Previous: ”There’s Harry.” Konstaterade jag och buffade till Carly på armen. Harry skulle verkligen behöva en tjej, inte en tant. Det enda jag och Juliette behövde göra var att presentera dem för varandra. Sen skulle Harry få ta över.

Jag rusade uppför trappan och sprang in i mitt rum. En och samma fråga ekade i mitt huvud hela tiden. Vad skulle jag ha på mig? Jag öppnade min garderob och försökte matcha så gott jag kunde. Om killarna bara visste hur svårt det faktiskt är, om de bara visste hur mycket vi bryr oss och om de bara visste hur mycket tid vi lägger ned på kläderna. De skulle svimma av. Det enda de behöver göra för att se bra ut är att slänga på sig ett par jeans och en snygg skjorta eller tröja. Orättvist. Jag lyckades leta fram en kjol som jag köpt hemma i Sverige och en tjockare tröja som jag köpt med Carly och Mathilda igår. Det fick duga. Det var fint väder ute men temperaturen var lite för låg om ni frågar mig. Det hade inte varit något riktigt sommarväder ännu, jag väntade fortfarande på att kunna sola på stranden och bada i havet. Hemma i Sverige var det säkert över 30 grader varmt och solsken, bara för jag och Mathilda bestämde oss för att spendera sommaren i England. Så typiskt.

Igår kom Mathilda, för en gångs skull, med en toppenidé. Hon föreslog att vi skulle åka på road trip till kusten, där det förhoppningsvis är lite varmare. Vi bestämde aldrig när och hur vi skulle göra det, vi sade bara att det var en bra idé och att det vore riktigt roligt. Vi får se. Mathilda skulle snart börja sommarjobba på radiostationen vilket betydde mindre fritid för hennes del. Hon hade i stort sett planerat hela sin framtid i olika steg och visste redan vad hon skulle göra och vara om tio år. Jag hade ingen aning, jag visste knappt vad som skulle hända imorgon. Hälften av vårt sommarlov hade passerat och snart var det dags att börja skolan igen. Usch. Jag var ändå lite taggad till skolstarten, mycket på grund av att vi skulle stanna kvar och gå i skolan här i London. Ska jag vara ärlig, så visste jag inte om jag någonsin ville flytta hem till Sverige igen. De enda anledningarna jag kan komma på är familjen och vädret. Fast det var saker som jag kunde leva utan, åtminstone vädret. Familjen kunde alltid komma och hälsa på, och jag skulle alltid kunna åka till Sverige på lov och helger. Problemet var att jag inte alls visste vad jag skulle göra, här i London. Skulle jag plugga vidare eller börja jobba? Eller skulle jag flytta till något helt annat land och strunta i både England och Sverige? Ingen aning. Jag var tvungen att suga lite till på den karamellen och ta en dag i taget. Vem vet, imorgon kanske jag blir överskörd av en traktor. Inte för jag tror att det finns speciellt många traktorer i London, men ändå. Niall är ett bevis på att mirakel faktiskt inträffar. Vem kunde tro att jag, av alla människor i hela världen, snart skulle på sin tredje dejt med självaste Niall Horan? Jag var fortfarande tvungen att nypa mig själv ibland. Jag ser ljust på framtiden, världen har mycket att erbjuda.

Och det där var mitt nationella prov i svenska. Nä, jag skojar bara. Det jag vill ha sagt är att allt kan hända och det är dumt att ta ut något i förskott. När jag säger det till Mathilda börjar hon asgarva och nästan viker sig av skratt. Hon har en plan, när det gäller allt. Till och med när hon brer mackan. Du börjar i hörnen och arbetar dig inåt, det måste vara jämt med smör över hela ytan. Jag skrattade också. Ibland måste man nog lägga alla planer åt sidan och bara köra på vad som känns rätt. För, om planen inte går som förväntat, och något annat händer, står du där och vet varken in eller ut. Så vidare du inte har en plan B förståss.

Det sista jag gjorde innan jag sprang nerför trappen var att slänga ett öga i spegeln. Som tur var skulle jag inte möta Drottningen utan bara Niall. Och jag fattar inte att jag nyss sade ”bara Niall”. När jag gick förbi köket tittade Mathilda upp från den bärbara datorn och granskade mig från topp till tå.

”Vart ska du?” Sade hon och höjde på ögonbrynen. Vad jag visste, hade Mathilda och Zayn inte pratat sen vi var där för två dagar sedan. Hon försökte att dölja det, men jag var väl medveten om att hon egentligen var osäker och nästan lite sårad. Hon sade jämt att hon ska prata med honom, men egentligen väntade hon på att han skulle höra av sig. Jag hoppades verkligen att de skulle lösa det.

”Uhm, Niall och jag ska till stranden.” Sade jag dystert och försökte undvika att göra henne ledsen. Så fort jag nämnde Niall tänkte hon på Zayn, det visste jag.

”Varför låter du som om din katt nyss dött? Jullan, jag är okej och jag ska prata med Zayn. Imorgon. Gå nu så att du inte kommer försent!” Sade Mathilda och gav mig ett leende. Vem som helst hade säkert gått på hennes fejkade glädje, men jag kände Mathilda och kunde läsa henne som en öppen bok. Det gjorde ont i magen att se henne såhär. Ända sedan vi kom till London hade hon bara mött motgångar och skulle inte något bra hända snart, skulle hon nog bryta ihop. Det var bara att hålla tummarna för att Zayn hade hjärnan och hjärtat på rätt ställe.

”Säkert? Du kan ju hänga med om du vill?” Frågade jag ängsligt och Mathilda himlade med ögonen. Hon gillade inte att jag tyckte synd om henne, men jag kunde inte låta bli.

