, it’s not like you think. He’s just…” Vad var han för något? ”… a friend” Sade jag osäkert. Att kalla honom vän var egentligen värre att säga, men hellre det.

 

”Yeah right, and I’m the next Top Model. By the way, I’ve got great news! My family and I are going to England for vacation this summer, when school has ended!” Jublade Victoria.

 

“Are you kidding me? That’s awesome! I can’t wait!” Sade jag och kände hur jag genast blev på bättre humör. Det var inte jättelångt kvar till skolan slutade, i alla fall inte här i England. Hur de gjorde i Sverige hade jag ingen aning om men det kunde inte skilja så värst mycket. Om mindre än två veckor skulle jag gå ut tvåan, likaså Victoria.

 

”I know! We’ll try to get a hotel near your house so we can hang out. I’ll call you, okay?”

 

“Great! Bye!” Sade jag och lade på. Jag gick in till dem andra som satt alldeles knäpp tysta och tittade på filmen. Jag såg hur en tår lämna Emelies öga och föll längsmed hennes kind. Hon var känslig, och grät för nästan ingenting. När hennes hamster dog blev hon deprimerad och gick inte att prata med på flera dagar. Det var det som gjorde henne till Emelie.

 

Jag gick fram till soffan och klämde mig ner på samma plats som jag suttit på förut.  Emelie och Alina tittade nyfiket på mig och jag förstod vad de tänkte, vem de trodde det var som ringde.

 

”No, it wasn’t him. It was Victoria, you know that girl from Sweden?” Sade jag och log mot mina kompisar. De såg först lite besvikna ut men nickade sedan. ”She’s coming here on holiday, with her family.”

 

”Great, it’ll be so fun to finally meet her.” Sade Alina glatt och log med hela ansiktet. Jag nickade och vände mig sedan mot filmen. Jag lutade mig tillbaka och drog upp benen från golvet. Jag gäspade stort och kände hur tröttheten tog tag i mig. Det hade varit en lång dag, med alldeles för många händelser. Jag visste dock att morgondagen skulle bli tusen gånger värre, om jag nu fick tag på Harry. Hur jag skulle göra visste jag inte. Förmodligen skulle jag försöka kontakta honom via Brianna, eller farfar. Jag tvekade fortfarande på om jag verkligen skulle göra det men försökte dock intala mig själv att det var det enda rätta, det var rättvisast både mot mig själv och mot honom. Vad jag skulle säga till honom var en annan femma som jag inte ens orkade tänka på. Jag skulle ta det som det kom och säga vad som kändes rätt just då. Jag stängde ögonen och lutade mig mot Cissis axel. Hur filmen slutade fick jag aldrig veta.

 

Jag vaknade morgonen efter av att någon kittlade mig under fötterna. Jag sparkade vilt och satte mig tillslut upp. Framför mig satt Harry, med ett obehagligt leende på läpparna. Det var något som inte stämde med honom. Jag granskade hans ansikte noga och såg vad det var. Hans ögon var röda, knallröda. Som om han gråtit i flera år. På sig hade han en sönderriven vit t-shirt och jeansen var alldeles leriga. Vad sjutton hade han gjort? Han böjde sig framåt och tog tag i min nacke. Jag drog mig ur hans grepp och flyttade mig längre ifrån honom. Plötsligt tog han fram en kniv samt en ögonbindel. Han hoppade närmare mig och min rygg möttes av soffkanten. Jag försökte ställa mig upp men han drog snabbt ner mig igen. Han höll ett hårt och stadigt tag om min armled. Smärtan slog mig och adrenalinet pumpade. Han tryckte ner mig på rygg och höll sedan ner mig med sina muskulösa armar. Jag hade ingen chans. Jag lade märke till ilskan som syntes i hans röda ögon. Hela han utstrålade självsäkerhet och ilska. Han knöt ögonbindeln hårt för mina ögon och det blev genast svart. Jag kände hur han drog en kniv längs min hals och hörde sedan hur han viskade:

 

”You’ve destroyed Larry Stylinson.”

