Kapitel 44. Lågkonjunktur

Previous: Det skulle bli kul att få träffa min mamma igen. Men jag var ändå lite nervös över hur mötet mellan hon och Niall skulle bli. Frågan var om mamma ens visste vilka One Direction var. Det tvivlar jag på. Å andra sidan borde hon, vid det här laget, ha lagt märke till sin dotter som prydde typ alla förstasidor i hela världen. Fast då skulle hon ha hört av sig. Kanske har min mamma levt under en sten de senaste två månaderna. Hursomhelst, var jag riktigt nervös men jag visste att Niall skulle sköta sig. Han var en sådan kille som alla mammor gillade. Det jag var orolig för, var att min mamma inte skulle sköta sig.

 

   
”… I’ll be your silver; I’ll be your gold. As long as you… LA LA LA LA LA LA LOVE ME…” Sjöng, skrek, Mathilda i baksätet. Hon tog verkligen i från tårna den där tjejen. Ska jag någon gång gå vilse i skogen, är Mathilda personen jag vill ha med mig. Hon skulle kunnat skrika, sjunga, så högt att människor på andra sidan jorden hört oss. En riktig fördel, en bra egenskap. Juliette däremot verkar inte riktigt lika övertygad när det gäller sin kompis sjungartalanger, hon ville nog helst sjunka genom jorden, såg det ut som.

 

”Are you ashamed of me? Frågade plötsligt Mathilda Juliette och tog en paus i sjungandet. Som om hon ens behövde fråga. Jag vände mig mot Juliette och flinade. Som svar på det slog hon till mig på armen. Jag skrattade och växlade innan jag svängde in på en annan gata.

 

”Yes, I am. And Niall, where are we going? This isn’t the way to our house?!” Frågade Juliette lite panikslaget och stirrade på mig. Ute hade det nu även börjat regna och dropparna smattrade mot bilfönstret.

 

”Uhm, sorry I forgot to tell you. We just need to pick up Harry…” Svarade jag försiktigt och vred ned musikvolymen lite. Juliettes ögon spärrades upp lite till och jag förstod vad hon tänkte. Innan hon hann säga något var jag snabb med att tillägga: ”He won’t be a problem. I promise.”

 

Jag svängde än en gång in på en annan gata och nu skymtade jag en ganska lång figur med paraply stå utanför ett av hyreshusen, vid gatkanten. Harry vinkade så fort han såg att det var vi. Jag signalerade åt Harry att han skulle gå runt bilen och sätta sig på andra sidan, eftersom Mathilda satt närmast trottoaren. Men icke då. Han öppnade dörren och hoppade in. Rakt på Mathilda som gav ifrån sig ett tjut.

 

”ÄRTHJÄRNA!” Skrek Mathilda som nu satt under Harry. Han fumlade med paraplyet och verkade inte riktigt veta vart han skulle göra av det. Jag och Juliette vände oss snabbt om och försökte förstå vad som hände där bak. Juliette höll båda sina händer för munnen och försökte att inte skratta.

 

”Can you please move?” Frågade Harry Mathilda lite irriterat. Hans huvud var uppe i taket på bilen och han var tvungen att böja sig ned för att faktiskt få plats.

 

”Should I move? I think you’re the one who should move Styles.” Sade Mathilda bestämt och la armarna i kors over bröstet. Harry försökte vända sig om, vilket han misslyckades med helt totalt. Istället råkade han köra upp paraplyet rakt i Mathildas huvud. ”ÄRTHJÄRNA!” Utbrast hon än en gång. Jag undrar verkligen vad det där ordet betyder; aertgierna. Typ.

 

”I’m sorry, I’m sorry…” Sade Harry och fick tillslut undan paraplyet. Vid det här laget hade jag redan startat bilen och körde nu försiktigt längs gatan.

 

”Well, MOVE.” Sade Mathilda och försökte putta undan Harry. Han tog tag i det lilla handtaget som satt över fönstret för att hålla sig kvar.

 

”Why should I move? You move.” Svarade Harry argt tillbaka och tittade ut genom fönstret. Nu vred Juliette upp volymen på musiken, även fast det var Justin Bieber.

 

”I’m not moving; I was sitting here first. And you’re NOT sitting on my lap. So MOVE!” Sade Mathilda lite högre och försökte än en gång putta undan Harry.