”Har du fått en kokosnöt i huvudet eller? GÅ NU!” Sade hon högre och vinkade bort mig. Jag gick motvilligt ut i hallen och drog på mig skor samt en tunn jacka. Innan jag gick ropade jag ett hejdå till Mathilda och tog även med mig min väska. Jag tog hissen ned till entrévåningen och gick ut på gästparkeringen där Niall skulle hämta upp mig om… 1 minut. Perfekt. När klockan slog 19.00 rullade en svart Mercedes in på parkeringen och jag visste exakt vem det var som satt bakom ratten. Jag sprang fram till passagerardörren och hoppade genast in i bilen. Jag möttes av ett par läppar och sedan ett par gudomligt vackra blåa ögon. Han log stort och mina kinder hettade till.

”Hi love, how are you?” Sade han och tog bort en hårslinga från mitt ansikte. På sig hade han en mörkblå t-shirt och ett par beiga chinos. Vid pedalen skymtade jag ett par vita supras. Perfektion, i mina ögon.

”I’m fine, and you?” Svarade jag samtidigt som han körde ut från parkeringen. Resan till stranden skulle ta ett tag. Det fans inte direkt någon strand i city, så vi var tvungna att åka en bit. Jag och Niall pratade på som vanligt och han berättade att de skulle bli tvungna att börja jobba tidigare än planerat. Det högg genast till i min mage. Att Niall skulle jobba betydde att han skulle resa runt och inte vara hemma. Jag försökte dock att inte visa hur besviken jag blev. Men det var hans jobb och plikt, och det respekterade jag. Vi visste inte ens om vi fortfarande dejtade när den tiden kom. Som sagt, en dag i taget.

Efter en halvtimme var vi framme. Vi parkerade bilen på parkeringen och vi gick ut tillsammans. Vinden tog tag i mitt hår och jag var tvungen att hålla i min kjol för att den inte skulle flyga upp.

Niall tog min hand och vi gick ut i sanden. Jag tog försiktigt mina klackar i ena handen så jag var barfota medan Niall bara drog av sig sina och slängde dem vid bilen. Hur kunde han inte bry sig om sina skor? Killar alltså. Jag blickade ut över vattnet och alla vilda vågor. Det såg ut som små gäss låg på vattnet. Stranden var i stort sett tom, det var någon som rastade hunden vid strandkanten men annars fanns det inte en människa så långt ögat räckte. Skönt. Vi gick fram till vattnet och när vågorna räckte mina fötter rös jag i hela kroppen. Det kändes som isbitar mot min bara hud. Himlen över oss var grå och stora moln skymde solens strålar. Jag frös en aning om mina ben men försökte att inte visa det för Niall. Plötsligt vände han sig mot mig och tog båda mina händer.

”What’s your biggest wish?” Frågade han och log stort. Jag tänkte efter och bet mig i läppen. Jag kunde ju inte säga en rymdraket, det skulle liksom sabba stämningen…

”To be kissed in the rain.” Sade jag försiktigt och tittade blygt ned på mina fingrar. Jag tittade sedan upp och mötte hans ögon. ”And you?” Han blev genast tyst och det syntes att han funderade.

”That it will start raining.” Sade han tillslut och böjde sig fram mot mig. Jag ställde mig på tå och mötte hans läppar. Jag skulle nog stanna i England ett tag till.

Kommentera nu tjejer! (Och killar...?)

Hej allesammans! Hur mår ni? Livet leker, right? Skönt å höra! Nästa kapitel kommer någon gång, vi vet inte riktigt än men håll ögonen öppna. Åh, och förresten... Kapitel 9- I Can't Change ligger uppe på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething. Check it out, och glöm inte att kommentera! Fast det visste ni väl säkert redan? Ha det bäst, vi hörs snart igen!

Puss och Kram!

Mathilda och Juliette.

Previous: ”What’s going on?” Sade han och lade sina armar runt min midja. Jag hade inget svar på hans fråga, jag undrade lika mycket som han vad som hade hänt. Eller vad som händer…

”I don’t know. Just some girl stuff I guess… but we should get home, it’s late.” Sade jag och Niall nickade förstående. “Thank you for everything. I’ll call you, okay?” Sade jag och gav honom en kram. Jag ville inte gå, jag ville stanna.

”Yeah, ofcourse…” Sade han med sin starka dialekt och pussade mig på kinden.

Jag droppade mina nycklar på köksbordet och satte mig sedan ned på en av stolarna. Mathilda gick fram och tillbaka samtidigt som hon bet på sina naglar.

”Är det något fel på mig? Har jag varit konstig?” Frågade Mathilda för säkert tusende gången på trettio minuter. Jag lade huvudet i mina händer och gäspade stort. Klockan var mycket. Jag kunde till och med skymta solen på väg upp bakom träden. Det var tisdag och vi hade varit uppe hela natten, nästan.

”Nej, det är inget fel på dig. Zayn vill bara ta nästa steg har jag sagt… typ en miljon gånger. Prata med honom om du tycker annorlunda. Han förstår säkert.” Sade jag och försökte le mot min oroliga kompis.

”Men tänk om han inte förstår? Han borde prata med mig! Ena stunden säger han inte ett ord och nästa… BLODIGEL! Vet du vad jag tror?” Sade hon och satte sig ned mittemot mig. Jag skakade på huvudet och gäspade igen. ”Han är avundsjuk! Japp, så måste det vara. Hur kunde jag vara så dum?”

”Väääänta… Sakta i backarna, nu hänger jag inte med.” Jag tittade frågande på Mathilda. Hon gav mig en ”är du helt efterbliven -blick” och tog ett djupt andetag.

”Han är avundsjuk på Niall! Och på dig! När vi satt i bilen på väg till… skogen… sade jag att du sovit över med Niall och han blev knäpptyst. Och Niall tycker också att han varit konstig… Det här är en tävling för honom. En tävling!” Sade hon och tittade på mig med stora ögon.  

”Hallå, överdriver du inte lite nu? Det är sent och du har inte sovit på typ tjugo timmar…” Sade jag försiktigt och ryckte på axlarna.

”Ja, du har säkert rätt… Men killar är ändå knäppa. Riktigt knäppa. Tänk om alla kunde vara som Justin Bieber…” Sade hon drömmande och tittade ut genom köksfönstret. Jag gav henne ett leende och ställde mig upp.