 

Jag öppnade mina ögon och såg mig omkring. Harry var borta, likaså ögonbindeln. Jag satte mig upp och upptäckte att jag låg i min säng. Solen sken genom det stora fönstret vilket gjorde att jag var tvungen att kisa med mina nyvakna ögon. Det var bara en dröm. En hemsk mardröm. Svetten rann fortfarande från min panna och kudden jag legat på var genomblöt. Jag tog ett djupt andetag och drog bort täcket från mina ben. Jag ställde mig upp och gick fram till spegeln som satt i mitt rum. Jag kände med handen på min hals för att försöka komma ihåg hur drömmen slutat. Hade han tagit livet av mig? Snacka om att jag kollat på alldeles för många skräckfilmer. Stackars Emelie, Alina, Cissi och Hanna. Jag hade knappt kollat på filmen. Jag drog på mig en morgonrock och ett par tofflor innan jag sprang ner i köket där mamma och pappa satt vid köksbordet.

 

”Hello there sleepyhead.” Sade pappa och tog en slurk av sitt kaffe samtidigt som han läste dagstidningen. Jag tittade på klockan. Halv ett. Vänta… Halv ett?! Åh herregud. Jag hade missat halva dagen.

 

”We felt sorry for your friends yesterday, so we drove them home.” Sade mamma och log mot mig. Jag nickade tacksamt och lade på minnet att jag skulle ringa upp dem och be om ursäkt så fort jag fick tid. Jag satte mig ner på en stol och började bre på en macka. Mamma hällde upp äppeljuice i ett glas som hon sedan gav till mig.

 

”Do any of you have Briannas number?” Sade jag plötsligt. Mamma och pappa växlade några snabba blickar innan de kollade förvånat på mig. Jag var tvungen att ta tag i saken, det fanns ingen återvändo. Om jag nu även skulle drömma mardrömmar var det ett måste. Imorgon var det skola och fick jag inte sova inatt skulle jag se ut som en zombie imorgon.

 

”Uhm… Yeah, of course. But, why?” Sade pappa och harklade sig.

 

”I... have decided that I wanna spend some more time with my grandpa… and Brianna.” Ljög jag. Det gjorde ont att säga med det var bäst att inte nämna varför jag egentligen ville ha hennes nummer.

 

”Well, that’s good. I’m glad that you’ve changed your mind about her. I’m gonna go grab my phone.” Sade pappa glatt och reste sig upp. Han lämnade rummet och kom tillbaka två sekunder senare. Han sade numret som jag samtidigt skrev upp på en lapp. Jag åt snabbt upp min frukost och tog sedan med mig lappen upp på mitt rum. Jag stängde dörren efter mig och gick fram till sängen där jag satte mig ned. Jag tog fram min telefon och slog numret. Motvilligt klickade jag på ring och snart hördes de välbekanta tonerna.   

 

”Brianna.” Svarade hon efter några signaler. Jag fick tunghäfta och kom inte riktigt på vad jag skulle säga. Den här biten var inte riktigt lika genomtänkt som Harrydelen.

 

”Hi, it’s Gabriella. I hope I didn’t disrupt you or anything.” Sade jag osäkert och ställde mig upp. Jag började ängsligt gå fram och tillbaka.

 

”Oh, no sweety! What’s on your mind?” Sade Brianna vänligt. Jag tvekade lite innan jag sade:

 

”Ehm… I was actually going to ask you if I can get Harrys number. I really need to speak with him.”

 

“Uh, of course. Is everything alright?” Sade hon oroligt.   

 

“No, not really.” Sade jag lågt, nästan som en viskning.