 

”What if I am? Don’t like the feeling of my ass? Svarade Harry och vred på sig i Mathildas knä. Nu skrattade både jag och Juliette. Mathilda däremot blev med ens tyst och jag kunde skymta en viss rödhet på hennes kinder.

 

”Harry, be nice! And you know guys that I’m actually driving illegal right now, so if none of you are going to move, shit is going to happen.” Varnade jag och pekade med fingret åt dem båda.

 

“Oh, I’m so scared.” Fnös Mathilda och Harry skrattade. Jag undrade först varför Harry skrattade eftersom det nyss låtit som han var redo att döda henne, här och nu, men när jag såg Mathildas händer röra sig över hans mage förstod jag vad som pågick. Hon kittlade honom.  

 

Hur klantig kan en människa vara på en skala? Eller förresten, jag vill nog inte veta. Jag hade lust att ge honom en rak höger, vänster också för den delen. Det här var värre än när kakburken tar slut. Lågkonjunktur, som jag skulle vilja kalla det. Japp, Harry var lika med lågkonjunktur. Det hjälpte inte ens att jag kände några välformade magrutor under jackan samt tröjan när jag drog med handen över hans mage, jag var fortfarande lika arg. Vilket var ganska konstigt, eftersom jag oftast var väldigt svag för just magrutor. Eller vad tycker ni tjejer? Finns inget bättre, right? Trodde väl det.

 

”Stop it! Haha… S-stop it. Stop it you little-” Försökte Harry få fram mellan alla skrattattacker. Nu nästan låg han ned i mitt knä och jag fick alla hans lockar rakt i ansiktet. De luktade något mellan citron och kanel. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det.

 

”You little what?” Retades jag och flyttade mina händer upp mot hans nacke.

 

”Alright, alright! You win!” Sade han och hoppade tillslut över till andra sidan bilen, bort från mitt knä. Jag kunde äntligen andas ut. Trodde jag. ”But I’ll have my revenge.” Lade han till och blinkade åt mig. Och vad sjutton ska det betyda? Den där pojken gick mig verkligen på nerverna och aktade han sig inte för, kanske jag var tvungen att kasta godisnappar på honom. Ett vapen jag var riktigt stolt över. Faktiskt.

 

”We’ll see.” Svarade jag kort och blinkade tillbaka. Jag tittade sedan ut genom fönstret och såg att vi närmade oss vårt hus. Det skulle bli riktigt roligt att få träffa Juliettes mamma, det var ju en evighet sedan, typ. Det skulle även bli roligt att se vad hon tyckte om Niall. Jag var inte speciellt orolig för att hon inte skulle gilla honom. Niall, han gillade man bara, vare sig man kände honom eller inte. Dessutom borde hon bli glad över att se sin dotter så lycklig. Oj, värst vad det där lät corny. Okej, I have to admit, I’m a bit corny. Men that’s life. Like my swenglish? Tack. Jag har övat en del.

 

“Are you nervous?” Hörde jag Juliette fråga Niall i framsätet och jag kunde inte låta bli att le. Han skrattade lite nervöst och nickade sedan.

 

”Are you?” Frågade han och tittade in i Juliettes ögon för en sekund eller två. Hon lutade sig fram, gav honom en puss på kinden och svarade sedan: ”Yes.”

 

Jag ville skrika, hoppa, sjunga, springa, gå på toa. Jag kommer dö ensam, helt klart. Det här är ju deprimerande för sjutton. Jag kommer sluta som en sådan där alkis på Sergels Torg som inte ens vet hur man kör en gräsklippare. Vilken framtid va? Mina föräldrar borde vara stolta.

 

Jag ska börja odla skägg eller nått, så jag har en hobby åtminstone. Jag ska sedan fläta mitt skägg, klippa av det och sälja flätorna för tio kronor styck. Det kan man bli rik på, förutsatt att skägget växer snabbt förståss. Kan tjejer ens få skägg? Tveksamt alltså. Jag lovar att googla fram det, någon gång.