”Kom tillbaka till verkligenheten, min vän. Förresten… Vad säger du om en tjejdag imorgon? Jag skulle kunna ringa Carly också.” Sade jag och började gå mot trappan. Mathilda kom snart efter mig och satte sin mobil på laddning vid bordet nedanför trappan.

”JA! Det vore toppen. Jag orkar inte tänka mer på hanar… och deras minimala hjärnor.” Hon gick efter mig upp för trappen.

”Sade du nyss hanar? Jag har två ord till dig bruden: Skaffa. Hjälp.” Sade jag och gick in på mitt rum. Mathilda skrattade som svar och gick in till rummet bredvid mitt. Jag bytte snabbt om till pyjamas och tvättade mig samt borstade tänderna. Jag kröp sedan ned i min säng och andades djupt. Jag hade saknat min säng, även fast Nialls också var ganska skön. Jag skulle precis ropa godnatt till Mathilda när det knarrade till i golvet. Jag tände snabbt min sänglampa och möttes av ett par gröna ögon.

”Shit, du skrämde mig! Du borde seriöst söka roll som hulken eller nått…” Sade jag och log mot Mathilda. Hon hade ett gossedjur i ena handen och ett glas vatten i det andra. Jag visste precis vad hon skulle fråga, lika väl som hon visste vad jag skulle svara.

”Jag kan inte somna… Kan jag sova här?” Sade hon och gav mig the puppy eyes. Seriöst? Hon var sjutton år gammal, inte fyra. Men svag som jag är… Jag nickade som svar. Hon log tacksamt och ställde glaset med vatten på mitt sängbord. Hon kröp ned bredvid mig och lade sedan täcket över sig. Jag kunde höra hennes andetag och jag visste att hon blundade även fast hon låg med ryggen mot mig. Då kom jag på en grej.

”Mathilda… Vad gjorde du och Zayn i skogen?”

Jag vaknade av att solen sken genom Juliettes stora fönster. Jag kände med handen bredvid mig. Tomt. Vart hade hon tagit vägen? Juliettes väckarklocka som stod vid sidan av sängen var 13.43 och mitt glas med vatten var borta. Vänta! 13.43? Heliga kalasbyxor. Jag hade sovit bort halva dagen, inte så konstigt att Juliette inte låg bredvid mig. Hon var säkert redan uppe och lagade lunch. Jag fick genast dåligt samvete och när jag satte mig upp snurrade mitt huvud. Jag såg suddigt och var tvungen att blinka några gången innan jag såg klart. När jag fått tillbaka min synförmåga flög jag upp ur sången, slängde på mig en morgonrock och rusade sedan ned för trappan. Jag sprang in i köket där jag hittade Juliette… och Carly.

”Morning!” Sade Carly glatt och log stort. ”Are you hungry? Juliette and I just made you some pancakes.”

“You’re the best. And yes, I’m starving.” Sade jag och satte mig ned vid bordet. Juliette lade några pannkakor på tallriken som stod framför mig. Jag högg genast in, utan att tveka. ”So, what are we doing today?”

”Uhm… what about some shopping? And then we could maybe go see a movie?” Sade Juliette och tittade frågande på mig och Carly.

“Oh yes!” Sade jag med massor med pannkakor i och runt munnen. Jag tuggade snabbt ur och tog en klunk av Juliettes Oboy. Carly nickade glatt och tog också hon en mun av Juliettes choklad när jag ställt ned koppen på bordet igen.

”Hey, that’s my chocolate!” Sade Juliette tog tillbaka sin mugg. Jag och Carly skrattade åt Juliette och log mot varandra.

”So… what’s up with the boys? Any new boytoys?” Sade Carly nyfiket och satte upp armbågarna på bordet.

”Actually… I’ve found myself a little boy.” Sade Juliette stolt och log mot Carly.

”WHAT?! Why haven’t you told me? What’s his name? Is he English?” Sade Carly glatt och blinkade med ögonen. Skulle hon berätta? Carly var vår kompis.

”He’s not English. Or, kind of… But… “ Sade Juliette försiktigt och bet sig i underläppen.

”But what?! Tell me his name!” Sade Carly lite högre och hennes leende gick ända upp till öronen. Juliette tittade snabbt på mig och suckade sedan. Hon skulle berätta.

”He’s Irish and his name is Niall.” Sade Juliette och tittade försiktigt på Carly som slutat andas. Hon satte händerna för munnen och vände sig mot mig. Jag nickade mot henne och då blev hennes ögon ännu större. Efter några sekunder tog hon bort händerna och skrek. Högt.

”AAAAAAAHHHHHHHHHH. OMG, OMG, OMG. I’m freaking out… I’m totally freaking out! Are you kidding me? Please tell me you are just joking!” Sade hon och kollade på Juliette som skakade på huvudet. Carly hoppade upp från stolen och gick fram till Juliette för att ge henne en bamsekram. ”But when did this happened? How did this happened?” De släppte varandra och Carly satte sig ned igen.

”Well… I don’t know how, but when we just got here we went to this football game and that’s where we met them, all of them. And then… I met just Harry at the supermarket and we accidently took each other’s phones and then… yeah.” Sade Juliette och suckade. Jag log åt alla minnen och kunde knappt förstå själv att allt detta hade hänt.

”Wow. You’re so lucky! Are you and Niall together?” Sade Carly nyfiket och gav Juliette ett leende.

”I mean… No, not yet. We don’t want to rush things…” Sade Juliette tyst och tittade ned på sina händer. Efter en stund log hon för sig själv och jag var verkligen glad att se min vän såhär lycklig.   

”What about you? Don’t tell me you’re with Robert Pattinson cuz’ then I may have to kill you or something…” Sade Carly och vände sig mot mig. Jag log mot henne och skakade på huvudet.

”You don’t have to worry; Rob and I broke up long ago.” Sade jag och skrattade lite. Carly slog till mig på armen och jag bet mig i läppen. Vad skulle jag säga? ”Uhm… Zayn and I…” Hann jag säga innan Carly avbröt mig.