 

“Okay, well…Here it is, ready? 03345671.” Sade hon samtidigt som jag skrev upp det. Jag tackade Brianna innan jag lade på. Nu var ett hinder avklarat, nästa väntade runt hörnet. Jag tog ett djupt andetag innan jag ringde numret jag fått av Brianna. Mitt hjärta hade aldrig slagit så fort som nu, och jag förstod inte ens varför. Jag som aldrig blev nervös. Plötsligt försvann tonerna, vilket betydde att någon svarat. Ingen sade något, det enda som hördes var andetag.

 

”Hello?” Sade jag försiktigt och väntade på svar. Jag hörde hur någon skrattade men annars var det tyst. Hade Brianna gett mig fel nummer eller hade jag skrivit fel?

 

”Oh shit! Zayn, I think we’re talking to someone.” Skratt. “Hello? Are you there?” Sade en killröst. Han pratade engelska men lät inte brittisk. Som om han vore från Skottland eller typ… Irland? Jag kände inte igen dialekten. I vilket fall som helst, var det inte Harry. Jag måste ha slagit fel nummer, helt enkelt.

 

”Sorry, I think I have the wrong number. I’m looking for Harry Styles?” Sade jag och när jag inte fick något svar, förutom skratt, bestämde jag mig för att lägga på. Precis när jag skulle trycka på knappen var det någon som sade:

 

”Wait, this is Harrys phone. We’re just… not Harry.” Sade en annan killröst. Jag blev förvånad och visste inte riktigt hur jag skulle reagera.

 

”Euhm… Alright… Can I talk to him?” Sade jag och bet mig i underläppen.

 

”Well, he’s not here right now. Can we leave a message?” Sade killen med dialekten.

 

“I really, really need to speak with him. Where is he?” Sade jag bestämt. Gick det inte att prata med honom per telefon skulle det kanske fungera att träffa honom istället. Även fast den tanken var desto mer skrämmande.

Previous: Jag var redo att spy. Det här var en mardöm. Nej, värre än en mardröm. Hur ska du lösa det här nu då Gabriella? Hela världen tror att du dejtar en idiot. Hade Harry sett allt det här? Förmodligen. Det hade varit skillnad om jag faktiskt gillat killen i fråga, men i det här fallet… rena motsatsen.

 

                                                                                  

Jag hade fått runt tusen nya followers och the mentions var inte ens att tala om. Jag visste att jag var tvungen att göra någonting åt saken. Men vad? Prata med Harry, var det sista jag ville. Ändå kanske det var den enda utvägen. Om han berättade att ryktena inte stämde var chansen att de skulle försvinna större. Men tanken på att träffa och prata med honom igen var motbjudande. Och pinsam.

 

Jag hörde hur dörren öppnades, följt av fnitter. Alina och Emelie var här. Jag stängde snabbt ned twitter samt datorn för att springa ut i hallen och möta mina kompisar.

 

”Hi guys!” Sade jag med fejkad glädje och gav dem varsin stor kram.

 

”How are you? Have you seen the Harry thing? We want to know everything.” Sade Alina medan hon tog av sig ytterkläder och skor.

 

”Yeah, I saw. And there’s nothing to tell.” Sade jag bestämt. Vi började gå mot köket där Emelie lade upp påsen de hade med sig på köksbänken. Hon tog fram en stor flaska med Fanta, två förpackningar med popcorn och tillsist en påse djungelvrål.

 

”I became worried actually, when Alina told me. Especially when you’ve never talked about him and if you’re dating Harry Styles… Pwueh.” Sade Emelie och fläktade hennes ansikte på skoj med handen. Alina skrattade åt Emelie och lotsades att det plötsligt blev väldigt varmt.