 

Google kan man använda till allt nu för tiden, det finns till och med i ordlistan. Jag skojar inte. Letar du upp bokstaven G, hittar du Google. Det är ju läskigt. Han som uppfann Google borde vara stenrik, precis som han som uppfann McDonald’s. Herregud, han skulle man gifta sig med alltså. Äta hamburgare varje dag. A dream come true. Fast jag måste säga att McDonald’s standard har sjunkit enormt, tycker inte du? Man får aldrig det man beställer och burgarna smakar bajs. Max, eller typ Burger King, är way better. Ni kan väl lämna era tankar och kommentarer below. Jag kommer förmodligen få massor av hotbrev från McDonald’s fans all around the world, som säger att de ska döda mig med en Happy Meal eller så. Jag förstår er. Men alltså… skicka era tankar till: ronaldmcdonaldsuck.hotmail.com så ordnar vi något. Kapish?

 

Jag lade märke till att bilen nu stod stilla och både Juliette och Niall hade gått ut. Som sagt, jag måste sluta tänka. Det slutar aldrig bra. Titta bara, nu sitter jag här helt ensam med en kille som säkert är våldtäcksman men nog inte ens kan skilja på höger och vänster. Mina tankar skulle kunna vara mitt öde. Allvarligt talat alltså.

 

Jag knäppte snabbt upp mitt bälte, öppnade dörren och hoppade ut. Jag gick sedan fram till portdörren, slog in rätt kod och gick in. Jag ställde mig framför hissen och tryckte på trean. Jag märkte inte ens att Harry stod bakom mig förrän vi gått in i hissen och jag såg honom i spegeln. Jag hoppade till.

 

”Oh gosh, you scared me.” Sade jag och höll handen för hjärtat. Våldtäcksman i lågkonjunktur? Inte helt omöjligt.       

Han harklade sig och sade tyst ett förlåt. Jag hörde knappt vad han sade. Hans raspiga och hesa röst fick mig att rysa, utan att jag egentligen visste varför. Resten av hissturen var pinsam. För pinsam. Jag hatade när det var tyst. Det var som om någon dragit ett grått molntäcke över oss. Varken jag eller han sade något och när det plingade till för att säga att vi var på rätt våning, gick jag ur hissen med en suck. Juliette och Niall hade tydligen redan hunnit in. Frågan var om Jullans mamma hade kommit än. Det lär vi se, tänkte jag sedan för mig själv.

 

Jag öppnade dörren och möttes av en lukt som hade fått även änglarna att svimma. Det luktade värme, det luktade hemma. Pappa hade tydligen tänt ljus och eftersom det redan hunnit skymma utomhus lyste ljusen starkt i mörkret. Jag droppade min väska i hallen och sparkade av mig mina skor. Hack i häl var Harry som nyss stängt igen dörren efter sig.

 

Jag gick med tysta steg mot köket där jag mötte pappa, med ett förkläde runt midjan, samt Juliette och Niall sittandes vid köksbordet. Hennes mamma hade alltså inte kommit, än.

 

”There you are! We were just wondering where you were.” Sade pappa och log mot mig och Harry. Jag satt mig ned vid bordet och Harry på stolen bredvid mig. På spisen stod det två kastruller samt en stekpanna. Vad hade hänt med min käre far egentligen? Han brukade göra pannkakor, snabbmakaroner på sin höjd. Skandal i mina dar.

 

”Since when do you cook?” Frågade jag min pappa och ett flin lekte på mina läppar. Pappa skrattade roat och skakade på huvudet. Det var såhär det skulle vara. Vi hade nästan blivit som en liten familj, må jag säga. Jag, Jullan, Nialler, Pappa… Och Harry, ibland. När han inte var ute och partajade med varenda tjej i England förståss.

 

”Shit, I need to clean my room…” Sade Juliette plötsligt och tittade på mig. Varför hon gjorde det visste jag verkligen inte. Vad såg jag ut som, levande städhjälp eller? Fast… Städhjälp är ju oftast levande. Det är ju en bra förutsättning. Attans, jag som tänkte få till det och allt.

 

”Why are you looking at me? I’m not cleaning your room.” Sade jag och fnös. Hon tittade än en gång på mig, den här gången med bedjande ögon.

 

”I can help you.” Sade Harry med ett leende. Åh nej. Nej, nej, nej.

 

”Mathilda, do it. Juliette needs to go buy some stuff before Angelica comes anyway. And I need Niall for some help with the TV, it’s not working.” Sade pappa strängt och tittade på mig med bestämda ögon. Varför just jag? Hela, sjuka, tiden. Jag vill ha ett rymdskepp, men är det någon som ger mig det? Nepp.

 

”But…” Började jag men fick aldrig avsluta.