”Shut up! Not you too! I also want a boy from One Direction.” Sade hon och sköt ut underläppen. Jag fick ögonkontakt med Juliette som såg riktigt finurlig ut.

”Well… There’s Harry.” Sade Juliette och ryckte på axlarna. Hon hade rätt, Harry var ju singel? Carly tittade upp på Juliette som log.

”There’s Harry.” Konstaterade jag och buffade till Carly på armen. Harry skulle verkligen behöva en tjej, inte en tant. Det enda jag och Juliette behövde göra var att presentera dem för varandra. Sen skulle Harry få ta över.

Kommentera!

Nästa kapitel kommer troligtvis på söndag, då kommer nog nästa på One Thing också. Hoppas ni kan vänta tills dess! Tack för alla fina kommentarer, a massive thank you.

Glöm inte att kramas där hemma i sommarstugorna! KRAM!

Previous: ”Aha… Maybe we should just leave them alone? Let them work it out themselves…” Sade Niall och ryckte på axlarna. Jag nickade och böjde mig fram för att ge honom en kyss på munnen. Han log mot mina läppar och jag lade händerna runt hans nacke.

”Woah… Sorry, wrong room.” Hörde jag plötsligt Harry säga bakom oss.

Jag drog på mig ett par mjukisbrallor och en svart t-shirt, rufsade till mina lockar och tittade mig sedan i spegeln. Jag var ganska snygg ändå, inte så konstigt att tjejer över hela världen ville bli Mrs. Styles. Det var nästan så jag var villig att ställa upp på det själv. Jag lämnade mitt rum och gick till köket där jag möttes av Juliette och Nialls gulligullande.

”Woah… Sorry, wrong room.” Sade jag förvånat och vände på klacken. Vad skönt det vore om de kunde hålla sig inne på toaletten eller i sovrummet. Eller på Jupiter. Det här var faktiskt lika mycket min lägenhet som Nialls. Vart jag än gick hörde jag: Åh, du är så söt. Nej, du är så söt. Vi är så söta. Blablabla. Fortsatte de såhär skulle jag bli tvungen att flytta. Och det vill vi ju inte.

Jag ändrade direction och gick istället mot vardagsrummet där jag hörde Zayns röst. Pratade han i telefon? Noep. När jag såg vem som satt bredvid honom i soffan stelnade jag till. Vad är luft och hur andas man nu igen? Jag skakade på huvudet och försökte skärpa mig. Vad skulle hända nu? Antingen hamnar jag på akuten eller så doppar jag huvudet i tandtvål. Play it cool Harry, just play it cool…

”Hello there, didn’t expect you to be here. Well, maybe Zayn but not you… Mathilda.” Sade jag och log osäkert samtidigt som jag kliade mig själv i nacken.

”Hi Harry, how are you?” Sade Mathilda lite för artigt och gav mig ett vänligt leende. Om hon bara visste… Håll masken din idiot!

”You know… Girls are following me everywhere I go, mothers are asking for my phone number, I’m trying to deal with my sexiness everyday… I’m Okay.” Sade jag och satte mig ned bredvid dem i soffan, observera dock att jag satte mig bredvid Zayn. Mathilda sittande en centimeter ifrån mig var inte direkt vad jag behövde just nu.

”Woah there hottie, didn’t knew you got so many problems.” Sade Zayn och skrattade åt mig. Luften var spänd, i alla fall för min del. Zayn var ovetande och betedde sig naturligtvis som vanligt. Jag ville så gärna berätta. Säga sanningen, säga att jag faktiskt har problem. Ett stort fett problem.

”Zayn, I’m sexy and you know it. A boy like me is always gonna have problems.” Sade jag oberört och log mot Mathilda och Zayn.

“Right, I forgot. My bad." Sade han och rufsade till mitt hår som jag snabbt rufsade tillbaka.

”How are you two doing then?” Sade jag och gav Mathilda ett leende som hon genast besvarade. Hon skulle precis öppna munnen för att svara när Zayn tog över.

”We’re amazing, couldn’t be amazinger.” Sade Zayn stolt och tog Mathildas hand. Hon tittade osäkert ned på händerna för ett ögonblick men log sedan.

”That’s not even a word, but I’m glad to hear.” Ta ett djupt andetag. Tänk på… Ballonger. Runda, färgglada ballonger. De svävar iväg med vinden, flyger som fåglar upp över bergen… Jag håller på att bli galen. Galen.  

“Yeah… What are Niall and Juliette doing out there?” Sade Zayn och bet sig i underläppen. Han såg ängslig ut, som om han var tvungen att veta.

”I don’t know, and I don’t want to know.” Sade jag och försökte skjuta bort tankarna på Niall och Juliette.

Kärlek är jobbigt, riktigt jobbigt. Egentligen förstår jag inte kärlek, alls. Den kan attackera dig som ett galet bi from nowhere, utan att du har en minsta aning. Men den kan också kräva att du söker och letar i hundra år innan du hittar rätt. Du vet aldrig.

Jag gillar saker som är enkla. Mitt favoritämne i skolan var alltid matte. Matematik är okomplicerat och innehåller inga känslor. Det finns bara ett rätt svar och det enda du gör är att leka med siffror. När du har listat ut hur du ska göra, är det lätt. Kärlek är motsatsen till matte. Det är väldigt komplicerat, det finns inget rätt eller fel och oavsett hur mycket du försöker att lista ut hur det fungerar, kommer du aldrig finna ett svar. Du kan ignorera ett mattetal och vända blad i boken, så fungerar det inte med kärlek. Den bara finns där, oavsett om du vill eller inte.

Okej, nu är jag way to djup. Jag måste akta mig annars kanske jag slutar som Shakespeare. Kärlek är ett rött hjärta som låter högre än Liam snarkar. Du kan bota kärlek med hjälp av Alvedon, Kortison eller ett äpple. Blir du våldtagen av Mr. Kärlek kan du alltid få honom att försvinna med lite vitlök.       