 

”It’s not funny… You wanna know the true story?” Båda nickade, samtidigt. “We were at my grandmas birthday party today and Brianna and grandpa were also there, don’t ask me why. Grandpa told us that Brianna had taken her grandchildren with her and then… BOOM! Harry Styles walks in from nowhere.” Sade jag och såg på mina kompisar. De kollade intresserat på mig och ville såklart att jag skulle fortsätta. ”I kinda ignored him, cuz’ you know… I don’t like him. He’s the biggest diva on earth plus he’s a dirty player… Anyways, my grandma asked me and Harry if we could help her with the salad. I tried to shook my head secretly and like: NO grandma… But, you know what that weirdo did? He took my hand, pulled me up from the bench and then pulled me into grandma’s kitchen. Yeah, and that’s when the paparazzi took the pictures.” Sade jag och tog ett djupt andetag.

 

“So you don’t like him?” Alina var den första som sade något på ett tag. Emelies ögon var fortfarande stora som tallrikar. Jag skakade bestämt på huvudet samtidigt som jag öppnade påsen med djungelvrål. Både Emelie och Alina hade satt sig ned vid vårt köksbord så jag valde att sätta mig mittemot dem.

 

”Well, what are you gonna do about it?” Sade Emelie tillslut. “I’m not a fan, but that boy is smokin’ hot baby.” Jag log lite och kunde inte göra annat än att hålla med Emelie. Harry var en snygg idiot.

 

”I don’t know… Why are hot boys always assholes? If I decided to go speak with him, what should I say?” Sade jag ängsligt och stoppade en djungelvrål i munnen.

 

”If I were you, I’d say the truth. That you don’t like him and you don’t want anything to do with him.” Sade Alina och ryckte på axlarna. Det lät så hårt när hon sade det. Jag blev genast osäker och kände hur en annan känsla väcktes inom mig. Jag skulle säkert träffa honom igen, med tanke på att han ändå var Briannas barnbarn. Men ville jag verkligen bli ovän med honom?

 

 

”Yeah, you’re right. I should probably talk to him.” Sade jag istället och suckade djupt. Kan man plötsligt börja gilla någon som man hatat för någon sekund sedan? Det kändes omöjligt.

 

”So… what movies did you bring Emelie?” Sade Alina och bytte samtalsämne.  

 

”Uhm… The Notebook, She’s The Man and… Titanic.” Sade Emelie samtidigt som hon räknade på fingrarna.  Bara kärleksfilmer, typiskt Emelie.

 

Plötsligt hördes en dörr smällas igen och sedan fotsteg i trappen. Ner kom Cissi, Jordans flickvän, och bakom henne kunde jag även skymta Hanna, Cissis kompis. Cissi och Jordan hade varit tillsammans länge, längre än vad jag någonsin trott att de skulle vara. Cissi var lika gammal som jag och vi hade blivit ganska bra kompisar med tiden. När Jordan och hans kompisar börjar spela mitt i natten brukar Cissi smyga in till mitt rum för att slippa killarna, och för att kunna sova ordentligt. Hon gick på en annan skola än jag, samt bodde några mil bort. Dock var det som hon flyttat hit, eftersom hon jämt var med Jordan, så jag träffade henne ganska ofta. Hanna kände jag inte lika bra, jag visste bara att hon var kompis med Cissi och var ett år äldre än oss.

 

”Hi girls, what are you doing?” Sade Cissi glatt och log mot oss.

 

”We were just about to go see some movies, wanna join us?” Sade Alina och ställde sig upp.

 

”Yeah, the boys are getting way out of control up there.” Sade Hanna och himlade med ögonen. Jag skrattade och förstod vad hon menade. Jag var tvungen att leva med det dag som natt, sommar som vinter. Förhoppningsvis skulle det bli lite bättre när Jordan flyttade hemifrån.

 

Emelie tog fram filmerna och vi gick tillsammans in till vardagsrummet. Hon gav mig The Notebook som jag stoppade in i DVD- spelaren. Alla satte sig ner i den stora soffan och Alina tog fram filtar samt kuddar till allihop. När jag valt språk och tryckt på play satte jag mig ner mellan Cissi och Emelie. Plötsligt börjar min mobil vibrera och alla blickar riktas mot mig. Förvånat grävde jag fram mobilen som låg i min bakficka och ställde mig sedan upp. Vem kan det vara? Jag ville inte störa dem andra så jag gick istället ut till köket. Jag tittade på displayen, dolt nummer. Jag tryckte på grön lur och harklade mig innan jag svarade:

 

”Hello?”