 

”No buts. Now do as I say. She’s coming soon so we need to hurry up.” Sade pappa och klappade händerna. Det var som om stadsministern skulle komma och vi var tvungna att utföra visa uppdrag i tid. Jag hade inte ansökt till militären direkt.

 

”Fine.” Sade jag tillslut och reste mig upp från stolen. Harry följde mitt exempel och sköt sedan in stolen efter sig. Jag suckade högt för att visa att jag inte alls var nöjd med deras beslut. Jag skulle kunnat laga TV:n istället. Det kunde väl inte vara så svårt. En sladd här och en sladd där. Det krävdes bara lite sladdkunskap.

 

Jag gick upp till Juliettes rum, tätt följd av Harry. Jag kunde nästan känna hur han stirrade på mig. Det var som om hans ögon brände igenom min rygg när vi gick uppför trappen.

Jag gick in i Juliettes rum och satte mig på golvet med en duns. På golvet låg det hårsnoddar, spännen och gud vet vad. Jag undrar verkligen hur hon klarar av att leva i den här röran. Inte för att jag har det så mycket bättre, men det är alltid roligt att klaga på andra.

 

”So, uhm, what do you want me to do?” Frågade Harry som satt sig bredvid mig på golvet. Ta på dig en Darth Vader dräkt och dansa Gangnam Style, hade jag lust att svara, men höll mig för att säga det högt.

 

Jag granskade Mathildas ansiktsutryck noga. Hon såg trött ut, lite irriterad. Var det jag som var problemet? Knappast. Alla bländas av min swag. Till och med drottningen av England, och det är ett faktum.

”I don’t know… Something.” Sade hon och ryckte på axlarna. Jag tog fram en låda som stod under sängen och lade alla småsaker i den. Mathilda stirrade först på mig som om jag vore galen, men gjorde sedan som jag.

 

”So, how’s life?” Frågan kom innan jag riktigt hunnit tänka efter. Hon tittade snabbt upp på mig och log.

 

”Well, I’m sitting here cleaning my best friends room, just so she can introduce her future husband to her mother. Life is good. What about you?” Svarade hon med en suck. 

 

“I don’t know…” Jag tog ett djupt andetag. ”What happened with you and Zayn?”

 

Holy shit. Heligt skit på svenska. Varför Harry, varför? Antingen kommer jag svimma av eller kräkas. Eller både och. Smooth, riktigt smooth.

 

Mathildas ögon spärrades upp och hon harklade sig medan hon tittade ned på sina fingrar. ”Why are you asking?” Sade hon tillslut och kollade rakt in i mina ögon.

 

”I want to know, obviously.” Sade jag med ett leende. Hennes kinder blev rödare och hon log blygt tillbaka. Nu gäller det, spela dina kort smart.

 

”It simply didn’t work, I guess.” Sade hon och ryckte på axlarna. Hon lade ned fler hårsnoddar i lådan med tog en själv för att sätta upp sitt egna hår i en tofs.

 

”I could tell.” Sade jag och skrattade. Hon skrattade och knuffade löst till mig på axeln. ”I like this.” Sade jag sedan och lade på locket på lådan. Hennes blick blev genast förvirrad.

 

”What?” Sade hon och gav mig ett varmt leende som jag genast besvarade.

 

”This. Me and you talking to eachother. Our relation. It’s simple, like breathing.” Poeten Harry is in tha house bitches. Things are going down. Var det något jag kunde, var det att agera runt tjejer. Naturbegåvning, helt enkelt.

 

Mathildas kinder blev än en gång tomatröda och hennes ögon glittrade. Hon tittade på mig och log. Hon öppnade sedan munnen och sade: ”Harry, I-”  


Kommentera!

 

Vad tycker ni om vår cliffhanger? To be continued. Stay tuned, är allt vi kan säga. Du vill inte missa fortsättningen.

 

Vi vill också be så hemskt mycket om ursäkt för den hemska uppdateringen. Det är helt galet. Alla ni som tittat in ändå, ni borde verkligen få varsin chokladask eller nått. Eller bara en stor kram. Vi kan tyvärr inte lova er att uppdateringen kommer bli bättre men vi gör allt vad vi kan. Promise.

 

Alla ni som längtar och frågar efter nästa kapitel på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething , vi jobbar på det! Förhoppningsvis kommer det ut innan veckans slut. Håll utkik helt enkelt!

 

Tack alla fina människor där ute, ni äger!

 

KRAM.


RSS 2.0