”I should probably go check on her. And we should probably get home…” Sade Mathilda och väckte mig ur mina tankar. Hon reste på sig och sprang ut till köket. Zayn vände sig mot mig och log finurligt. Det var något som var konstigt med honom… Jag kunde inte sätta fingret på det. Han såg… busig ut. Ja, busig var nog rätt ord. Det här höll på att spåra ur, ända sedan vi kom i kontakt med Mathilda och Juliette har alla bara flippat. Okej, alla lika med jag. Jag flippade.

”So… what do you think I should do with her? I mean, you’re the ladies man here.” Sade Zayn och slog löst till mig på armen. Hans flin hade aldrig varit större och det störde mig.  

”You know what I would do?” Sade jag och lade min hand på hans axel. Han skakade på huvudet och tittade sedan nyfiket på mig. ”Man, feed her with garlic.”

Jag släppte taget om Niall och tittade in i hans ögon. Det här var ö-may-zing. Hur hade jag kunnat ha sådan tur? Helt otroligt. Han tog bort en hårslinga från mitt ansikte och pussade mig i pannan. Plötsligt hörde jag någon harkla sig bakom oss. Jag vände mig snabbt om och möttes av Mathilda.

”I’m sorry to disturb… whatever you guys did… but… Jullan kan vi åka hem?” Sade hon dystert och kollade på mig med vädjande ögon. Jag gav Niall ett ursäktande leende och gick sedan fram till Mathilda.

”Vad har hänt?” Sade jag oroligt.

”Jag vet inte. Kan vi prata om det här hemma? Jag vet att han inte förstår vad vi säger och att det egentligen inte spelar någon roll om han hörde och att…”

”Såklart, vi åker hem.” Avbröt jag. Hon log tacksamt mot mig och jag gav henne en snabb kram. Hon gick därifrån och jag gick tillbaka till Niall som stod kvar på exakt samma ställe.

”What’s going on?” Sade han och lade sina armar runt min midja. Jag hade inget svar på hans fråga, jag undrade lika mycket som han vad som hade hänt. Eller vad som händer…

”I don’t know. Just some girl stuff I guess… but we should get home, it’s late.” Sade jag och Niall nickade förstående. “Thank you for everything. I’ll call you, okay?” Sade jag och gav honom en kram. Jag ville inte gå, jag ville stanna.

”Yeah, ofcourse…” Sade han med sin starka dialekt och pussade mig på kinden.

Kommentera!

Tja, waddup? Okej, hårding grejen med alla nitar är inte vår cup of tea. Vi är mjukisar, stora mjukisar. Tack för kommentarerna och förlåt att vi inte uppdaterat på ett tag, det blir bättre! Promise. Gud borde förbjuda förkylningar, seriöst. Vi skickar in ett klagobrev på söndag. Vad är adressen? Heaven Road 7? Kanske. Skämt åsido, förkylning: ta dig där bak.

Hoppas ditt sommarlov äger och att du slipper ta hostmedicin! Ciao!

Previous:”What? I’d never do that, it’s too soon…” Svarade jag och skakade på huvudet. Han såg genast lite lättad ut, utan att jag alls visste varför. Min blick såg säkert lika förvånad ut som jag kände mig. Vart hade han fått det ifrån? Mathilda och Juliette kom plötsligt in i rummet och Juliette gav mig en blick. En blick som sade allt. Jag klappade Zayn på knät och ställde mig upp. Jag orkade inte fundera över vad Zayn frågat. Nu var det dags för planen.

”Mathilda, would you mind help me with the… thing?” Sade Niall osäkert och kliade sig själv i nacken. Jag såg hur Juliette gav Niall en blick, en blick som kunnat döda. Vad höll de på med? Jag försökte mima ett VA? till Juliette men hon förstod inte.

”What thing?” Sade jag förvirrat. Niall tänkte så det knakade. Zayn satt nästan på mig med hans arm bakom min rygg och benet fastklistrat vid mitt. Konstigt nog kändes det inte bra, utan bara jobbigt.

”Vad Niall menar är… vill du hjälpa honom med godiset? Du brukar ju vara duktig på det.” Sade Juliette och blinkade åt mig. Godiset? Jag var fortfarande lite förvirrad men Zayn kom bara närmre och närmre. Jag bestämde mig för att så fort vi var själva skulle jag prata med honom, det här gick inte. Ena stunden pratade han knappt med mig och nu… Jag förstod ingenting. Dessutom ville jag inte känna såhär, jag gillade ju Zayn. Jag ville ha en förklaring, det var allt.

”Yeah, whatever she said.” Sade Niall och jag kunde inte låta bli att skratta.   

“You guys are weird but, sure.” Sade jag och skakade på huvudet. Jag följde med Niall ut till köket medan Zayn stannade kvar med Juliette. Någonting sade mig att de hade planerat det här. Så typiskt Juliette.

”Do you have any Toblerone?” Jag var tvungen att fråga. Det gick inte att äta godis utan Toblerone. Det var som att äta varmrätt utan kött, glass utan strössel, smörgås utan smör… Omöjligt. Niall tittade förvånat på mig och skrattade.

”Uhm… I don’t know.” Sade han och ryckte på axlarna. Han tog fram en skål och sen olika förpackningar och påsar med godis. Han lade allt på bordet som jag sedan satte mig ned vid. ”We can just put all the candy in the bowl.” Han log mot mig och jag nickade. Han satte sig ned mittemot mig och vi började öppna godiset under tystnad.

Vad de hade för godissorter var nästan töntigt. Jag som trodde Niall var godiskungen genom alla tider. Dumle, Bilar och Nappar? Töntigt. Jag hade förväntat mig så mycket mer. Jag var tvungen att bjuda hem honom någon gång, och visa honom riktigt godis. Det här fungerade ju inte. Skulle Juliette vara med Niall, var han åtminstone tvungen att kunna lite om godis. Annars… Jag har ett godisgevär uppe på vinden.

”How’s it going with Zayn?” Sade han plötsligt. Ungefär lika bra som det går med dina godiskunskaper, hade jag lust att svara men motstod den tanken. Vad skulle jag svara? Det var ändå hans bästa kompis.