---

Kommentera!

 

Tack för alla kommentarer, det är jättekul att läsa vad ni tycker om oss. Det gör det roligare att fortsätta skriva.

Vad sägs om två kapitel idag? YOLO.

 

Kram!

”We’ll see about that.”

”Bella, me and you father won’t be home tonight but Jordan and some of his friends will be, so you’re not alone.” Sade mamma när vi satt i bilen på väg hem från farmor. Max hade stannat kvar hos farmor, för att sova över.

”Mom, I’m not a baby and I don’t need babysitting.” Sade jag argt som svar på det min mamma nyss sagt. Harry hade gjort mig på dåligt humör. Eller ja, kanske inte det han gjort utan mer tankarna han lämnat mig med. Det tog kål på mig och mitt huvud.

”We know, but…” Hann mamma säga innan jag avbröt henne.

”Mom.” Sade jag bestämt för att punktera hennes ursäkter. ”Can I invite some friends, then?” Min mamma suckade högt och jag höll tummarna för att hon skulle säga ja.

”Gabriella… I don’t know. But, sure… you can.” Sade mamma och jag jublade. Jag gav henne en applåd och både hon och pappa skrattade åt mig.

”Thanks! Love you!” sade jag och kramade om mamma som satt i sätet framför mig.

 

När vi kom hem hoppade jag snabbt ur bilen och sprang in i vårt hus som var olåst. Från övervåningen hördes musik på hög volym och jag gissade att det var Jordan och hans kompisar som partajade. Mamma och pappa, som bara lämnat av mig, körde nu iväg med bilen från vårt hus. Jag såg hur mamma vinkade åt mig genom bilfönstret och jag himlade med ögonen. Varför behandlade hon mig som om jag vore tre? Jag skulle inte alltid vara deras lilla flicka. Det var problemet med att ha ett äldre syskon. Oavsett om det bara skiljde något år mellan mig och Jordan skulle jag alltid vara mindre, mycket mindre. Han fick göra precis vad han ville, bara för att han fyllt arton och därmed var myndig. Jag, däremot, som nyss fyllt sjutton fick knappt gå utanför huset utan att ha sagt det till antingen mamma eller pappa. Vart fanns logiken i det hela?

Jag tog fram min telefon som låg i ena bakfickan och slog numret till Emelie, en utav mina bästa kompisar. Skulle jag spendera kvällen här hemma, skulle jag åtminstone inte göra det ensam. Tanken på att vara med Jordan och hans kompisar vara bara motbjudande och tanken gjorde mig illamående. Emelie fick bli min räddning, som vanligt. Om hon kunde skulle jag också få chansen att berätta om Harry, om jag nu ville berätta.

”Yeah?” Svarade Emelie glatt. Hur kunde hon alltid hålla humöret uppe? Var jag sur eller på dåligt humör kunde hon göra mig glad på nolltid.

”Uhm hi, it’s me. Would you like to come over? My parents aren’t home and I’d rather spend the night with you than Jordan and his nasty friends.” Sade jag och rös av tanken på Jordans snuskiga kompisar.

“Yeah sure, I’ll be there around ten… ish. Should I bring something? And by the way, can’t you give Alina a call? I think she’ll be home, alone, tonight as well. We could make it a girl’s night?” Sade Emelie. Alina var min andra bästisfestis, både hennes mamma och pappa jobbade utomlands så hon var ofta själv. Vilket passade just nu.

”Some movies maybe? And yeah, I’ll call her.” Svarade jag glatt. Min kväll var räddad, tack vare mina fina kompisar.