”Good.” Sade jag och log mot honom. Det var ingen lögn, utan sanningen. Typ. Han höjde på ögonbrynen och jag fick en känsla av att han ville veta mer än så.

”Good? I thought you would jump up and down like a freaking banana when you came home!” Sade han lite högre. Sedan när hoppade bananer? Det måste jag kolla upp. Det märktes att Niall brydde sig om Zayn, annars skulle han aldrig ha sagt så. Jag skrattade lite åt honom och tittade ner på godiset. Hur skulle jag göra nu?

”I don’t know… He has just been… Kind of weird.” Sade jag och ryckte på axlarna. Niall nickade sakta som om han förstod vad jag menade. Det kanske hade något med honom att göra? Niall hade kanske snott Zayns hårprodukter. Det kanske var därför han var konstig? Tänk om det ändå kunde vara så enkelt…

”Yeah, I’ve noticed.” Sade han och log mot mig.

”Do you know why?” Frågade jag och tittade upp på honom. Han såg genast bekymrad ut. Niall kände åtminstone Zayn bättre än vad jag gjorde, han borde kunna lista ut varför.

”No, I’m afraid… I think you should just give him some more time; Zayn can be a bit weird sometimes, especially when you’re starting to know him. Just be… Patient.” Sade Niall och såg rakt på mig. Han hade säkert rätt, Zayn var nog bara osäker. Jag var förvånad över hur modig jag själv var, det var konstigt att jag inte var blyg. Ändå ville jag prata med honom, utifall att.

”Mm, you’re probably right. And I will.” Sade jag och log mot honom.

Jag satte mig ned bredvid Zayn i soffan. Hur skulle jag lägga upp det här? Han lutade huvudet mot soffstödet och suckade högt.

”So… Are you and Mathilda okay?” Sade jag och suckade. Han kollade förvånat på mig och bet sig sedan i underläppen. Jag flyttade mig lite närmare honom och log.

”Uhm… Yeah, I think so. She’s been… weird though.” Sade han med sin starka dialekt. Han stirrade rakt in i mina ögon och jag förstod varför Mathilda alltid pratar om hans ögon. Hans ögon. De var nästan lika vackra som Nialls.

”How do you mean weird? Shy?” Sade jag och försökte förstå vad han menade. Att Mathilda skulle vara blyg, hade jag svårt att tro. Med tanke på att hon pratade med alla, oavsett. Tanken slog mig dock att hon kanske var blyg när hon var med Zayn. Det lät mer som Mathilda.

”No, no… not shy. But like… Whenever I’m pushing, she pulls away. I mean, I would like to take the next step but I don’t know if she’s ready.” Sade han och ryckte på axlarna. Nu blev det svårare. Jag visste inte alls hur Mathilda såg på saker och ting. Om hon verkligen ville gå så fort fram. Med tanke på vad som hände med David, kan jag tänka mig att hon vill ta det lite lugnare. Inte snigelsteg men inte heller elefantsteg.

”Hmm… You should talk to her. Ask her what she wants and how she wants to do.” Sade jag och tittade ned på mina fingrar.

“Yeah, you’re right. I will. And thank you.” Sade han och log mot mig.  Plötsligt kom Niall och Mathilda tillbaka. Hon bar på en gigantisk godisskål och han hade fyra muggar samt en flaska dricka i hans famn. De ställde allt på bordet och Mathilda satte sig ned på Zayns andra sida.

”Juliette… would you mind…?” Sade Niall och pekade mot köket. Jag ställde mig upp med ett ryck och log ursäktande mot Zayn och Mathilda. Jag gick bakom Niall som gick mot köket. Jag kunde inte låta bli att kolla på hans rumpa. ROOOMPA. Perfektion at it’s best. Here it comes... DAT ASS. Jag var tvungen, okej?

”You’ve got a really nice ass, you know that?” Sade jag så fort vi kom in i köket och ingen annan kunde höra oss. Han vände sig om och skrattade åt mig.

”Well… You too.” Sade han och lade armarna runt min midja. Jag gav honom en snabb puss innan jag drog mig ur hans grepp. ”I talked to Mathilda.” Han log mot mig.

”And I talked to Zayn.” Han lade återigen armarna runt min midja. Det var svårt att koncentrera sig på att prata när han höll på såhär. Snart skulle jag väl glömma bort vad jag heter. Sven, Erik, Lars…?

”She thinks he’s being weird. And I couldn’t agree more.” Sade han och såg lite bekymrad ut. Jag hade inte märkt något, Zayn hade ju varit precis som vanligt…? Eller?

”And he thinks that she’s being weird.” Sade jag och tog ett djupt andetag.

”Aha… Maybe we should just leave them alone? Let them work it out themselves…” Sade Niall och ryckte på axlarna. Jag nickade och böjde mig fram för att ge honom en kyss på munnen. Han log mot mina läppar och jag lade händerna runt hans nacke.

”Woah… Sorry, wrong room.” Hörde jag plötsligt Harry säga bakom oss.

Gissa vad? KOMMENTERA!

Hur mås det? Fått solsting kanske? Stort GRACIAS till alla som kommenterar. You're simply the best! Och det där var en låt... Kram på er! Glöm inte solkrämen!

Previous: Det som absolut inte fick hända, hade hänt. Vi hade blivit frågade en miljon gånger på intervjuer och liknande om vi aldrig blir osams eller någonsin gillat samma tjej. Det vi då svarat skulle nu ändras, jag kunde inte ignorera mina känslor. Jag och Zayn gillade samma tjej och om jag inte skötte det snyggt skulle vi bli osams. Vad sjutton skulle jag ta mig till?

Jag stod nu utanför mataffären och frös om benen. Klockan var kvart i sex så han var än inte sen. Det skulle han inte bli heller, det visste jag. En kall vindpust nådde mitt ansikte och jag rös med hela kroppen. Trots att det var sommar, kändes det som oktober. Det var problemet med England och London; vädret. Inte för att Sverige var så mycket bättre men åtminstone somrarna brukar vara hyfsat varma. Jag svepte med blicken över de nästan tomma gatorna och upptäckte en svart Range Rover köra rakt emot mig. När bilen kom närmare såg jag vem som satt bakom ratten. Han parkerade bredvid trottoaren och gick sedan ut. Mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg honom. Zayn gick runt bilen och fram till mig. Om han ens fick parkera där brydde han sig inte om, inte jag heller för den delen. Han gav mig ett stort leende som jag genast besvarade.  

”Hi.” Sade jag tyst och lät mig omfamnas av hans stora armar.

”Hi.” Sade han nästan lika tyst och jag lämnade hans grepp för att kolla in i hans mörkbruna ögon. Jag log stort mot honom och kände hur taggad jag var. Det här var vår första dejt. Ensamma. Jag kunde inte låta bli att ha stora förväntningar på kvällen. Jag försökte dock att lugna mig lite. Utifall, det sista jag ville var att bli besviken. ”Shall we go?” Zayn öppnade dörren åt mig och jag hoppade glatt in på stolen medan han gick runt och sedan satte sig bredvid mig, bakom ratten. Han startade bilen och växlade med ena handen innan han svängde ut från trottoaren. När den killen växlade… Jag var nästan tvungen att tänka på något riktigt äckligt för att försöka motstå tanken att bara slänga mig på honom. Har du inte sett Zayn växla, har du inte levt livet.

”How are you?” Sade jag och tittade på Zayn som hade ögonen på vägen. Han tittade på mig för ett ögonblick och log innan han vände tillbaka sitt huvud.

”Great. And you? How was your day?” Svarade Zayn glatt och svängde av så vi hamnade på en motorväg. Jag ville verkligen veta vart vi var på väg.

”Good, really good. Juliette slept at your house with Niall yesterday, and my father is away with work so I’ve been pretty much alone but it was good.” Sade jag och ryckte på axlarna.

“Really? Did Juliette and Niall spend the night together? Wow, I guess they’ve become pretty serious.” Sade Zayn och tittade åt mitt håll. Jag nickade och kunde inte göra annat än att instämma. De var nog ganska seriösa och om inte, skulle de bli.

”So, are you gonna tell me where you’re taking me?” Sade jag och log stort.

”No. That’s the thing with surprises you know…” Skrattade Zayn och blinkade åt mig. Vi hade nu lämnat storstaden bakom oss och framför oss fanns bara väg, skog och öppna fält. Inte ett enda hus. Vanligtvis brukar man äta middag eller gå på bio men Zayn tänkte visst annorlunda. Vi fortsatte att köra en stund till under tystnad. Det var en skön tystnad, en sådan tystnad du bara kan ha med folk du känner dig bekväm med. Efter några minuter svängde han av från motorvägen och körde sedan över en bro. Nu fanns det bara skog åt alla håll, vart jag än kollade. Asfaltsvägen under oss blev snart en grusväg och vi körde längre in i skogen. Jag tittade oroligt på Zayn; tänk om vi körde vilse och aldrig skulle komma hem igen. Jag menar, vi var i skogen. Jag har aldrig varit speciellt duktig på att krama träd och mitt lokalsinne var inte ens att tala om. Han gav mig ett stort leende tillbaka och jag blev genast lite lugnare. Jag fick lita på att Zayn visste vad han gjorde. Jag undrade dock om det här var stället han brukade ta med sig tjejer till. Om det liksom var standard på något sätt. Plötsligt stannade bilen och Zayn hoppade snabbt ur. Jag var fortfarande lite misstänksam. Han sprang runt bilen och öppnade dörren åt mig. Jag klev sakta ur och lät omgivningen sjunka in. Vi var i skogen, mitt i ingenstans. Det hade blivit ganska mörkt och granarna skymde himlen. Hade jag varit här själv skulle jag troligtvis ha legat på backen och gråtit av skräck. På sådana här ställen utspelade sig alltid skräckfilmer och jag väntade bara på att hulken skulle hoppa fram från bakom ett träd och säga: BU!

”Zayn, I’m not really dressed for this. I thought we were going to some sort of restaurant or something.” Sade jag medan Zayn tog fram en ryggsäck från bagaget. Han slängde ner luckan med en smäll och låste sedan bilen.

”You’re perfect.” Sade han tyst och log mot mig. Hans kommentar fick mina känslor att känna sig som superhjältar. Mitt leende hade nog aldrig varit större. Mina kinder hade nog aldrig varit rödare heller, för den delen. Zayn tog på sig ryggsäcken och tog sedan min hand. Vi började gå på en stig och jag hörde fåglarna kvittra uppifrån träden. Skogen var ändå ganska rofylld, om man bortsåg från alla troll, vampyrer och insekter. Trädens rötter slingrade sig härs som tvärs och jag var tvungen att hålla ett öga på vart jag satte fötterna. Att ramla nu var inget jag direkt bad om.

Zayn hade inte sagt något på ett tag och jag började bli lite orolig. Nu var tystnaden inte lika skön som förut. En jobbig känsla ersatte den jag nyss haft. Jag försökte desperat ignorera klumpen som byggts upp i min mage. Det är säkert ingen fara, försökte jag intala mig själv. Om och om, igen.  

”Where are we going?” Sade jag tillslut för att bryta tystnaden. Han tittade bakåt på mig och log.

”You’ll see.” Var det enda han sade. Det var nästan så jag började bli lite irriterad på honom. Vi var mitt ute i skogen, for God’s sake. Hade det inte varit Zayn som gått framför mig och hållit min hand hade jag protesterat för länge sen. Allt jag läst om hur Zayn var mystisk och full av hemligheter fick jag nu uppleva på riktigt. Om det var bra eller dåligt, hade jag inte listat ut ännu.