”Great, bye. Love you.” Sade Emelie och så fort hon lagt på slog jag istället numret till Alina. Alina svarade efter ett par signaler.

”Hi Bella, I was just about to call you… You know that you’re face is all over social media right? Since when are you dating Harry Styles?” Sade Alina lite oroligt. Vad pratade hon om?

“What do you mean?” Sade jag förskräckt.

”Yeah, haven’t you checked twitter? You’re apparently Harrys new girl. Seriously, haven’t you heard of it?” Sade hon och väntade på att jag skulle säga något. Min värld vändes upp och ned, jag förstod ingenting. Hur kunde det finnas bilder på mig? Och Harry?

”What?! How, when, where?” Sade jag chockat och andades häftigt.

”You should check yourself…” Alina lät fortfarande orolig. Vad sjutton var det som hände? Jag hade ingen jäkla aning. Hur hade någon kunnat tagit kort, på farmors födelsedag? Det var omöjligt. Det var bara människor som farmor mer eller mindre kände och…

”I will. Can you come later? Emelie will be here at ten.” Sade jag och gick mot vardagsrummet där min Macbook låg på det vita soffbordet. Jag satte mig ner i soffan med en duns och lade den bärbara datorn i mitt knä.

”Of course, I’ll see you.” Sade Alina och lade på. Jag slängde min mobil åt sidan och öppnade upp min dator. Var det verkligen sant det Alina just sagt? Det första jag gjorde var att logga in på twitter. Jag skakade på armarna för att göra mig beredd på vad som komma ske. Jag skrev motvilligt in Harrys namn i sökrutan och var tvungen att blinka när jag såg bilderna. Bilderna som föreställde mig, och Harry, när han höll min hand ute på farmors terrass. När han dragit upp mig från bänken och sedan… Åh! Hur kunde jag vara så dum? Varför hade jag inte gömt mig under bordet eller sprungit därifrån? Bilden var tagen från bakom en buske som troligtvis var på farmors tomt. Det var galet hur paparazzi alltid följde efter kändisar. Galet.

Jag läste några av kommentarerna som i stort sett bestod av hat men det fanns också några gulliga meddelanden som antagligen var från fans. Jag fastnade vid en kommentar som löd:

”Habriella. Aren’t they cute? Harry has finally found his cat.”    

Jag var redo att spy. Det här var en mardöm. Nej, värre än en mardröm. Hur ska du lösa det här nu då Gabriella? Hela världen tror att du dejtar en idiot. Hade Harry sett allt det här? Förmodligen. Det hade varit skillnad om jag faktiskt gillat killen i fråga, men i det här fallet… rena motsatsen.

---

Kommentera och säg vad du tycker!

Tjabba, tjena, HALLÅ.

Vill Du vara med in the story? Låt oss veta ditt namn och varför du gillar våra noveller så klämmer vi in dig på ett eller annat sätt. Ha det!

Jag lade handen på min panna och bad att den skulle vara varm. För en gångs skull ville jag faktiskt ha feber. Men icke då. Pannan var svalare än frysavdelningen i en affär. Du vet där det finns mjölk, yoghurt, filmjölk… You get it. Jag öppnade dörren till min stora garderob och försökte lista ut vad jag skulle sätta på mig. Allra helst skulle jag vilja åka i ett par mjukisar och en hoddie men då skulle mamma teleportera mig till landet ingenstans. För henne, och pappa, var det viktigt vad man hade på sig. Särskilt när man skulle träffa släkten. Vilket var precis vad vi skulle göra just nu. Happy face? Typ inte.

Farmor fyllde år. Det kändes som hon jämt skulle fylla år. Var det verkligen så länge sedan vi var där på kalas? Det kändes som igår.

Den största anledningen till varför jag inte hade lust att åka var dock inte farmor. Det var farfar, och hans nya tjej. Tjej var egentligen fel att kalla det. Kärring, om du frågar mig. Egentligen förstod jag inte riktigt ens varför farfar och hans tjej skulle komma på farmors födelsedag. Vad hade de egentligen där att göra? Jag hade tappat nästan all respekt för min farfar. De hade varit gifta i trettio år, fått tre barn och verkade vara världens lyckligaste par. Då får farfar för sig att vara otrogen. Japp, otrogen. Konstigt nog blev inte farmor arg på farfar. Det gjorde mig mest förbannad. Farfar förtjänade en stor fet utskällning. Gamla par skulle hålla ihop, så var det bara. De skulle vara gifta till någon av dem dog. Jag antar att sagor inte alltid slutar lika lyckligt som i böckerna.

”Gabriella! Hurry up, for god’s sake!” Ropade mamma nerifrån. Hon lät stressad och en gnutta arg. Jag slängde snabbt på mig kläderna, tog en snabb titt i spegeln och rusade sedan ner för trapporna.

”I don’t want to go. Seriously.” Sade jag och tittade surt på mamma som höll fram halsbandet jag fått av farmor när jag slutade högstadiet.  En av mina två bröder stod vid ytterdörren och hans ögon var fastklistrade vid mobiltelefonen. Han spelade säkert Super Mario eller något annat skitspel som inte gjorde någon nytta. Då kom jag på en grej. Vart var den andra? ”Mom. Where’s Jordan?”

”I know you don’t want to come but it’s your grandma’s birthday and she would become so happy if you showed up, you know.” Sade mamma och tittade på mig med överlägsna ögon.

“You didn’t answer the question. Where the heck is Jordan?” Sade jag argt och spände ögonen i min mor.

”Jordan isn’t coming; he is doing this thing with his friends. He said that if he gets some time over, he will stop by.” Skojade hon med mig? Varför var jag tvungen att följa med, och inte han?

”Mom, don’t you get it? He’s lying; he doesn’t want to come either.” Jag lade mina armar i kors och suckade högt. Han var faktiskt inte så mycket äldre än mig och om han fick bestämma, borde jag också få göra det.

”Your brother is older than you and we want you to come with us. End of discussion Gabriella.” Sade mamma bestämt. Jag suckade ännu högre, satte på mig skorna och gick sedan ut till bilen. Min lillebror satt fortfarande med mobilen i händerna. I baksätet, på min plats, den här gången.

”Max, move your ass!” Sade jag och puttade till honom på armen. Han kollade surt upp på mig och flyttade sig sedan ett hack åt vänster. När jag satte mig ner lutade jag huvudet mot nackstödet och blundade. Hur skulle jag överleva detta?  

När vi kom hem till farmor stod det redan massor av bilar på vägen utanför hennes hus. Precis som alltid. Farmor hade säkert bjudit över hundra personer, åtminstone nittionio. Det var nog inte bara släkt utan också gamla, och nya, vänner. Kände jag farmor rätt hade hon till och med bjudit sopgubben. Vi klev alla ur bilen och började gå mot det stora huset. Egentligen förstod jag inte varför hon inte flyttade, hon bodde faktiskt ensam numera. Dessutom skulle hon tjäna hur mycket pengar som helst på att sälja huset. Det låg vid stranden, hade havsutsikt och det fanns tre våningar. Farmor och Farfar hade slagit på stort, en gång i tiden.


Istället för att knacka på eller gå in genom entrédörren gick vi runt huset tills vi kom till baksidan, där det fanns en stor terrass. På terrassen som låg mot havet stod det tre långbord som farmor dukat med finaste servisen. Runt om borden satt det fullt med människor som hejade glatt när vi kom. Jag kramade och grattade farmor som stod upp och pappa gav henne vår present som hon gick och lade på ett bord som redan var fullt av paket. Jag log mot alla jag kände igen och de log artigt tillbaka. Då såg jag dem. Farfar och Brianna. De satt bakom alla andra vid ett eget bord i hörnet. Farfar hade en ölburk i ena handen och när han såg att jag kollade på honom vinkade han glatt med den andra.