Vi kom tillslut fram till en glänta där det äntligen gick att se himlen. De olika träden ramade in den öppna marken och en bit bort såg jag en grillplats med ett litet vindskydd. Mina skor var vid det här laget leriga och jag lade på minnet att Zayn var skyldig mig ett par nya efter det här. Han drog med mig mot grillplatsen som bestod av några stockar och stenar samt gammal kol som låg i mitten. Jag hade inte mycket att sätta emot så jag valde att bara låta mig dras med av Zayns starka grepp. Han dumpade ryggsäcken på en av stockarna och vände sig sedan mot mig. Nu såg han ut som vanligt igen.

”This is it.” Sade han stolt och log mot mig. Hans vackra ögon gav mig dåligt samvete för att ha tvekat tidigare. Han tog ett steg närmare mig och såg in i mina ögon.  

”Thank you Zayn, this is amazing.” Sade jag och log stort. Han vände sig om och började packa upp ryggsäcken. Han tog bland annat fram en filt, ett paket tändstickor samt korv och bröd. Jag hade aldrig kunnat gissa att Zayn var en friluftsmänniska. Han var den sista människan på jorden jag hade gissat på. Det var dock en glad överraskning.

Han började tända en eld samtidigt som jag kom på mig själv med att stå kvar på exakt samma ställe. Jag slet blicken ifrån Zayn och skakade på huvudet. Istället gick jag fram till vindskyddet och svepte en filt runt min kropp. Åh, vad skönt det var. Filtar var underskattade. När Zayn fått fjutt på elden gick han och gav mig en korv som han satt på en pinne. Jag log tacksamt mot honom innan jag lutade korven mot den heta elden. Zayn hade knappast behövt några tändstickor för att tända elden, det hade räckt med att han bara stått där. Så het var han. Zayn satte sig bredvid mig och lutade även sin korv mot elden.

”Wolud you mind share the blanket?” Sade han och hoppade närmare mig. Jag vände mig mot honom och log.

”Not at all.” Sade jag och lade ena delen av filten över hans axlar och rygg. Vi satt sådär ett tag, tätt ihop med filten lindade runt oss båda, med elden framför oss och inget annat ljud än fåglarnas kvitter. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och kände mig riktigt avkopplad, nästan trött. Utmattad var nog ordet jag sökte.

Tanken på att Zayn betett sig annorlunda fanns fortfarande kvar men jag försökte att tänka andra tankar. Det var bra nu, eller hur? Faktum var att det faktiskt var bättre än bra. Ändå kunde jag inte låta bli. Jag försökte skylla på mina höga förväntningar men det gick inte att bortse ifrån hur Zayn hade varit. Dock bara för några sekunder, kanske minuter. Det kanske bara var sådan han var, han kan ha varit blyg eller bara haft en dålig dag. Innan jag och Zayn bestämde oss för att åka hem hade jag kommit på över hundra ursäkter för Zayn att bete sig konstigt. Jag visste dock att ingen av dem stämde.

När klockan slagit elva knackade det äntligen på dörren. Juliette lämnade mig kvar i soffan och sprang för att öppna. Snart hördes Mathilda samt Zayns röster. Jag undrade verkligen vart de varit och vad de gjort. Både jag och Juliette hade börjat bli lite oroliga.

Vi hade i stort sett tillbringat dagen här hemma, likaså natten. Juliette hade fått sovit i min säng medan jag lagt mig i soffan. Dagen hade gått fort, vi hade pratat och pratat och pratat lite till. Jag hade lärt mig massor av nya saker om henne och hon hade lärt sig massor av nya saker om mig. Vi hade även kyssts, typ tio gånger. Kanske till och med elva. Jag tyckte faktiskt lite synd om Harry, och det gjorde jag inte ofta. Han hade suttit inne på sitt rum hela dagen, framför datorn. Att vara tredje hjulet var aldrig kul, jag visste precis hur han kände. Varför han inte gått ut eller hängt med Louis till Eleanor förstod jag dock inte. Han verkade ovanligt låg och blev irriterad över minsta lilla grej. Var det möjligt att få PMS om man var kille? Tydligen, när det gällde Harry.

”Hello!” Skrek Mathilda så fort hon kom in i rummet och såg mig. Jag antog att Juliette redan berättat minsta lilla detalj men det störde mig inte. Hon log stort mot mig och buffade till mig på axeln.

”Haha. Hi. Have you guys had fun?” Sade jag och gav henne en kram. Hon blev genast lite tystare.

”Yeah, it was great.” Sade hon försiktigt och började istället prata med Juliette på svenska. Zayn gick och satte sig bredvid mig i soffan. Han satte sig ned med en duns och suckade sedan.

”Is everything alright?” Frågade oroligt. Jag hade förväntat mig en dyrasellkanin-Mathilda och en mycket gladare Zayn. Vad hade hänt egentligen?

”What? Yeah, of course, we had a great time. So…” Sade Zayn och flyttade sitt ansikte närmare mitt. ”Did you and Juliette have… you know… Sex?” Nästan viskade han. Vad sjutton…? Jag måste sett förskräckt ut. Varför frågade han det?

”What? I’d never do that, it’s too soon…” Svarade jag och skakade på huvudet. Han såg genast lite lättad ut, utan att jag alls visste varför. Min blick såg säkert lika förvånad ut som jag kände mig. Vart hade han fått det ifrån? Mathilda och Juliette kom plötsligt in i rummet och Juliette gav mig en blick. En blick som sade allt. Jag klappade Zayn på knät och ställde mig upp. Jag orkade inte fundera över vad Zayn frågat. Nu var det dags för planen.

Kommentera som om jorden skulle gå under vilken sekund som helst!

Okej, det där var lame. Men ändå, KOMMENTERA! Vi vill tacka för den fina statistiken, vi hade besöksrekord igår! Ni alla förtjänar varsin julgran. Eller kanske bara en kram. TACK.

Kapitel 7 ligger uppe på www.theperfectonedirection.blogg.se/onething. Vi kommer lägga upp kapitel 8 där imorgon OCH om ni är riktigt duktiga på att kommentera, lägger vi även upp kapitel 37 här! Deal or no deal? 

Kram Mathilda och Juliette.