”You should go and say hello.” Viskade pappa i mitt öra. Mamma och Max var redan framme vid deras bord och hälsade artigt på båda två.

”Are you kidding me?” Sade jag och höjde på ögonbrynen. Pappa tog tag i min arm och ledde mig sedan mot deras bord. Nu fanns det ingen återvändo.

”Gabriella! How are you? It’s so nice to see you sweetheart!” Sade farfar som ställt sig upp. Han gav mig en hård kram och satte sig sedan ner på stolen mittemot Brianna. Jag log mot min farfar och han gav mig ett stort leende tillbaka. Det var länge sedan jag såg honom, säkert flera månader. Jag saknade honom så det gjorde ont. Brianna harklade sig och jag vände mig snabbt om för att möta hennes gröna ögon.

”Hi Gabriella. I’m so glad to finally meet you again!” Sade hon och gav mig en kram. Jag hade bara träffat henne en gång, kanske två. Jag hade inte direkt någon lust att hälsa på kvinnan som gjort att mina farföräldrar skilt sig, bara sådär. Mamma och jag hade pratat om det här tusen gånger, om hur jag skulle uppföra mig även om jag var sur och arg. Så jag log glatt mot Brianna som satte sig ner igen. Pappa tog fram en bänk som han ställde vid farfars bord och satte sig sedan ner bredvid sin far. Jag svepte med blicken över de andra borden och upptäckte att det var fullt överallt. Attans! Nu var jag tvungen att dela bord med dem också. Jag satte mig ner bredvid pappa och Max satte sig ner bredvid mig. Mamma hade försvunnit men jag var säker på att hon var inne med farmor och ordnade med maten.

”Hey Bella! You know what? Brianna brought two of her grandchildren today. You have never met them and Katie said that it was okay. They should be here somewhere…” Sade farfar och tittade sig omkring. Farmor hade sagt vad? Någon måste skämta med mig. Var det inte nog med att hon själv var här? Jag tittade snabbt på pappa som satt och pillade på servetten. Seriöst! Jag bet mig i läppen och log sedan falskt åt farfar och Brianna. De gick på det, som tur var.

”Oh. That sounds… Fun.” Sade jag och log osäkert. Min pappa fokuserade fortfarande på servetten och Max spelade fortfarande det där jäkla spelet på mobiltelefonen.  Var det ingen som insåg att jag behövde lite hjälp? Tydligen inte.  

”Here they are! Gabriella and Max, meet Briannas grandchildren. Harry and Alice.” Sade farfar och höll ut armarna mot Briannas barnbarn som tydligen stod bakom våra ryggar. Jag vände mig om och mötte ett par gröna ögon. Killen med de gröna ögonen höll en liten flicka i famnen och han log snett mot mig. Killen med de gröna ögonen hade en blå skjorta och ett par mörka jeans på sig. Nu hade även pappa och Max vänt sig om. Max visste vem det var, jag visste vem det var. Killen med de gröna ögonen var Harry Styles.

---

Kommentera och säg vad du tycker!
Då var första kapitlet uppe! Vad tycker du? Ska vi fortsätta skriva på den här novellen eller ska vi lägga ner den? Du bestämmer!
Kram Mathilda och Juliette

 

Tjingeling!

Vad är detta nu då? Det ska jag berätta. Vi har valt att skriva två noveller samtidigt. Nu får du helt enkelt välja som du vill,  eller varför inte läsa båda två? 

Här kommer vi att skriva en novell som fått namnet One Thing. 16 åriga Gabriella Parker har huvudrollen i denna novell. Gabriella bor tillsammans med sin mamma, pappa, storebror samt lillebror i England. Hon gillar inte glass, älskar fotboll och bryr sig inte riktigt om vad andra tycker.

Hope you like it! 

Kram Mathilda och Juliette